Klimatkrisen: Vi har klarat det förr

Miljögifterna

Larmet

Året var 1965 och förväntningarna i det skånska samhället Teckomatorp var  stora när företaget BT Kemi flyttade in i den gamla sockerfabriken mitt i stan. Flera av de 1 500 invånarna kunde räkna med arbete. I fabriken skulle det produceras hormoslyr, ett ämne som visat sig vara väldigt effektivt för att ta död på oönskade slyväxer. Hormoslyr blev en bästsäljare inom skogsbruket.

Det här var tiden då bolmande fabriksskorstenar var en symbol för högkonjunktur och teknik på frammarsch. Nya ämnen som DDT och andra klorerade klorväten hade gjort succé inom jordbruket och gett människan ett övertag i kampen mot skadeinsekterna.

Dessutom var DDT ett effektivt sätt att ta kål på insekter som spred malaria och andra sjukdomar. PCB användes flitigt i kondensatorer och transformatorer.

Ungefär samtidigt som BT Kemi installerade sig i den gamla sockerfabriken började en handfull forskare och debattörer runt om i världen ifrågasätta de nya undermedlen. 1967 publicerades Rachel Carsons bok »Tyst vår« som målade upp en nattsvart bild av industrisamhällets baksida. Hon beskrev hur bekämpningsmedel ledde till massdöd bland fåglar och orsakade cancer hos jordbruksarbetare. Boken slog igenom över hela världen och hemma i Sverige skrev miljödebattören Björn Gillberg »Hotade släktled« med ett liknande budskap.

Samma Gillberg blev rikskändis när han i tv demonstrerade att det gick utmärkt att tvätta kläder med gräddersättingspulver, eftersom det innehöll så mycket kemikalier.

Plötsligt ljöd larm från alla håll – PCB, DDT, hormoslyr, asbest, kvicksilver, allt verkade farligt. Fisken var förgiftad, sälarna dog och beståndet av rovfåglar minskade dramatiskt.

Ämnen som människan med berått mod släppt ut i naturen visade sig inte bara vara giftiga utan också så stabila att de kunde färdas långa sträckor och lagras in i djurens fettväv och anrikas i näringskedjan.

Resultaten var skräckinjagande; oförmåga att reproducera sig, cancer eller skador på nervsystemet. Havsörnarna, till exempel, fick inga ungar eftersom äggens skal blev så mjuka av DDT att de gick sönder.

Åtgärderna

I Teckomatorp tyckte Monica Nilsson att lukten från fabriken blev alltmer besvärande. Folk i området klagade på allergier och blommorna i trädgårdarna dog.

Från BT Kemi hävdade man att allt var som det skulle. När Monica av sin kusin som arbetade på fabriken, i början av 70-talet fick veta att de anställda i smyg grävde ner tunnor med giftigt avfall på natten, blev hon oroad. Hon kontaktade först kommunen och sedan länsstyrelsen, men inte förrän hon hade samlat in namnlistor och vänt sig till media hände något. När man till slut började gräva runt fabriksområdet hittades över 800 tunnor med det cancerframkallande ämnet fenoxisyra som läckt ut och spritts via grundvattnet.

En av dem som var med och rensade upp bland rostiga tunnor vid fabriken var nuvarande chefen för Svenska Miljöinstitutet, Björn Lundberg.

– Det  som hände i Teckomatorp var ett startskott för miljögiftsdiskussionen i Sverige. Det var den första och en av de största miljökatastrofer som hänt här och förde med sig att miljörisker började debatteras, berättar han.

I Sverige infördes tidigt restriktioner för gifterna. DDT förbjöds 1970 och användningen av PCB minskade, även om ett totalförbud inte kom förrän 1996. Industrier tvingades begränsa sina utsläpp av tungmetaller och andra skadliga ämnen.

Skandalen i Teckomatorp utmynnade i en långdragen brottsmålsprocess mot BT Kemis ledning och för första gången i svensk historia utdömdes ett skadestånd för miljöskada till en trädgårdsmästare som fått sina grödor förstörda. Men ledningen kunde aldrig fällas för den omfattande avfallsdumpningen, bland annat för att preskriptionstiden för miljöbrott då bara var sex månader.

– Det blev ramaskri bland allmänheten när dessa höga chefer bara slapp undan. Men efter det så förändrades lagen så att det blev lättare att åtala någon för miljöbrott, säger Björn Gillberg som var med och drev processen mot kemiföretaget.

