Kinas stora köttsprång pressar livsmedelsindustrin

När den afrikanska svininfluensan bröt ut i Kina i slutet av 2018 fick landet på kort tid slakta över hälften av sina grisar (motsvarande en fjärdedel av världens grisbestånd). Paniken var nära i världens svinindustri. 

Kinas nya matvanor påverkar i dag hela världens matindustri. Även om självförsörjningen på baslivsmedel fortfarande är hög har ökad köttkonsumtion tvingat fram import av djurfoder. Detta beroende av import från utlandet har på sistone blivit ett allt större bekymmer för Kinas ledare Xi Jinping, som rustar för ett mer självständigt Kina. Ett nytt stort språng ska tas, Kinas småskaliga jordbruk ska omvandlas till storskaligt högteknologiskt jordbruk. Förebilden är USA, men teknologin ska vara »made in China«.

För att producera billigt fläskkött utfordras grisarna i Kinas moderna farmer med industriellt framställd svinföda – en blandning av genmodifierade importerade sojabönor, spannmål, proteinpulver och slaktrester från redan slaktade djur. Industrifödan är effektiv och gör grisarna slaktfärdiga redan efter sju månader. Å andra sidan är det stora risker med denna »djurkannibalism« som industrin såväl i Kina som i västvärlden helst håller hemlig. Djuren riskerar att smitta sig själva.

Dessa risker ska elimineras med ny teknik. Techjätten Alibaba hoppas att artificiell teknik (AI) ska leda till ett mirakel för Kinas svinindustri, skriver Xiaowei Wang i sin bok Blockchain chicken farm. Med hjälp av teknik som ansiktsigenkänning kan datorer följa varje individuellt djur, och minsta avvikelse i form av viktförändring, högre temperatur eller rörelseavvikelser kan larma om att djuret inte mår bra. Genom »precision livestock farming«, som termen lyder, kan dessa moderna djurfarmer ha uppsikt över sina invånare från födsel till död och individualisera även foderåtgången för att radikalt minska kostnaderna. 

Problemet är att maskinerna kräver många timmar av inlärning med hjälp av inmatad data. I stället för att sköta djuren får lantarbetarna sitta framför dataskärmar och titta på bilder och tagga djur med data. Förutom kostnaderna för den avancerande tekniken visar sig även lönekostnaderna bli betydligt högre, konstaterar Chen Haokai, en av AI-utvecklarna som intervjuats av tidningen The Guardian.

Kinas möjligheter att försörja sin egen befolkning på 1,4 miljarder har åter hamnat i fokus. Genom historien har landet drabbats av många svältkatastrofer och hungersnöden under det Stora språnget 1958–1962, då mellan 20 och 40 miljoner människor dog, är fortfarande i levande minne. I Kina är mat för dagen en ödesfråga som fortfarande bekymrar befolkningen. Kinas kommunistparti har alltsedan Mao Zedongs katastrofala politik också haft självförsörjning av livsmedel som ett av sina viktigaste mål.

Att försörja en femtedel av jordens befolkning på bara 12 procent av världens odlingsbara jordbruksmark är ingen lätt uppgift. Den amerikanske jordbruksexperten Lester Brown varnade redan 1995 för global matbrist på grund av Kinas snabba industrialisering. I boken Who will feed China? förutspådde han att jordbruksmarken inte kommer att räcka till en växande befolkning som dessutom skaffar sig nya och mer energikrävande matvaror, det vill säga börjar äta mer kött.

Industrialiseringen har tagit mer och mer bördig åkermark till motorvägar, parkeringsplatser, bostadskomplex och industriområden. Dessutom måste 80 procent av sädesfälten konstbevattnas i Kina, vilket orsakat brist på dricksvatten och sjunkande grundvattennivåer. Lester Brown menade att Kina förr eller senare därför måste slå in på samma väg som Japan och Sydkorea där självförsörjningen på livsmedel övergivits. Och eftersom Kina är världens näst folkrikaste land kommer storskalig matimport att riskera hela världens livsmedelsförsörjning.

Lester Browns domedagsprofetior har – än så länge – visat sig felaktiga, och han har fördömts i hårda ordalag i Kina. Kommunistpartiet har hittills lyckats upprätthålla sin höga självförsörjningsnivå som officiellt ligger på över 90 procent. En siffra som Goro Takahashi från japanska Aichi University dock ifrågasätter. Till nättidningen Nikkei uppger han att Kina 2018 importerade 20 procent och 2020 nästan 25 procent, baserat på beräkningar av 54 jordbruksprodukter som han gjort från FAO-statistik.

