Klarar politikerna bostadslabyrinten?
Toppbild: Linnea Vesterlund
Han är i 60-årsåldern och spanar efter lediga platser på de bakre stolsraderna.
– Ja, här är vi igen, och ska dra gamla lösningar på gamla problem, säger han ironiskt till kompisen när de slår sig ner på stolarna.
– Och här sitter organisationerna uppradade, säger han efter att ha sett sig omkring bland deltagarna.
Sant. Här sitter folk från intresseorganisationerna, en tidigare bostadsminister, många från byggföretag, flera lobbyister i bygg- och bostadsfrågor och tjänstemän från Regeringskansliet eller kommunhusen.
Svensk bostadspolitik har de senaste åren skapat en massa jobb – i konferenssektorn. Det har hållits och hålls ett oändligt antal seminarier om bostadspolitiken, gärna med tillägget »social bostadspolitik«. Bland arrangörerna till oftast knökfulla seminarier finns Sveriges arkitekter, Boinstitutet, Fastighetsägarna, IQ Samhällsbyggnad, SNS, Sabo, Arenagruppen, länsstyrelsen i Stockholm, Samhällsbyggarna, Bofrämjandet, Bostad 2030, Fores, Byggindustrin, Hyresgästföreningen, Mittuniversitetet, för att bara nämna några.
Just det här var Veidekkes seminarium »Från folkhem till drömhem« den 6 mars, med ambitionen att försöka hitta konturerna av en liberal, eller borgerlig, bostadspolitik. Intresset var så stort att man fick byta till en betydligt större lokal – ändå hade de väntelista och folk stod längs väggarna.
Seminarierna är välbesökta, ofta »utsålda« och de som kommer är högst oroade men brukar vara hyfsat överens om problemen. Det byggs för lite, det som byggs är för dyrt, och de som har störst behov av en bostad är de som står längst ifrån att få en.
Så vad väntar vi på? Sätt spaden i marken och bygg!
Nja, riktigt så enkelt är det inte. Till att börja med kan de runt 500 000 bostäder, som enligt Boverket behövs, kräva investeringar på 1 500–1 600 miljarder kronor.
Och det politiken gör på ett område riskerar ibland att skapa hinder för det politiken vill på ett annat. Bostadsmålen riskerar att försvinna i bostadshålen – som ett i labyrintspel med många »fällor«.
På alla de välbesökta seminarierna framhåller många också bostadspolitikens mer eller mindre obligatoriska syndabockar: »Det behövs regelförenklingar i hela byggprocessen« och »Det är bristande konkurrens i byggbranschen«. Då ställer sig någon från denna bransch upp och säger att det är kommunernas fel att vi har höga byggpriser, de har upptäckt att byggbar mark kan vara en kassako och tar för mycket betalt. Branschen kan ha rätt. Men det kan också vara så att kommunerna prissätter rätt.
Fast en spade var faktiskt planerad att sättas i marken strax intill järnvägsstation i Skövde. Upphandlingar, bygglov – allt var klart för att under våren ta det första taget vid slänten ner mot Boulognerskogen. Där skulle kommunala Skövdebostäder bygga 132 studentlägenheter till rimliga hyror. I ett perfekt läge, nära till allt, inte minst till högskoleområdet strax intill.
Men det är med betoning på skulle. För det förutsatte investeringsstöd på 43 miljoner kronor eller 26 procent av projektkostnaden. Att M:s och KD:s höstbudget gick igenom i riksdagen betydde stopp för investeringsbidrag.
– Utan investeringsstödet blir kalkylen omöjlig att få ihop. Det skulle innebära alldeles för höga hyror för en student, säger Dan Sandén, vd på Skövdebostäder.
Enligt januariavtalet mellan S+MP-regeringen och C och L ska investeringsstödet komma tillbaka, men det är okänt när och med vilka regler. Det ska »koncentreras och effektiviseras«, heter det i fyrpartiöverenskommelsen.
