Judehatets många ansikten

Kriget i Gaza har visat hur omfattande antisemitismen fortfarande är i världen. Slagord om att krossa sionismen och förgöra Israel försöker visserligen dölja den, men utan större framgång. Säkert menar många att avskyn mot sionismen inte är antisemitism utan en konsekvens av det Israel utsätter palestinierna för på Gazaremsan. Jag hävdar att det inte har med palestinska offer att göra. För de mest engagerade rösterna är upprördheten inte ett uttryck för medkänsla, utan en möjlighet att uttrycka hat mot förövaren. Få av demonstranterna bryr sig om andra konflikter i exempelvis Sudan och Jemen som skördar många fler liv. Inte för att omfattningen av det mänskliga lidandet inte är tillräckligt allvarligt för att uppmärksamma, utan därför att människor i Afrika som dödar varandra inte krasst går att använda i politiska syften på samma sätt.

Frågan är vad det beror på? Varför det väcker så starka känslor hos människor när just Israel gör något? Och varför har sionismen blivit så mångas stora hatobjekt? 

Svaret är nog ganska enkelt. Staten Israel innebär att judar efter 2 000 år av underkastelse besitter både politisk och militär makt. I såväl arabvärlden som i Europa är det en ny situation som för många är svår att acceptera. Till detta kommer en religiös dimension. Muslimer anser sig ha blivit upplysta om den enda och eviga sanningen. Men med tanke på hur muslimska länder ser ut i dag, inte minst jämfört med Israel, väcks frågan vad upptäckten av denna enda sanning har för betydelse. Mellanösternforskaren Fouad Ajami (1945–2014), verksam vid bland annat University of Washington, menade att Israel är den spegel i vilken den arabiska världen ser sina egna tillkortakommanden. Även det kristna Europa har funnit den enda sanningen och har genom historien använt mycket möda åt att förfölja judar som har en annan uppfattning. Att nu behöva spegla sin historia i en judisk stat som varken underkastar sig kristen eller muslimsk makt, eller dess moraliska anspråk, kan mycket väl väcka antisemitiska känslor. Sionismen och staten Israels existens innebär en obekväm verklighet för många.  

För vänstern är hatet mot judar ett arv från stalinismen. Vänstern lärde sig av Stalin att uttrycka sitt hat mot judar genom att i stället prata om sionister. Som Adam Cwejman skriver i Göteborgsposten (14/5-2024) ansågs det i partiet vulgärt att tala om judar på samma sätt som fascisterna gjorde det. Därför använde Stalin och det sovjetiska kommunistpartiet i stället sionismen som en synonym för judar. Det blev lättare att rensa ut judar från partiet om de i stället pekades ut som sionister, enligt Cwejman. Användandet av begreppet sionister – i betydelsen förrädiska judar – spred sig från Sovjetunionen till de kommunistpartier i väst som följde Moskva. De svenska kommunisterna är inget undantag.  
 
I Sverige är det inget nytt att vänstern skanderar "Krossa sionismen!". Det uttrycktes så sent som vid årets Första maj-firande av medlemmar i SSU. För den som minns blandade även Malmös förra kommunalråd Ilmar Reepalu ihop begreppen och menade bland annat att uppgifterna om växande antisemitism i Malmö var överdrivna samt att judarna själva var medansvariga om det var så att de utsattes. Senare påstod han att han misstolkats och höll med om att han formulerat sig olyckligt. 

I ett museum i Gdansk kan man se och höra Władysław Gomulkas (1905–1982), förste sekreterare i det styrande polska förenade arbetarpartiet i ett berömt tal som blev startskottet för en stor antisemitisk våg 1968 säga att judar inte hade något i Polen att göra. Under hela talet undviker Gomulka emellertid att säga ”judar” och använder sig i stället konsekvent endast av ordet sionister.  

