”Jag hatar alla män!” – Så blev svenske mannen debattens slagpåse

Av samtidens kultursidor att döma, är det inte mycket bevänt med oss män. Förutom att utgöra ämne för problematiserande kulturdebatter, möjligen. Detta fick psykiatrikern och författaren Stefan Krakowski att nyligen doppa pennan i etter: 

"Man skulle kunna tro att det för tillfället är skottpengar på svenska män. Hån, förakt och ren sexism har ersatt den sansade diskussionen. Respektlöshet mot män ifrågasätts inte ens längre", skrev han i Dagens Nyheter under rubriken: "Mansföraktet är på väg att bli norm i svenska tidningar". 

Krakowski menar att kvinnliga skribenter regelmässigt använder män som slagpåsar. Till exempel blir Ida Söderberg i Aftonbladet provocerad av förkylda män, de "kittlar min skamligaste sida. Den utan ordentlig empati". Konstnären Marianne Lindberg De Geer hävdar i Amelia att män inte vet var klitoris sitter. Susanna Kierkegaard hånar mäns lidande i samband med håravfall: "Det bör nämnas att tunnhårigheten för med sig mycket lidande även för oss åskådare." I en annan text, nagelfaren av Krakowski, längtar Kierkegaard tio år tillbaka i tiden, till en källare på ABF där hon lärde sig att "sparka pung". Och Nora Adin Fares skriver i DN att snåla, initiativlösa svenska män blivit så dåliga på att uppvakta kvinnor att hon tänker flytta utomlands. 

Det råder "jaktsäsong" på män, slår Stefan Krakowski fast. "När jag läser ännu en artikel om mäns uselhet och tafflighet i relation till det motsatta könet, kan jag inte låta bli att tänka att det krävs två för att dansa tango och att det möjligen kan handla om en avsaknad av självkritik från skribenternas sida och en oförmåga att inse egna tillkortakommanden." 

Han konkluderar: "Risken är överhängande att mansföraktet blir norm och respektlösheten mer regel än undantag. Är det verkligen en sådan utveckling vi vill ha?" 

Är Krakowski bara en arg, vit, kränkt man? Eller sätter han fingret på något väsentligt: Finns det dysfunktioner i vårt samhälles självbeskrivning gällande könen? Och vad kan dessa i så fall få för konsekvenser? Den som vill ge honom eldunderstöd, har inga problem att hitta ammunition. Minns till exempel Dylanmannen, tydligen en svårt asocial och självtillräcklig typ: "Dylanmannen behöver inte världen. Han behöver bara sina skivor, sin gitarr och sin ensamhet", skrev Jens Liljestrand i Expressen när Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur 2016. 

Samma år twittrade feministiska sångerskan Zara Larsson ut att hon "hatar alla män" – och blev för det omfamnad av inflytelserika samhällsröster. Till exempel gjorde Sven Melander en uppmärksammad video till Zara Larssons försvar, mot de män som upprörts över hennes uttalande. Men hur hade tongångarna ljudit, om en känd manlig artist gått ut med att han hatar "alla" kvinnor? Det hade förstås inte varit möjligt i ett land där vår kanske allra mest kända deckare är betitlad "Män som hatar kvinnor". I Stieg Larssons Millennium-värld är manligheten djupt toxisk. 

Det var också under 2016 som Brexit- och Trumpmännen gav sig till känna. "A basket of deplorables", med Hillary Clintons ord, ungefär "ett gäng ömkansvärda". Presidentkandidaten preciserade sedan: "De är rasister, de är sexister, de är homofober…". Att fler än fyra av tio Trumpväljare var kvinnor, nämns inte så ofta. 

Empatilösheten och föraktet inom amerikanskt etablissemang var slående. Anderson Cooper – storstjärna på CNN och medlem i överklassfamiljen Vanderbilt – hånade Trumpmännens val av restaurang och hotell (pastakedjan Olive Garden respektive Holiday Inn.) Deras tappade fotfäste och sjunkande medellivslängd registrerades med en gäspning. Att de mist jobbet i gruvan och dömts att vandra omkring i spökstäder – avskurna från generationer av kollektiv identitet och stolthet – för att sedan dö i misär av fentanyl, alkohol, självmord och fetma kom att hamna längst ner på agendan för det forna arbetarpartiet Demokraterna.  

