Jägaren – skogens konung

Det är morgon och snälljakt i östra Sörmland. Ungar och picknickkorgar kullkastar omgående stereotypen av machojakt. Det här är en familjeutflykt. Lämplig solbelyst kulle letas upp där base-camp upprättas med brasa och barnvakt.

Peter Rehnström skickar iväg Tommy Milde, Åke Blomqvist och Roland Rydberg. »Ut på pass!«

Själv traskar han iväg med den trötta stövaren Bella som vaknar till liv så fort hon får vittring på hare. Morgonen är mild och ljuv, höstgräset som skimrande mjuk päls i soldiset. Vi väntar.

Men det är trångt mellan jaktlagen den här morgonen och någon annan har redan fått fart på hararna i trakten. Det är inte bara Bella som skäller och skotten som går av i skogen kommer från något annat jaktlag. Promenad och korv med pinnbröd blir det, men ingen hare.

På kvällen drar Peter och Tommy iväg till Katrineholmstrakten för att jaga rådjur i stället. Nu ska det bli riktig jakt. Men ett rådjur och en räv skymtar förbi utan att rätta skottvinkeln infinner sig. Peter och Tommy är lite besvikna – men väntan, förväntan och dålig jaktlycka är alla del av tjusningen.

Peter, Tommy och de andra deltar i en av landets mest populära fritidssysselsättningar. Högsäsongen har just inletts. Jagat har människan gjort i alla tider men i dag betonas jaktens viltvårdande funktion. Alltså, för att svensk fauna ska bevaras måste viltstammarna hållas i schack. Men i grund och botten vill jägarna att det ska finnas mycket vilt i skogen – ju mer djur desto mer pang och troféer. Samtidigt råder en konflikt i förhållande till andra näringar – skog och lantbruk – som tycker att älg, hjort och vildsvin förstör och rubbar förutsättningarna för näringsverksamheten. De kräver färre djur och bättre kontroll.

Men hur ser den typiska jägaren ut – och varför jagar man? Peter Rehnström är representativ på åtminstone ett sätt – han är man. Av Sveriges runt 300 000 aktiva jägare är 95 procent män.

De är spridda över hela landet. Flest kvinnor finns det i Västra Götaland. Louise Rehnström är gift med Peter och hon är med i jaktlaget – men avstår från att skjuta. Hon går hellre med hundarna. Fast just nu hänger hon mest vid grillplatsen med Edwin som bara är fem månader gammal.

För många är jakten en tradition, fylld av historiska fotspår att följa. Peter Rehnström har jagat så länge han kan minnas – han följde med farfar innan han kunde gå. Av farfar fick han också sin första bössa som äldste sonen Eric ska få när han fyller femton nästa år. Han jagar allt – hare, fågel, hjort och älg. Bröllopsresan för ett par veckor sedan gick till Dorotea. På älgjakt.

Här i sina hemtrakter känner han varenda sten och tuva och brinner för djuren och naturen. Driften att jaga tror han går tillbaka till stenåldern – att ta hem sitt eget byte till grottan.

– Sedan är det en sådan adrenalinkick när det hettar till, precis innan man skjuter, säger han och kisar över hygget. Han säger att det inte är själva dödandet han söker.

Men kan du inte låta bli att skjuta då?

– Jo, det kan man ju tycka. Men jag har försökt – det är bara inte samma sak, säger han och skrattar tyst.

Peter Rehnström jagar mest för livsstilen och spänningens skull.

Spänningssökandet har enligt Mats Fredriksson, professor i klinisk psykologi i Uppsala, evolutionära förklaringar. Samtidigt förundras han över att det i vårt moderna samhälle är moraliskt förkastligt att skjuta en människa när det är helt acceptabelt att skjuta älg.

– Det handlar om människans självförhärligande. Där spelar religionen en viktig roll med sin skarpa gräns mellan människa och djur. Personligen tror jag inte att vi människor är så otroligt förmer än andra däggdjur.

Att bara var tjugonde jägare är kvinna beror enligt Mats Fredriksson inte enbart på evolutionen.

– Under lång, lång tid har männen jagat och kvinnorna samlat. En färsk amerikansk studie visar att män minns platser bättre – men om platsen är direkt kopplad till mat minns kvinnor bättre, säger han.