Det är således inte förvånande att de som röstade för FN:s generalförsamlings resolution 3379, den 10 november 1975, som definierade sionismen som rasistisk och hotfull för världens fred och säkerhet, främst var ett block av kommunistiska öststatsregimer samt arabiska och afrikanska diktaturer. De allra flesta demokratiska stater röstade emot. När kommunistblocket föll i början av 1990-talet återkallades resolutionen. 
 
Besattheten av sionismen och kopplingen mellan antisemitism och föraktet mot antisemitism finns likväl kvar och frodas. Det gör också de judiska problem som vuxit fram genom sionismen och staten Israels tillblivelse.  
Hur ska besattheten av sionismen då förstås? 
 
Att hatet mot sionismen är ett sätt att dölja antisemitism är alltså inget nytt. Men trots att sionismen kan ses som vilken annan nationalistisk rörelse som helst har den en unik aspekt. Sionismen och tillblivelsen av staten Israel innebär att judar – efter 2 000 år – har bytt roll. Det innebär en förflyttning från att vara en förföljd och föraktad minoritet som förväntas anpassa sig till majoritetens godtycklighet, till att utgöra en majoritet i dominansposition, i besittning av både militär och politisk makt. Att förflytta sig från den relativa trygghet som den utsatta minoritetens roll i vissa avseenden medför, till att inneha både majoritetsstatus och vara i en position som många fruktar är en stor omställning.  

I vissa fall tycks den nya judiska rollen vara lika svår för omvärlden att hantera som för många judar både i och utanför Israel. Därmed har sionismen också skapat en ny skiljelinje mellan judar som lever i minoritet utanför Israel och dem som lever som majoritet i Israel. Det saknas inte judar i både Europa och USA, som trots vetskapen om judisk historia och insikten om betydelsen av en stark israelisk armé, har svårt att förlika sig med bilden av judar som bär uniform och vapen. Det är två attribut som ur deras historiska perspektiv är förknippad med förövare. Men det förekommer också motsatta uppfattningar. Exempelvis nobelpristagaren Imre Kertesz ska ha sagt: ”Jag ser heller Davidsstjärnan på israeliska pansarfordon än på mina egna kläder.” 

För den värld som så framgångsrikt förföljt judar under tvåtusen år, är det säkert inte okomplicerat att plötsligt känna sig maktlös inför sitt traditionella hatobjekt. Förmodligen blir det nära till hands att – när möjlighet ges – demonisera sitt tidigare offer för att berättiga historiska övergrepp. 

Det blir extra tydligt när antisionister visar upp en liten obskyr grupp chassider med pälshattar som är emot sionismen, som exempel på vad de kallar för ”riktiga” judar. I princip följer detta samma mönster som när muslimhatare kallar IS mördarsekt för ”riktiga” muslimer. Vem kan bestämma vad som är en ”riktig” jude när judar själva inte kan komma överens om det? Valet att peka ut en judisk stereotyp som den riktiga juden är antisemitism. 

De antisionistiska chassidernas kritik bygger på idén att en judisk stat ska vara en del av en messiansk ordning. För dem är nationalstaten i sig hädelse, eftersom det i själva idén finns förväntningar på respekt för symboler som flaggor, parlament, presidenter eller stå upp under nationalsången. I deras värld förtjänar endast Gud sådan respekt.  
 
Så vad är då egentligen sionismen? Förenklat uttryckt inte något mer dramatiskt än det judiska folkets strävan efter en egen stat. Ett folk utan land ansågs vara ett folk utan rättigheter. Men sionisterna hade olika uppfattningar om hur denna stat skulle se ut. Inom forskningen är det inte ovanligt att dela in sionismen i fem olika inriktningar: Pionjärer, arbetarsionister, revisionister, religiösa sionister och kultursionister.  

​"Nästa år i Jerusalem" är uttrycket som i tusentals år har använts av judar för att uttala sin längtan till Jerusalem som man fördrivits ifrån. Den längtan har man återkommit till i böner, litteratur och musik.  

