Jakten på njutning
Med ett stort rött hårsvall spatserar hon nedför boulevarden. Halv elva på kvällen virvlar hon in på krogen Le Select, som ligger mittemot betydligt kändare La Coupole i Parisstadsdelen Montparnasse. För de flesta fransoser håller måndagen på att ta slut. Hon behåller sin styrfart och beställer kvickt av servitören:
– Piña colada, s’il vous plait.
Det handlar inte om vardagsnjutning, utan om uttryck för en livshållning.
Sinziana Ravini är uppvuxen i Göteborg och bor i Paris sedan drygt tio år. Hon undervisar på Sorbonne-universitetet, är kulturkritiker i svensk press och blivande psykoanalytiker.
Häromåret väckte hon stort intresse i Paris kulturkretsar med sin roman som kretsar kring njutning, sexuella begär och mer precist – det kvinnliga begäret. En hedonistisk resa, lika mycket inåt som utåt.
– Romanen försöker ge svar på Freuds stora fråga: Vad vill kvinnan? Vad är begär? Det var en resa för att hitta mitt sanna begär, säger Sinziana Ravini.
Även i denna stad, känd för sin höga njutningskonst inom gastronomi, vin och andra hedonistiska uttryck, väcktes reaktioner och alla de stora tidningarna hade stort uppslagna artiklar om den unga hedonisten.
Hur hade samma bok tagits emot i Sverige? Hade den ens varit möjlig i ett land där det sällan talas om det njutningsfulla, desto mindre om begär?
Svenska politiker omhuldar visioner som kretsar kring välfärd och välstånd – i förlängningen ett högt välmående. Men ingen tecknar en vision som rymmer bilden av en njutande svensk. Tendensen är densamma i näringslivet.
Tvärtom tycks toleransen vara krympande. Till exempel: För några månader sedan fick styrelseproffset Pär Nuder, efter en berusad episod i Åre, lämna en rad tunga styrelseuppdrag i statliga Tredje AP-fonden, fastighetsbolaget Fabege och pensionsjätten AMF. Om det var alkoholen det handlade om så var episoden talande – att alkohol ska konsumeras på ett visst sätt. Detta är bara ett exempel av många som snabbt går att leda till olika slutsatser om den krympande toleransen. Att etablissemangets arena för åsikter är i förändring är en sak, men att det även krymper när det kommer till njutning och vällust är något annat.
Hur blev vi så dömande, så nyviktorianska? Det har ju inte alltid varit så.
Pratar man med etnologer, folklivsforskare och historiker framträder hedonismens historia i Sverige som tämligen kort.
Så nyligen som på 1860-talet var svält vanligt förekommande, med stor utvandring som följd.
Överflöd och njutning var då få förunnat; det rörde sig om en begränsad krets inom hovet, adeln och emellanåt borgerligheten. I modern tid, trots ekonomisk utveckling, har njutning också hållits tillbaka. På 40- och 50-talet var nödåren ännu i färskt minne. Rekordåren på 60-talet krävde också en foglig arbetarkraft. Det var under dessa år som Carl Jan Granqvist växte upp, han som sedermera blev något av en njutningens nestor i landet.
– Det är väldigt unikt för Sverige att man byggt sitt välstånd för teknikutveckling, säger han.
– Vi fick snabbt en stor industribefolkning. Jämför med Danmark. Danskarna har varit mer inriktade på handel och blev inte lika urbaniserade. Men har inte heller haft lika starka band mellan kyrkan, nykterhets- och arbetarrörelsen som i Sverige. Inte heller Norge, som utgjorts mest av fiskare och bönder, har haft lika stor moralisering kring alkohol.
Carl Jan Granqvist är på väg till ett vinarrangemang när jag når honom på telefon. Tåget genom Småland skumpar, kränger och lutar. Tågvisslan tjuter.
Granqvist har i decennier talat sig varm om det goda livet – som han menar är gastronomi och vin. I modern tid har svensken varit dålig på att njuta, vilket Granqvist menar beror på den växelverkan mellan välfärdssamhället och socialdemokratin som format dagens normer.
En förändring håller på att ske bland de yngre generationerna – det är 20- och 30-åringar som söker det njutningsfulla i högre grad än föräldragenerationen, menar han.
