Juristerna tar över

Att få vara den som har övertaget, den som kan retas uppifrån, han vet att det är barnsligt, men kan inte låta bli. Om han gått upp i toppen på stegen en fredag kan han ligga hemma hela helgen och bara må bra.

Fyra minuter i fyra den fjortonde mars gick Göran Lambertz den snirkliga stentrappan ner, slet i stegen av sig svarta slipsen, valde omsorgsfullt racket, rundade bordet och klev in på toaletten, tvättade gummit, kom ut, snärtade i luften och sa:

– Nu jävlar ska du få se, Thomas.

De spelade stege. Trean utmanar tvåan, den nya tvåan utmanar ettan.

Han var orakad, men hade skjorta och en mycket hård forehand. Gick den in var man chanslös. Lill-Håkan visste.

Thomas, hovrättsassesorn, låg tvåa och utmanade. Han tappade de första poängen, men kom ifatt, servade vid sex lika.

Thomas forehand, Lambertz backhand, Thomas forehand, Lambertz backhand, Thomas forehand, Lambertz forehand ut.

– Helvete! skrek Göran Lambertz.

Det hade varit hans egen idé från början. De hade renoverat justitiekanslerns lokaler på Riddarholmen och gamla entrén hade plötsligt blivit tom. Då köpte han pingisbordet och ställde in där.

Skillnaden mellan ett gäng pengastinna reklamare som leker kreativ eftermiddag och statens jurister blev plötsligt högst marginell.

Det var kanske ett tecken i tiden.

Det låg i luften. Han hade bläddrat i tidningarna, så han visste. Europas mest politikälskande folk gav bort makten till juristerna.

Thomas vann första set med 11–9. Andra började inte bättre. Långa, skruvade bollar trängde Göran Lambertz mot väggen där hans föregångare hängde porträtt.

Han tyckte det var märkligt. Han hade ju alltid vunnit.

En snett stickande kantboll lyckades han rädda, men det var klen tröst. Thomas matade forehandslag.

Plötsligt stod det 10–5. Justitiekanslern hade sex matchbollar mot sig.

– Fan! Hur gör du? vrålade han.

Den som kände honom visste att han bara svor när han tävlade eller sa något väldigt viktigt. För inte alls så länge sen hade han pratat politik.

– Jag var så jävla trött på Thomas Bodström, hade han sagt, Bodström snackade så jävla mycket skit.

Nu plockade justitiekanslern upp bollen, tänkte på Thomas svaga backhandhörn, kastade celluloiden högt upp i luften, måttade serven.

Hur juristerna fick politisk makt

... eller att ta initiativet och vara sist på bollen

En gång på 1920-talet hände det något förunderligt på den skandinaviska halvön. Högern och vänstern enades om att väljarna skulle få bestämma.

Därför började man bygga ett kungarike på principen om folksuveränitet. Makten skulle inte delas, de som folket röstade fram fick bestämma fritt. Hade minoriteten invändningar var de välkomna att argumentera bättre för sin sak i nästa val.

I många andra länder tänkte man annorlunda. Politikerna skulle inte få göra vad som helst. Grundlagen, löd idén, representerade tidlösa ideal, rättigheter av naturen givna. Minoriteten skulle ha kraft att protestera. Ingen folkvald skulle få driva en politik som stred mot grundlagen.

Därför inrättade man i dessa länder författningsdomstolar. De kunde ogiltigförklara de folkvalda parlamentens beslut.

Efter andra världskriget, när Hitler brutalt visat baksidan av att låta folket och dess representanter få bestämma fritt, framstod författningsdomstolar som det enda sunda. Så nästan hela Europa införde systemet.

Att jurister, som inte valts av folket, fick makt pratade man inte så mycket om. Den viktiga frågan var ju hur man skulle undvika krig igen. Den stora drömmens sax kunde få klippa sönder den mindre drömmens väv.

I jakt på freden började länderna på kontinenten samarbeta. De slöt ett fördrag, bildade en union och inrättade en slags gemensam författningsdomstol.

De kallade den EG-domstolen, och den hade till uppgift att skydda också gemenskapens grundlag. Domstolen stod över alla länders folk och alla val i unionen.