– Jag är den förste att hålla med om att det är en olycklig inbromsning som kan ge effekter på byggandet. Men vår ambition är att det i vårpropositionen ska tydliggöras att investeringsstödet ska finnas kvar. Och så måste vi ta ställning till hur man gör med de ansökningar som redan är inne, säger Johan Löfstrand (S), bostadspolitisk talesperson.
I Skövde och på många andra ställen hoppas man på snabba besked.
– Vi har ett skriande behov. Inte minst för studenter som kommer hit. Jag har jobbat i bostadsbranschen i 36 år och aldrig upplevt ett sådant tryck på bostäder som det är nu. Vi har över 30 000 i vår bostadskö, i en kommun med 55 700 invånare, säger Dan Sandén.
Att det går att bygga billigare har kommunen redan visat. Förra sommaren var det inflyttning i 150 mindre lägenheter för unga under 30 år. En etta på 34 kvadrat kostar 4 200 kronor i månaden i hyra, en tvåa på 56 kvadrat 5 950 kronor.
– Det utgår från en bra upphandling, och att vi är goda beställare, om vi får säga det själva. Men också på rationell produktion och byggande, ettorna och tvåorna är likadana. Upprepningen ger lägre priser, men vi gör inte avkall på kvaliteten. Det ingår helkaklade badrum och balkong eller uteplats, säger Dan Sandén.
Skövdebostäder byggde även under de »svåra« åren. Att man hållit liv i kunskapen och haft en organisation på plats för att bygga beskriver han som nyckelfaktorer för att de kan vara en bra beställare. Men för att få ihop kalkylen sökte man och fick det statliga investeringsstödet, som i det här fallet gav 41 miljoner kronor.
***
Nyproducerade bostäder är alltid dyrare än äldre. De som snart flyttar in i en hyrestrea på 73 kvadratmeter i omvandlade Yllefabriken i Norrköping får till exempel en hyra på 12 601 kronor i månaden för boendet mitt inne i centrum. De som flyttar in i kvarteret Domaren strax söder om Södra Promenaden betalar 10 416 kronor i hyra för en trea på 65 kvadratmeter.
De som i stället får en lägenhet byggd under miljonprogrammets dagar (1965–75) i stadsdelarna Hageby eller Ringdansen, i det som hette Navestad, får i stället betala drygt hälften av det.
Bostadsforskaren Anna Granath Hansson på tekniska högskolan KTH i Stockholm har tidigare varit verksam i fastighets- och byggbranschen i bland annat Tyskland och skrivit sin doktorsavhandling om bostadsbyggande i Sverige och Tyskland.
– I Tyskland har man haft fokus på bostadsfrågan under lång tid. Framför allt finns ett bredare utbud av aktörer som bygger, som icke-vinstdrivna stiftelser, kooperativa företag, kyrkorna och byggemenskaper, där människor slår sig ihop och är sina egna byggherrar. Civilsamhället är med i frågan på ett sätt som Sverige möjligen hade under 20- och 30-talet, säger hon.
Det finns ett före och ett efter 1992 då Bildtregeringen gjorde en kraftig nedmontering i den statliga bostadspolitiken. Det största ingreppet var att 42 miljarder (i dagens penningvärde) i räntebidrag vid byggande togs bort. Då var också bostadsbidrag och bostadstillägg betydligt generösare än i dag.
Det föregicks av en byggboom under perioden 1985–1992. Då byggdes 400 000 lägenheter och en stor del av dem i mindre kommuner. I de mindre kommunerna dominerade hyresrätt, i storstäderna; bostadsrätt där många av den tidens föreningar fick stora ekonomiska problem och konkurserna i ganska nya bostadsrättsföreningar var många efter den finansiella krisen i början av 90-talet. Många kommuner som förbyggt sig fick i stället krishjälp med att riva bostäder ur det äldre beståndet för att minska sina förluster.
»Tillspetsat kan man säga att bostadssektorn på kort tid gick från att kosta 30 miljarder kronor årligen för staten till att i stället bidra med samma summa«, skriver Nybyggarkommissionen i sin rapport 2014.
