Kina är Afrikas nya kolonialmakt

I början av 1400-talet gav sig den kinesiske sjöfararen Zheng He iväg från Kina med en väldig flotta. Han seglade västerut och kom efter många äventyr till Östafrikas kust. Ett fartyg gick i kvav, och enligt muntliga berättelser som gått i arv på den lilla tropiska ön Lamu i Indiska Oceanen strax utanför Kenyas fastland, sköljdes ett tjugotal skeppsbrutna kinesiska sjömän upp på stranden. De gifte sig med kvinnor på ön, men i dag finns bara ett fåtal individer med kinesiskt påbrå kvar. År 2002 gjordes DNA-tester då man identifierade några av dem.  

På grannön Pate finns det ortsnamn och gravar som sägs ha kinesiskt ursprung. Och man behöver inte gå längre än till museet på Lamus hamngata för att få den kinesiska kopplingen verifierad. Där förvaras en mängd porslin med kinesiskt ursprung som arkeologer har hittat.  

Zheng Hes expedition ägde alltså rum långt innan Vasco da Gama anlände till Östafrikas kust 1497 på sin väg till Indien. Kineserna var först, men det stannade vid endast en expedition. Kejsaren hade ingen ambition att etablera varaktiga relationer med länder så långt bort från Kina. Zheng He fick nöja sig med att bekämpa pirater, vilket han gjorde framgångsrikt, och sedan segla hem med exotiska souvenirer från Afrika i lasten. En livs levande giraff, som tidigare aldrig skådats i Kina, väckte stor uppståndelse vid det kejserliga hovet.  

Ända sedan före vår tideräknings början hade Kina haft kontakt med Europa via Sidenvägen, eller snarare Sidenvägarna eftersom det fanns fler än en. Dessa var karavanrutter genom Asien på vilka fraktades siden, guld och kryddor. När Vasco da Gama upptäckte att man kunde segla runt Godahoppsudden och nå Indien och därefter Kina, så upphörde i stort sett all handelstrafik på Sidenvägarna och ersattes med sjöfart.  

Lamu är namnet inte bara på den vackra lilla ön i Indiska Oceanen, utan även en bit av fastlandet. Där pågår nu sedan flera år ett omfattande hamnbygge. Det ingår som en del i ett mycket ambitiöst infrastrukturprojekt som kallas Lamukorridoren. En stor djuphavshamn ska byggas, vägar och flygfält anläggas och järnvägar dras som ska koppla ihop den kenyanska hamnen med Etiopien och Sydsudan som båda saknar kust. Det handlar om att tillgodose framför allt Kinas ständigt växande behov av olja. Och Kina finns med som finansiär av jätteprojektet.  

Tidigare presidenten Robert Mugabe i Zimbabwe sa redan för 20 år sedan att Afrika skulle vända ryggen åt väst, som han ansåg representerade kolonialism och politisk dominans, och i stället blicka mot öster där solen går upp. Det har Afrika gjort sedan dess och Lamukorridoren är ett tydligt uttryck för den saken.  

Kina vill ha politiskt och militärt inflytande över de delar av världen där oljan finns, och det handlar inte bara om Afrika. År 2013 offentliggjorde Kina sitt världsomspännande projekt The Belt and Road Initiative, BRI. Smeknamnet blev förstås Den Nya Sidenvägen. Kina har ingått avtal med 150 länder och ett trettiotal internationella organisationer, allt handlar om utbyggnad av transportleder och annan infrastruktur som ska stimulera handeln globalt. Kina erbjuder krediter på ett sätt som har kritiserats av dem som anser att framför allt afrikanska länder riskerar att fastna i skuldfällor.  

Kina är djupt engagerat i utbyggnad eller anläggande av en hel serie av hamnar runt Indiska Oceanen. I Sri Lanka, Pakistan, Bangladesh, Maldiverna, Tanzania, Kenya och på ännu fler håll. I en del fall byggs även militära installationer på de här platserna. I lilla Djibouti på Afrikas horn finns numera en kinesisk flottbas. Syftet med den sägs vara att vakta infarten till Suezkanalen där många kinesiska varor fraktas, samt att avhålla somaliska pirater från att störa den för världshandeln livsviktiga fartygstrafiken i regionen ändå bort till Hormuzsundet vid Persiska vikens inlopp, genom vilket oljetankfartyg ständigt passerar. Basen ligger praktiskt taget vägg i vägg med en liknande amerikansk bas, samt en fransk och en japansk. Atomdrivna kinesiska ubåtar som misstänks vara kärnvapenbestyckade har börjat patrullera Indiska Oceanen. Allt detta handlar om att slå vakt om Kinas enorma råvarubehov, främst olja. 