Detta hände 1957, i mars när fjärilarna vaknar.

Göran Lambertz fyllde sju år då. Han började i första klass den hösten, men hade råkat lära sig läsa som femåring, och satt för sig själv med näsan i någon bok medan de andra försökte komma i fatt.

De skulle aldrig göra det. Under hela skolgången tyckte han att han var bäst i klassen. När det blev trist hjälpte han fröken att ta hand om dem som inte var lika snabba. Han kunde ha fel, men han hade det inte.

De bodde i Hemgården. Han, mamma som var sömmerska, pappa som sålde biljetter på tågstationen och storasyster. De var medelklass, men det var inte så viktigt i det lilla handelssamhället Kisa, längst ner i skogsböndernas Östergötland.

Tandläkaren och några till var fina, resten som folk är mest. Motsättningar hörde han aldrig om.

Rätt snart började han spela tennis. Det var en smal pallevante med två stora öron och mörkblond kalufs som sprang runt på grusplanen i skogen ovanför torpet Fimon i utkanten av byn. Inte särskilt teknisk, men tjurskallig, han spelade uthålligt, gnetade sig till segrarna, försökte vara sist på bollen.

Mittemot Hemgården låg tingshuset med det lilla stensatta torget där byborna firade midsommar. Snett upp till höger fanns en ladugård, till vänster ringlande ån, på baksidan järnaffären och i själva Hemgården, på gatuplanet, låg Hahnes charkuteri.

Det var en idyll som uppfostrade en idyllisk gosse. När han var tolv och vann 5 276 kronor på tipset lånade han pappa 2 000 så att de kunde sätta in oljepanna. Aldrig att de bråkade hemma.

Omvärlden såg med tillförsikt på Lambertz pojke. Han framstod som en Pelle på Saltkråkan, brådmogen, redo att göra sin plikt för välfärdssamhället han var jämngammal med.

Socialdemokraterna regerade över Sverige, men socialismen skulle vara demokratisk. Kompromisser var det viktiga.

Högern, som egentligen ville flytta makt från de folkvalda politikerna till jurister som kunde bevaka till exempel rätten att äga mark, gick med på vänsterns självklara ideologiska krav: det skulle inte införas någon författningsdomstol.

Inte ens 1975, när riksdagen skrev om grundlagen, fanns en majoritet för en domstol. Man instiftade bara ett lagråd, som skulle få granska regeringens lagförslag i förväg. Dessutom, det var inte så ofta lagrådet skulle få säga något, bara när det fanns uppenbara skäl.

Många, många år senare kördes landets ekonomi i botten. Då plötsligt sa oppositionsledaren och statsministern att Sverige skulle gå med i unionen som resten av Europa hade bildat.

Statsministern, som hette Carl Bildt, sa att EG-domstolen skulle tvingas böja sig för politikernas vilja. Det skulle inte bli några problem.

Efteråt är de flesta forskare överens om att politikerna inte fattade vad deras beslut innebar, eller så bara brydde de sig inte om att förklara.

EG-domstolen hade ju sista ordet. Och när Sverige blev medlem i unionen kom författningsdomstolen automatiskt med på köpet.

I början tillät domstolen de svenska politikerna ganska många undantag. Men sedan klev juristerna fram, de visste vilken makt de hade.

Domarna i Europa lät också domarna i Sverige förstå att det var okej att döma av politiska frågor även hemma i Sverige. Så kom det sig att det var jurister och inte riksdag och regering som avgjorde när Barsebäck skulle stängas, till exempel.

Affärsjuristen Ola Wiklund, som arbetade på EG-domstolen då i slutet av 1990-talet, chockades över hur de grånade manliga domarna gick fram när de kom till jobbet i sina Jaguarer körda av privatchaufförer:

– De var, och är, aktivistiska. De är besjälade av Europatanken och tycker det är kul att sätta käppar i hjulen för medlemsstaternas politiska projekt. Nu kommer konsekvenserna.

Svenskarna ska plötsligt ha alkoholreklam och import av sprit via nätet. De ska handla mediciner på andra ställen än Apoteket. Och deras politiska beslut att ha allmännyttiga bostäder, spelmonopol och presstöd hotas att dras inför rätta.