Jämfört med Japan, som importerar 70 procent av sin mat, är Kinas låga import ändå ett bevis för den uthållighet det kinesiska jordbruket har haft. Någon akut fara för livsmedelsbrist föreligger knappast. Kinas småskaliga jordbruk har kunnat anpassa sig och leverera. Alltsedan Deng Xiaoping i början på åttiotalet manade bönderna att sälja sitt jordbruksöverskott på den öppna marknaden (sedan kvoten till staten levererats) har bönderna själva haft frihet att välja vilka grödor de ska odla.

Kina har en lång historia som bondeland. Jordbruksmetoderna har varit såväl ekologiska som effektiva. Varje ledig markbit har blivit uppodlad. 

Under kulturrevolutionen på sextiotalet var det till och med förenat med bestraffning att inte lämna sin mänskliga avföring till jordbrukskollektivet för att användas som gödning. Men det har blivit allt svårare för bonden att öka sina skördar och få tillräckliga inkomster för försörjning av familjen. 

På sina små jordplättar har många bönder därför försökt öka avkastningen genom kemiska insatser. I dag är Kina med stor marginal världens största användare av såväl konstgödsel som bekämpningsmedel. USA, som har större jordbruksareal än Kina, använder bara en fjärdedel så mycket kemiska bekämpningsmedel som Kina, enligt Bloomberg.

Även andra tillsatser, som tillväxthormonet clenbuterol, har börjat användas för att öka förtjänsterna. När detta tillväxthormon (som får djuren att växa snabbare) 2011 orsakade clenbuterolrelaterade sjukdomar tog myndigheterna i med hårdhandskarna och utdömde flera dödsstraff mot bönder som illegalt använt medlet. Men matskandalerna har avlöst varann. Kemiska tillsatser, fusk och dålig genomlysning på grund av censur, har gjort att många kineser i dag är ytterst skeptiska till inhemskt producerade matvaror. 

Då jag besökte Kina 2013 och blev hembjuden till en konstsamlare i Peking berättade frun att de tyvärr aldrig gick ut på restaurang längre. Enligt henne var användningen av ohälsosam matolja (gjord på härskna rester) så utbredd att restaurangmaten inte längre gick att äta. De var inte ensamma om att ha blivit vegetarianer. Hos den nya kinesiska medelklassen finns ett stort intresse för ekologisk mat.

Trots Kinas snabba industrialisering har det kinesiska jordbruket släpat efter. Deng Xiaopings inledande reformer i början av åttio­talet har inte följts upp med en genomgripande landreform. Bönderna har fått långtidskontrakt för att bruka sin mark, men de har aldrig fått överta ägandet. Av självbevarelsedrift har kommunistpartiet undvikit att genomföra den privatisering av jordbruksmarken som många anser skulle krävas. 

All mark ägs fortfarande av staten och kontrolleras av administrationen ute i byarna. De flesta bönder har fortfarande mindre än en halv hektar att bruka. Om partiet på högre nivå vill kan marken dessutom tas i beslag för andra ändamål än jordbruk. Markstrider har därför plågat landsbygdsbefolkningen i årtionden. Plötsligt har marken tagits ifrån dem och deras möjligheter till självförsörjning omintetgjorts. Ofta utan eller med ytterst bristfällig kompensation.

Exploateringen av mark har däremot blivit en av kommunistpartiets främsta inkomstkällor, och den drivande faktorn i Kinas på papperet höga BNP-tillväxt. Lokala partiledare har beslagtagit mark som sedan överlåtits till fastighetsprojekt eller industribyggen. Dessutom har partibossarna genom dessa affärer kunnat sko sig själva. Omvandlingen av bördig jordbruksmark till nya industriområden eller nya stadsdelar med skinande höghus av stål och betong, har fått den kinesiska tillväxtmotorn att gå på högvarv.

Samtidigt har landsbygdsbefolkningen drivits från sina hembyar och antingen blivit bostadslösa eller tvingats flytta till bostadsområden där de är undersysselsatta och utan möjligheter till självförsörjning. Karl Marx kallade tvånget att lämna landsbygden för »proletarisering« när samma process genomfördes i Europa på 1800-talet. Men medan industrialiseringen i västvärlden ledde till en ökad stadsbefolkning med mer frihet och liberala idéer, har Kinas trettio år av proletarisering inte lett till någon traditionell urbanisering. 

Det av Mao Zedong införda hukousystemet tvingar fortfarande landsbygdsbefolkningen att vara folkbokförda på den plats där de föddes. Till städerna kommer de som tillfälliga migrantarbetare, men utan att åtnjuta samma sociala förmåner som den bofasta stadsbefolkningen. Denna diskriminering har gjort att Kina blivit ett alltmer delat land; den nya medelklassen i städerna är gynnad medan bönder i Kina föraktfullt betraktas som andra klassens medborgare.

