Jakten på den försvunna alliansen

Undantaget en och annan partisekreterare av det mer lojala slaget skruvar de på sig när de får frågor om seminariet.

Det mumlas och harklas.

Jag hade turen att inte vara där, säger någon.

De fyra partierna hade bjudit in till alliansseminarium i riksdagen. Det var i december förra året och det var läge att påminna varandra och världen utanför om att borgerligheten minsann har samarbetat längre än vad många verkade tro.

För att stilla bilden av ett samarbete i uppluckring, och för att banka in ett självklart ja som svar på frågan allt fler hade börjat ställa sig.

Finns Alliansen?

Skruvade på sig gjorde också Anna Kinberg Batra, Jan Björklund, Ebba Busch Thor och Annie Lööf efter två långa timmar av tillbakablickar i andrakammarsalen. Bengt Westerberg var där, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Stefan Attefall.

Fredrik Reinfeldt hade påmint om vikten av förarbete, tillit och de personliga relationerna de fyra partiledarna emellan.

– Ibland låter det i den mediala debatten som om vi inte trivs, och att vi inte träffar varandra. Det kan vi ju passa på och säga att, vi träffas faktiskt, sa Annie Lööf.

– Exakt, sa Anna Kinberg Batra.

– Vi ska träffas i morgon till och med, sa Annie Lööf.

– Exakt, sa Anna Kinberg Batra.

Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt viskade i bänkarna, till slut kunde hon som kallats Alliansens moder inte längre hålla sig. Hon talade om mötet i Högfors 2004, och om hur lång tid det hade tagit att skriva ihop sig från det att man kommit överens om att bilda en allians.

– Det är därför vi tjatar om det. Du kan inte börja med tusen utredningar. Det ska vara klart när du kommer dit.

Moderatorn ryckte in med en fråga till partiledarna:

– Jag upplever att ni är osäkra på när ni ska vara gemensamma igen?

– Fast det är vi inte, sa Jan Björklund.

– Nej, nej, nej, sa Ebba Bush Thor.

– Nej det är vi inte, skrattade Annie Lööf.

Anna Kinberg Batra log och skakade på huvudet.

Några månader senare, i mars 2017, lät talet ungefär som det brukar när Jan Björklund står på scenen i Västerås kongresshall. Lagom aggressivt och socialliberalt.

Färgen på stolarna gick igen i blåklinten på scenskärmarna, ett tusental variationer av blårandiga skjortor hade kryssat sig in i hallen för att lyssna på partiledaren som inledde riksmötet.

– Låt mig vara väldigt tydlig. Till er, till väljarna och till den moderata partiledningen. Liberalerna kommer inte att medverka till att ge Sverigedemokraterna politisk makt och inflytande.

Partiledaren nämnde sin egen son, adopterad från Korea. Han fick ett rungande stöd i publiken. Förmodligen hade en och annan liberal kommunpolitiker fortfarande applåderat om inte Jan Björklund till slut överröstat partivännerna och lett in talet på EU-samarbetet.

Partiveteranen Barbro Westerholm höll i ett av samtalen som följde. »Etiska dilemman för en liberal« stod det på dörren utanför konferensrummet. Där inne diskuterades hur partiets liberala profil ätits upp av Alliansen, hur man fram till 2006 hade röstat utifrån den inre kompassen i riksdagen, men sedan dess antingen röstat som Alliansen eller kvittat ut sig. De pratade om ny teknik, fosterdiagnostik, värdmoderskap, läkarassistens vid livets slut, rökning på uterestauranger eller inte.

– Och ska cannabis vara fritt eller inte? Sådant är jättespännande för en liberal, sa Barbro Westerholm.

Men det största dilemmat togs upp i korridorerna.

Konflikten i Hässleholm där Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna tillsammans tagit makten med hjälp av Sverigedemokraterna, hade skakat om partiet ordentligt. Liberaler från hela landet behövde prata av sig.