Och när männen inte skildras som farliga, toxiska och bittra, framställs vi ofta som rätt löjliga. Den fumlige och korkade familjefadern är en återkommande stereotyp i såväl populärkultur som reklamen. Tänk på Sunes pappa eller Allan Svensson i situationskomedin "Svensson Svensson". Ett mer subtilt exempel hämtar jag från simmerskan Sarah Sjöström besök i SVT:s talkshow "Bergfeldt" där hon fick frågor om hur det går till hemma när det nyköpta huset ska renoveras. 

– Vem är projektledare?, undrar Bergfeldt.  

– Jag, säger Sjöström med emfas. Publiken skrattar.  

– Vad har din partner att säga till om?   

– Han får tre alternativ som jag lagt upp.  

– Har det hänt att han föreslagit ett fjärde?  

– Nej. 

Här skrattar publiken skrattar ännu mer. Skrattfesten fortsätter sedan när Sarah berättar att om hon vill riva en vägg, så har partnern fem minuter på sig att svara på idén. Om han inte gör det: ja, då ryker väggen. I tittarnas huvuden etableras här alltså bilden av en svag man och en stark kvinna. Och av skratten att döma känns det fantastiskt för publiken.  

En manlig kändis som pratat om sin kvinnliga partner på samma nedlåtande sätt, hade garanterat väckt andra reaktioner. Men det väl ändå ett friskhetstecken att kvinnor kan driva med män? Absolut, det kan det vara. Och det är klart att könen ska retas lite sinsemellan. Men, som den amerikanska författarinnan och kulturspanaren Meghan Daum har noterat: att konsekvent tala föraktfullt om männen riskerar att låsa in kvinnor i en offerroll. Tanken att allt dåligt på jorden är skapat av män påskiner ju att det är männen som har all makten; kvinnan förvandlar sig själv till maktlös gnällspik. 

Till och med när manlig självförbättring står på agendan, blir han allt som oftast strykpojke. Trots att detta väl borde applåderas, givet vårt köns uselhet? När världsberömde psykologen, självhjälpsgurun och författaren Jordan B Peterson gästade Sverige för några år sedan med sitt budskap om att män måste ta större ansvar både i den egna livsföringen och som samhällsbyggare, uppmanades han av dåvarande utrikesminister Margot Wallström att krypa in under närmsta sten. 

Och kanske minns någon en kulturdebatt i höstas, utgående från de män som i SVT:s serie "Tre pappor" strävade efter bättre balans i triaden karriär/familj/självförverkligande. De möttes av kraftfullt löje från höger till vänster.  

 Lite hade de väl sig själva att skylla, eftersom de lät filmarna göra så stort nummer av en viss "kakaoceremoni" (de involverade männen skulle dricka varm choklad tillsammans och utifrån det öppna upp om sina känslor).  

Och visst är det ibland plågsamt att se män känslopjunka, jag skulle säkert rysa med Jan Guillou om jag sett vad han såg på det mansläger han skrev om i FIB Kulturfront 1979. Guillou rapporterade om velourmän som smekte varandra i stjärten, utstrålandes en total brist på manlighet. 

Men annars håller jag med Ann Heberlein i hennes reaktion på serien, publicerad här i Fokus, där hon ställde sig frågande till vad som provocerade så enormt med att "tre män pratar om sina känslor, söker en andlig dimension i tillvaron och vill vara närvarande pappor? Det vi ser är ju inte män som knullar runt, befruktar kvinnor och sedan drar. Det super och slåss inte, ej heller förnedrar och föraktar de kvinnor. Eller sätter jobbet före familjen och arbetar sig mot en hjärtattack i femtioårsåldern. Jon, Jonas och Linus försöker ju. De vill vara där, med sina barn. /…/ I sin längtan efter ett annat sätt att vara man och pappa gör de sig sårbara – och svaghet väcker alltid rovdjurens drift att hacka, slita och dra", som Heberlein noterade. 

Hon konstaterar att det är ett privilegium som kvinnor har, just möjligheten att vara svag: 

"Jag misstänker att en hel del av de aggressiva reaktionerna springer ur just detta – värnandet om det kvinnliga privilegiet att vara svag, liten och ynklig. Olyckliga män ska inte böla, utan ’bita ihop’ som Jan Emanuel uttrycker det."  

 Men det finns en risk med ihopbitandet, menar Heberlein, nämligen att "tryckkokaren inombords så småningom exploderar och orsakar stor förödelse för alla inblandade."