I december förra året föll domen som kanske kommer få de största effekterna på livet i Sverige. EG-domstolen sa att fackförbund inte ska få blockera en arbetsplats på det sätt som Byggnads hade gjort i Vaxholm.

Då ångrade sig rätt många politiker. De upptäckte att det var så svårt att argumentera mot en jurist.

Juristen ser sig ju som objektiv. Juristen kan ha fel, men har det inte.

Han kan bara komma fram till ett logiskt avslut och agera därefter.

Den 10 oktober 1966 utbröt strejk bland Saco-lärarna på den nybyggda Värgårdsskolan i Kisa. Fem lärare och rektorn drogs in i konflikten. Undervisningen var hotad.

Då kom elevrådets ordförande Göran Lambertz, 16, fram till ett logiskt avslut och agerade därefter. Det var han och Ove, vice ordföranden, som bestämde sig. De hade frågat Weine också, som var ett år äldre och redan blivit ordförande i elevrådet på Katedralskolan i Linköping. Han var deras idol.

De ordnade stormöte i matsalen. Göran stod där framme och sa som det var: nu borde eleverna ta över undervisningen. Han fick stöd. De äldre eleverna ställde upp som lärare.

Själv intog han skolledningens expedition, utnämnde sig till tillförordnad rektor, planerade scheman, höll ihop allt.
I sexton dagar bestämde eleverna. Han hamnade i tidningen, förstås.

Men det märkligaste var att den gamla makten – rektor Ingemar Ekdahl, vars femårige son Niklas en gång skulle komma att ta över Dagens Nyheters ledarsida – berömde honom. Trots att det närmast var strejkbryteri.

Det tyckte den 16-årige pojken var konstigt. De hade tagit beslut fast de inte haft mandat, och fått uppskattning.

Hur politikerna gjorde sig juridiska

... eller att lura motståndaren och sedan smasha

Han minns att de diskuterade i timmar. Ruth stod i köket, höll på att laga mat. Han tyckte ändå att han lagt upp det bra.

– Jag har funderat på vem jag ska bjuda på balen, började han.

– Mmmh, vem då? sa Ruth.

– Crystal Hill.

– Okej, vem är hon då?

– Hon i mitt home room. Hon som är svart.

Han tvekade lite när han sa det där sista, men på något sätt skulle det ju sägas. Och både Ruth och Robert White borde förstå, de var ju goda människor.

Utanför villan pågick rasupplopp, Vietnamkrig och summer of love. Det var 1969 på östkusten i Hagers Town, Maryland, USA.

Ruth svarade omständligt. Hur det nu var så gick det i alla fall inte an. Hon hade inget emot mörkhyade, inte Robert heller.

Men det skulle vara för utmanande, tyckte de.

Han fick inte bjuda Crystal Hill på bal. Hon var svart.

Det var hans första riktiga möte med de mänskliga rättigheterna. Det fastnade.

Redan hemma i Sverige hade han börjat intressera sig för politik. Det var som om man blivit vuxen och skulle börja prata om samhället när man flyttade in till Linköping och var inneboende hos fru Simonsson på Drottninggatan 37.

Under första gymnasieåret gick han och Ove med i Konservativ skolungdom, KS. Men snart upptäckte han att de konservativa var förnäma. Människofientliga, tyckte han.

Han gick över till Liberal ungdom. För borgerlig var Göran Lambertz, det kände han starkt när han for till USA på utbytesår.

I Hagers Town frågade alla hur det var att leva i en socialistisk stat. Han såg sig omkring och kände sig plötsligt solidarisk med socialdemokraterna.

När han kom hem blev han ordförande i SSU på Katedralskolan. 1970 vann han skolvalet med en procentenhet före moderaterna.

Men viktigare än något annat under året i USA var att han började ta ställning i juridikens ideologi. Det fanns vissa rättigheter, kände han, som alltid måste gälla. Människor ska inte få behandlas på ett visst sätt för att de har en annan hudfärg.

