Kärnfamiljen lever

Klockan är strax efter sju på morgonen hemma hos familjen Agrell-Lewander i Hässelby.

Morgonschemat är ganska pressat. Selma 2,5 har kissat i sängen och pappa tar henne och madrassen in i duschen. Mamma Ulrika har vaknat sent, hon ska ta bilen till jobbet på Försäkringskassan. Ludvig som är fem år kommer ner för trappan för att säga hej. Han håller för näsan och säger att det luktar kiss. Sedan får barnen tävla om vem som klär på sig snabbast. Ludvig kan själv och Selma får hjälp av pappa Agge. Det gäller att komma iväg, klockan åtta ska barnen vara på dagis för då börjar frukostserveringen. Det är bara fem minuters gångväg dit men när de ska gå upptäcker Agge att husnycklarna är borta. Till slut hittar han dem. Nu är det bråttom. Sista biten till dagis får han bära Selma, och Ludvig får springa bredvid. När de kommer fram står fil, yoghurt, müsli och bananer redan på bordet.

Det blir ett snabbt avsked med kram och hej då.

Sedan hastar Agge vidare till sin frukost på tunnelbanan. När han satt sig ner tar han upp en påse med fyra bredda limpmackor.

– Sedan brukar jag somna ungefär vid Åkeshov. Och ibland sover jag ända till Skanstull. Då får jag gå av och åka tillbaka eftersom jobbet ligger vid Odenplan.

Ungefär så här ser morgnarna ut de dagar i veckan som barnen är på dagis. På måndagarna är de hemma med någon av föräldrarna. Annars är det hämtning vid tre eller fyra på eftermiddagen. Det blir en del pusslande för att få tiderna att passa ihop och på så vis är de en ganska typisk svensk kärnfamilj. Båda föräldrarna jobbar, om än inte heltid. Ulrika och Agge umgås mest med andra familjer med barn i ungefär samma ålder. De är visserligen inte gifta, men förlovade sig nyligen. De har bil och bor i ett radhusområde där man storhandlar på Willy’s, där papporna fixar med huset eller bilen på helgerna och mammorna leker med barnen. Ungefär som de flesta kärnfamiljer.

Kärnfamilj är ett laddat ord: »Kärnfamiljen i upplösning«, »Skilsmässorna ökar« och »Kärnfamiljens död!« Citaten känns igen från de senaste decenniernas debatt. I spåren uppstår nya ord och begrepp: ombildad familj, asymmetrisk familj, ensamstående familj, sambo, bonusmamma, plastpappa, särbo, regnbågsfamilj, nätverksfamilj, styvfamilj och extramormor är bara några exempel. Alla känner ordens betydelse långt innan de letat sig in i ordböckerna. Dagstidningar och tv har långa serier om hur det är att vara ensamförälder, homoförälder eller styvförälder. Aktuella boktitlar är »Queer kids«, »Nätverksfamiljen«, »Familjen hoppsan« och »Homofamiljen«. Kritiken mot kärnfamiljen som norm är stark.

Från feministiskt håll för att den anses upprätthålla ojämlika strukturer. Från homorörelsen för att den är exkluderande, regnbågsfamiljen vill också få plats och respekteras. På senaste tiden har också förslag om månggiftesmöjligheter lagts fram från bland annat feministiskt initiativ och SSU.

Vi har i dag ofta en bild av att kärnfamiljen befinner sig i en ständig nedgång av upplösning och förfall. Att ett stabilt och enhetligt familjemönster som fanns för ett par generationer sedan för alltid är borta. Att nästan alla skiljer sig och att majoriteten av alla barn får uppleva att föräldrarna separerar. Men stämmer det?

I Sverige finns det drygt en miljon familjer med barn upp till 17 år. Av dessa är två tredjedelar så kallade traditionella kärnfamiljer, det vill säga mamma, pappa och biologiska eller adopterade barn. I majoriteten av dessa familjer är föräldrarna även gifta. 72 procent av alla barn upp till 17 år lever med båda sina biologiska föräldrar. Den traditionella kärnfamiljen med mamma, pappa och barn dominerar alltså starkt. Men folks föreställning om hur det ser ut stämmer inte med verkligheten.