Två av dess ledamöter var centrala i det som hände. Olle Wästberg var statssekreterare (FP) i finansdepartementet under Bildtregeringen. Göran Persson (S) blev efter valet 1994 först finansminister, och två år senare statsminister.
Men någon återgång till att staten skulle spela en central roll i bostadsbyggandets finansiering blev det inte med en S-regering. En stor del av finansieringen av boendet hade lyfts från staten till de enskilda. 1995 motsvarade hushållens skuldsättning 45 procent av Sveriges bruttonationalprodukt (BNP). Statens skuldsättning var då 75 procent av BNP. 2015 var hushållens skuldsättning uppe i 83 procent av BNP, och staten svarade för 32 procent. Att risken förflyttats från staten till de enskilda har bidragit till att fokus alltmer hamnar på hushållens skuldsättning. Bolånetaket på 85 procent av priset infördes 2010, amorteringskrav infördes 2016 och bankerna har infört egna skuldkvoter där de som lånar ska klara »kvar-att-leva-på-kalkyler« med en ränta uppåt 7–8 procent.
»Sverige står inför betydande obalanser i form av hög privat skuldsättning och övervärderade, fortsatt ökande bostadspriser. Den privata sektorns höga skuldsättning, särskilt hushållens, ökar ekonomins sårbarhet för makroekonomiska chocker«, skriver EU-kommissionen i sin landrapport om Sverige.
Marknaden för exklusiva bostadsrätter i storstäderna tycks redan vara i princip mättad. Efter ett par år med uppgång sjunker nu byggandet totalt. Under 2018 påbörjades 53 000 lägenheter, enligt Statistiska centralbyrån (SCB). I Byggindustriernas prognos för 2019 byggs 42 500 bostäder under innevarande år.
»Vi räknar med att antalet byggstarter sjunker från 63 000 toppåret 2017 till 35 000 bostäder 2020«, skriver Nordea i sin konjunkturprognos från januari i år, alltså nära en halvering. Och skuldtyngda hushåll drar ner på sin konsumtion, vilket får konsekvenser på hela ekonomin, konstaterar Nordea.
»Läget på bostadsmarknaden är obehagligt likt det som skapade den svenska 90-talskrisen. Bostadsinvesteringarna var då ungefär lika stora som nu. Så kom skattereformen som kraftigt försämrade villkoren för bostadsbyggandet och antalet påbörjade bostäder minskade med cirka 75 procent«, skriver Ulf Perbo, som var statssekreterare för bostadsfrågor i den senaste Alliansregeringen, på bostadspolitik.se.
»Nu försämras villkoren för bostadsbyggandet av andra orsaker och fallet blir inte lika kraftigt som på 90-talet. En rimlig bedömning är att bostadsmarknaden denna gång kommer att kapa cirka tre procentenheter från ekonomin som den annars hade utvecklat. Det kan bli nog så otrevligt«, fortsätter Ulf Perbo.
När större delen av bostadsfinansieringen förflyttades från staten till de enskilda var det ofrånkomligt att hushållens skuldsättning skulle öka. Enligt OECD motsvarar skulden i dag 186 procent av hushållens nettoinkomst i Sverige. Fast då kan man notera att skuldsättningen är över 200 procent i Schweiz, Island, Norge och Nederländerna, och i Danmark är hushållens skuldsättning uppe i 280 procent, enligt OECD.
Redan de kreditbegränsningar som finns gör att många unga och de med lägre inkomster stängs ute från möjligheten att låna för att köpa en bostad.
Först när ett hushåll med barn har årsinkomster på 700 000 kronor före skatt öppnas marknaden för den som vill köpa ett boende, visade en LO-rapport i höstas.
»Tänk tanken att en kommande skatteöverenskommelse landar i bibehållna kreditregleringar, slopade ränteavdrag, höjd fastighetsavgift och sänkta reavinstskatter. Det vore en draksådd som skulle gynna insiders och äldre med låga skulder samtidigt som unga och kapitalsvaga skulle möta än högre barriärer«, skriver S-debattören och Veidekkedirektören Lennart Weiss på bostadspolitik.se.