Man ska följa samvetet, ibland före lagboken som ett folkvalt parlament satt upp.

Politikerna själva pratade samtidigt allt mer om de naturliga rättigheterna. Det var en renässans som började med FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948. Alla har rätt till utbildning, integritet, information, arbete och att söka skydd i andra länder, slog statsmännen fast.

Sedan, 1950, skrevs en rättighetskatalog för länderna i det europeiska samarbetet. Den kallades Europakonventionen och förbjöd till exempel tortyr och diskriminering och skyddade personlig frihet, rättssäkerhet samt så småningom även äganderätt.

Och 1964 beslutade politikerna i USA om en Civil rights act som gav etniska minoritetsgrupper stärkta rättigheter.

I Sverige hände inte mycket. 1970 väckte några unga folkpartister i riksdagen en motion om en jämställdhetslag inspirerade av medborgarrättsrörelsen i USA. Socialdemokraterna var kritiska, men liberalerna envisades och tio år senare antogs – med minsta möjliga marginal – en lag om jämställdhet i arbetslivet.

Många, många år senare kördes landets ekonomi i botten. Då gick Sverige med i EU och fick plötsligt en författningsdomstol, EG-domstolen.

Samtidigt blev också Europakonventionen svensk lag. Vilket innebar att det kom en överordnad domstol till, Europadomstolen. Den skulle se till att inget lands lagar bröt mot konventionen.

Det var inte bara det. Tanken om naturliga rättigheter hade från början väckts bland högerns filosofer. Men nu började svenska politiker till vänster också prata om vikten av sådana rättigheter.

Rättigheter kan komma från både vänster och höger. Om högern vill skydda rätten att äga mark i en grundlag kan vänstern kontra med att allemansrätten i så fall ska få samma skydd. Men resultatet är detsamma: att fler sakfrågor blir svårare att påverka med politiska förslag för den regering som väljarna röstar fram.

När nu den breda vänstern i Sverige, efter kommunismens fall, famlade efter nya idéer plockade den upp rättighetsrevolutionen. Att vara radikal blev inte att erbjuda ett alternativ till samhällsordningen, utan att ingen som levde i det existerande samhället skulle få sina rättigheter kränkta. Identitetspolitik, brukar en del statsvetare kalla det.

Mona Sahlin, som var den hyllade socialdemokraten med nyhetsnäsa, låg långt fram i retoriken. Diskrimineringslagstiftningen växte. Det inrättades ombudsmän som skulle bevaka minoriteternas rättigheter.

Tanken var att bejaka mångfald och vidga demokratin. Men resultatet innebar också att demokratin, i meningen inflytande från politiker, minskade.

Vintern 2008 hade det gått så långt att studenterna på lärarhögskolan upplevde sig diskriminerade och kränkta på väldigt många sätt. Journalisten och debattören Maciej Zaremba beskrev hur de slogs med lagen om likabehandling som vapen.

Queerradikalerna på skolan, som argumenterade från vänster, ville inte ändra strukturen. De krävde individuell upprättelse i domstol. Det som brukat vara liberalernas lösning på ett samhällsproblem.

– Individualiseringen är det som präglar vår samtid mest i förhållande till historien. De mänskliga rättigheterna är som vår nya religion. De tio budorden är ersatta av Europakonventionen, säger Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet.

På det sättet är fallen på Lärarhögskolan en del av något större. Vänstern spelar som motståndaren vill.

Samhällsproblemen landar som enskilda fall hos en diskrimineringsombudsman. Under 2007 ökade antalet anmälningar från 1 555 till 2 279. Politiken har blivit juridisk.

Sverige har också på andra sätt blivit ett land som försöker lösa politiskt svåra frågor i rätten.

Sedan två år finns till exempel särskilda migrationsdomstolar, som ska avgöra vilken invandrare som ska få stanna i landet.

Vilket innebär att regeringen inte behöver ta ställning till om det som pågår i Irak ska kallas krig eller inte. Det gör juristerna.

Dessutom: eftersom alla rättighetslagar till sin natur är vaga får domstolarna större utrymme. Inte bara att tolka, utan också fylla ut och skapa lag. Där de svenska domstolarna förr dömde på vad politikerna skrivit i förarbetena, dömer de nu mer på praxis.