Under 1800-talet blev dock "nästa år i Jerusalem" mer konkret. Återvändandet till Israel, ansågs innebära att judar skulle kunna leva som vilka medborgare som helst, och bli som alla andra folk utan att tvingas in i ghetton eller utsättas för särbehandling. Sionismen blev begreppet som samlade dessa känslor och förhoppningar. "Sion" är ett annat ord för Jerusalem och "Det heliga landet". 

De tidiga sionisterna trodde att antisemitismen skulle upphöra i och med att judarna samlades i ett eget land, vilket dessutom ansågs leda till försoning mellan judar och omvärlden. De flesta sionistiska företrädarna kom från en sekulär bakgrund och i vissa fall djupt assimilerade familjer.  

När Theodor Herzl (1806–1904), som var en av pionjärerna, bevittnade ceremonin på Ecole Militaire där Dreyfus förnedrades genom att degraderas offentligt och den skändliga rättegången mot honom 1894, övertygades han om behovet av en judisk stat. Upplysningstidens liberalism och emancipation, var enligt Herzl europeiskt hyckleri som hindrade Europa från att se sina antisemitiska reflexer. Därför var den enda lösningen enligt honom ett judiskt land.

1897 kom över 200 delegater till Basel på hans inbjudan för att delta i den första av sex sionistkongresser.  Diplomati var den rätta vägen till erkännande och legitimitet för en judisk stat enligt Herzl. Britterna erbjöd honom Uganda år 1903. 

En av kultursionisterna var Eliezer Ben-Yehuda (1858–1923). Han ansåg att språket var det centrala för en självständig sekulär judisk identitet och att hebreiska var det enda alternativet. Eliezer Ben-Yehuda utvecklade hebreiskan, från att ha varit ett dött liturgiskt språk, jämförbart med latinet i katolska kyrkan, till ett språk funktionellt i ett modernt samhälle. Det sägs att han krävde av sin familj att endast tala modern hebreiska i hemmet. Ben-Yehuda sammanställde de första hebreiska ordböckerna vilka blev grunden för den moderna hebreiskans utveckling. 

I ett brev som han skrev 1880 uttryckte han sina visioner. ”För om vi fortfarande verkligen hoppas på befrielse, om vi inte har gett upp hoppet på att bli ett levande folk, måste våra tankar ledas av vad som kan bli av detta folk när dess renässans är uppnådd.” 

Bland de sekulära sionisterna ansågs det dock att legitimitet eller dialog med omvärlden inte alltid var att föredra. Vladimir Jabotinsky (1880–1940) är företrädaren för revisionisterna. Under den arabiska revolten på 1920-talet grundade Jabotinsky självförsvarsgrupper i Jerusalem, blev fängslade av britterna och dömd till 15 års fängelse för olaga vapeninnehav. År 1921 blev han invald i den sionistiska exekutivkommittén. Fyra år senare grundade han ett nytt sionistiskt parti, Revisionisterna. Illegal invandring på 1930 talet och den judiska terrorgruppen Irguns direkta attacker på britterna formade perioden fram till 1948.  

Jabotinsky trodde dock varken att turkar, araber eller britter skulle acceptera den sionistiska tanken självmant. Han ansåg därför att vägen till framgång innebar att bebygga Palestina genom diplomati och med maktspråk. 

Den kanske tydligaste företrädaren för arbetarsionister var David Ben Gurion (1886–1973). Han var övertygad om att landets legitimitet i världen ögon var beroende av hur jorden förvaltades. Kunde en miljon judar bosätta sig i öknen och få den att blomstra skulle enligt Ben Gurion inget land i världen kunna ifrågasätta judarnas rätt till sitt land. ”Betydelsen av den judiska revolutionen finns i ett ord oberoende!”. Med Israels grundande blev han landets premiärminister och försvarsminister.  