Läget idag

Många av de mardrömsscenarier som målades upp på 60- och 70-talen blev aldrig verklighet. Efter att ämnen som PCB och DDT förbjöds i Sverige har halterna sjunkit markant i naturen. Kvicksilver och flera tungmetaller har också minskat.  Situationen för flera av de drabbade djurarterna har förbättrats, antalet sälar och havsörnar har ökat, mycket tack vare insatser som skyddshägn.

Men faran är inte över. Trots skärpta kemikalieregler fortsätter skadliga ämnen som bromerade flamskyddsmedel och dioxiner att öka i naturen. Många av förra generationens gifter finns kvar i naturen och nya ämnen som vi inte vet vad de har för långsiktig effekt på naturen tas i bruk. Zinkpyriton i schampo och triclosan i tandkräm är två exempel på ämnen som påträffats i arktis och som påverkar fortplantningen hos djur.

I Teckomatorp växer i dag blommorna igen och snart ska 45 000 ton förgiftad jord grävas upp och forslas till Danmark för förbränning – förhoppningsvis det sista steget i en över 30 år lång saneringsprocess. Det som hände där är ett exempel på hur någonting kan gå riktigt illa men också ett exempel på hur enskilda individer kan åstadkomma något. Björn Gillberg hyser i dag en försiktig optimism inför framtiden.

– Även om jag ibland undrar om vi lär oss av våra misstag är jag hoppfull och övertygad om att vi kan hitta lösningar även på dagens miljöproblem.

Eller som Monika Nilsson uttrycker det.

– Känner man att något är fel så ska man göra något. Det går att förändra.

Försurningen

Larmet

Först kom rapporterna om sjöar där fisken plötsligt dog. Sedan uppgifterna om barrlösa, nakna spökskogar i Tyskland och Tjeckien. Tusentals hektar var förstörda. Nyheten sände en chockvåg genom Europa.

Många fruktade att naturens ekosystem höll på att duka under, och forskningen pekade snabbt ut ett samband med ökande luftföroreningar.

Efter krigsslutet hade användningen av olja och kol ökat dramatiskt, fabrikerna gick på högvarv och många vanliga familjer fick råd att skaffa bil. Välståndet växte, men också utsläppen av svaveldioxid och kväveoxid.

Föroreningarna orsakade försurning i vattendrag, sjöar och skogsmarker, och försurningen pekades ut som boven i dramat. Tidningarna skrev krigsrubriker om »skogsdöden« och rädslan spreds för att den svenska skogsindustrin riskerade att slås ut helt.

Åtgärderna

Redan i november 1979 undertecknades det första avtalet om att minska utsläppen av luftföroreningar i Europa. Avtalet blev en modell för andra överenskommelser på miljöområdet. Och utsläppen minskade. Nedfallet av svavel över Sverige har halverats jämfört med 1980.

Dessutom startade ett omfattande kalkningsprogram av sjöar och vattendrag. Sverige kalkar mest i världen för att återställa pH-balansen i de försurade vattnen. Det handlar om cirka 200 000 ton kalk varje år.

Men en sammanställning av forskningen som Naturvårdsverket gjort tyder på att försurningen inte var huvudorsaken till skadorna på skogen. Barrförlusterna orsakades i stället av att skogen var gammal, och av stresskador på grund av ett kärvt klimat och tvära temperaturförändringar.

Larmen i sig ledde dessutom till att man såg skogen i ett nytt ljus. Den omfattande dokumentationen innebar att man upptäckte skador som kanske hade funnits långt tidigare, och enstaka skador förstorades.

Läget idag

Tillväxten i skogen är i dag högre än på 1950-talet, och i de mest försurade markerna i västra och södra Sverige mår barrskogen som bäst. Var larmen överdrivna, eller är det motåtgärderna som har gett resultat?

Även om hotet mot träden inte är akut, så är försurningen fortfarande ett stort problem. Nedfallet av försurande och gödande ämnen förändrar artsammansättningen i skogen. Blåbärsris och lingon konkurreras ut av smalbladiga gräsarter som gynnas av kväve.

Och skadorna på sjöar och vattendrag finns kvar. Där går återhämtningen långsamt trots den massiva kalkningen.

Men kalkning av sjöar och vattendrag är ingen räddning så länge skogsmarken fortsätter att vara sur. Sura regn löser ut ämnen som aluminium i marken, och när det når vattendrag kan det döda fisk.