Hyresgästföreningen oroas också av en nedgång i byggandet av hyresrätter, och förespråkar statliga topplån utöver det stöd som går till byggarna – investeringsstöd, och till hushållen – genom bostadsbidrag.
– Utan reformer på finansieringssidan kommer byggandet att avta och bostadsbristen förvärras. Det här är det enskilt största bostadspolitiska problemet att lösa. Vi behöver en bostadsfinansiering som stimulerar fortsatt byggande när konjunkturen viker, säger Martin Hofverberg, chefsekonom på Hyresgästföreningen.
– Vårt förslag är statliga topplån, som kan ersätta det som marknaden inte mäktar med när riskviljan minskar. Så kan vi få en jämn byggtakt över tid, och tillgodose det stora behov av nya bostäder som kommer av ett Sverige som växer, fortsätter han.
Fast problemet är att det skulle kräva att man ändrade i de budgetregler och -lagar som gäller i dag, och en ny syn på hur involverad staten ska vara i finansiering av samhällsinvesteringar, menar han.
***
Regeringen tillsatte 2017 en utredning som skulle peka ut hur kommunernas planering för nya bostäder kunde bli bättre. Men utredarna skulle också kartlägga bostadsbehovet hos grupper med svag ställning på bostadsmarknaden.
Enkelt uttryckt kunde de inte det. Men de ville att Boverket skulle få i uppdrag att ta fram en modell som kan måtta ut det verkligt akuta bostadsbehovet. Hur den modellen kan se ut ska presenteras under våren.
Enligt Boverkets senaste prognos behövs 535 000 bostäder till 2025. Miljöpartiet (som har bostadsministerposten) har satt som mål att 450 000 nya bostäder ska byggas till 2025.
Men hur många har ett kortsiktigt och akut behov av en bostad? Svar: Ingen vet. Och hur ska de akuta behoven mätas? Ett sätt är att se till trångboddheten.
Sverige var länge ett land där den genomsnittliga bostadsytan var stor jämfört med andra länder. Men den har krympt. Mellan 2012 och 2017 har den genomsnittliga bostadsytan för dem som bor i hyresrätt krympt i 240 kommuner. Mest dramatisk är den minskade bostadsytan i kommuner som haft ett högt mottagande av flyktingar. I Lessebo, Högsby och Ljusnarsberg har den genomsnittliga boytan per person minskat med tio kvadratmeter på fem år.
Ett annat sätt är att titta på kommunernas kartläggningar. I december 2018 kom Malmö stads granskningsrapport om åtgärder mot hemlöshet. Enligt den uppgick Malmös kostnad för den direkta hemlösheten till 497 miljoner kronor för perioden januari till oktober 2018. En kostnad motsvarande 28 procent av arbetsmarknads- och socialnämndens budget.
Enligt rapporten pågick i oktober 2018 boendeinsatser i 4 640 hushåll. Det handlade då om boenden i lägenheter som kommunen hyr, boende på hotell, härbärgen eller övriga boenden som ställts i ordning i till exempel tidigare verksamhetslokaler. Om man utgår från minimum, det svenska genomsnittet på 2,2 personer per hushåll, skulle det alltså betyda att över 10 000 personer i Malmö kan betraktas som hemlösa eller strukturellt hemlösa. Därutöver finns de asylsökande som bosatt sig genom eget boende (ebo) , vilket innebär att de flyttar in hos släkt och bekanta.
Ett mantra i bostadsdebatten har varit »vi ska inte ha social housing i Sverige«. Samtidigt har vi kommit allt närmare just den lösningen genom sociala kontrakt och socioekonomisk sammansättning i många miljonprogramsområden. Enligt Boverkets sammanställning fanns det 26 000 sociala kontrakt i landet 2017. Kommunerna hyr lägenheter som hyrs ut i andra hand till dem som inte får tag på bostad själva. Det motsvarar antalet lägenheter i landets största kommunala bostadsbolag, Poseidon i Göteborg.
Nyligen visade TT och Ekot att 24 600 ansökningar om undantag från besittningsskyddet skickades in till landets hyresnämnder under förra året. Det betyder att bostäderna hyrs ut på korttidskontrakt, de boende har ingen rätt till lägenheten och bor där en kort tid.