En stor del av oljan som landet konsumerar kommer från Gulfstaterna och en mindre del från Afrika. Den fraktas alltså via Indiska Oceanen. Upprättandet av alla dessa hamnfaciliteter runt detta hav har även det fått ett smeknamn: Det Kinesiska Pärlhalsbandet. Planen går ut på att öka flödet av afrikansk olja till hamnen i Lamu. I ett första skede skall det göra utskeppning möjligt för produkter från Kenya, Etiopien och Sydsudan. Tidigare var Uganda med i projektet, men landet har nu beslutat att exportera sin olja från en hamn i Tanzania istället.   

På sikt är det meningen att järnvägslinjer och rörledningar skall byggas över hela den afrikanska kontinenten för att möjliggöra transporter från Afrikas östkust. Det blir logiskt om man betänker de väldiga fraktkostnaderna förenade med att skeppa olja och annat gods på fartyg runt hela Afrika på sin väg till Kina.  

Det betyder att de stora oljeländerna Nigeria och Angola ska kunna exportera snabbare och billigare till Kina, allt via hamnen vid Lamu. Därtill kommer ädelträ, mineraler, jordartsmetaller och andra rikedomar som finns i överflöd i Afrika, världens rikaste kontinent men med jordens fattigaste befolkning.  

Kina är världens näst största oljekonsument och Indiska Oceanen har därmed fått en förhöjd militärstrategisk betydelse. Vi kan förvänta oss ökad spänning när stora stater konkurrerar om makt och inflytande runt detta hav. USA, som har flottbaser på en mängd platser, är inte villigt att ge upp sin dominans. Ryssland försöker samtidigt stärka sin roll och även Indien och Gulfstaterna har militära ambitioner.   

Frankrike har fortfarande starka intressen i Indiska Oceanen i och med besittningarna Reunion och Mayotte. Landet har återkommande marinövningar tillsammans med Indien där bland annat hangarfartyg ingår. Syftet är uppenbart, att kontra det starka kinesiska inflytandet i den södra hemisfären. Det handlar också om att skydda värdefull infrastruktur i form av internetkablar och farleder.  

För att Kinas och Afrikas planer skall kunna förverkligas krävs stor politisk mognad av de inblandade länderna. Där har vi kanske det största hindret. Kenya kan bli en vinnare, men det förutsätter att landet klarar av att administrera ett sånt här projekt. Det finns också en mängd inbyggda problem som kan stöka till allt och försena och fördyra projektet. Det har redan hänt, i och med den politiska kalabaliken i angränsande Sydsudan, anarkin i Centralafrikanska Republiken – som järnvägen till Västafrika måste dras igenom – plus det korruptionsinfekterade klimatet i Nigeria. Lamukorridoren är redan avsevärt försenad och det beror huvudsakligen på politisk instabilitet i de inblandade länderna.  

Att Uganda har dragit sig ur samarbetet innebär ett kraftigt bakslag, eftersom landet har stora oljefyndigheter som nu är redo att börja exploateras. Olyckskorpar talar om att hamnbygget i Lamu är på väg att bli det som i Afrika kallas en vit elefant. Ett storslaget, kostsamt spektakel som kollapsar under sin egen tyngd. Endast ett kinesiskt ingripande tycks kunna rädda saken.  

Problem är till för att övervinnas och Kina har hittills visat en enastående ambition och vilja. Det finns ingen anledning att tro att landet kommer att krympa sin strävan att erövra hela Afrika ekonomiskt bara på grund av diverse politiska eruptioner här och där. Afrika är och förblir det råvarulager som Kina måste ha tillgång till för att kunna förverkliga sina expansionsplaner.  

Både USA:s och Kinas utrikespolitik styrs till stor del av ländernas energibehov. USA har blivit världens största oljeproducent och är därmed självförsörjande på energi. Det kan resultera i amerikansk politisk isolationism med en följande global maktförskjutning där USA inte längre är självskrivet som ledande världsnation.  