Europadomstolen har också sagt åt de svenska juristerna att själva lösa en del av tvisterna mellan svensk lag och Europakonventionen. Tingsrätter och hovrätter kan nu förbjuda fackliga granskningsavgifter – som Byggnads – och tillåta homofoba pastorer – som Åke Green.

När domstolarna redan skapar lag är idén om en svensk författningsdomstol plötsligt inte främmande längre. I riksdagens grundlagsutredning finns nu en majoritet för att ta bort kravet på att lagrådet ska ha uppenbara skäl för att granska en lag, vilket innebär ungefär halvvägs till författningsdomstol.

Vänstern har kört över sig själv.

Göran Lambertz fick en gång under sin politiska karriär hälsa på Olof Palme. Det var 1970, det kändes märkvärdigt. EEC, det europeiska samarbetet, var den stora frågan. Partiet var mot, piskan ven, Lambertz självklart kritisk.

Men snart tynade hans engagemang. I början av 1990-talet lämnade han partiet helt. Han säger att man inte behöver vara socialdemokrat för att vara de svagas vän och vilja ha ett jämställt samhälle. I valet 2006 röstade han på folkpartiet.

– Jag var så jävla trött på Göran Persson. Hade jag inte lovat mig själv en gång att inte rösta på det parti som ligger längst ut till höger hade jag röstat på Fredrik Reinfeldt, jag tycker han är rak, suverän helt enkelt.

Genom åren har han också stött miljöpartiet och vänsterpartiet. Han vill att politiker ska vara rejäla och inte snacka skit.

– Om man tar Beatrice Ask så gör hon sig inte till för att det ska låta så himla rätt. Det är sympatiskt. Thomas Bodström snackade mycket mer skit. Han var populistisk, jag fick ett intryck av att det mest handlade om att vinna röster.

Det viktiga, tycker Göran Lambertz, är inte politisk ideologi. Det viktiga är de naturliga rättigheterna. På det sättet är han ganska lik de svenska politikerna.

Hur juristerna blev politiker

... eller att ge segerintervju och le mot kameran

Sex lärare slår upp dörrarna, kliver in före honom i aulan, kilar kvickt åt sidorna för att göra plats. Eleverna har redan vridit runt huvudena när han gör entré.

Ingången är placerad på det viset att den ligger på höjd. Han fastnar där en sekund, och redan då utbryter jublet. De skriker, de applåderar, visslar, några reser sig i ovation.

Han rycker till ur förstelningen, tar några snabba steg nerför trappan, strålkastarna glimmar, vandrar mittgången fram, höjer armen först till höger, sen vänster. Kommer fram till scenen, vänder sig om, bugar lätt, kliver upp.

Det liknar mest en amerikansk presidentvalrörelse, men är en sliten förortsskola i Farsta. Med de mest svårflirtade av åhörare: stenhårda tonåringar.

Göran Lambertz star potential är egentligen noll. Han är inte snygg, han släpar fötterna efter sig, han är hjulbent och ser förlägen ut inför publik. Möjligen söt, men det gör ingen 58-årig man till stjärna.

I sju år har han varit justitiekansler nu. Under den tiden har något hänt som han kommit att personifiera: jurister har blivit kändisar.

– Ey, mannen, titta hit! Lambertz!, ropar en finnig kille i bandana, viftar med sin mobilkamera luften.

Justitiekanslern är ett slags juridisk diversebutik. Han är statens advokat, åklagare i tryckfrihetsmål, bestämmer om folk som suttit häktade men friats ska få skadestånd och så har han tillsyn över myndigheterna.

Göran Lambertz bestämde sig tidigt. Han skulle lägga krutet på systemfelen hos myndigheterna. Ingen tidigare JK har prioriterat så. Och ingen har heller blivit en personlig medieföljetong.

Göran Lambertz försökte få ut en livstidsdömd man. Göran Lambertz sa att poliser ljuger i rättegångar. Göran Lambertz sa att det sitter oskyldigt dömda i fängelserna.