Systemet har givit stor tillgång på billig arbetskraft, och är en av orsakerna till den forcerade industrialisering som många i väst beundrat (inte minst de multinationella företagen som utnyttjat regleringen). Men baksidan är en landsbygd som halkat efter, och en industrialisering som givit allt svårare miljöproblem. 

Kina är i dag det land som släpper ut i särklass mest koldioxid. Jordbruksmarken är på många håll förgiftad av tungmetaller och obrukbar. Närmare hälften av Kinas floder och vattendrag är förorenade eller förgiftade. Det Mao Zedong en gång kallade »krig mot naturen« har knappast givit långsiktigt hållbara levnadsvillkor. 

Efter trettio år av hårdhänt exploatering är utsikterna för en miljömässigt mer hållbar utveckling dystra. Dessutom vill Xi Jinping nu göra revolution med högteknologiskt jordbruk. Frågan är dock om detta stora språng blir mer framgångsrikt än Det stora språnget 1958.

Medelklassen i städerna har skaffat sig nya matvanor.

»För de yngre generationerna är matsäkerhet annorlunda. De har vuxit upp i en mer välmående tidsperiod där kött blivit en naturlig del av måltiderna. Och detta skapar nu en del spänningar«, säger analytikern Darin Friedrichs till China Morning Post.

Fläsk och nötkött är i dag vardagsmat även i Kina. I jämförelse med vegetarisk kost är dock köttproduktion betydligt mer energikrävande. För varje kalori kött på tallriken går det åt tio kalorier till produktionen. Djuren ska få foder och vatten under sin livstid, dessutom krävs stora mängder vatten vid slakt och paketering. Den höga nivå av köttkonsumtion som vi i västvärlden har skaffat oss bygger på att det funnits billig energi, främst olja och naturgas. Men det högteknologiska jordbruket är allt annat än miljövänligt och många ifrågasätter om det på sikt är hållbart.

Kina har historiskt försörjt sin stora befolkning med en kost som är mer vegetarisk och därmed lättare att framställa med begränsade resurser. Historierna är många om den ensidiga kosten under kulturrevolutionen, då ransoneringskorten mest medgav kål och ris. Cecilia Lindqvist berättar i boken En annan värld om sin tid på Pekings universitet i början på sextiotalet. De utländska studenterna var privilegierade och fick bättre mat. »Det var inget fel på maten, men jag som kom från en proteinstinn diet med kött, fläsk, fisk, mjölk, grädde och ost till en diet som i så hög grad var baserad på grönsaker kände mig nästan hela tiden hungrig, hur mycket jag än åt«, skriver hon. 

I dag finns samma matvaror i Kina som i väst, men för många kineser är priserna alldeles för höga. Efter svininfluensan har exempelvis priset på fläsk gått upp med 50 procent. De som har råd att betala kan få tag i den mat de vill ha, dessutom finns en växande marknad för ekologiska produkter.

Xiaowei Wang beskriver i sin bok hur ekologiska ägg transporteras hundratals mil från certifierade kycklinguppfödare till kräsna kunder i Shanghai. Med avancerad teknik, så kallad »blockchain«, kan kunderna ha full information om produkternas ursprung, produktionsdatum, med mera.

I en rapport från FAO (FN:s organ för att bekämpa hunger) berättas också hur man i Puhan i Shanxiprovinsen startat nya kooperativ för att gemensamt bruka marken och sälja sina ekologiskt framställda produkter. Det började med att Zheng Bing stod i familjens affär och diskuterade med bönder som kom in för att köpa insatsvaror till sina jordbruk. Zheng Bing insåg att många bönder köpte alldeles för mycket kemikalier, som orsakade allvarlig miljöförstöring och svåra hälsoproblem. 

I stället för storskaliga monokulturer som regeringen förordade, började hon propagera för en återgång till äldre generationers traditionella odling; fleråriga växtföljder, kombination av olika växter på samma fält, naturgödsel i stället för konstgödsel och ett integrerat jordbruk med såväl växtodling som djurhållning.

Resultatet blev att bönderna började samarbeta och i dag består Puhans kooperativ av 3 865 hushåll från 43 byar som brukar 5 300 hektar. En tredjedel av produktionen säljs på den lokala marknaden i närområdet. Dessutom har de etablerat kontakt med ett bolag i Hongkong som erbjuder 20–30 procents högre betalning än marknadspriserna. 