– När jag är ute och föreläser brukar jag fråga hur många procent man tror lever i kärnfamilj, de flesta gissar mellan 20 och 50 procent, säger Bernhard Lüthi på marknadsanalysföretaget Kairos Future som undersökt ungas attityder till parrelationer. Och får man tro Kairos så går kärnfamiljen mot en renässans:

– Den stora trenden just nu är kärnfamiljen, säger Bernhard Lüthi och hänvisar till förra årets siffror. Under 2004 gifte sig hela 43 088 par.

Siffrorna visar att antalet giftermål ökat med tio procent jämfört med året innan. Även antalet skilsmässor har sjunkit något. Betyder det ett trendbrott för giftermål och skilsmässor som legat relativt konstant sedan slutet av 60- och början av 70-talet? Är vi på väg tillbaka till 50-talets familjestruktur?

1950-talet brukar beskrivas som kärnfamiljens guldålder. En tid då ekonomin tog fart och framtidstron spirade. Giftermålen var många och skilsmässorna få. Papporna försörjde familjen och mammorna var hemmafruar. Sedan kom 60-talet och allt ifrågasattes och splittringen började. Under 40- och 50-talen gifte sig mellan 50 000 och 60 000 par per år. Antalet skilsmässor var som mest något fler än 8 000 per år och nästan 8 av 10 16-åringar bodde med båda sina biologiska föräldrar.

– Det var en period av fred och lugn i familjesammanhang, säger professor Jan Trost vid sociologiska institutionen i Uppsala. Han har sysslat med familjeforskning sedan slutet av 50-talet.

Men om man förlänger det historiska perspektivet ytterligare ändras bilden. Under större delen av 1800-talet sjönk antalet giftermål per invånare i Sverige sakta. Först mot slutet av seklet planade de ut för att därefter ligga konstant. Något som ändå oroade demografen Gustaf Sundbärg år 1907: »... de skandinaviska länderna karakteriseras af en stark nedgång af giftermålssiffran; samt att detta i synnerhet är fallet med Sverige, hvars ställning gentemot andra länder i Europa tydligen under flere årtionden undergått en utpräglad försämring«. Och inte nog med det: »Minskningen af äktenskapsfrekvensen är det mörkaste bladet i vårt folks sociala historia under den tid som af befolkningsstatistiken belyses.«

Men efter 30-talets depression steg antalet giftermål, vilket till stor del berodde på att folk började gifta sig i allt tidigare ålder. Denna trend med många och tidiga äktenskap höll sedan i sig in i 40- och 50-talen.

Skilsmässor var visserligen mycket ovanliga före 1930-talet, vid sekelskiftet var de färre än 500 per år. Men familjeombildning var absolut inget okänt fenomen i vårt land innan dess.

Skillnaden var att det tidigare var hög dödlighet som fick folk att gifta om sig och bilda nya familjer. Det som sedan hände under 1900-talet var att dödligheten sjönk, och eftersom skilsmässor inte var socialt och religiöst accepterade så hölls familjerna samman i högre grad än tidigare. Antalet familjeombildningar sjönk. I dag är de åter uppe i samma nivåer som vid 1900-talets början, runt 25 procent för gifta. Ser man det hela i ett längre perspektiv så har familjeombildningarna inte ökat så mycket som vi ofta föreställer oss.

50-talet brukar framställas som hemmafruarnas epok. En tid då gifta kvinnor var hemma och skötte barnen och att det sedan var kvinnorörelsen, p-pillret och kvinnans intåg på arbetsmarknaden under 60-talet som bidrog till kärnfamiljens upplösning. Men ser man på utvecklingen i ett längre perspektiv så visar det sig att omkring hälften av alla gifta kvinnor var engagerade i någon form av arbetsliv vid förra sekelskiftet. Detta gällde främst inom arbetarklassen. Mot mitten av århundradet sjunker denna siffra till 30–35 procent. Orsaken var främst att den materiella standarden ökat så mycket att medelklassen hade råd att imitera överklassens beteende – att låta hustrun avstå från lönearbete. Dessutom var det en internationell trend.

– Hemmafruidealet kom nog mycket från 50-talets USA med sina tjusiga hemmafruar, säger Elisabeth Landgren Möller, pensionerad demograf vid SCB.