För att kunna ge dem som är i störst behov av en lägenhet, men som inte har stått i någon bostadskö, bygger alltfler kommuner egna bostäder. I dag finns runt 6 000 bostäder som ägs direkt av kommunerna. Ett dussintal kommuner saknar egna bostadsbolag. Andra har byggt bostäder i kommunal regi för att kunna reservera boenden åt de allra svagaste grupperna.
Förra året skedde inflyttning i 116 lägenheter i Nyköping som främst är avsedda för dem som har svårt att få kontrakt på den vanliga marknaden, inklusive bostäder som ägs av kommunala bolag. De kan ha haft problem med att betala hyran, haft sociala problem eller kommit hit som flyktingar.
»Vi vill inte kalla det för social housing, men vi har inte något riktigt bra namn«, säger Mikael Karlsson, fastighetschef på Nyköpings kommun, i tidningen Hem & Hyra.
Andra kommuner, som Jönköping, har gjort liknande lösningar för främst nyanlända. Åter andra, som Östersund, har köpt bostadsrätter som hyrs ut som korttidsboenden.
Den flyktingvåg som eskalerade hösten 2015 har skapat ett stort tryck på bostadslösningar under de kommande åren. Totalt tog landets kommuner emot runt 270 000 nyanlända under perioden 2013–2017. Ibland tog man till nödlösningar som i vissa fall blivit mer bestående än man trodde då.
Vid sidan av nödbostäder, sociala kontrakt och andra sociala boenden handlar det också om att de kommunala bidragen till boendekostnader ökar när de nyanländas etableringsersättning tar slut efter två år i landet. I bland annat Göteborg har man konstaterat att det inte är ovanligt att socialtjänsten betalar bidrag även till dem som bor med svartkontrakt.
»Vi vet att socialtjänsten i Göteborg har gett bidrag till svartkontrakt. De säger sig sakna laglig rätt att göra efterforskningar om vart pengarna tar vägen«, säger Ulf Merlander, polisintendent i Göteborg, i Fastighetsnytt.
Anna Granath Hansson menar att bostadssituationen för de svagaste grupperna är mer akut än vad som framgår av samhällsdebatten:
– Det finns en oro kring grupper som ensamstående föräldrar och pensionärer med låga inkomster som sällan tas upp i debatten. Det skulle behövas en bra genomlysning av situationen för att bättre kunna jobba med frågan. En grupp som kommunerna har ganska god uppfattning om är nyanlända.
– När de passerar ur etableringsfasen hamnar allt större kostnader hos kommunerna, vilket kan bli svårt att hantera. Och de som lämnar mindre orter och flyttar till storstäderna – var ska de bo?
Anna Granath Hansson tror att det riskerar att betyda en ännu större trångboddhet i miljonprogramsområdena.
– Problemen ser olika ut i olika kommuner, men i dagsläget är det få kommuner, om någon, som har en långsiktig strategi. Och lösningar som i Nyköping kommer nog att bli ofrånkomliga. I Sverige ses social housing ofta som en smal modell för fattiga och utslagna. I andra länder riktar man sig mot bredare grupper. Men synen på social housing har förändrats på bara fem år, där vi ser en mer differentierad debatt med en bredare syn på vad det är och inte är, säger hon.
– Det finns en strukturell hemlöshet, med de som inte hittar något boende trots att de har inkomst. De har inte stått i kön så länge som krävs. Malmö är bland dem som är värst ute, men där är man åtminstone väl medveten om problemen.
Dels handlar det om hushåll som socialtjänsten kommer i kontakt med men som inte har några större sociala problem, bara svårt att få tag i en bostad. Ofta handlar det om invandrare som inte lyckats etablera sig helt vare sig på arbetsmarknaden eller bostadsmarknaden. Men det handlar också om ett mörkertal av etablerade hushåll som har fasta jobb, men inte har råd med dagens bostäder. Vissa tvingas in i nyproduktionen, när det inte finns något annat att få, och betalar då en väldigt stor del av sin inkomst i hyra. Andra flyttar runt på andrahandsmarknaden. Ibland resulterar det också i trångboddhet.