Han, som efter juristlinjen i Uppsala och tjänstgöring i domstolarna hade jobbat många långa grå år som tjänsteman på justitiedepartementet. Han blev landets främsta bråkstake, en kändis.

Han pratade så folk förstod. Han bildade opinion som en aktivist.

Det sägs att han utmanade juristkollegorna. Men handsken kastade han framför politikerna.

Vilken annan JK har ägnat en stor del av sin tid åt externa föreläsningar? Vilken annan ledande jurist i Sverige åker till en skola och håller hov med ett föredrag om mod och civilkurage?

Vilken annan politiker applåderas som han av gymnasieeleverna när han säger att det borde finnas fler poliser?

Konsten att vara politiker, har Göran Persson pekat ut, är konsten att varje dag vinna det mediala slaget. Det är det som Göran Lambertz har fattat. Han personifierar den medialiserade juristen.

För femton år sedan, kanske bara tio, hade det varit otänkbart att en svensk domare kommenterade sin dom. I dag försöker juristerna förklara sitt beslut för journalisterna. Medierna är lika mycket som rättssalen åklagarnas och stjärnadvokaternas arena. De svenska juristernas skräck för offentlig debatt håller på att försvinna.

Advokatfirman Centrum för rättvisa har drivit det där längst. Deras syfte är inte att tjäna pengar, utan att bilda opinion.

Centrum för rättvisa har sedan 2002 försvarat individer som fått sina fri- och rättigheter kränkta. I första hand handlar det om äganderätt, näringsfrihet och föreningsfrihet. Rättigheter som högern slagits hårdast för.

När Gunnar Strömmer, grundare och före detta ordförande i Moderata ungdomsförbundet, summerade verksamheten efter fem år konstaterade han att kampanjjuridiken gett resultat. 1 300 personer hade berörts av de fall byrån granskat, praxis för till exempel positiv särbehandling hade ändrats och klimatet för hans hjärtefrågor hade blivit mer gynnsamt.

Gunnar Strömmer har, precis som Göran Lambertz, hämtat inspiration i USA. Båda två har förstått att det är i den allmänna opinionens domstol som samhällsförändringar avgörs.

I en tid när få politiker bildar opinion, utan bara följer den, börjar juristerna tala till folket. Torget har ju lämnats öde.
Plötsligt drivs den politiska lobbyismen av jurister.

När Morgan Johansson, före detta socialdemokratisk socialminister, yrvaket ruskade om sitt huvud på Dagens Nyheters debattsida i mars 2008 och krävde att socialdemokraterna måste stoppa juristernas ökade makt var det som en sammanfattning av alltihop.

EG-domstolens domare har sista ordet i politiska frågor.

Politikerna löser samhällsproblemen genom att försöka tänka som jurister.

Och juristerna, som en gång snällt höll tyst, agerar politiska aktivister.

Experterna är överens. De kan ha olika politisk ideologisk uppfattning. Några är för det som sker, andra mot. Men att juridifieringen, som processen kallas, är större än någonsin är de eniga om.

– Nu får juristerna göra prioriteringar mellan strejkrätt och fri rörlighet. Fast det är ett politiskt val, säger statsvetarprofessorn Barry Holmström.

– Det sker en amerikanisering med detaljerade lagregler för mänskliga relationer som tidigare löstes med sociala konventioner och gott eller dåligt omdöme, säger advokaten Tore Wiven-Nilsson på Mannheimer Swartling.

– Juristernas ökade makt är den största politiska tendensen i vår tid, säger professorn i rättsvetenskap Joakim Nergelius.

– Det enda rimliga vore att införa offentliga förhör av alla domare i EG-domstolen, som i USA, säger statsvetarprofessorn Drude Dahlerup.

– Politikerna har inte förstått vilken ideologisk skillnad det här innebär. Skillnaden mellan Göran Lambertz och Thomas Bodström är ju att Göran Lambertz är mycket smartare än Thomas Bodström. Plus att Göran sitter på ett ämbete som bygger på myten om att det skulle vara objektivt och opolitiskt, säger affärsjuristen Ola Wiklund.