Riksmötet i Västerås är en dryg vecka gammalt. Opinionsläget för Liberalerna har som vanligt inte förändrats, men det är andra som rör på sig nu. Centerpartiet fick sin högsta notering sedan Annie Lööf föddes i den senaste mätningen från Sifo. Nu skiljer bara 4 procentenheter till Moderaterna. I valet 2014 bredde 17 procentenheter ut sig mellan de två borgerliga partierna. Kristdemokraterna hankar sig fram ganska långt under riksdagsspärren som vanligt.

Alliansens partiledare träffas regelbundet, ett par gånger i månaden. Gruppledarna träffas oftare och utskottsledamöterna träffas i princip varje vecka. Partisekreterarna böljar fram och tillbaka, de jobbar organisatoriskt inför olika aktiviteter och diskuterar problem som de i Hässleholm.

Men allt sker i vänteläge.

Synen på Sverigedemokraterna skär rakt igenom de fyra. Till dess att partierna kommit överens om hur Alliansen gör om den blir mindre än de rödgröna, men större med stöd av SD, kommer inga förhandlingar i gång.

Moderaterna kan tänka sig samröre, Centerpartiet och Liberalerna kan det inte. Hur det är med Kristdemokraterna är det få som riktigt vet.

Varje vecka som Moderaterna tappar, förändras maktförhållandet i det borgerliga blocket.

De kort hållna meddelanden Anna Kinberg Batra skickade ut till de andra partiledarna en onsdagskväll i januari förändrade allt.

Det tog ungefär två veckor av intensiva möten mellan partiledare, gruppledare, utskottsettor och vanligt snack i korridorerna, för att alla fyra partier ens skulle förstå vad Moderaterna menade.

Syftet med att närma sig Sverigedemokraterna var enligt Anna Kinberg Batra först att få igenom mer allianspolitik. När det visade sig vara omöjligt kämpade gruppledaren Jessica Polfjärd med att förklara för motsvarigheterna i riksdagen att Moderaterna endast skulle vända sig till SD i de frågor där Alliansen inte var enig. Den praktiska nyttan med det scenariot var, som alla som kan räkna riksdagsmandat förstod, lika med noll. I utskotten, ledamöter emellan, var kommunikationen rakare.

– Bara så att ni vet är det ingen skillnad, sa M-kollegerna.

Det är i stället mellan partiledarna kilen slagits in. Relationen mellan Annie Lööf och Anna Kinberg Batra är ansträngd. Opinionssiffrorna tär ytterligare på förhållandet. Mellan dem cirkulerar en obesvarad fråga:

Vad händer om Alliansen blir mindre än de rödgröna?

Den spelteorietiska kartan tröttar lätt ut, men går att renodla.

Det som nu skär genom Alliansens partiledartopp är valet mellan att söka stöd hos Socialdemokraterna eller, i förlängningen, Sverigedemokraterna efter nästa val.

Innan den frågan är besvarad tillsätts inga arbetsgrupper.

Liberaler från gräsrotsnivå till partitopp förbereder sig mentalt på att gå tillbaka till en tillvaro som eget parti efter valet. I frustrationen över att inte lyckas fånga väljare från Moderaterna har en upplyftande tanke vuxit fram.

Tänk om vi tillsammans med Centerpartiet blir större än Moderaterna?

I de många scenarier som målas upp påminner man varandra om möjligheten att talmansrundorna kan bli flera, antalet tillfrågade kandidater kan breddas.

Markeringen mot Moderaterna i Jan Björklunds tal var inte det enda som stack ut. Avsaknaden av kritik mot statsministern var lika talande. För att de borgerliga partierna ska börja förhandla en gemensam allianspolitik måste Moderaterna ta initiativet, att närma sig Socialdemokraterna går däremot utmärkt på egen hand.

I Centerpartiet försöker man som bäst att inte ta ut någonting i förskott. Storhetsdrömmarna frodas, men Annie Lööfs stab är ändå inte helt nöjd med situationen. Vägen framåt måste gå genom Alliansen. Att Moderaterna blöder har gynnat Centern i opinionen men för att verkligen växa måste socialdemokratiska röster lockas över blockgränsen. Partistrategerna jobbar febrilt med hur partiet ska breddas.