En strategi skulle kunna vara att kalka även skogsmarken i stor skala. Men där råder det delade meningar om nyttan.

Forskning vid Mittuniversitetet i Sundsvall tyder på att det finns flera negativa effekter med att kalka och återföra aska till skogsmarken.

– Vi har till och med sett att marken blir surare under något år när man lägger på kalk, säger Ulla Lundström, professor i markkemi.

Dessutom utarmas marken på kol och avger alltså koldioxid, och halterna av nitrat i markvattnet stiger. Det kan bli negativt för omgivande vattendrag. Kalkningen gynnar inte heller tillväxten av skogen, vilket har varit ett viktigt argument.

Kevin Bishop som är professor i miljöanalys vid Sveriges lantbruksuniversitet är också kritisk till den pågående kalkningen av naturligt sura sjöar i Norrland. Det är ett miljonslöseri, hävdar han, och pengarna skulle kunna användas bättre.

– Man har inte insett hur stor den naturliga surstöten är varje vår, och hur liten den mänskliga påverkan blivit i takt med att svavelnedfallet minskat.

Torbjörn Svensson på Naturvårdsverket tycker att kritiken är oriktig.

– Avbryter man kalkningen i förtid och sjöarna försuras igen så innebär det att de tidigare investerade pengarna är helt bortkastade.

Senare i år och under våren nästa år kommer Naturvårdsverket att göra en stor genomgång av försurningsläget i alla sjöar som kalkas i Sverige. Och det kan betyda att kalkningen upphör i exempelvis vissa norrländska sjöar.

Globalt väntar nya utmaningar. Ökande utsläpp från fabriker och bilar i bland annat Indien och Kina utgör ett nytt försurningshot mot de känsliga arktiska regionerna, visar en färsk rapport från Finlands miljöcentral Syke.

Halterna av svavel ligger fortfarande på en hög nivå och det råder osäkerhet om hur ett förändrat klimat kommer att påverka hur vindarna transporterar luftföroreningar över jordklotet.

Men även om mycket återstår att göra kan man ändå konstatera att svavelhalterna i luften och på marken har halverats sedan 1990-talet, och försurningen i vattnen har avstannat.

Ozonhålet

Larmet

Den 7 november år 1985 rapporterade vetenskapsjournalisten Walter Sullivan på New York Times för första gången om ett »ozonhål« över Antarktis. Han var en av få journalister som stannade till slutet på den uselt planerade kemikonferensen i Atlantic City, samma år. De flesta av hans kollegor hade packat ihop och åkt hem.

Förstasidesnyheten var hans.

Ozonhålet kom som en överraskning även för forskarna. Inte ens de mest avancerade datormodellerna hade förutsett en så dramatisk utveckling. Att ozonskiktet riskerade att tunnas ut av så kallade klorfluorkarboner (CFC) hade Sherwood Rowland och Mario Molina visserligen räknat ut redan på sjuttiotalet, men 1985 kom alltså de första mätningarna som med dunder och brak kunde bekräfta deras teori.

»Slip-slop-slap«-eran var här för att stanna.  Rödlätta, ljushyllta australiensare blev hejare på att »slip« på med tröjan, »slop« på med solkrämen och »slap« på med solhatten. I Sverige inrättade Greenpeace 1993 en avgiftsbelagd telefontjänst som rapporterade dagens UV-index. Freon var på allas läppar och för evigt förknippat med hudcancer, trots att kemijätten Du Pont till en början gjorde sitt yttersta för att hålla varunamnet borta från alla diskussioner om hotet mot planetens naturliga UV-filter.

Åtgärderna

»Hålet förändrade allt. Det fick regeringarna att inse att det finns ett problem«, konstaterade Sherwood Rowland i Los Angeles Times 1989. Blotta misstanken om att hålet skulle vidga sig eller uppstå över mer tättbefolkade områden skapade ett massivt förändringstryck på näringsliv och politiker. Två år efter den första artikeln om ozonhålet var Montrealprotokollet undertecknat av 24 länder som förband sig att kraftigt minska produktion och användning av ozonnedbrytande ämnen. Parternas åtaganden var precisa, långtgående och folkrättsligt bindande. Protokollet vässades ytterligare i London (1990), Köpenhamn (1992) och Wien (1995). I slutet av nittiotalet hade produktionen av de ozonförstörande gaserna minskat med mer än 90 procent.