I ett sådant maktvakuum är det självklart för Kina att flytta fram positionerna. The Belt and Road Initiative ger landet inflytande i länder där sådant tidigare saknades. År 2021 instiftades African Continental Free Trade Area, världens största frihandelsunion som väsentligt ökar möjligheterna för Kina att ta plats kommersiellt i Afrika. Därtill kommer handelsunionen BRICS, som initialt bestod av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, men numera även inkluderar Iran, Egypten, Etiopien och Förenade Arabemiraten. Vid organisationens nyligen avhållna toppmöte i Kazan i Ryssland tillkom tretton nya aspirantländer, däribland Uganda.  

Kina har alltid varit noga med att inte lägga sig i sina bundsförvanters interna politik, till skillnad från USA och Västeuropa som gärna näpser afrikanska despoter när det är politiskt opportunt. Nu har dock Beijing hamnat i ett dilemma i och med konflikten mellan Etiopien och Egypten. Etiopien har byggt Afrikas största hydroelektriska damm i Blå Nilen till en gigantisk kostnad. Kina har hittills lånat ut 3 miljarder dollar till dammen och mer kommer sannolikt att behövas. Men projektet har utlöst larm från Egypten som ser det livsviktiga vattnet i Nilen minska i volym. Kina kommer att tvingas till ett ställningstagande gentemot de två BRICS-bröderna. Det är en helt ny situation och ingen vet hur det kommer att påverka Kinas relation till Afrika generellt.

The Scramble for Africa, huggsexan om Afrika. Så kallades de europeiska kolonialmakternas tävlan om att lägga under sig landområden på den svarta kontinenten i takt med att kartan på 1800-talet fick allt tydligare markeringar. När kolonialismen avvecklades från mitten av 1900-talet så trodde väl de flesta att huggsexan var över. Men den hade bara börjat.   

FN deklarerade att 1960 skulle bli Africa Year. Generalförsamlingen antog ett uttalande om avkolonisering, där det slogs fast att kolonialismen innebar ett förnekande av mänskliga rättigheter och utgjorde ett hinder för världsfred och internationellt samarbete. Det ena landet efter det andra blev självständigt, men somliga länder avvek från det gängse mönstret. Tydligast var detta i södra Afrika där Portugal vägrade släppa taget om sina kolonier och där en vit minoritet i Sydafrika styrde landet med hjälp av apartheidlagar så att landets svarta invånare inte fick vara med och påverka politiken. Dessutom fanns där den besynnerliga konstruktionen Rhodesia där en vit minoritet under ledning av Ian Smith förklarade landet självständigt från Storbritannien, men vägrade gå med på några förhandlingar om maktdelning med landets svarta majoritet, vilket utlöste FN-sanktioner.    

Enbart under Afrikas år 1960 erhöll 17 stater på kontinenten självständighet och blev medlemmar i FN. I februari det året gjorde den brittiske premiärministern Harold Macmillan sitt berömda besök i Sydafrika och höll ett tal i parlamentet. Han talade om att förändringens vindar blåste över Afrika och budskapet var tydligt. Storbritannien skulle avveckla alla sina kolonier och han uppmanade Sydafrika att anpassa sig till de nya tiderna. Han talade dock för döva öron.    

I Angola hade folkrörelsen för Angolas befrielse, MPLA, grundats några år tidigare. Rörelsen hade en tydlig kommunistisk profil och våren 1961 inleddes kriget mot den portugisiska kolonialmakten. Samtidigt övergav African National Congress, ANC, i Sydafrika sin icke-våldspolitik och inledde en serie väpnade sabotage. År 1964 lanserade befrielserörelsen Frelimo sin väpnade kamp mot portugiserna i Mocambique. I Guinea-Bissau fanns det afrikanska partiet för självständighet åt Guinea och Kap Verde, förkortat PAIGC, som inledde väpnad kamp mot Portugal 1963.  

I Rhodesia fanns två motståndsrörelser som motsatte sig det vita minoritetsstyret. Zanu, som sedermera kom att ledas av Robert Mugabe, samt Zapu som leddes av Joshua Nkomo. Båda dessa rörelser grep till vapen efter Ian Smiths ensidiga självständighetsförklaring 1965.  

I Namibia, som fortfarande hette Sydvästafrika och styrdes av Sydafrika, inledde rörelsen Swapo gerillaattacker mot sydafrikanska styrkor 1966.   