– På 80-talet fanns en längtan efter statussaker, men det ser man inte på samma sätt i dag. Många unga är i stället roade av immateriella ting – spel, mode, musik, gastronomi och vin. De tänker redan individuellt, men jag märker också att de saknar en moralisk grund.
Han menar att allt färre unga har en religiös värdegrund.
– Så när det skakar har de ingen etikgrund att falla tillbaka på, säger han. Numera ska man inte äta kött eller flyga och kring det uppstår en nymoralism som går tillbaka till inkvisitionen, där man dömer andra som inte tycker likadant.
Nyckeln till njutning är att ha en tydlig etik, menar Carl Jan Granqvist.
– Om man får en stadig grund – då kan man tillåta sig att njuta. Se bara på Luther, han var inte särskilt måttfull, utan tvärtom ganska hejdlös.
Det brukar anföras att överflöd eller alltför frikostig – ja, njutbar – konsumtion av mat, dryck och sex går emot naturen. Men det är inte helt korrekt. Enligt Ulf Ellervik, professor i organisk kemi vid Lunds tekniska högskola och författare till flera böcker om njutning, går hjärnans belöningscentrum på högvarv när vi äter, dricker och har sex. Vi känner tillfredsställelse, lycka och njutning och hjärnan vill genast ha mer av samma. Det är själva poängen med belöningssystemet, att få oss att göra njutbara saker som ökar sannolikheten för individens och artens överlevnad.
Att stå emot impulserna tyder mer på en konstlad måttfullhet, som snarare speglar samtidens normer och konventioner än svenskens natur.
Carl Jan Granqvist summerar sin egen inställning.
– Jag är livsnjutare. Även om jag vaknar en kall aprildag, så är jag på gott humör. Titta här, nu åker jag tåg genom ett fantastiskt kulturlandskap i Småland, och blir glad av det. Jag lever ett priviligierat liv. Jag somnar gärna trött och vaknar pigg. Livet är kul – det är min livsinställning.
Hon tar ett bloss på en cigarett, och dricker mer pin˜a colada. Sinziana Ravini förklarar bakgrunden till romanprojektet som tog fyra år.
– Jag hade ett väldigt tråkigt liv, inget speciellt hände. Allt var banalt.
Med sin konstbakgrund ramade hon sin inre resa som ett performanceverk, där utvecklingen skulle ske etappvis och förhoppningsvis ge insikter längs vägen.
– Jag ville skapa ett extraordinärt liv och resa runt om i världen med en armé av människor som stödde mig i det här projektet. Jag tror mycket på uppdrag, och även de mest galna idéerna blir bisarrt nog intressanta för andra. Folk vill veta hur det ska utveckla sig, säger hon.
När processen var i gångsatt var det begäret som förde henne framåt.
Det är en tämligen ovanlig romanresa, om man jämför med litteraturen de senaste decennierna. I den annars frispråkiga kulturvärlden har sexualitet, som för de flesta förknippas med något njutbart, hanterats med en tvekan, eller tankar om otillräcklighet.
Förr tog amerikanska författare med stor iver sig an ämnet sex; till exempel Norman Mailer, Vladimir Nabokov och Henry Miller. I dag, i steget från diskbänk och livspussel tar sig karaktärerna aldrig in i sängkammaren.
Sinziana Ravini konstaterar att syftet med romanen var att utforska och återförtrolla sexualiteten. Finna sitt begär och njutning, genom att lägga fördömanden åt sidan och låta sig vägledas av olika guider.
Hon fick en mentor i Catherine Robbe-Grillet, en välkänd 88-årig dominatrix som varit föremål för en rad dokumentärer – nyligen i Lina Mannheimers »Ceremonin«.
Robbe-Grillet bor på ett slott utanför Paris och har ägnat decennier åt att utforska sina och andras fantasier, deras potentiella njutningar och att skapa ritualer kring dessa.
Tydligt inspirerad av henne antog Sinziana Ravini en ny identitet, Madame X, den karaktär som i romanen får olika utforskande uppdrag, från bland andra Robbe-Grillet.
– En uppgift för Madame X var att klä sig i endast en päls – med tydlig koppling till boken »Venus i Päls« – och på vid Seinefloden blotta sig för två färjor, säger hon och låter ana att karaktären i huvudsak levdes ut av henne själv – en lek i romanleken.