Om Puhankooperativet drivs på ett mer demokratiskt sätt än de skräckregimer som kulturrevolutionens folkkommuner utgjorde, får vi dock inte veta. Faktum är ändå att den privatisering av Kinas jordbruksmark som många i väst förespråkar knappast skulle lösa försörjningsproblemen som landet står inför. En övergång till storskaliga gårdar där marken koncentreras till ett fåtal godsägare (eller jordbruksföretag) blir knappast en miljömässigt hållbar lösning.

Kina har fortfarande 500 miljoner människor som lever på landsbygden. Att ge dem bättre förutsättningar för att driva egna miljövänliga småjordbruk vore en lösning, men för Xi Jinping är självägande bönder alldeles för riskabelt. I stället ska bönderna bli lönearbetare. Över 900 000 byar har försvunnit sedan år 2000 – och med dem lokal kultur, traditioner och kunskaper. Befolkningen på landsbygden har åldrats snabbt och kunniga jordbrukare saknas, eftersom alla unga dras till storstäderna för att hitta bättre avlönade jobb som migrantarbetare.

Kooperativet i Puhan och andra ekologiska försök är bara en droppe i havet. Det som nu förordas är som sagt storskaligt industrijordbruk efter amerikanskt mönster. Det kinesiska kommunistpartiet har även accepterat att importen av kraftfoder stadigt ökar. År 2014 stod Kina för 58 procent av hela världshandeln med soja. Tre länder – USA, Brasilien och Argentina – försörjer det snabbt växande antalet kinesiska grisar och kor med mat. 

I Heilongjiangprovinsen blev den inhemska produktionen av icke-genmodifierad soja utkonkurrerad och produktionen sjönk med 40 procent, vilket orsakade ramaskri bland kinesiska jordbruksexperter. »Utländska sojabönor skuffar undan inhemska sojabönor!« blev slagordet, skriver professorn Yan Hairong vid Hon Kong Polytechnic University i en rapport.

Kritiken i Kina har varit hård mot att utländska multinationella bolag som Monsanto, Cargill, ADM och Bunge tagit över i den kinesiska sojaindustrin. Och när vice jordbruksministern, Li Jiayang, blev invald i Duponts prestigefyllda rådgivande styrelse för bioteknologi, såg många det som ett tack för hjälpen för att de amerikanska multijättarna släppts in i Kina.

»Det är antagligen första gången under Kinas reform-era som en fråga möjliggjort en sådan mängd av debatt om olika frågor«, skriver Yan Hairong om den proteströrelse som uppstod mot GMO (genetiskt modifierade organismer) i Kina. »Aktivismen har synts på internet, tv, i tryckt media, på konferenser, i universitetsdebatter, liksom bland vanligt folk på gator och torg. Frågan om import av sojabönor är inte längre en isolerad fråga, utan ses som en varning för vad som kan hända om Kina tappar kontrollen över sitt eget livsmedelssystem.«

Även i partitidningen Global Times har kritik mot genmodifierade sojabönor framförts. »Medan USA blockerar Kinas tillgång till avancerad teknologi, görs ett undantag för GM-teknologin, varför?« frågar den militära kommentatorn Peng Guangqian. »När Kina överlåter sin matförsörjning till väst, var finns då Kinas miniminivå för livsmedelssäkerhet?«

Under 2020 har förhållandena i Kina förändrats radikalt. Förutom pandemin drabbades landet av enorma översvämningar i söder och ödesdiger torka i norr. Den kinesiska statistiken, notoriskt opålitlig, redovisar fortsatta rekordskördar, men många tvivlar. 

USA-baserad statistik från amerikanska jordbruksdepartementet visar att den kinesiska importen av majs, korn, durra och vete under 2020 steg med 100 procent eller mer. Importökningen sker visserligen från låga nivåer, men kan tyda på ett trendskifte. Och eftersom Kina är världens största importör av livsmedel har världspriserna på spannmål redan påverkats.

»Inför sparsamma vanor och fostra en social omgivning där slöseri är skamligt och sparsamhet uppskattas!«, manade partiledaren Xi Jinping nyligen sin befolkning och riktade blicken mot Kina matförsörjning. I augusti förra året startade han en kampanj för »rena tallrikar« och uppmanade folk att äta upp sin mat. 

Partitrogna restauranger förslog dessutom sina gäster att ställa sig på vågen – som påpassligt placerats ut i lokalen. Xi Jinpings uttalande ledde snabbt till spekulationer om att Kinas självförsörjning var i fara, men statliga media dementerade kraftfullt. Populära så kallade »eating shows«, där de tävlande på sociala medier äter så många hamburgare de kan, togs dock snabbt bort från internet.