Så vad är det för djur som jagas? Historiskt sett har de svenska djurbestånden varierat kraftigt. Efter att Gustav III släppte jakten fri i slutet av 1700-talet tog det inte många decennier innan flera vilda djur nästan hade utrotats. På 1800-talet infördes därför begreppet viltvård och älgen fridlystes i tio år. I dag har Sverige mer vilt än på länge, men det råder stor skillnad mellan olika arter.

Älgstammen har nästan halverats på femton år, samtidigt som andra djur brer ut sig. Dovhjorten har sedan 1950-talet mångfaldigats från några tusen till 130 000 djur och dominerar vissa områden i södra Sverige. Vildsvinsstammen har ökat dramatiskt sedan slutet av 1900-talet. Att älgen minskat beklagas av jägarna – men välkomnas av skogsbruket. Mycket hjort och vildsvin är framför allt ett problem för bönderna.

I Peter Rehnströms trakter har nedgången i älgstammen märkts tydligt – och därför har man i år beslutat att avstå från att jaga älg.

Men det är känsligt – älgköttet är stommen i familjens köttkonsumtion och det är älgjakten som är populärast. Och vad innebär deras stopp om grannlaget fortsätter att skjuta älg i år också? Roland och Åke ska på möte i kväll och de är inte så pigga på att ta upp saken.

– När jag gjorde det senast blev det rena lynchstämningen, suckar Roland innan diskussionen övergår till hur stora hjortarna bör vara när man skjuter dem.

Sedan kommer salujakten upp – hur rika nollåttor och tyskar köper rätten att skjuta älg som drivs mot dem av ett dussin hundar.

– Och där står tjugo man uppradade och skjuter, muttrar Åke ilsket.

Om älgen är skogens konung så är vildsvinet den ovälkomna gästen. Jägarna tycker förstås att allt vilt är välkommet – men inte om de skapar för mycket problem, vilket vildsvin tenderar att göra när de bökar upp åkrar och förstör. Vildsvin har förvisso funnits i Sverige till och från sedan istiden, men utrotats. Så sent som 1980 bestämde riksdagen att vildsvin inte skulle finnas vilt i Sverige, men när svin återigen rymde från hägn gav riksdagen upp och 1988 fastslogs vildsvinets hemrätt i svensk fauna.

– Sedan dess har Naturvårdsverket resignerat. Och jägarna har inte haft fokus på reglera stammen, säger viltforskaren Petter Kjellander på SLU:s forskningsstation Grimsö.

Dovhjort är också ett problembarn i svenska skogen på sina håll. De tenderar att bilda jättepopulationer som lokalt blir helt dominerande. Då är de inte bara ett problem för lantbrukarna när de äter allt i sin väg. Petter Kjellander misstänker också att de tränger ut andra vilda djur. Nyligen startade han forskning om just konkurrensen mellan rådjur och dovhjort.

Han ser flera risker med stora populationer av hjort; de äter allt medan rådjuren är finsmakare, de stör rådjuren med sin blotta närvaro när de drar fram i stora hjordar och de kan smitta rådjuren med skadliga parasiter. Älgen påverkas förmodligen också negativt.

Beträffande vildsvin är han fundersam över deras eventuella påverkan på rådjur eftersom de är allätare och förmodligen kan ta kid på våren. Petter Kjellander konstaterar att inplanterade arter tenderar att öka dramatiskt, och pekar på de rådjur som togs till Gotland för bara ett tjugotal år sedan.

– De ökar snabbt och lär inte kunna stoppas, tror han.

En som har erfarenhet av både dovhjort och vildsvin är Lars-Ove Olsson. Han bor precis som jägaren Peter Rehnström i Sörmland, men jagar inte – åtminstone inte annat än jordkockor på åkern. I arton år har han försökt få fart på sitt lilla lantbruk med gradvis försämrade förutsättningar. Spannmål har han helt gett upp – det äter hjorten för honom direkt. I stället odlar han vall till ensilage åt sina får. Men noggrann planering för att förekomma hjortarna räcker inte sedan vildsvinen intog skogarna runtomkring på bara ett par år. Nu får Lars-Ove kliva ur traktorn och ta bort alla uppbökade jordhögar när han slår vallen. En ynka lerkocka förstör en 500 kilos plastbal med ensilage.