På 60-talet steg åter sysselsättningen bland kvinnor, och på 70-talet passerades nivån från det tidiga 1900-talet. I dag är fler kvinnor sysselsatta på arbetsmarknaden än någonsin tidigare.
Betraktar man det »gyllene« 50-talet på det här viset så framstår det alltså som en period som skiljer sig mot föregående och efterkommande tid på flera sätt; många gifte sig tidigt, vilket var både ekonomiskt möjligt och en del av en större trend; få skilde sig eftersom det inte var socialt accepterat; färre familjer än tidigare ombildades eftersom dödligheten minskade och fler kvinnor kunde vara hemma eftersom ekonomin medgav detta. Man kan välja att se dagens många skilsmässor och få giftermål som en förflackning av gamla tiders ideal. Men man kan också se det som konsekvenser av stora praktiska förändringar i verkligheten och som en återgång till ett historiskt medeltal.

Den dramatiska förändringen i fråga om giftermål och skilsmässor som skedde vid slutet av 60-talet måste också ses mot bakgrund av en ny trend – nämligen den att unga människor började flytta ihop och bilda familj utan att gifta sig först. Begreppet sammanboende, sambo, uppstod omkring 1970.

– Inte bara toleransen utan även acceptansen för sambor kom mycket snabbt och letade sig också ner i befolkningsdjupet, säger Jan Trost. När jag började med familjeforskning i slutet av 50-talet hade jag aldrig gissat att det skulle uppstå något som ett sambobegrepp.

Att samboendet så snabbt vann acceptans, framför allt i Norden och Sverige, menar Jan Trost främst berodde på att kyrkans makt över folk aldrig varit lika stark som den katolska kyrkan på kontinenten.

– Normen var att man inte skulle ha samlag före äktenskapet men alla hade det ändå, och alla visste att alla gjorde det och ingen brydde sig. Vidare fanns det en hög tolerans för ogifta gravida kvinnor. 10–15 procent av alla barn föddes av en ogift mor, dessutom var 30 procent av alla brudar gravida när de gifte sig under 50-talet, säger Jan Trost.

Samtidigt som familjebildningen förändrats under 1900-talet så har kanske normerna ändrats än mer. Begreppet kärnfamilj myntades 1949 av den amerikanske sociologen George Peter Murdock i boken »Social Structure«. Han studerade familjer i olika kulturer och perioder och hittade på kärnfamiljen för att skilja den från exempelvis storfamiljer och familjer där man tillämpar månggifte. Det är alltså en vetenskaplig term som snabbt fann vägen in i den allmänna debatten. Kanske för att den stämde väl överens med och beskrev det familjebildningsideal som rådde i USA runt 1950.

Knappt tjugo år senare, i slutet av 1960-talet började många, främst de som var ungefär jämngamla med begreppet kärnfamilj, att kritisera begreppet och bryta mot de gamla idealen.

Under huvuddelen av mänsklighetens historia hade familjen varit grunden för social och ekonomisk trygghet. Dess funktion har varit att als­tra, fostra och utbilda barn, och att producera föda för överlevnaden. Att ha många barn har i många tider och kulturer varit liktydigt med pensionsförsäkring. Men i och med industrialiseringen bortföll allt fler av dessa funktioner. Barnen behövs inte i jordbruket eller näringsverksamheten. Alltmer av uppfostran och utbildning förlades utanför hemmet, och sjukvård, pensionssystem och äldrevård byggdes ut. Samboendet ökade och vann social acceptans. P-piller och legal abort gjorde det möjligt att kontrollera barnafödandet. Kvinnorörelsen tog fart och kvinnorna blev självförsörjande.

Trygghetssystem och daghemmen byggdes ut som ett led i ökad jämställdhet. Vem behöver då äktenskap och kärnfamilj? Sanningen är – de allra flesta.

Trots att negativa ord som ungkarl och änka bytts mot singel och att singelkulturen i dag är accepterad så är ensamhet något som mycket få väljer. Institutet för framtidsforskning har intervjuat män i trettioårsåldern om sina attityder till familj och framtiden. Det visar sig att nästan alla ser familjeliv som något viktigt. Nästan ingen säger att de vill leva ensamma. En bild som Agge som arbetar i restaurangbranschen känner igen.