Här tangerar hon ämnet för ovan nämnde Stefan Krakowskis skakande bok om incel-männen: Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris från 2021. Där ställer han frågan om män som lever i ofrivilligt celibat är potentiella våldsverkare och terrorister; om de är kvinnohatande krutdurkar av ressentiment, redo att explodera när som helst. Och om deras tragiska och undanskymda liv är en del av en manlighetskris när kvinnorna kör om mannen på områden som utbildning och inkomst. 

Krakowski förvånas efter sina intervjuer med incelmännen av hur lite kvinnohat som kommer fram. Det är givetvis glädjande. Men det är också djupt sorgligt att ta del av hur de, somliga med neuropsykiatriska diagnoser, tycker att de inte förtjänar kvinnlig kärlek. De är i egna ögon för fula och taffliga. Många av dem umgås med avancerade självmordsplaner. De är ömkansvärda. Men när de omtalas i samhällsdebatten är tongångarna inte sällan skoningslösa. För i svensk normalfeministisk kontext, är det alltid mindre synd om utsatta män än utsatta kvinnor. Som konsekvens hamnar problem som i högre grad drabbar män än kvinnor längre ner på den mediala och politiska dagordningen. 

Krakowski ger här en hel katalog med exempel. Självmord, till exempel, begås av betydligt fler män än kvinnor. (Psykisk ohälsa är dock vanligare hos svenska kvinnor än män, och bland de unga är livstillfredsställelsen högre hos pojkar än flickor.) 

Krakowski lyfter i boken fram ett index, BIGI – Basic Index of Gender Equality – som mäter mäns och kvinnors förutsättningar för att leva ett långt och friskt liv med tillgång till utbildning. Enligt BIGI-skalan låg kvinnorna år 2019 bättre till än männen 91 länder. Det omvända förhållandet rådde i 43 länder. 

En av forskarna bakom sammanställningen, psykologiprofessorn Gijsbert Stoet, menar att det finns en benägenhet att blanda ihop en liten grupp extremt framgångsrika män med genomsnittsmannen. Därigenom suggereras bilden fram att män som grupp är överordnade kvinnor. Men i själva verket är det en liten klick rika, mäktiga män som är överordnade alla andra, både män och kvinnor. 

Ett annat grundskott mot idén om manlig överordning hämtar Krakowski från en studie av forskare vid Linköpings universitet och University of California. (Fiktiva) jobbansökningar från män sorterades bort när de sökte till kvinnodominerade yrken. Men i mansdominerade yrken förekom ingen motsvarande diskriminering mot kvinnor. Forskarna beskriver det som "en avsevärd diskriminering av män". 

Ytterligare ett hot mot manlig välfärd: mansöverskott. I åldersgruppen 15-24 år utgjorde männen i Sverige år 2018 53 procent av befolkningen, kvinnorna bara 47 procent. Och det är väl belagt i forskning att mansöverskott ökar risken för våldsbrott och extremism. En annan omständighet som hotar männens chans att få en partner, är att kvinnor tenderar att bilda par "uppåt" i den socioekonomiska hierarkin. Kvinnor gifter sig alltså till status. Och det är väl känt sedan länge att pojkar lyckas sämre i skolan än flickor och då alltså minskar sina chanser på äktenskapsmarknaden.  

Många förklaringar till dessa misslyckanden har kastats fram. Man har talat om en "antipluggkultur" hos killar. Det skulle alltså deras eget fel att studierna havererar? Och skulle samhället acceptera den förklaringen om det var tjejerna som halkade efter? 

Vad gäller skolresultaten, går en vanligt förekommande sjuka i svensk offentlighet i dagen här: biologiförnekandet. Detta går djupt in i de rum från vilka vårt samhälle styrs och byggs. Häromåret visade Belinda Olsson på just detta i sin dokumentärserie på SVT, Från Savannen till Tinder.  

Universitetens pedagogikforskare struntar helt sonika i modern neurologisk kunskap, kom det fram i serien. Man väljer alltså bort en viktig pusselbit när pojkars skolmisslyckande ska förklaras. Och när en pedagogikprofessor på Skolverket fick frågan varför hon avfärdar kunskapen om pojkars och flickors olika neurologiska utveckling som "myter", satt hon svamlande svarslös.