Rabbi Abraham Isaac Kook (1865–1935) kan ses som grundaren för de religiösa sionisterna. Kook var övertygad om att han levde i en messiansk era och att han själv så småningom skulle tjänstgöra som präst i ett återuppbyggt tempel i Jerusalem.  

Kook menade att judendomen endas kunde utövas i sin helhet i Israel eftersom alla bud som exempelvis är kopplat till jordbruk, syftade på Israels mark och inte vilken mark som helst. Han var också övertygad om att krig var nödvändigt för att uppnå den yttersta tiden.  

Den sionistiska idén krävde också ett resonemang kring varför det judiska folket ansåg att just Palestina var den rätta platsen för att utveckla en ny judisk identitet. 

Alla kunde enas kring beskrivningen av kontinuerligt judiskt liv i området från biblisk tid och framåt med små och betydelselösa avbrott. Historien visade att judar alltid återvänt till sitt land trots att man med våld utvisats därifrån och att judar ändå alltid levt kvar i landet trots restriktioner, förbud och hot. En obruten kontakt mellan det judiska folket och landet kunde därmed bevisas, vilket avvisade tanken på att det skulle vara en fråga om att inkräkta på arabiskt territorium. Den sionistiska historieskrivningen blev samtidigt startskottet för ”vem kom först”-diskussionen och inledningen på den palestinska historieskrivningen.  

Den historiska rätten möttes dock av opposition även inom den sionistiska rörelsen som ansåg att också den arabiska befolkningen i Palestina kunde hävda historisk rätt. Samtidigt var alla betydande grupperingar i den sionistiska rörelsen överens om att målsättningen var samförstånd med den arabiska befolkningen. Detta hade sin grund i en naiv övertygelse om att den arabiska befolkningen, då den insåg att sionismen inte hade för avsikt att skada någon, skulle se fördelarna med ett judiskt hemland i Palestina.  

För Herzl var det centralt att Israels tillkomst förankrades i en laglig process. Dessutom ansåg han att den sionistiska idén vilade på två moraliska utgångspunkter. Europa skulle för det första slippa det man uppenbarligen upplevde som ett judiskt problem. För det andra skulle en drivkraftig och kreativ judisk statsbildning även förbättra både de sociala och ekonomiska villkoren för den arabiska befolkningen i området.  

Jabotinsky å sin sida ansåg att historisk orättvisa och lidande var tillräckliga argument. Att det sionistiska projektet skulle mötas av förståelse från arabiskt håll var enligt honom uteslutet och han ansåg därför att alla förhandlingsförsök med den arabiska omgivningen var meningslösa. Först när den arabiska omgivningen skulle inse att det sionistiska projektet var oövervinnligt, skulle det, enligt honom bli möjligt att komma överens.   

Ben Gurion däremot tyckte det var viktigt att genom förhandlingar med den arabiska omgivningen garantera deras rättigheter i ett land med en judisk majoritet. Alla uppfattningar som menade att Palestina skulle vara panarabisk egendom, vilket för dem innebar rätten att begränsa det judiska folkets rättigheter i området, avvisade han dock kategoriskt. 

Det fanns alltså en innerlig förhoppning om att arabiska omgivningar i Mellanöstern skulle acceptera en judisk stat och kanske i förlängningen se den som en fördel. Jabotinsky och Kook ansåg dock att maktspråk skulle ha bättre förutsättningar att lyckas än dialog och samförstånd, som både Ben Gurion och Hertzl prioriterade. 

Ur ett religiöst perspektiv innebar dock en stat för judar, i stället för en judisk stat, en utmaning.  

​För att ändå få ihop det tolkades det moderna livet och pionjärandans drivkraft å ena sidan i religiösa termer samtidigt som religionen å andra sidan anpassades till nationalstatens nya förutsättningar. Därmed lyckades man klämma in Rabbi Abraham Isaac Kooks (1865–1935) apokalyptiska messianska visioner, i den sionistiska ideologin. Man kan säga att religionen nationaliserades eller att sionismen religiosiferades.  