– Men de första som kom var en polisbåt – det var lite överraskade. Och jag är inte så mycket för att vara naken, särskilt inför folk jag inte känner. Men jag lärde mig att våga gå emot min rädsla, över en obekväm gräns och se vad det leder till i nästa steg.
Få andra har ägnat lika mycket tankemöda åt hedonismen som Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Hans specialitet är just den hedonistiska utilitarismen. För sin okuvliga hållning i fråga om att driva ståndpunkter till sin spets har han kallats »etikens enfant terrible«.
– Handlingar är rätt eller också är de orätt, sådan är synen inom utilitarismen. Men sedan finns det vissa som menar att somliga moraliska dilemman och handlingar inte ska bedömas på detta sätt, säger Torbjörn Tännsjö.
Hans grundtes är att vi ska eftersträva att maximera njutning och att varje mänsklig handling är moraliskt riktig om den ökar mänsklighetens eller egentligen alla kännande varelsers samlade njutning. Men i Sverige ser han krafter som vill annat.
– När det gäller lycka finns en lutheransk ovilja mot att folk ska vara lyckliga. Man anser det farligt att vara lycklig – se bara på kritiken av droger och dopningsmedel, säger han och pekar på att många anför hälsoskäl och annat som argument framför njutning.
Tännsjö framhåller att de normer och konventioner som gällt i Sverige i årtionden har varit nyttiga och till gagn för samhällets utveckling, i rent ekonomiska termer – men inte nödvändigtvis ur ett hedonistiskt perspektiv.
Bilden bekräftas av folklivsforskare och även de som på senare tid synat välfärdsmodellen och bilden av Sverige. Till exempel Paul Rapacioli i »Good Sweden, bad Sweden« och Fokuskrönikören Kajsa Norman i »En alldeles svensk historia«. Norman konstaterar att de ekonomiska framgångarna har kostat på, i form av en svensk konformitet och vilja att ständigt söka konsensus.
Politiker av alla färger framhåller dock den svenska modellen som framgångsrik, trots allt.
Torbjörn Tännsjö konstaterar att det har skett på bekostnad av njutningen.
– Vi har varit framgångsrika genom att vara stränga. Men en negativ sidoeffekt är fördomar mot njutning och lycka. Vilket medfört att vi har svårt att glädjas åt någon som är riktigt glad, men vi är bra på att sympatisera med någon som lider.
I sammanhanget finns en politisk marknadslucka – för att tala ekonomismens språk – särskilt mot bakgrund av den akuta klimatkrisen.
– Det finns starka skäl till att ompröva sin livsstil politiskt. Nu när man inte får använda så mycket materiella resurser, av klimatskäl, så kan det finns skäl till att lyfta fram andra värden. Sådant som är meningsfullt, som att ha mer fritid för skapande arbete och mindre pengar till konsumtion, säger Tännsjö.
Men finns finns en fara i att sätta njutningen främst; exemplet närmast till hands är heroinisten som prioriterar sin njutning främst. Tännsjö kallar det för den hedonistisk paradoxen, när man väljer en handling som kortsiktig är njutbart, men långsiktigt leder till beroenden. Han blickar mot ett systemtänkande.
– Min utgångspunkt är att man ska försöka hålla mänskligheten vid liv lång tid framöver. Vi satsar inte på en happy ending. Men den politiska omställningen behöver inte gå ut över lyckan.
Samtidigt kan det finnas förklaringar till varför njutning inte får en mer framskjuten position i det offentliga samtalet. Det kan ha att göra med signaleffekt och individualitet.
– Hedonism är inte entydigt världen över, sägerRichard Tellström, etnolog vid Stockholms universitet och docent i måltidskunskap.
– Från ett europeiskt perspektiv är det en väsentlig sak att vi är lutheraner, och inte anglikaner, katoliker eller grekisk-ortodoxa. Det har i hög grad påverkat oss, och fått oss att vara tacksamma över framgången vi fått. Historiskt sett har det också handlat om att njutning varit ett sätt att visa upp sin ekonomiska framgång, vilket tolkats som ett sätt att utmana Gud.
Förutom den religiösa aspekten har det också handlat om en kulturell sida.
– Njutning kan ses som att förhäva sig. Det kan utmanas om man påpekar sitt välmående. Hälsan tiger still – som det heter, säger Tellström.