– Jag ser det i mitt eget område, vad som händer med frånskilda mammor. En bor med sina tre barn i en tvåa, en annan med två barn i en etta, säger Anna Granath Hansson.
***
Våren 2016 satte sig regeringspartierna och allianspartierna i förhandlingar om bostadspolitiken. Syftet var att hitta fram till en blocköverskridande och långsiktig lösning på bostadsfrågan. Det gnisslade rätt ordentligt redan från början. Det blev inte bättre av att ansvarig minister, Mehmet Kaplan (MP), tvingades avgå under våren och en ny, Peter Eriksson (MP), skulle sätta sig in i frågorna.
I juni 2016 hoppade Alliansen av. »Efter fyra månaders samtal är tyvärr vår slutsats att regeringens förslag är alldeles för försiktiga för att lägga grunden till en stor bostadspolitisk överenskommelse«, skrev de i ett gemensamt uttalande.
Sedan dess har inga nya försök gjorts. Förre bostadsministern Peter Eriksson menade att förhandlingarna borde återuppväckas efter valet. Fast en blocköverskridande överenskommelse finns i några punkter om bostadsfrågan i januariavtalet mellan S+MP-regeringen, C och L.
Förutom det sedvanliga, »regelförenklingar« – att altaner ska kunna byggas utan bygglov och investeringsstöd i en ny form – handlar det mycket om hyressättningen. Avtalet säger att fri hyressättning ska gälla för nyproduktion. Och att systemet ska ta större hänsyn till standard och läge. Men hur det senare ska gå till ska utredas.
– Fri hyressättning i nyproduktion gör i mitt perspektiv ingen skillnad. Nyproducerade bostäder har redan i dag marknadsmässiga hyror, problemet är snarare att vi kanske nått gränsen för vad folk kan betala, säger Dan Sandén på Skövdebostäder.
Sydsvenskan konstaterade i en artikelserie förra året att sedan »Malmömodellen« för hyressättning, som tar större hänsyn till standard och läge, infördes 2003 har hyrorna ökat med 50 procent i Malmö.
När Finanspolitiska rådet 2017 gjorde en beräkning av vad renodlade marknadshyror skulle innebära visade det sig att det i Stockholms innerstad skulle kunna leda till 54 procents ökning av hyran i innerstaden. I till exempel Solna till 53 procents ökning, i Huddinge till 33 procents ökning och i Järfälla (med stor andel nybyggda bostäder) till 19 procents ökning.
Men bostadsforskaren Anna Granath Hansson på tekniska högskolan KTH tror att effekterna av marknadsanpassade hyror kan vara överdrivna, utom när det handlar attraktiva innerstadslägen.
– I det mindre attraktiva beståndet kan det på sikt bli hyressänkningar. Där är problemet att det ofta krävs omfattande renoveringar. Om hyrorna går ner finns det kanske inte ekonomiskt utrymme att renovera med vikande standard som följd, säger hon.
– Chockhöjda hyror kan bli kopplat till attraktiva lägen i storstäderna. Omvänt finns det i dag många små orter där hyresboendet är horribelt dyrt i jämförelse med att bo i en villa på samma ort, säger Anna Granath Hansson.
Socialdemokraternas bostadspolitiske talesperson är inte förtjust i avtalets punkter om friare hyressättning.
– Det är inget som vi jublar över, utan vi tycker att det bruksvärdessystem som finns och som fungerar bra borde utvecklas, säger Johan Löfstrand (S).
Han oroas över att både konjunkturskäl, avmattningen på bostadsrättsmarknaden och de stoppade investeringsstöden nu samverkar och innebär minskat byggande.
– Jag har ingen mirakelmedicin för att får fler bostäder till de som bäst behöver det. Men investeringsstödet är ett sätt. Byggherren får där vända på kalkylen, och se hur man uppnår en bra bostad till rimlig hyra. Sedan kan kommunerna se över sin egen prissättning när de säljer mark, säger han.