Lite som Reinfeldt gjorde, brukar de säga.

Men de som brukade kalla Fredrik Reinfeldt för sin ledare skakar på huvudet. Den förre partiledaren hade i alla fall en långsiktig plan, säger man över middagsborden. Reinfeldt och Borg slipade medvetet bort de allra mest moderata kanterna i politiken, för bättre passform med den blivande alliansens andra tre.

Centerpartiets snabba resa uppåt i opinionen har tagit alla på sängen. Också dem själva.

Ska Annie Lööf ta på sig ledartröjan måste hon växla upp, i dag har hon bara en politik för att sitta i opposition, säger moderater till varandra.

Ett stort allianskonvent var inplanerat i maj, men ställdes in för länge sedan. Ett gemensamt valmanifest var huvudinriktningen, före den där torsdagen i januari.

Nu är allt satt på paus.

Med varje opinionsmätning blir osäkerheten större.

Finns Alliansen?

Avsikten att i vår komma i gång med den gemensamma allianspolitiken inför nästa val är inte längre lika uttalad. Ett valmanifest borde gå att snickra ihop, resonerar de flesta, men innehållet lär inte bli lika långtgående som förut. Centerpartister, liberaler, kristdemokrater och moderater står och frustar. Om en sak är de flesta överens, de borde redan vara i gång.

Ändå händer ingenting.

Ute i partierna finns lika många förklaringar som partidistrikt. Frågar du framgångsrusiga centerpartister är bristen på samarbete Moderaternas fel, men viss skugga faller också på kristdemokrater och liberaler. Att de ännu mindre partierna envisas med att profilera sitt eget parti i kampen mot riksdagsspärren är förståeligt men irriterande. Frågar du kristdemokrater är det bångstyriga liberaler som är bromsklossen. Liberaler tar åt sig något av äran, men nickar ändå menande mot Alliansens två största partier.

– De skillnader som i verkligheten behöver överbryggas handlar om migration och synen på Sverigedemokraterna, och där är det andra partier som bidragit till splittringen. När det gäller migration är Moderaterna och Centerpartiet motpoler och ingen av dem är särskilt intresserade av att komma fram till en gemensam lösning, säger Jan Björklund.

När ska de fyra partierna börja förhandla?

Den där frågan moderatorn på alliansseminariet förgäves försökte få svar på i riksdagen i december, har inget svar.

Det är heller inte det viktiga.   

De brukade stänga in sig på Fredrik Reinfeldts arbetsrum på plan fem i Moderaternas högkvarter på Mynttorget. Järngänget.

Det var Anders Borg, presschefen Ulrica Schenström och partisekreteraren Sven Otto Littorin. Och så Reinfeldt så klart, som ofta lyssnade när de andra pratade.

Någon har beskrivit kvartettens beståndsdelar som tre bokstavsbarn och en autist. Autisten var Fredrik Reinfeldt. Men när de pratade, och det gjorde de nästan hela tiden, pratade de politik. Den gamla politiken  hade stora hål, och var svårt underfinansierad. Partiet uppfattades som en rörelse för de besuttna. Det skulle ändras. Att många partivänner utanför dörrarna knorrade sporrade dem.

Mycket har sagts om Nya Moderaterna som pr-fenomen. Men det började i politiken, och det började långt före valet 2006. Under Nya Moderaternas första år kom knappt några nya utspel från partikansliet.

Det var tyst.

Man svarade inte ens på påhopp från ärkefienden Socialdemokraterna. När Svenska Dagbladet erbjöd replik efter att Göran Persson angripit Moderaternas nye partiledare blev det nej.

I stället räknade man. Lade till och drog ifrån. Riktiga reformer som gick att genomföra kallades internt silverkulor. Först kom politiken, seriöst och rejält. Sedan kommunikationen.