Denna häpnadsväckande miljöpolitiska spurt har studerats ingående av statsvetare och vetenskapsteoretiker. Avgörande för den snabba händelseutvecklingen var att Du Pont, som stod för halva den amerikanska marknaden och en fjärdedel av världsmarknaden av CFC-produkter, från och med 1986 stödde idén om ett internationellt avtal. USA kunde då med full kraft baxa protokollet i mål. Kanada, Sverige, Norge och Finland hejade på, medan de två stora producentländerna i Europa, Storbritannien och Frankrike, stretade emot. Den skräckinjagande metaforen, som tänjer lagom fräckt på vetenskapliga fakta, brukar också anges som en av förklaringarna till det snabba skeendet. De årligen återkommande »hålen« över sydpolen är i själva verket »bara« kraftiga uttunningar av ozonet med ungefär hälften. Relativt eniga forskare och få stora tillverkare av CFC-ämnen är andra viktiga faktorer som brukar nämnas. Att det var förhållandevis enkelt och många gånger lönsamt för kemiföretagen att ersätta de ozonnedbrytande ämnena hade också betydelse.

USA, Kanada och de skandinaviska länderna förbjöd förvisso freon i sprej­er redan i slutet av sjuttiotalet. USA var först. I Sverige var det den borgerliga trepartiregeringen under Thorbjörn Fälldin som stoppade tillverkning och import av sprejer med freoner som drivmedel. Dessa tidiga initiativ hade inte så stor miljöeffekt globalt, men de skänkte legitimitet åt de pådrivande länderna i de internationella förhandlingarna som senare ledde fram till Montrealprotokollet.

Läget idag

Politiskt är Montrealprotokollet en framgångssaga. Att se effekter i naturen av den förda politiken är dock för tidigt. Eftersom många av de ozonnedbrytande ämnena har en livslängd på mellan 50 och 100 år, några ända upp till 300 år, kan det dröja till år 2070 innan ozonhålet över sydpolen är läkt. Det är också osäkert när ozonlagret kommer att repa sig på våra breddgrader. Över Sverige har skiktet tunnats ut med mellan fem och tio procent. Forskarna Elisabeth Weatherhead och Signe Bech Andersen konstaterar i tidskriften Nature att den stora naturliga variationen i ozonskiktets tjocklek än så länge döljer eventuella effekter av Montrealprotokollet. Variationer i solens aktivitet, temperatur och luftmassornas rörelser liksom förekoms­ten av stora vulkanutbrott har hittills haft större inverkan på ozonhålets storlek. Även om produktionen av ozonnedbrytande ämnen nu är försvinnande liten, finns stora mängder kvar i luftmassorna runt jorden. Forskarna behöver längre mätserier för att kunna uttala sig med säkerhet.

Det komplicerade samspelet mellan ozonskiktet och ett annat stort miljöhot – växthuseffekten – grumlar dessutom framtidsmodelleringarna avsevärt. Med nuvarande kunskap kan forskarna inte ens fastställa vilken nivå som ozonhalten så småningom kommer att stabiliseras på.

Vad som regleras i avtal och vad som sker i praktiken är också två skilda saker. Många länder har visserligen fasat ut freon och andra ämnen snabbare än vad protokollet krävt, men samtidigt finns uppgifter om illegal produktion och svarthandel. Ozonmaffian har seglat upp som det senaste hotet mot det tunna solskyddsmedlet, långt där uppe i stratosfären.

Oavsett dessa orosmoln är det internationella samarbetet kring ozonskiktet en uppvisning i att det kan gå fort, om viljan finns. Att läkningsprocesserna i naturen är tröga gör inte den politiska bedriften mindre beundransvärd. I väntan på att hålet försvinner kan slitna miljöförhandlare, som reser världen runt för att stoppa andra miljökatastrofer, söka tröst och inspiration i Montrealprotokollet.

Klimatkrisen 

Larmet

Det finns den stora världen och den lilla världen.

I den stora världen träffades i veckan världens miljöministrar i Nairobi. Bakom sig hade de en sällan skådad vecka av larmrapporter. Först konstaterades att 2006 var ett av de sex varmaste åren som uppmätts i världen sedan mätningarna började på 1800-talet.