Ola Johansson, Centerpartiets bostadspolitiske talesperson, ser inte någon quickfix för att få fram fler bra och billiga bostäder.
– Vi ska inte ha för stora förhoppningar på vad januariavtalet kan innebära. Men nu finns en öppning för att reformera hyressättningen. Det bromsades från flera håll under bostadssamtalen 2016. Nu börjar man släppa greppet, säger han.
Förändringarna i hyressättning tror han inte får stor betydelse på kort sikt, men påverkar viljan att investera i bostäder på längre sikt.
– Steg för steg kan vi gå mot en hyresmarknad liknande den i andra länder. Så mycket av debatten i Sverige har utgått från att bostadsbrist är ett permanent tillstånd. Men så behöver det inte vara, säger Ola Johansson.
De med störst bostadsbehov i dag är de med lägst inkomster som inte hittat någon annan väg in på bostadsmarknaden. Ola Johansson säger att det behövs en social bostadspolitik för dem som har svårt att komma in.
– Före allbolagen kunde vi använda kommunala bolag för de ändamålen, det kan vi inte längre. Det får inte bli en långvarig inlåsning, inget stigma att bo i sociala bostäder. Något åt det hållet bör diskuteras, men jag vill inte gå i bräschen för det, säger han.
Allbolagen kom 2011 som ett svar på kritiken om att de kommunala bostadsbolagen fått en särställning i konkurrensen med de privata. Enligt lagen ska bolagen kunna ta samhällsansvar men samtidigt drivas enligt »affärsmässiga principer«.
Att leda kulan i bostadspolitikens labyrintspel rätt är ingen lätt uppgift, menar Anna Granath Hansson.
– Det behövs massor av olika åtgärder som måste samverka. Och det krävs kompetens och överblick, men det sitter inte politikerna på i dag. Man gör saker lite här och lite där.
– Det är komplexa och politiskt känsliga frågor. Och det är ingen smaklig kombination, säger Anna Granath Hansson.
***
Torsdagen den 21 februari stod den nye ministern med ansvar för bostadsfrågan, Per Bolund (MP), i SVT:s Aktuelltstudio och fick den klassiska frågan om vad som är hans råd till unga som vill ha en bostad.
»Det finns tyvärr inget bra råd att ge, utan det är en väldigt svår bostadsmarknad. Det som är glädjande är att det under de senaste åren byggts på en annan nivå. På hyressidan byggs det mer än på mycket länge, men det kommer ta väldigt lång tid innan man kan bygga i kapp«, svarade Bolund.
På Hotell Continental mittemot Stockholms centralstation reser sig drygt 200 personer från stolarna och avslutar seminariet med mingel och ett glas bubbel. En av dagens medverkande får syn på en person som ofta brukar sitta i paneler och kommentera.
– Just det, i morgon ska vi sitta i samma panelsamtal, säger hon.
De är som ett kringresande teatersällskap med skillnaden att de nästan alltid har sina föreställningar i Stockholms innerstad.
När det tunnas ut på folk säger vi hej då och drar oss hem till bostadsrätten i innerstan eller Hammarby Sjöstad, till villan i Nacka eller Bromma. Vi kanske ses igen om några veckor till i princip samma diskussion?
Under tiden gör sig en familj som kom hit för några år sedan redo för natten i »sitt« rum i Rågsved eller Alby. Madrasserna som stått i ett hörn läggs ut på golvet. En tjej som bott hos kompisen i en månad funderar på vart hon ska ta vägen nu när kompisens kille flyttar in. Och några kvarter bort upptäcker 25-åriga Maria att nyckeln till lägenheten inte passar. Den som hon köpt svart med hjälp av de besparingar som pappa hemma i Småland sparat ihop.
Folkhemmet gör kväll. Folk finns det. Men det goda hemmet finns bara för runt åtta av tio av dess familjemedlemmar. I det hemmet finns fortfarande de privilegierade och de tillbakasatta. Om det ens finns något hem.
Läs mer:
Reformerna som få frågar efter