När Fredrik Reinfeldt sommaren 2004 skrev ett brev till övriga borgerliga partiledare med ett initiativ kallat »allians för maktskifte« hade heliga moderata kor, som arbetsrätt och systemskifte, slaktats i rask takt. Dynamiska effekter och skattesänkningar riktade mot höginkomsttagare försvann genom bakdörren. Kollektivavtal och gemensamma välfärdslösningar omfamnades.

När Alliansen bildades var det moderata politikarbetet redan klart. Den nya Moderatledningen sköt de övriga tre borgerliga partierna framför sig.

Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt drev, Göran Hägglund hoppade på.

– Ni ger mig inget alternativ, sa Lars Leijonborg till slut.

Allianspolitiken utvecklades inte i arbetsgrupperna. Den förankrades där.

Den politiska förnyelsen var redan gjord i arbetsrummen på Mynttorget 1.

Den vanligaste ursäkten till att det i dag inte förhandlas allianspolitik är att det inte längre behövs på samma sätt. Efter åtta år i regeringsställning vet väljarna att borgerliga partier kan regera utan att nyvalshot ligger bakom knuten varannan vecka.

Sakpolitiskt ligger man inte längre från varandra än vad nuvarande regering gör. Trots att de fyra partierna spretat i debatten tvekar ingen internt om att skillnader i migrationspolitiken skulle övervinnas, arbetsmarknadspolitiken inte orsaka några större problem, och inte heller försvarspolitiken, det är långt till nästa försvarsbeslut.

Men för att förstå vad Alliansen är 2017 tjänar det ingenting till att räkna gemensamma arbetsgrupper.

Då måste man i stället se vad som händer i det som en gång var motorn.

Om Nya Moderaterna sneglade mot arbetarrörelsen har Anna Kinberg Batras moderater gjort helt om. Inte minst i fråga om den tidigare partiledarens eftermäle.

Socialdemokrater har alltid varit duktiga på att ta till vara på sina regeringsår, tidigare ledare har byggts till ikoner. Fredrik Reinfeldt har i stället, något motsägelsefullt, fått bära hundhuvudet för Moderaternas mest framgångsrika tid. Eller som de mest högljudda kritikerna skulle uttrycka det: några riktiga skitår.

Partiet har fjärmat sig inte bara från Reinfeldts migrationspolitik, utan också från den strategi M-ledaren såg som nyckeln till att vinna val.

Fredrik Reinfeldt ville att väljarna redan i valkampanjen skulle ha klart för sig vilka partier som ingick i regeringsunderlaget, men också vilken politik regeringen skulle föra. Kontraktstänkandet var den tidiga Alliansens viktigaste verktyg för att övervinna väljarnas tvivel över borgerlighetens regeringsförmåga. I grunden låg den moderata förnyelsen, jobbskatteavdragen och kompromisserna som gjorde det lätt för de mindre partierna att haka på.

När Anna Kinberg Batra i år gav efter för starka interna krafter och öppnade dörren på glänt till Sverigedemokraterna bröt hon kontraktet. Regeringsalternativen blev i ett slag fler och näst intill oöverblickbara.

Men partiets många interna kritiker menar att också kontraktets andra del sedan länge har övergetts. Den egna politikutvecklingen, och med den Alliansens.

– På Moderaternas kansli finns inte en enda person i dag som klarar av att bli statssekreterare, säger någon.

– Man slarvar med hantverket, säger en annan.

– Det finns givetvis ingen anledning att förhandla med de andra i allianspartierna när det inte finns någon politik att förhandla om, säger en tredje.

Nu är moderater i riksdagen upptagna med att svara ja på frågan om Anna Kinberg Batra kan sitta kvar, och försäkra sina allianskolleger om att de gemensamma förslagen inte också dras genom Sverigedemokraterna.