Men den kanske viktigaste aspekten är den politiska, menar han.
– Det socialdemokratiska folkhemsbygget som handlar om att inte göra sig märkvärdig över det man får. Den arbetarklassvärderingen omfattas av fler än arbetsklassen. Se bara på Moderaterna, på senare år har de blivit försvarare av välfärdsstaten och blivit nästan socialdemokratiska. Det visar att folkhemsidealet ännu är ett pågående ideal.
Regnet öser ner över Drottninggatan i Stockholm. Deckarförfattaren Mons Kallentoft har tagit skydd inne på ett italienskt kafé.
– Det där! säger Mons Kallentoft och pekar på skyfallet när jag frågar skälet till att han utvandrade för fem år sedan.
Med familjen bosatte han sig på Mallorca. Nu är han tillbaka för att under en vecka marknadsföra sin nya deckare. Det har blivit ett tjugotal böcker genom åren, som sålt i många miljoner exemplar.
Han är något så ovanligt som en rik hedonist som spenderat stora belopp, ansenlig tankemöda och tid till att beskriva sin jakt på njutning.
För några år sedan höll han på att dö i en matförgiftning efter en backanal på Operakällaren i Stockholm – vilket skildrades i boken »Food junkie« från 2014.
Den livslånga jakten på kickar i form av mat och dryck har på senare år trappats ner.
– Jag har inte blivit mindre hedonistisk, men jag är lugnare, har väl blivit äldre också. Jakten handlar mer om att hitta det perfekta stället att sitta på – och det hittar man oftast i något hörn av Paris på någon trestjärnig restaurang.
På underarmen skymtar en tatuering: »Beauty is the mystery of life«. Kallentoft berättar sedan om en barkväll nyligen, som utspelades på kvarterskrogen. Han träffade två dussin sjömän som hade avmönstrat från ett Natofartyg som gått i hamn i Palma. De firade sin korta permission och Kallentoft rycktes med. Eftermiddagen urartade i ett sjöslag och från klockan fyra fram till halv tolv var det full fest. Historier blandades med sprit.
– Det var känslan av att det här händer nu. Att man begriper att det här händer här och nu. Det var en av de roligaste barkvällarna på länge, säger han.
I motsats till vad man kan förledas tro är tid och begränsningar i många fall viktiga komponenter för njutning. Stanfordprofessorn Jennifer Aaker har i en summering av forskningsläget visat att tid har en viktig roll i att höja lyckonivåer. Njutning kan förhöjas genom att upplevelser planeras, upplevs och erinras; som Kallentofts erinran.
Forskningen visar också att genom att introducera tid som en komponent i en upplevelse så blir människor mer inriktade på ett socialt beteende, medan om de påminns om pengar beter sig mer individualistiskt. Utifrån detta har forskare kommit fram till att, genom att skapa miljöer där tid har en framträdande roll, så kan man betona sociala beteenden vilket ger större njutning och långsiktig lycka.
Med andra ord behöver svenskens ofta strukturerade och planlagda upplevelser bara justeras en aning för att höja nivån på njutning.
Danska Oxfordprofessorn Morten Kringelbach har också konstaterat att det är överraskande svårt att visa att någon som är lycklig också har upplevt mycket njutning. Däremot är det lättare att slå fast att någon som är olycklig i de flesta fall haft lite njutning. Njutning som svar på psykisk ohälsa?
Regnet öser fortfarande när Mons Kallentoft slår fast att även det njutningsfulla får en politisk laddning i Sverige, som att livsmedel ska vara i samklang med säsongerna och vara hållbara.
– Jag känner mig i otakt med tiden. I Sverige ska man inte äta kött, utan det ska vara närodlat och ekologiskt. Men gastronomi har aldrig handlat om världsförbättring utan om ultimata uttrycket för mat. Jag är så satans ointresserad av den präktiga aspekten. Jag vill inte veta om bonden, bara äta ägget.
Från hemmet på ön i Medelhavet noterar han att svenskar rör sig alltmer bort från det livsbejakande.
– Det har blivit mer tanke på att göra sådant som man upplever som gott än att leva gott. Det var väldigt moraliskt när jag flyttade, nu är det ännu mer. Man kan inte trampa rätt hur man än gör. Andra delar av samhället är också polariserade, ingen är intresserad av dialog och att föra fram idéer tillsammans. Det hänger nog ihop med vår enorma övertro på vår betydelse och vad vi i Sverige kan göra. Vi är moralistiskt väldigt likriktade, säger Mons Kallentoft.