Sedan, den 2 februari, presenterade FN:s klimatpanel IPCC den rapport om klimatläget som tusentals forskare arbetat på i sex år. Slutsats: Fortsätter vi som nu kommer temperaturen stiga med någonstans mellan 2,4 och 6,5 grader före seklets slut. Världens klimatsystem kommer att chockas – och havsnivån kan komma att stiga uppåt en halvmeter. Grönlandsisarna hotar att smälta och Golfströmmen försvagas. Kvällen innan rapporten publicerades släcktes Eiffeltornet och hela Paris ned i fem minuter. Bakom låg en mejlkampanj i Frankrike och Europa i protest mot klimathotet.

Åtgärderna

Men så finns också den lilla världen. Härjedalens kommun har bara 11 000 invånare och pelletsfabriken med kraftvärmeverket i Sveg ser inte så mycket ut för världen, trots att det här faktiskt produceras kraft motsvarande ett tredjedels kärnkraftverk. Pelletsen görs delvis av torv, som miljörörelsen inte anser är förnybar energi. Förra ägaren Vattenfall ville lägga ned fabriken.

Men nu ligger ett märkligt projekt på kommunalrådet Klas Hallmans bord. Två miljarder ska satsas: fabriken ska byggas om, kopplas med Svegs såg. Med ny teknologi ska varenda litet uns av skogsråvaran pressas på energi. Av cellulosaresterna ska det produceras etanol för bilar. Ett växthus ska ta hand om spillvärmen för att torka virke. Hundratals nya jobb ska skapas. Det är inte unikt i Norrland, där det just nu råder biobränsleboom.

Örnskldsvik och Härnösand bygger liknande »biofabriker«. Det talas om »gröna schejker« och självförsörjning med grön besnin.

Det unika är vilka som satsar i Sveg. Dragon Power och National Bio Energy heter de, och är två av Kinas största kraftjättar. De hittade HMAB på internet, där projektet lagts ut i jakt på pengar. Först trodde nog inte Hallman och de andra att det var riktigt sant. Men sedan kom delegationerna från Beijing, och miljonerna till förstudier.

Samma vecka på ett smogdränkt kontor i centrala Beijing rullar professor Hu Angang, en av Kinas främsta miljögurus, ut tabeller och text i den nya femårsplanen. Sent om sider har centralregeringen satt upp hårda mål som ska få motsträviga regioner att få ned koldioxidutsläppen. Det är därför kinesiska kraftbolag nu letar med ljus och lykta efter exempel världen över. Och fann Härjedalen på internet.

Etanolen som nu framställs i allt större skala i Norrland är Sveriges viktigaste miljöbränsle. Mattias Goldman på miljöbilslobbyisterna Gröna bilister brukar berätta om när Martin Timell rullade ut sin etanolbil från bilhandlarn. En person knackar på rutan och Timell plockar rutinerat fram autografblocket.

– Nej, jag vill inte ha din autograf, jag vill ha din bil, det finns inga kvar i butiken. Jag ger dig tjugo tusen extra om jag får den.

Och där man inte kan köra på etanol är det soporna som blir bensin. I Lilla Edet erbjuds nu varenda kommunanställd 15 000 i statliga klimatomställningspengar för att köpa en tjänstebil med biogas, producerad av kommunens avfall.

Så rullar den gröna revolutionen på över Sverige. Vindkraft var länge Sveriges sämsta gren. En ynka terrawattimme elektricitet av de 150 som Sverige konsumerar i dag är vindkraft, mot 20 procent i Danmark. Men så i fjol bestämde sig plötsligt de stora energislukarna i basindustrin att bygga hundratals vindkraftverk kring sina fabriker.

Vindkraftselen kommer fördubblas och potentialen är tiofalt större, motsvarande en tredjedel av Sveriges elbehov, enligt det nya Vindbolagets vd Anders Lyberg.

Till och med på solsidan ligger Sverige i framkant. I en forskningsanläggning i Uppsala finns en av världens mest avancerade utveckling av solceller. I stället för stora paneler är det ett hundra gånger tunnare skikt som läggs på vanligt glas. Den nya tekniken blir nu, i brist på svenska pengar, en solcellsfabrik i Tyskland, som subventionerar solpanelerna.