Belindas Olssons vetenskaplige ciceron i serien, psykiatriprofessorn Markus Heilig, har i en podcast berättat, att mognadsskillnaden mellan könen i åtminstone 20 år varit en självklarhet bland forskare, visualiserad bland annat med MR-kamera: 

– I dag har vi ett jätteproblem med marginaliserade killar som tvingas gå i en skola som är riggad så att den är omöjlig att klara om man inte kan sitta stilla. Ett pris vi betalar för den socialkonstruktivistiska inställningen på universiteten som dikterar att "sant" är vad min chefsideolog och min filterbubbla säger, inte vad data pekar på. Men hur fan blev det höger att stå för fakta och kunskap, och vänster att motarbeta vetenskap? Kan någon förklara det?, undrar han. 

När mannen förnekas som biologisk varelse, och när han ständigt och jämt förtalas, då ökar rimligen risken att han börjar vifta undan även relevant kritik. Den farhågan vädras i en podd jag lyssnar på, där barn- och ungdomsforskaren Harry Lunabba vid Helsingfors universitet bland annat avlivar den vanliga föreställningen att pojkar inte kan prata om känslor. Och här snackar vi nota bene finska gossar! 

När poddsamtalet kommer fram till ämnet "toxisk manlighet" säger Lunabba att sådant prat dels är avhumaniserande, dels att det stänger snarare än öppnar nödvändiga diskussioner: "Tänk dig själv att den grupp du tillhör beskrivs som toxisk."

Toxisk manlighet som begrepp kan man tro har sitt ursprung i feministisk manskritik – men det föddes faktiskt i den så kallade mytopoetiska mansrörelsen som växte fram på under åttiotalet, inspirerad bland annat av den amerikanske poeten Robert Bly och hans bok Järn-Hans, där han gräver djupt i det manliga psyket. Mytopoeterna utgjorde delvis en rektion på sjuttiotalets (i somligas ögon) alltför långt gångna feminisering av mannen; den man som här i Sverige fått epitetet Velourmannen. 

Med utgångspunkt i jungiansk teoribildning talade Bly om återerövrandet av en djupt liggande manlighet som ansågs ha gått förlorad i det moderna samhället. Kvinnorörelsens framgångar hade fjärmat männen från kontakten med det essentiellt manliga och därför behövdes nu manliga sammanslutningar, initiationsriter och mentorer för att vägleda män in i en mogen och positiv manlighet. Jämställdhetsidealet skulle inte överges, men män behövde hitta en egen identitet som både mjuka och hårda. 

Den svenske mytopoetiske terapeuten Åke Högberg kom 1993 ut med boken Det vilda i mannen: vägen från mamma till mognad. Frågan om mäns roll som fäder och manliga förebilder fick stort politiskt fokus. Förutom Bly och Högberg var samhällsdebattören Anders Carlberg, grundare av ungdomsverksamheten Fryshuset i Stockholm, en inflytelserik röst i diskussionen. Den så kallade pappagruppen tillsattes. Om det länge varit riskerna med den traditionella mansrollen som stått i centrum, uppvärderades nu manligheten – plus att medfödda skillnader mellan könen faktiskt erkändes. 

En viktig tanke inom rörelsen var att pojkar behövde fostras av män, och att det "faderlösa samhället" – med mentalt frånvarande pappor infångade i det kapitalistiska ekorrhjulet eller rent fysiskt frånvarande efter familjesplittring – skapade olyckliga söner. 

Vad var då det toxiska hos mannen? Jo, bland annat våldsyttringar, känslostumhet och en alltför långt gången tävlingslust. Mannen i sig var förstås inte toxisk. Men begreppet har alltså kommit att glida från att ha ingått i den manlig självreflektionen, till att snarare demonisera honom. Det gör honom rimligtvis mindre mottaglig även för träffande kritik och konstruktiva, utmanande perspektiv, vilket ju är synd. För det ska gudarna veta, att mansrollen – eller snarare: mansrollerna – historiskt har haft, och fortfarande har, förbättringspotential. Låt mig belysa genom två exempel där avsevärda framsteg gjorts – i hög grad tack vare politisk kamp ledd av kvinnor. 

Låt oss tänka med tacksamhet på den andra vågens feminister, de som krävde plats på arbetsmarknaden för kvinnorna och plats i barnens lekhage för männen. Jag ser det som ett av civilisations allra vackraste kliv framåt, när västvärldens män och kvinnor med avstamp i sextiotalets ifrågasättande av traditioner, såg till att vidga repertoaren för både kvinnors och mäns vara. En affisch ni kanske minns från den tiden: kraftkarlen och olympiern Hoa-Hoa Dahlgren med bebis i famnen, propagerande för pappaledighet. 