I denna likriktning så framstår Edward Blom ibland som en ensam fyr, i ett land av hälsobesatta och nyttomaximerande människor. Han har kallats för rikshedonist, men själv värjer han sig mot begreppet.
– Jag har aldrig känt minsta lockelse av hedonismen. Hedonismen är ju en ideologi där man sätter njutningen som mål, det är något helt annat än att bara tycka om att njuta och inte ha en ideologi som förbjuder det, menar Edward Blom.
När man talar om njutning så bör man skilja på skuld och synd, menar han.
– Även de som inte tror på synd i någon religiös bemärkelse, måste fundera över vad de faktiskt tycker är omoraliskt och vad de bara känner skuld för på grund av ett felaktigt programmerat överjag.
Även Sinziana Ravini i Paris tycker att man kan hämta näring ur det som upplevs som skamligt.
– Om man inte har skam så försvinner erotiken och spänningen. Då kan man bli farlig för sig själv och andra, säger hon.
Tendensen att njutningen minskar styrks av siffror som visar på att den svenska konsumtionen av alkohol, som i alla tider betraktats som en ventil. I mitten av 1990-talet drack vi i snitt 8,4 liter ren alkohol per år. Därefter var det en ganska brant ökning till år 2005, med en topp på 10,2 liter. Därefter har vi druckit allt mindre och 2018 landade vi på i snitt 8,8 liter ren alkohol per person.
Återhållsamheten märks i nattlivet – för tiotalet år sedan var det många unga som levde ute på krogarna kring Stureplan. Numera är det mer sansat. Kanske för att ingen vill löpa risken att eventuella olämpligheter ska dyka upp på Instagram och andra sociala medier.
– Men när svenskar kommer till Mallorca flödar kolan på nattklubbarna och allt levs verkligen ut, säger Mons Kallentoft. Det har flyttats från Sverige, för numera krävs inte mycket att man ska råka illa ut. Men i ett samhälle kan du inte amputera synden och begäret, det ligger så pass djupt i människan.
Han lyfter fram skillnaden mot det starkt katolska Spanien, som har haft stor tolerans för homosexuella och transsexuella.
– Folk får vara som de är. Det är vad jag gillar med att bo där, det finns ett lite längre rep för vad man får vara som människa, säger han.
Han har funderat över hur hedonismen ska stimuleras.
– Det är inte att tänka på vad andra tycker – utan att gå in i sig själv och tänka vad man själv tycker och vill göra.
Det regnar ännu i Stockholm och Saeid Esmaeilzadeh nickar med huvudet i riktning mot fönstret på kontoret. Vädret som förklaring på oförmågan att njuta.
– Se bara på Spanien, min syster bor där så jag är där mycket. Jag märker att man blir lat av bra väder. Tänk dig om det hade varit sol i dag.
Saeid Esmaeilzadeh är en av två välkända entreprenörer bakom Serendipity, en koncern med en rad bolag inom en rad branscher. Han och partnern har var för sig en miljardförmögenhet, med andra ord alla möjligheter att låta bli att arbeta och ägna sig åt njutning.
Han är född i Iran och menar att det finns avsevärda skillnader mellan njutning här och i hemlandet.
– Det speglar en livsinställning – vad går livet ut på? Att umgås med andra. Och i Iran, Spanien eller Italien så chillar folk på annat sätt. Här i Sverige är det fint att plåga sig själv. Se bara på Ingvar Kamprad, för honom var det ett genomgående tema – att det är fult att vara livsnjutare.
– För entreprenörer i Sverige ser det inte snyggt ut om de kör senaste Ferrarin, även om de har råd. Så är det inte i USA, där ska man ha den bästa bilen och flyga privatjet. Folk flyger privatjet i Sverige också, men visar inte upp det på samma sätt.
Saeid Esmaeilzadeh menar att det goda livet handlar om inställning och inte en viss förmögenhet.
– Leksakerna blir bara dyrare. Och festerna blir dyrare, säger han och ler pillemariskt.
– Jag tycker att jag alltid har haft kul. Även när jag var student festade jag hårt medan andra studenter var väldigt disciplinerade.