Problemet för Xi Jinping är att Kinas nya matvanor blir allt svårare att förena med kommunistpartiets politik för självförsörjning. Ökad livsmedelsimport gör Kina mer beroende av utlandet, samtidigt som Xi Jinping slagit in på en isolationistisk linje, där Kina ska klara sig på egen hand. Att Kinas stora import av sojabönor bryter självförsörjningslinjen medges inte, i stället ändras måttstockarna.

– Definitionen gäller nu »absolut självförsörjning« på 95 procent och gäller »ätbar spannmål«, och inte soja, säger Jiayi Zhou, forskare på Sipri i Stockholm. Kina är inte självförsörjande när det gäller sojabönor, och kommer aldrig att bli det.

Retoriken från det kinesiska kommunistpartiet är ändå tydlig. Kina ska åter betona behovet av självförsörjning. Vilket också bekräftades av Kinas jordbruksminister Tang Renjian när han i januari intervjuades av nyhetsbyrån Nya Kina: »Kinesiska matskålar ska vara fyllda med kinesiska spannmål, och kinesisk spannmål måste odlas med kinesiskt utsäde«, förklarade han och upprepade ett uttalande från Xi Jinping från 2014.

Orsaken till omorienteringen anser Jiayi Zhou vara den globala handelns politisering.

– Det är knappast idealiskt att det land du är mest importberoende av startar ett handelskrig mot dig, säger hon.

Den absurda situation som uppstått är att samtidigt som konflikten mellan Kina och USA eskalerar, har båda länderna gjort sig mer beroende av varann genom det handelsavtal som slöts i början på 2020. Ett resultat är att USA nu åter är på väg att gå om Brasilien som Kinas största leverantör av soja. Situationen vållar huvudbry för Xi Jinping.

– Att Kina nu åter betonar behovet av självförsörjning är antagligen ett led i förberedelser för hårdare konflikter, men jag vill inte gå så långt som att säga att Kina förbereder sig för krig mot resten av världen.

Signalerna från Peking tolkar Jiayi Zhou som ett försök att minska den geopolitiska risken för Kina. Eftersom handeln blivit så politiserad vill Peking minska beroendet av utländsk import, men dessutom diversifiera importen så den kommer från flera länder.

– De vill öppna fler dörrar och handla med nya spannmålsproducenter som Ryssland, Ukraina, Kazakstan.

Jiayi Zhou har nyligen skrivit en uppsats om möjligheterna för ökad livsmedelshandel mellan Kina och Ryssland. Ett avtal finns på plats, men Jiayi Zhou tvivlar på att Ryssland kommer att bli en avgörande exportör till Kina som kan ersätta det nuvarande importberoendet från USA.

– Ryssland är världens största veteproducent, men betydligt blygsammare när det gäller exempelvis sojabönor, den produkt Kina behöver mest. Ryssland har stora ambitioner att bli en global livsmedelsproducent, som USA, men är inte där ännu. 

Relationen mellan Kina och Ryssland har varit knagglig genom åren (1969 förekom gränsstrider mellan dem). I den mer konfliktfyllda värld som uppstått efter pandemin, har länderna dock närmat sig varann.

– Kina och Ryssland har historiskt haft ett slags konvenansäktenskap, förenade med ryggarna mot varann. Men försämrade relationer med Europa och USA har på senare tid definitivt flyttat länderna närmare varann strategiskt.

Regimen i Peking söker med ljus och lykta efter nya leverantörer för att minska importberoendet från USA. Kina konsumerar i dag 43 miljoner ton griskött per år, vilket är 40 procent av hela världens konsumtion. För att klara den konsumtionen importeras en tredjedel av världens sojabönor, och enligt Global Times räknar man med att importen för 2021 kommer att öka (eftersom grisbeståndet nu är under återuppbyggnad efter svininfluensan).

Enligt den kinesiska tidningen Caixing slog en konferens med kinesiska ledare i början av året fast att Kina under 2021 måste lösa såväl bristen på jordbruksmark som bristen på inhemskt utsäde genom »respekt för vetenskapen« – vilket Caixing tolkar som en omskrivning för GMO som fortfarande är ett känsligt ämne. 

Global Times kunde senare i april rapportera att jordbruksministeriets plan nu var att utveckla inhemskt utsäde med GMO-teknik, framför allt för sojabönor och majs. Men, konstaterar en professor från Peking i artikeln, även om Kina odlade upp all åkermark med sojabönor skulle det inte räcka för att utfodra alla de grisar som i dag äts upp i Kina  …