Fäblessen för kommunismen var utbredd över hela kontinenten. Det förklarades med att Sovjetunionen och Kina aldrig hade haft några afrikanska kolonier. Västvärlden påstods vara förgiftad av kapitalismen, som gick hand i hand med imperialismen. Dessutom ansågs det sovjetiska enpartisystemet passa bra i de nybildade afrikanska nationalstaterna, som aldrig hade fått uppleva parlamentarisk demokrati. Men hyllandet av marxismen var en läpparnas bekännelse, vilket gerillaikonen Che Guevara fick klart för sig när han 1965 reste till Kongo för att leda ett väpnat uppror. Han återvände til Latinamerika djupt desillusionerad av bristen på revolutionär glöd i Afrika.     

Men befrielserörelsernas kommunistiska etikett, påklistrad för att erhålla sovjetiskt stöd, skapade problem. Den bidrog starkt till att Nelson Mandela personligen ansågs vara en terrorist enligt brittisk definition, ända in på 1990-talet. Kommuniststämpeln var en black om foten på rörelser som påstod sig måna om mänskliga rättigheter. Men den officiella ideologiska hemvisten försvarades av många, bland andra den sydafrikanske ärkebiskopen och fredspristagaren Desmond Tutu.  

“Det var inte kommunisterna som förtryckte oss,” sade han. “Det var inte kommunisterna som hittade på apartheid och det var inte kommunisterna som dödade vårt folk i Sharpeville. Det var kristna som dödade oss och det var kristna som skapade apartheid.”  

De styrande i Moskva såg tydligt vad som hände i södra Afrika och var inte sena att dra sina slutsatser. Här fanns ett gyllene tillfälle att knyta till sig en halv kontinent, kanske ännu mer om de spelade sina kort rätt. En sådan uppslutning skulle kunna betyda mycket vid exempelvis omröstningar i FN. Sovjetledaren Nikita Chrustjov tog initiativ till FN:s deklaration om avkolonisering 1960, och motståndsrörelser i södra Afrika fick militärt stöd från Sovjet. I januari 1969 sponsrade Sovjetunionen en internationell konferens på temat solidaritet med södra Afrikas folk och Portugals kolonier. Konferensen hölls i Sudans huvudstad Khartoum.  

Det viktigaste resultatet av Khartoumkonferensen var att man slog fast vilka befrielserörelser som var att betrakta som legitima, autentiska, och därmed godkända. Det var de nyss nämnda med ett undantag: Robert Mugabes organisation Zanu, vilket berodde på att den rörelsen tidigt hade etablerat kontakt med Kina, som på det viset hade slagit in en kil i det ambitiösa sovjetiska upplägget.  

På konferensen fastslog man också att det fanns starka ideologiska band mellan dessa ovan nämnda grupper och dessutom en nära anknytning till Sovjetunionen. Det sistnämnda var inte minst viktigt eftersom Sovjet konkurrerade med Kina om de afrikanska motståndsgruppernas gunst, i medvetande om att dessa var att betrakta som governments in waiting, som de kallades. Alltså blivande regeringar förutsatt att de besegrade sina motståndare, vilket de antogs kunna göra med sovjetiska vapen och annat stöd utifrån.    

Colin Legum var en sydafrikansk journalist och apartheidmotståndare som under sin livstid (han dog 2003) publicerade en mängd böcker och artiklar om sitt hemland. I en essä från 1976 resonerar han kring Sovjetunionens motiv för att stödja ANC. Sovjetunionen, skriver han, kommer troligen att försöka påverka händelseutvecklingen i Afrika som helhet på ett tämligen aggressivt sätt. Drivkraften är att begränsa det kinesiska inflytandet och en större målsättning är att bygga sovjetiska flottbaser i Indiska Oceanen och Medelhavet. Södra Afrika, skriver Legum vidare, blir den viktigaste arenan men även Afrikas horn blir viktigt för de sovjetiska maktambitionerna.  