Är Sverige därmed det lysande exemplet som kan föra världen framåt? När Sverige på 1990-talet skulle sätta sina miljömål inför Kyoto trodde man att det skulle bli nästan omöjligt att minska koldioxidutsläppen ytterligare till 2010 – motvilligt accepterades minus fyra procent. I dag, 2007, har koldioxidutsläppen redan gått ned sju procent, trots rekordtillväxt. En förklaring är effektiva koldioxidskatter, en annan de elcertifikat som tvingar kraftindustrin att satsa en andel av sin produktion på ren energi.

– Sverige är vid sidan av Storbritannien de som levererat de målsättningar man satt, säger miljöminister Andreas Carlgren på telefon från en paus i förhandlingarna i Nairobi.

Men det finns en annan bild. Miljöbilar förblir en mycket liten del av den svenska bilparken. Svenskarnas förkärlek för gamla bilar och stora fyrhjulsdrivna fordon gör att svenska bilar faktiskt i genomsnitt släpper ut 20 procent mer koldioxid än snittet i EU.

Fortfarande släpper Sverige totalt ut mycket mer koldioxid per person än Kina med alla sina kolkraftverk. Skulle Kina öka utsläppen till den svenska nivån skulle klimatkampen i praktiken vara förlorad.

– Det finns en missuppfattning bland många om att det måste till teknologiska genombrott och stora kostnader. Det som behövs är ekonomiska styrmedel så att marknaden kan rätta till obalansen, säger Christan Azar, professor på Chalmers.

Lotta Bångens, rådigvare på Föreningen Sveriges Energirådgivare, menar att Sverige dessutom fortfarande kan spara uppåt 20 procent av sin energi med enkla grepp som lågenergilampor och modern isolering, som inte ens stat och kommun använder.

Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson, som nu satsar alltmer av sin tid på klimatfrågan, menar att statsministern och miljöministern försitter chansen som krismedvetandet och larmrapporterna skapat. Han pekar på en fiktiv upphandling som föreningen gjorde hos de olika alternativa branscherna: biobränsle, vind och energispar.

De erbjudande som de gav, med redan existerande teknologi, innebar en koldioxidminskning med 50 procent. Naturskyddsföreningen menar att Sverige åtminstone kan mäkta med 40 procent lägre utsläpp, för att bli en verklig förebild.

– Jag har inget skäl att väldigt starkt säga emot det, säger miljöminister Andreas Carlgren från Nairobi.

Både Carlgren och Naturskyddsföreningen tror trots allt på ett genombrott i de internationella förhandlingarna. Ett skäl är den plötsliga omsvängningen i folk­opinionen, framförallt i USA där alla presidentkandidater nu har en plan för klimatet, men även i Europa. Ett annat är oron för att bli beroende av skurkregimer – i USA:s fall av Mellanösternolja, i Europa av gas från Vladimir Putins Ryssland.

Navet i omställningen förblir Kyotoavtalet, det internationella avtal där ett tak sätts för hur mycket koldioxid som får släppas ut globalt. Sedan skapas utsläppsrättigheter som företag kan handla mellan sig. Det är meningen att den som betalar högst, och därmed får utsläppsrätten, är den som har störst behov av utsläppet.

Men systemet är bara i sin linda. USA har inte hakat på. Den enda fungerande marknad som finns än är för tung industri och inom EU – varken transporter eller stora miljöboven flyget är med.

– Vi får ändå hoppas att olika delstater i USA gradvis hakar på Kyotoavtalet, för det är det bästa vi har, säger Svante Axelsson.

Framtiden

Vad kan då världen hoppas på? I fjol publicerade en brittisk klimatrapport ledd av Världsbanksekonomen Nicholas Stern som räknade igenom klimatkrisen. Det var årets kanske värsta larmrapport; klimatkrisen riskerar att kosta mänskligheten en tredjedel av dess välfärd. Men rapporten var samtidigt en av de mest hoppingivande av alla. I rapporten skissas på ett scenario där världen faktiskt kan banta bort 80 procent av alla koldioxidutsläpp till 2050 med början på en gång, med existerande teknologi. Är det realistiskt? Historien kan kanske ge vägledning.

Världen lärde sig att sluta använda PCB och DDT när hotet om en tyst vår blev tydligt. Vi kunde halvera svavelutsläppen när vi såg hur skogarna och sjöarna dog. Användningen av freoner minskade med 90 procent på bara ett par år när ozonhålet gapade som störst.

I Teckomatorp städar man nu upp efter gårdagens miljösynder. I Härjedalen och Lilla Edet och tusentals andra ställen finns lösningen på dagens miljöhot.