Han konstaterar att många förmögna vänner fortsätter att jobba väldigt hårt, trots att de inte behöver.
– Jag har kompisar med hur mycket pengar som helst, de jobbar ändå dag och natt, och späker sig själva, säger han och nämner att de tycks ha svårt att finna balans i sina liv.
Skillnaden, menar han, handlar om att alltför många delar upp sitt liv i olika boxar: jobb, familj, vänner, fritid, och så vidare. Allt blir en jakt på att balansera boxarna mot varandra och aldrig mixas gymnasiekompisar med jobbkollegor eller familj.
– För mig flyter allt bara ihop. Det här är livet. Mina vänner är här, de jobbar här. Jag är inte inrutad och mån om att hålla isär allt, säger han och pekar med handen mot kontorslandskapet utanför rummet vi sitter i, och konstaterar att han därför inte behöver hålla balans mellan jobb och privatliv.
När det kommer till njutning menar han att det finns två olika typer.
– Jag drivs av nya upplevelser och insikter. Att köpa en Lamborghini är en kortsiktig njutning. Du uppskattar den ett tag – men sedan då? När jag har lärt mig om kemi så har det gett en långsiktig njutning på ett djupare plan, för jag ser världen på en större palett. Det går inte att köpa sig utan kräver en ansträngning. Att förstå min omvärld är njutning för mig.
Njutning avslöjar mycket och begäret ännu mer. Även om man själv inte är jungian kan CG Jung väcka tankar. Hans teorier om att våra lustar, begär och önskningar står att finna i hörnen av vår personlighet – vår skugga, som Jung kallar det. Att det som undertrycks, aldrig tillfredsställs, kan härbärgera vår största njutning – sådant vi inte tillåter oss att bubbla upp.
Liksom den kristne C S Lewis har hävdat att Gud viskar i våra njutningar, talar till vårt samvete och skriker i våra plågor. Njutning erbjuder ett viskande samtal med det gudomliga.
Jag frågar Sinziana Ravini om hon är jungian.
– Åh, gud nej, säger hon, som hellre talar om psykoanalytikern Jacques Lacan.
På Pariskrogens uteservering röker hon en till cigarett och en polisbil med blåljus far förbi.
Vi talar om hennes bok, »La diagonale du desir«, som har formen av en medeltida pikareskroman; en antihjälte som råkar ut för olika saker – med experiment som utforskar begär allt djupare.
Titeln syftar på ett snedsteg framåt, en diagonal.
– Begär har ju formen av ett avsteg, det får oss att gå dit vi inte ämnade gå, säger hon.
Vad var det du ville veta?
– Det var en resa mot det undermedvetna. Jag tror att vi alla har enormt många begär, och att vi blir frustrerade när dessa inte stimuleras. Jag tror det är därför vi ser extremism och hatvågor som sköljer in över oss, för att vi inte tar oss tid att ställa de stora frågorna – Que voy? Vad vill vi? Det är en hemsk fråga du ställer mig. I litteraturen är det den förälskade djävulen som frågar: que voy? Och hemskt nog är det precis den frågan jag ställer mig boken igenom.
Så, vad vill vi? Vad vill svensken ha för njutning?
Det är strax efter lunchtid och i saluhallen Marché d’Aligre i tolfte arrondissementet i Paris håller handlarna på att stänga. Utanför på torget packas grönsaksstånden ner. Men ännu säljs varor till med svenska mått låga priser, och av god kvalitet. Matskribenten Mattias Kroon har bott i Paris i fem år, och visar runt bland sina favoriter; han bor i närheten.
– Vardagsnjutningen är betydligt större här än vad den är i Sverige. I går kväll promenerade jag med en kompis, vi stannade till och käkade sex ostron med vin. Bra pris var det också, tio euro. Inget märkvärdigt egentligen, men jag är fortfarande så pass svensk att jag tycker det är en häftig grej, säger han.
Han konstaterar att fransoser tycks ha en annan inställning till mat, dryck och njutning.
– Här är det något som är mycket självklart. Det bara finns. För oss svenskar är det inte alls på samma sätt – vi planerar och bygger upp inför det, lite som inför midsommarafton. Och gör det rätt sällan.
