Konst för alla

Erasures 90-tals klassiker »I Love to Hate You« dånar fram bland det öldrickande folket. »I love to hate youuuuuuuuuu.« Robyn slänger in en ny cd i spelaren. Bredvid henne dansar en lycklig Karin Mamma Andersson. Jockum Nordström, hennes lika uppburna och storsäljande konstnärssambo ler med intensivt blå ögon och lägger armen om galleristen Kristian Bengtsson.

Där någonstans skymtar också programledaren Musse Hasselvall.

»Mera öl«, säger mitt sällskap, tar min hand och sicksackar förbi modetyper och mediemänniskor, röda läppar och blekansikten. Till slut når vi fram till en ung kvinna med vitt förkläde, turkosprickig kjol och körsbär i öronen. Vi får var sin dansk burk.

På vägen tillbaka stöter vi på en bekant. En kille i reklambranschen, som håller på lite med musik. Nu har han börjat samla på samtidskonst också. Det var en blå jpg-fil på nätet med texten »So you want to be a collector« som styrde in honom på den banan. Än så länge är samlingen pinsamt liten, påpekar han. En teckning av Emma Åkerman, en akvarell av Fredrik Söderberg, tre printar av en fotograf från Antwerpen som heter Lymke Keterer och en målning av kanadensaren Mark DeLong.

– Fast ska du skriva det får du lova att inte låta mig framstå som en reklamare som botar sin ytlighet med fin konst. Även om det är sant, ha ha.

Vi skyndar bort till musiken igen, till det lilla rummet. Passerar färgklatschiga målningar; ett kvinnoansikte med vitpenslad hudfärg som rinner likt vaniljglass i solen och en androidliknande kvinna i push­up-bh. Blicken är uppskärrad, pannan och hennes ena kind bubblar likt kratern på en rödbrusig vulkan. »The Ice Cream Show« – det är så den heter, utställningen på galleri Loyal där nio nutida amerikanska konstnärer låter allehanda vätskor läcka, droppa och spilla över.

»Det här är en show tillägnad dem som gillar att smälta eller för dem som någon gång har föreställt sig alla Baskin-Robbins 31 smaker smälta ihop till en flod på huvudet och växa ut till förlängda fingertoppar«, skriver Brian Belott, en av de medverkande konstnärerna.

Robyn fortsätter att lira skivor. Hon kastar av sig den rosa jackan med svarta telefoner på och drar i gång 80-tals hiten »You´re the Voice«. Karin Mamma Andersson slänger vilt med håret. När draget är som bäst kommer en äldre herre fram till mig. Han mumlar något, men musiken gör det omöjligt att höra vad. Stirrar bara förvånat på hans bröstemblem: »arbetsmiljöverket«. Han sätter munnen mot mitt öra.

– Vad gör ni för något? Jag förstår inte ett jävla dugg.

Sedan vänder han på klacken, lämnar galleriets upplysta rum och försvinner bort i den mörka stockholmsnatten.

Konstscenen växer

Det är fest i konstfabriken. Fast kalaset smygstartade redan i slutet av 50-talet. Eller närmare bestämt den 9 maj 1958, då Otte Sköld under högtidliga former invigde Moderna museet i exercishuset på Skeppsholmen. Det hade under en längre tid förts diskussioner om att öppna ett nytt statligt museum för 1900-talskonsten, och nu äntligen fick Nationalmuseums avdelning för modernt måleri en egen hemvist.

Två år senare tillträdde Pontus Hultén som chef för Moderna museet. Fortfarande pratas det om »det legendariska 60-talet«. Det var då museet vann världsrykte med banbrytande utställningar – popkonstnärer som Robert Rauschenberg, Jasper Johns och Jackson Pollock – och blev ett naturligt tillhåll för den tidens fritänkare, avantgardister och galenpannor. Den vanliga publiken hittade också till Skeppsholmen. Men det var först med utställningen »Hon« år 1966 – då förundrade besökare vallades in i en jättekvinnas trygga sköte, signerad fransyskan Niki de Saint Phalle – som svenska folket på riktigt började förstå tjusningen med samtidskonst. Ett intresse som har tagit skruv på riktigt under de senaste åren.