Han beskriver maktkampen mellan Sovjetunionen och USA när det gäller stöd till Egypten, Etiopien, Somalia, Jemen samt, framför allt, länderna i södra Afrika. Hans text är häpnadsväckande profetisk om man betänker vad som hände från 1976 och cirka 15 år framåt, då Moskvas politik i Somalia och södra Afrika utvecklades just på det viset. Legum förutspådde att Sovjetunionen med sin satsning i Afrika planerade att bygga ett motvärn till Nato, främst genom att anlägga militära hamnar på strategiska platser där de skulle kunna användas för att påverka den politiska händelseutvecklingen i sitt närområde. På samma sätt som USA sedan länge använder sin bas på ön Diego Garcia i Indiska Oceanen för militära räder i regionen.  

Kina, skriver Legum, håller på att ta plats som en ny supermakt. Kineserna vill snöpa Moskvas makt och det gör kineserna genom att diskret etablera sig i ett flertal afrikanska länder där de erbjuder bistånd och handelssamarbete utan några tvingande villkor. Sovjetunionen kommer inte att låta sig snöpas godvilligt utan blir tvunget att sätta hårt mot hårt när det gäller inflytande över Afrika, världens största råvarureserv.   

Det man måste hålla i minnet är att det sovjetiska stödet till afrikanska rebeller inte handlade om välgörenhet. Det handlade om realpolitik, som det formulerades i den gamla kommunistinternationalen Kominterns programförklaring: Att med alla till buds stående medel, inklusive väpnat våld, arbeta för att störta den internationella borgarklassen och skapa en internationell Sovjetrepublik.  

Det sydafrikanska kommunistpartiet CPSA grundades 1921 och blev medlem av Komintern. ANC, grundat redan 1912, var inledningsvis skeptiskt till samarbete med CPSA men Sovjetunionen var desto mer intresserat. CPSA:s förste svarte ledare Albert Nzula reste tidigt till Moskva och blev sedan kvar där under resten av sitt liv. Efter honom följde en rad sydafrikanska kommunister som alla togs emot väl i Moskva.   

1991 kollapsade Sovjetunionen och Colin Legums profetia om framtiden raderades. Men det fanns en annan framväxande stormakt som villigt iklädde sig Sovjets fallna mantel. Det var Kina. Och medan västvärlden fortfarande idag är upptagen av en fåfäng strävan att förbättra livsvillkoren för afrikaner med hjälp av bistånd och grötmyndiga uttalanden om hur olika länder ska sköta sin inrikespolitik, gör Kina tvärsemot. Afrika ska tappas på råvaror och det sker med handel, investeringar, krediter och infrastrukturprojekt. Ingen afrikansk despot får sig skrivet på näsan hur han ska sköta sitt jobb. 

Under de senaste årtiondena har värdet av handelsutbytet mellan Kina och Afrika stigit med många hundra procent. Man räknar med att omkring en miljon kineser bor i Afrika och cirka två miljoner afrikaner lever och arbetar i Kina. Det är inte bara de oljeproducerande afrikanska länderna som har dragit nytta av de ökade handelsförbindelserna. Exempelvis Mauretanien, som synbarligen inte dignar av attraktiva råvaror, exporterade 2023 järnmalm, koppar och diverse animalieprodukter till Kina till ett värde av 1,2 miljarder dollar.  

Och allt handlar inte om pengar. På samma sätt som Sovjetunionen på sin tid strävade efter att knyta till sig afrikanska länder för att få stöd i omröstningar i FN, har Kina nu mobiliserat sina afrikanska stödtrupper. Det gav resultat redan 1971 då en resolution antogs som stipulerade att Folkrepubliken Kina var den enda legitima representanten för Kina i FN. Det innebar att Chiang Kai-sheks Taiwan sparkades ut, efter att ha representerat Kina allt sedan FN bildandes i andra världskrigets slutskede. Resolutionen stöddes av 26 afrikanska länder, och även av Sverige. ”Det är våra afrikanska bröder som har fört in oss i FN”, sa Mao Zedong nöjt.  

Kina är permanent medlem av säkerhetsrådet och bland de roterande medlemmarna kan man se ett tydligt mönster hos afrikanska stater. De stöder generellt Kina, vilket under årens lopp har frambringat flera resolutioner gällande exempelvis mänskliga rättigheter som många andra länder har uppfattat som stötande.  

Trade, not aid. Handel, inte bistånd. Det är en ny slogan som hörs allt oftare, exempelvis i den svenska regeringen. För Kina har det alltid varit riktlinjen. 

***

Läs även: Inbördeskriget i Sudan – en glömd konflikt

Läs även: Hur skulle Afrika se ut om kolonialismen aldrig hade ägt rum?