– Jag märker en tydlig avund från många killar över 30 som är ute och partajar och ännu inte hittat någon tjej. För dem är det panik. Det är inte fint alls att vara sådan.

Agges singelkompisar är inte ensamma om att drömma om kärnfamiljen. Opinionsinstitutet Gallup har på Fokus uppdrag undersökt svenskarnas attityder till olika familjetyper (se sid 7). Undersökningen visar att stödet för den traditionella familjestrukturen är kompakt – i alla åldrar, i alla landsändar och oavsett vilka familjeförhållanden man själv lever i. Även om man själv inte lever i en kärnfamilj är de allra flestas målsättning att någon gång göra det.

Åldersaspekten är talande för dagens kärnfamiljer. Två saker är nämligen typiska. Det föds färre barn inom familjens hägn, och föräldrarna blir allt äldre. Många skjuter upp familjebildningen till efter 30 då man fokuserat på sin egen utbildning, karriär och självförverkligande.

– Vi ställer högre krav på våra partners i dag än förr, säger Kristin Engwall på Institutet för framtidsstudier. Den ekonomiska välfärden gör att det går lättare att bryta upp från parförhållanden. Man måste inte hålla ihop äktenskap av ekonomiska skäl. Detta gör att allt fler prövar sig fram i större utsträckning och vet vad de vill ha när de bildar familj.

Många väljer partner med omsorg, något som är tidskrävande. Andra tar kanske sista chansen före 40 och genomför sedan familjeprojektet med höga ambitioner. Dessa föräldrar har ofta de ekonomiska förutsättningar som krävs för att genomföra familjelivets kostnadskrävande utlevelser i form av hög materiell standard, bil, avancerade barnvagnar och leksaker, sommarstuga, kanske båt eller dyra semestrar. Familjelivet och dess ritualer och accessoarer blir allt viktigare. Stora påkostade bröllop efter modell från förra och förrförra seklet är vanliga.

Synen på äktenskapet har genomgått en radikal förändring sedan 60-talet. Förr markerade de början på en relation. Nu har det mer funktionen av att markera viljan att hålla ihop en nybildad familj. Nästan alla par börjar som ogifta samboende. När ett eller två barn sedan fötts blir det ofta giftermål. De flesta anser att man gifter sig för att visa att förhållandet är seriöst och för att det är romantiskt. Agge instämmer i det senare när han får frågan varför de tänker gifta sig efter 13 år och två barn.

– Trots att jag varit radikal motståndare till äktenskapet, faktiskt tyckt att det borde utplånas, så innebar vår förlovning en kovändning för mig. Det är ändå något romantiskt lockande i tanken på att ha samma namn.

Familjestrukturen i Sverige har genomgått stora förändringar under 1900-talet, men att tala om kärnfamiljens upplösning när sju av tio barn lever med sina biologiska föräldrar är nog att ta i. Vad som däremot ändrats och ändras mycket är vår bild av familjen, och våra familjeideal. Det är snarare kärnfamiljen som ideal som är i upplösning än själva kärnfamiljen.

– Det är myterna om familjen som förändrats i negativ riktning. Medierna hänger på och bidrar till att skapa bilderna av familjens upplösning, säger Jan Trost.

Kärnfamiljen har i praktiken gått från social konvention till att bli alltmer av en livsstil. Något som inte innebär att kärnfamiljsnormen tappat i styrka, framför allt inte socialt.

– Kärnfamiljsnormen är inte borta i dag, säger Agge på kvällen när han wokar kyckling i sitt nyrenoverade kök.

– Parrelationer kommer att dominera, säger Jan Trost, skilsmässorna kommer förmodligen att ligga ganska konstant.

Omsättningen i parrelationerna var hög även på 1800-talet eftersom folk dog. Nu är omsättningen hög eftersom människor ofta väljer att gå skilda vägar.

Kärnfamiljen har gått från att vara en social, ekonomisk och religiös konvention till en självvald livsstil. Varför är det ändå så många som väljer den?

– Det verkar som vi tycker om att leva tillsammans, säger Jan Trost.