Under helgens Sverigemöte i Örebro, när riks- och kommunpolitiker från hela landet samlas, håller Anna Kinberg Batra sitt viktigaste tal. I publiken sitter de vars positioner påverkas allra mest av det sjunkande väljarstödet. Men det är inte den nya politiska linjen som är problemet. De allra flesta har velat se en gemensam alliansbudget. Den interna kritiken mot närmandet av Sverigedemokraterna är försumbar. Kvar att kritisera är just bristen på sakpolitik och framåtrörelse. Och hon som är ytterst ansvarig.

I Alliansens andra tre partier försäkrar man att tilliten i kvartetten är intakt, men i nästa andetag hörs ofta något annat. En smygande oro för att det aldrig fullt ut går att veta om Moderaterna förhandlar i två rum samtidigt.

Många pratar om beslutet som en vattendelare. Andra ser det som det slutliga beviset på att Moderaterna är tillbaka i sitt 1970-tal.

Vi har allt svårare att komma överens, den liberala falangen och den konservativa. Det handlar om nationalstaten och det handlar om invandringen, sa ledarskribenten Paulina Neuding på ett seminarium på Kulturhuset i Stockholm för några veckor sedan.

»Varför hatar alla liberaler varandra?« var rubriken för kvällen. Fyra namnkunniga debattörer slogs sedan om att vara så lite socialliberal som möjligt under en dryg timme. Det var rörigt på scen, men för åhörarna blev en sak tydlig.

Det som brukar vara kärnan i den svenska höger–vänster-konflikten hade flyttat in i borgerligheten. Vad de egentligen bråkade om var statens roll. Inflytandet över ekonomi, skatter, ersättningsnivåer och den offentliga sektorns storlek och uppgifter.

Det var migrationspolitiken och relationen till

Sverigedemokraterna som blottade den stora klyftan, inga andra politiska sakfrågor var i närheten av att ta sig in i debatten.

Att vara liberal eller konservativ har de senaste åren varit en akademisk fråga, så är det inte längre. När den politiska debattens fokus har flyttats från den ekonomiska politiken lyser samma motsättningar i politiken starkt.

Men för Alliansens fortlevnad tror få att de stora ideologiska skillnaderna är avgörande, ens för att lyckas sätta ihop ett gemensamt valmanifest.

– Nu finns ett tillfälligt stopp, men ingen vet vilken migrationspolitik vi ska ha. Varken Socialdemokraterna eller oppositionen. Ska man avkräva Alliansen det svaret? De kan nog fumla sig genom valkampanjen genom att säga att den nuvarande politiken kan kvarstå, och sedan sköta den från halvår till halvår, säger PM Nilsson, ledarredaktör på Dagens industri.

Det är i stället relationen till Sverigedemokraterna som brutit Alliansens kontraktstänkande. Kvar finns inarbetade samarbetstraditioner, personliga relationer, gemensamma förslag i riksdagen och ett och annat alliansmingel.

När Alliansen bildades var förutsägbarheten det starkaste vapnet. Vilka som spelade huvudrollerna, och vad filmen handlade om gick att läsa i baksidestexten.

Politiken var satt, juristerna hade arbetat ner i minsta detalj, allt var låst.

Problemet i dag är att politikutvecklingen saknas i det som en gång var motorn.

I opposition har de fyra drivit i olika politiska riktningar. Med alltmer jämnstora partier är det svårare att med fast hand styra skutan.

Moderaterna under Fredrik Reinfeldt hade ett naturligt mandat i de stigande opinionssiffrorna när de sköt allianskollegerna framför sig.

I dag tappar Anna Kinberg Batra förhandlingsutrymme varje vecka.

Hela grundtanken med Alliansen, att ge väljarna ett tydligt regeringsalternativ är borta.

Finns den då?

Det var säkert fjärde gången moderatorn i riksdagen ställde frågan.

Så när har ni kommit överens i de frågor som väljarna tycker är viktiga?

– Före valet, sa Anna Kinberg Batra.

– Sommaren 2018, sa Annie Lööf.

– Det är inte det viktiga nu, sa Jan Björklund.

Ebba Busch Thor log och skakade på huvudet.