Här ska också nämnas synen på våldtäkt och andra övergrepp: Läs Maria-Pia Boethius bok Skylla sig själv från 1976 – och häpna över den tidens inställning till sexualbrott, med långt gången skuldbeläggning av offret; hur kvinnan klätt sig, om hon varit trevlig/flirtig mot mannen, om hon följt med honom hem på kaffe. Som om mannen var ett hjälplöst offer för sina drifter. 

Den mytopoetiska mansrörelsen satte avtryck i svensk jämställdhetspolitik. Från offentligt håll började man prata mer om könens särarter. Det biologiska perspektivet på könsrollerna fick alltså en mer framskjuten position, på bekostnad av likhetsfeminismen. Och äger männen verkligen makten? I reportageboken ”Ställd – förräderiet mot mannen” (1999) möter amerikanska feministen Susan Faludi män som tappat fotfästet i övergången från traditionellt industrisamhälle – med en stabil mansroll av att vara lojal samhällsbyggare - till en ”ornamental” kultur, präglad av fåfänga, yta och narcissism. Mannen var nu lika objektifierad och maktlös som tidigare kvinnan, och ”det enda måttet på hans värde är att han deltar i en kändisdriven konsumtionskultur och belönas av lyckans fe”. Faludi vill avblåsa könskriget och drömmer om "en mänsklig utveckling som öppnar dörrarna för båda könen. Vidare lyftes mer positiva mansbilder fram. Jämställdhetsminister Mona Sahlin talade vid Nordiska rådet om "starka, jämställda, härliga nordiska män som har medverkat till ett i många avseenden jämställt paradis här uppe i Norden, jämfört med hur det är på många andra ställen i världen." 

Det var sannerligen hög tid att som omväxling måla mannen i lite ljusare färger. Den tanken blir stark när jag bläddrar i Niclas Järvklos doktorsavhandling Den nye mannen: Statlig maskulinitetspolitik i Sverige från 1980-talet till 2020-talet.  I den redogör han för hurutsagor om mannen konstruerats i ett samspel mellan forskning, politik och samhällsdebatt i olika perioder. Det är bitvis tragikomisk läsning i det att mannen ter sig så infernaliskt problematisk, år efter år, när han diskuteras, av både män och kvinnor:

"Män inordnade sig i en roll av att vara hårda, tysta, konkurrensinriktade, objektifierande och känslokontrollerade", och vidare: 

"Män stod inför hotet att bli överflödiga genom spermabanker och möjligheten till insemination."

Diverse debattörer och forskare talar om "manlig livslögn", mansrollens "mörka sidor", "känslohämning", "bristande medvetenhet". Om "en klump i magen inför tanken på att omvärdera mitt liv" och "rädsla för att misslyckas". Somliga ställer frågan huruvida män "överhuvudtaget har vänner i någon egentlig mening?" Mäns umgänge med andra män beskrivs som inriktat "på självhävdelse, konkurrens och behovet att visa tuffhet."

Mansrörelseaktivisten Eric Centerwall ifrågasatte om det verkligen var statens roll att "diagnosticera männen". Han kände sig "något skrämd” när man satt ”nästan uppe på regeringsnivå och mer eller mindre framställde den svenske mannen som ganska sjuk."

Men 90-talets friskhet gick i 00-talets kranka blekhet över. Genusvetenskapens och radikalfeminismens antibiologiska maktanalyser blev riktningsgivande, samtidigt som en allt hårdare könskrigsretorik klingade i det officiella språket, som i begreppet "mäns våld mot kvinnor". ROKS-ordföranden (Riksorganisationen för Sveriges kvinnojourer) Ireen von Wachenfeldts uttalande i Evin Rubars dokumentär Könskriget (2005) var tidssymptomatiskt, när hon sa att "män är djur".

Så här sammanfattar Järvklo en vanligt förekommande tankefigur: "För mannen var våldet en könskonstituerande handling, genom att slå etablerades hans överordning och hennes underordning. Våldet gjorde kvinnan till kvinna och mannen till man i enlighet med traditionella patriarkala värderingar."

Här klingar ett eko från mitten av sjuttiotalet, en konspirationsteori om att vi män i smyg hejar på våldtäktsmannen, formulerad bland annat i inflytelserika Susan Brownmillers Against Our Will. Men, Women and Rape från 1975. Tanken här är att våldtäkt är ett maktverktyg som män alltid använt för att förtrycka kvinnor, och att det konstanta hotet om våldtäkt håller kvinnor nere i maktlöshet och därmed gynnar alla män. 