Religiös sionistisk nationalism innebar dock en konflikt med både den sekulära sionismen och den ortodoxa judendomen. Sekulära sionister uppfattade religiös sionismen som ett hotfullt frö till en religiös statsbildning.  Ortodoxa rabbiner i Europa upplevde att deras auktoritet och tolkning av hur skrifterna såg på den yttersta tidens ”förlovade land” ifrågasattes.  
 
Efter att staten Israel grundats utvecklades Rabbin Kooks febriga apokalyptiska visioner om hur hela folket samlas i hela landet för att uppleva den gudomliga och fulländade freden, till en militant fascistoid tolkning av judendomen. Den personifieras bland annat genom Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, koalitionsmedlemmar i Netanyahus regeringen, när detta skrivs.

Det sionistiska rollbytet från minoritet till majoritet kan i flera avseenden anses vara ett lyckat projekt. Men det fick uppenbarligen också negativa konsekvenser, inte minst inom just den religiösa sionismen, som ingen egentligen räknade med.  

Rabbinen Yehuda Halevi skrev vid mitten av 1100-talet ett tänkt samtal mellan en kung och företrädare för kristendomen, judendomen och islam. På alla frågor svarar rabbinen övertygande. Men vid två tillfällen står han svarslös.  

Vid det ena tillfället förklarar han för kungen hur drömmen om Sion, längtan till det förlovade landet, aldrig har upphört. Kungen svarar: "Ni upprepar det bara som papegojor utan att göra något åt det." Det andra tillfället är då rabbinen förklarar att judar förföljs men inte förföljer, att judar mördas men inte mördar. På det svarar kungen: "När ni får en möjlighet så kommer ni bli som alla andra."  

Man kan konstatera att kungen hade fel i det första fallet. Den sionistiska rörelsen gjorde något åt det och lyckades. I det andra fallet fick kungen rätt. 

Ur den religiösa bosättarrörelsen har nämligen en rasistisk terrororganisation vuxit fram som går under beteckningen Hilltop Youth. Den består framför allt av ungdomar födda i Israel. De anser sig inte bara ha rätt att ifrågasätta den israeliska regeringens legitimitet på religiösa grunder. De menar dessutom att det är en religiös plikt att förpesta livet för palestinier på Västbanken genom att utöva olika former av terror och våld mot dem. De är övertygade om sin moraliska överlägsenhet och anser att eftersom Gud gett landet till sitt folk, har palestinier inget där att göra. Ständigt bevakas de av israelisk säkerhetstjänst och upplevs allmänt i Israel som ett stort problem.  

Hilltop Youths tolkning av judendomen fanns inte ens som en möjlighet bland judar som levde i minoritet i världen under mellankrigstiden. Men saker händer när roller byts eller förändras. När detta skrivs sitter, som nämnts ovan, företrädare för ideologin i Israels regering. Det är således ingen överdrift att påstå att det sionistiska projektet lyckades med att normalisera det judiska folket. Judar har i någon mening blivit som andra. Judar besitter politisk och militär makt vilket innebär att judar inte längre kan förföljas och dödas utan att förövarna straffas. Samtidigt kämpar Israel med interna politiska och sociala konflikter, kriminalitet och ekonomiska klyftor och har nu även sin egen extrema högernationalistiska rörelse. Nu återstår det bara för världen i övrigt, och för judar i och utanför Israel, att vänja sig vid förändringen.

***

​​Fotnot: Skribenten är fil dr i islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Artikelns faktamaterial är hämtat ur antologin Sionismen (Atlantis 2009) som samanställdes av Eli Göndör och Patrik Öhberg, samt det sista kapitlet i den senaste upplagan av Eli Göndörs bok Religionskollision (Timbro 2019).  

Läs även: Demokraterna väljer ny förlorare

Läs även: Ett osannolikt slut på en osannolik resa