Bertil Wennergren, före detta justitieombudsman, sedan längre pensionerad, flitig rådgivare till Göran Lambertz – de delar uppväxtort – formulerar det på en telefonlina från Klostergatan i Linköping:

– Göran är så samhällsinriktad att det kommer snubblande nära politik. Han låter väldigt likt en politiker och han lyckas få ett väldigt stort genomslag i tidningar och tv.

En gång som ung tonåring åkte Göran Lambertz in till Linköping alldeles själv. Han skulle spela sin allra första tävlingsmatch i tennis.

Men eftersom han inte riktigt visste var tennisbanorna låg åkte han hem till motståndaren, som bodde i en villa i Hejdegården, och knackade på. Killen kom ut, hälsade, hämtade sin cykel och bad Göran hoppa upp på pakethållaren.

Justitiekanslern minns det så väl. Han har tänkt på det ofta efteråt.

Pojken hette Jan Scherman. Han skulle komma att bli stor skjutjärnsreporter och vd på landets största tv-kanal. Det var han som skjutsade Göran Lambertz genom stora stadens välbärgade kvarter, bort mot Saabs idrottsfält, mot framgång.

Matchen var snabbt över. Göran visste hur han skulle utnyttja situationen.

Lambertz – Scherman: 6–4, 6–3.

Epilog

Klockan fem i halv fyra den fjortonde mars 2008 duggregnade det i Stockholm. Endast de envisa klapprade kullerstenarna hem från kostymjobben på Riddarholmen. Torget låg öde.

Längst ute på ön, på den norra udden, stod ett litet vitt torn med koppartak, dubbla säkerhetsdörrar, små söta runda fönster längst upp, rektangulära lite längre ner.

Genom ett av dessa fönster tittade Göran Lambertz ut över fjärden.

Han var inte närvarande.

Han satt förstås där, det kunde bevisas, man kunde plocka dna från fåtöljen.

Men att hans tankar var någon annanstans, det där mer subtila, det var svårt att fastställa, kanske till och med en åsikt, inte objektivt alls.

Han tänkte på pingisen. Alltmedan han skummade en dom från Högsta domstolen, såg ut genom fönstret, snackade om en tjej som hette Crystal Hill som han en gång känt.

Hela tiden tänkte han på hur han skulle vinna.

Han hade ju bläddrat i tidningarna, så han visste. Förre socialministern hade i en stor artikel häromveckan sagt att han blivit lurad av domstolarna i EU. Några elever på Lärarhögskolan kände sig kränkta. Själv har han suttit i morgonsoffan i tv.

Det låg i luften. Europas mest politikälskande folk gav bort makten till juristerna.

Förra veckan hade Lill-Håkan, med en skaplig forehand men tendens att bli nervös och tappa fotarbetet efter vunna bollar, tagit sig till finalen. Det hade gått trögt, men Göran Lambertz hade försvarat förstaplatsen. Ingen av medarbetarna kunde besegra honom.

Han var en sådan som förde bok. Det var viktigt att minnas.

Sedan 1992 hade han betygsatt alla filmer han sett på en skala från ett till tio. De låg i ett dokument i datorn, så där 300 filmer. Resultatet från varje tennismatch han spelat i livet, många hundra, kanske tusen, låg i en bok på vinden.

Det var viktigt att vinna.

Han tänkte att det nog berodde på rädslan när han var liten. Han tyckte som barn att det var oerhört dramatiskt med årsskiften, det kändes som att allt bara försvann ut i ett stort töcken.

Så han började anteckna. Skaffade sig kontroll över världen.

Förra sommaren, när han var sommarpratare i radion, lyssnade han på alla program och satte betyg på dem. Så han skulle veta hur han stod sig i konkurrensen.

Snart skulle han springa den snirkliga trappan ner.

Snart skulle han gnida handflatan mot pingisbordet, kasta upp celluloiden högt i luften, stampa i backen när bollen träffade gummit, se den skruva sig ner över nätet, studsa bort Thomas svaga backhandhörn.

Fokusera på returen.

Läs mer om juridikens makt över politiken, Göran Lambertz kommentar till artikeln, om den akuta bristen på advokater, eller Ali Fegans intervju med Göran Lambertz.