Det är en destruktiv fördom, illa grundad i både sakförhållanden och mänsklig logik. Varför står då till exempel sexförbrytare så lågt i kurs på fängelser? Vari ligger den manliga vinsten i att göra kvinnor mindre tillgängliga (och mer rädda) för män? Och varför tillskrivs vi ingen empati med våra fruar, mödrar, döttrar, systrar? 

Nå, biologiförnekandet hade nu alltså satts i högsätet igen. Könet – det skrevs till och med i regeringsdokument – var enbart en "social konstruktion". Ledande politiker sjöng med i denna nya änglakör. Som Annie Lööf, när hon i TV-programmet Skavlan i polemik mot Jordan B Peterson hävdade att endast uppfostran och förebilder styr pojkars och flickors framtidsdrömmar. Inte biologi. Och i ovan nämnda tv-serie av Belinda Olsson, framträder de feministiska ikonerna, tillika stjärnprofessorerna, Agnes Wold och Yvonne Hirdman. De säger rakt ut till Olsson att kunskapen om biologins betydelse inte ska föras fram. Den är farlig. Den bör stoppas.  

En annan dimension av 2000-talets könspolitiska omsvängning handlar om begepp som könsmaktsordning, och om att män ska ge upp sina "privilegier", medan tidigare hade brukat beskriva jämställdhetssträvan som en vinst för båda könen. Genom radikalfeminismens intåg i maktens centrum har det således grävts djupare skyttegravar mellan könen.  

I röken och dimman djupnar nu osäkerheten om våra könsroller.  Expolisen och integrationsföreläsaren Mustafa Panshiri citeras i Krakowskis bok: 

"Om du frågar en afghan hur en riktig man ska vara kommer du få ett väldigt konkret svar. Han ska kunna försvara sig själv, försvara sin familj och vara mannen i huset. Om du ställer samma fråga till en svensk man kommer det bli väldigt tyst och sedan kommer svaret att innehålla allt eller ingenting. Det finns inget konkret svar på den frågan i Sverige, bara flum."   

Sexologen och psykologen Linn Heed spinner på ett liknande tema: "Mannen ska vara den där gentlemannen, alfahannen, men också vara hemma och dela på VAB-dagar, dela på föräldraledigheten, dela upp tvätten. I de frågorna tycker ju många kvinnor att det ska vara jämställt men då tror jag att många män inte hänger med. För ibland ska det vara jämställt och ibland ska det inte vara det. Det skapar förvirring." 

Men ska vi män hitta våra mest autentiska jag – och nå balansen mellan å ena sidan självförverkligande och å andra sidan meningsskapande och ibland rentav självuppoffrande relationer med våra nära och kära och omvärlden – då bör blicken inåt få vara så ogrumlad som möjligt. Fast det går ju inte. Inte med en samhällsdebatt som Krakowski korrekt beskrivit som demoniserande och sexistisk. Det är både sorgligt och kontraproduktivt. 

Låt mig ändå sluta i något mer hoppfullt. Sarah Sjöström berättar att den egentliga hjälten i renoveringen är hennes pappa, som är snickare. En ljus mansbild, alltså. Och de där förkylda männen som nämndes inledningsvis, de har möjligen rätt att faktiskt känna sig lite ynkliga. I Läkartidningen läser jag under rubriken "Mansförkylning kan vara verklig plåga": 

"Förkylda män kanske faktiskt har det värre än förkylda kvinnor. Den slutsatsen drar i alla fall den kanadensiska forskare som gått igenom forskning på området." 

Tydligen finns evidens för att män har högre risk för komplikationer och högre dödlighet i samband med luftvägsinfektioner, jämfört med kvinnor. Så det kanske inte bara är gnäll. 

"Utifrån detta drar forskaren slutsatsen att det kan vara orättvist att beskylla förkylda män för att överdriva. /…/ Nu kanske det är dags att skapa mansvänliga utrymmen med gigantiska tv-apparater och vilstolar där män kan återhämta sig från mansförkylning." 

Kan detta vara det första tecknet på att det eviga könskriget är på väg in i en ny fas?

***

Läs även: Hela Sverige hatar Tre pappor

Läs även: Därför är stockholmare mer woke än lantisar