På LRF märker man tydligt hur viltstammarna försvårar livet för bönderna på många håll.

Vildsvin bökar, äter och trampar ned medan dovhjort kommer i drivor och betar allt som kommer under mulen. Ett problem är att det inte finns någon möjlighet till ersättning för lantbrukare när skadan väl är skedd – de är i stället hänvisade till överenskommelser med jägarna. För markägare är det snäppet lättare än för arrendatorer – de har sämst förhandlingsläge och hamnar ofta i kläm.

– Icke lyhörda jägare är ett alltför vanligt problem, säger LRF:s viltexpert Börje Waldebring.
På Jägareförbundet är man medveten om problematiken. Jägarna vill att det ska finnas mycket vilt i skogen men de vet att man måste reglera viltstammarna för omgivningens skull. Och i vissa områden har de misslyckats.

– Ska jag vara ärlig så har man nog tappat kontrollen på vissa håll både vad gäller dovhjort och vildsvin, säger riksjaktvårdskonsulent Hans von Essen.

Men varför skjuter man inte bara av fler djur?

– Det är inte helt enkelt. Hjortar rör sig i flock där kalven måste skjutas före hinden – det är inte bara att skjuta på. Vildsvinen är skygga och förökar sig extremt snabbt.

Samtidigt menar han att Jägareförbundet har begränsade styrmedel – i slutänden är det markägaren som avgör hur jakten ska bedrivas.

– Vi säger åt jägare att föra dialog och lyssna på bönderna för vi vet att det här är ett reellt problem.

Men den dialogen ger inte lantbrukaren Lars-Ove Olsson mycket för. I hans trakter är det jägarna som styr. Själv är han arrendator utan mycket makt att sätta bakom orden.

– Senast var det någon som sa åt mig att »dra till Stockholm i stället, där finns det inte så mycket hjort«, säger han och flinar lite.

Vad säger Peter Rehnström och Tommy Milde om den här kritiken då? Visst har de noterat stora ökningar av dovhjort i närheten, även om de inte har kommit till deras trakter. Men de säger också att den goda tillgången på hjort kan vara en fördel.

– Många bönder tjänar stora pengar på att sälja jakträttigheter, säger Tommy.

Och enligt Jordägareförbundet stämmer det att salujakten är en växande näring. Enligt konsulten Peter Hillve kan den i dag omsätta runt 200 miljoner kronor varje år, men han tror att potentialen är många gånger större – mellan två och fyra miljarder. Han håller inte med om att vinstinriktad jakt skulle vara mindre viltvårdande.

– Helt fel, det har alltid funnits en motsättning mellan närings- och fritidsjakt men pengarna från den här jakten går ju till en viltmästare som är utbildad och har till uppgift att just förvalta djur och natur, säger han.

Skogsbrukarna har delvis andra problem än lantbrukarna. Där är det mest älgen som bekymrar. Skogsstyrelsen har i flera år klagat på all älg som tuggar i sig ungtallen och förra året krävde några representanter en halvering av älgstammen. Problematiken sträcker sig flera decennier tillbaka och går ut på att den lilla unga tall som finns förstörs av älg. Det gör att många skogsbrukare drar sig för att plantera ny, vilket i sin tur ökar trycket på dem som ändå planterar tall.

– I stora delar av landet är så mycket som varannan tall kass, säger skogsvårdschefen Erik Normark på Holmen Skog. Han menar att det i dag råder en terrorbalans mellan jägare och skogsbrukare, där den senare är beroende av att jägarna skjuter av älg.

Frågan är hur det kommer att se ut i skogarna i framtiden. Klart är att jakten påverkar den svenska faunan. Älgstammen vet man hur den ska regleras – det återstår bara att komma överens. Beträffande hjort och vildsvin verkar det vara knepigare – där fordras större kunskap bland jägarna för att kontrollen ska återställas. Men jakten som sådan är sannolikt ohotad.

Psykologiprofessorn Mats Fredriksson tror att den kommer att bestå även när samhället rört sig längre från naturen än i dag.

– Vi kommer fortsätta jaga ända till djuren blir utrotningshotade. Ja, kanske till och med efter det.

Mer ur reportaget: Tjuvjägarna går fria