Mattias Kroon visar fågeldisken som säljer fina Bressekycklingar för 13 euro. I staden finns 69 sådana marknader, vars funktion är en slags kvarterskyrkor för njutning.
Han jämför med att hemma handlar valet mellan Ica, Coop eller Hemköp – alla med snarlikt sortiment.
– Det är superexklusivt att gå på saluhallen i Sverige, att handla sin mat där 2–3 dagar i veckan vore extremt. Här är det inte alls så, säger han.
Det är skillnader av sådant slag som han har noterat. En annan sak han märkte som nyinflyttad var att alla åt smöriga croissanter till frukostkaffet. Han var inte svårövertygad och tog genast efter. Efter några månader kom pikarna från den franska flickvännen.
– Jag hade gått upp sju kilo, men förklarade att jag gjorde som alla andra. Då sa hon: Men ingen äter det varje dag! Det gör man bara då och då.
Paralleller går att dra till nidbilden av vanorna på kontinenten, med trerätters och vin till lunch; vilket är nästan sant.
– Fransoser äter trerätterslunch som får ta två timmar kanske en eller två gånger i veckan, säger Mattias Kroon. Då kan det också bli två eller tre glas vin till. Det handlar om att de värderar lunchen högt, det är inte bara något som ska rivas av. Men sedan när de kommer hem, så äter de en lätt middag i stället för att som vi gör, äta en tung middag oavsett lunch.
Fransosernas synsätt fångas kanske bäst i de historier med vilka barn fostras. Mattias Kroon har barn i förskolan och har därigenom hört den fabel av Jean de La Fontaine som alla barn får lära sig utantill.
– Den handlar om vännerna syrsan och myran. På sommaren arbetar myran med att samla mat i sitt bo, medan syrsan bara spelar på sin fiol. När det blir vinter har myran samlat mycket mat, medan syrsan har ingenting eftersom den bara har spelat, säger han.
Fundera nu en stund på sensmoralen, uppmanar han.
– Svenskar tolkar fabeln som att man ska vara myran. Men fransmän ser en annan sensmoral – att myran har varit egoistisk som bara samlat åt sig själv, medan syrsan varit generös och hela tiden bjudit på sin musik. Fransmännen menar att man ska vara syrsan.
Njutningens funktion är alltså som en del av det sociala kittet, inte som ett ensamt frosseri eller kvickt tillfredsställande.
Även Sinziana Ravini lyfter fram att det hela ska ha ett djup, och att etiken därför spelar en viktig roll.
– Det är som en muskel som måste tränas upp, säger hon.
Under året som gått sedan boken gavs ut har många hört av sig om råd inför sina egna inre undersökningar av begäret. Hon menar att det speglar denna tid.
– Många är så olyckliga. Det är väldigt få som begär prylar eller materiella saker, utan alla söker ett äventyr. I dag har vi alla väldigt lite äventyr utan är låsta vid appar, plikter och arbete.
Boken, som kom ut förra året och ges ut på svenska nästa år, har nu fått henne att intressera sig för andras berättelser och att få andra att söka sina begär.
– Jag har försökt gå från ett egoistiskt till ett altruistiskt begär. Så jag har gått från en extrem till en annan.
Hon framhåller att det måste hållas en åtskillnad på impulser och begär.
– Begär är sådant som får dig att tänka långsiktigt, göra storslagna saker. Medan impulser leder till drogträsk, beroenden och kriminalitet. De som ger efter för sina impulser går snabbt på tomgång, eftersom när du tillfredsställer en impuls så vill du bara ha mer.
Begäret som näring till njutning kräver å andra sidan tid, fantasi och mod, säger Ravini.
– Och vi måste erkänna det vi förtränger. Freud säger att våra aggressioner kommer från sexuella frustrationer – se bara nu med framväxten av extremism, det speglar något som på annat håll inte får komma ut. På 1700- och 1800-talet var man mer openminded, nu är vi är mer tillslutna, säger hon.
Det är med andra ord en riktning framåt – en njutningens politik. Visioner kan dra näring från det goda livet. Men även en sådan väg kan kosta på, menar filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö.
– Ska man leva ett gott och rikt liv, måste man anstränga sig. Om man håller på med musik – som jag gör – behöver man öva och spela, säger Tännsjö och tillägger:
– Ett visst mått av stränghet behövs för att man ska njuta av livet.