– Moderna museet har fått en enorm publiktillströmning. Trots nedgången när man slopade fritt inträde till museerna, är de senaste åren bland de bästa i vår historia, säger Magnus af Petersens, intendent på Moderna museet med ansvar för samtida konst och museets samling av film och video.

Stigande publiksiffror är en generell trend för landets folkhallar och museer. Men det är inte bara publiken som växer, utan hela den svenska konstscenen. Sedan mitten av 90-talet har det, lite varstans i landet, dykt upp nya gallerier, konsthallar och alternativa utställningsrum. Vasa konsthall vid Chalmers i Göteborg, och Färgfabrikens nyöppnade »konstlaboratorium« i Östersund, är två exempel på den senaste tidens nybyggaranda.

Snabbast går det nog i Stockholm. Ett flertal spjutspetsgallerier – däribland Andréhn-Schiptjenko, Galerie Nordenhake och Brändström & Stene – har gjort gemensam sak och flyttat in i ett stort hus på Hudiksvallsgatan. Ett område som håller på att bli en svensk variant av Chelsea, New Yorks berömda konstnärskvarter. Inte långt därifrån öppnade Bonniers konsthall sina portar hösten 2006, och det tar inte slut där. Byggmästare Sven-Harry Karlsson planerar ett konstmuseum i Vasaparken, och Björn Jakobsson, grundare av Baby Björn, ska skapa ett nytt »Louisiana«, fast i Värmdö.

Ja, mycket har hänt sedan mitten av 90-talet när visionären Jan Åman – med en alltid så vigt böljande kalufs – stuvade in konst i Beckers gamla fabrikslokaler i Liljeholmen och bjöd på EU-finansierat rödtjut. Då upplevdes det hela som ett rätt originellt initiativ. I dag finns samtidskonsten överallt, också i en gammal tvättstuga i Hökarängen, kallad Konsthall C.

I dag rynkar ingen på näsan åt privata utställningsinitiativ. Tvärtom. Men så har det inte alltid varit. David Neuman, chef för Magasin 3 Stockholm konsthall som finansieras av affärsmannen och mecenaten Robert Weil, minns när konsthallen öppnade 1987.

– Vi fick ingen öppen kritik, men det var en outtalad och uttalad misstänksamhet. Så var det under många år. Det märker jag inte av i dag.

Han välkomnar den rådande trenden att öppna konsthall.

– Det är en alldeles utomordentlig trend. I och för sig är jag inte så intresserad av hårdvaran, utan jag är självklart intresserad av innehållet. Att öppna en konsthall, det är inte så himla svårt. Men att driva en konsthall och göra det innehållsmässiga viktigt – det kräver någonting helt annat.

Fler arenor för ny samtida konst kan visserligen innebära en större risk att det skapas fler dåliga utställningar. Men samma sak gäller för historiskt betydelsefulla institutioner i Stockholm, säger Neuman.

– Titta på Nordiska museet som under en period på 90-talet hade en utställning som hette »Bilen« i två år. Trots att man har 26 miljoner objekt i sina samlingar. Snacka om en institution i kris! Det finns hur många historiskt betydelsefulla institutioner och museer som helst i Sverige som inte tror på vad de håller på med.

Sara Arrhenius, chef för Bonniers konsthall, som vill presentera och introducera ung oetablerad konst, tycker att den relativt nyöppnade konsthallen fyller ett tomrum.

– En väldigt viktig linje i det är att vi stödjer unga konstnärer att göra nya verk, vi har ju en liten ateljé knuten till vår konsthall. Jag tycker att vi fyller ett tomrum på det sättet att vi som är en så stor och central institution kan jobba med den gruppen konstnärer.

Så långt Stockholms konstscen. Men hur tar man sig egentligen vidare i Malmö efter Rooseum? Konsthallen som startades 1988 av finansmannen Fredrik Roos, kort därefter död i aids. Få institutioner har gjort ett sådant avtryck på samtidsscenen, nu ligger den där och skvalpar likt ett övergivet skeppsvrak på internet. Är arvet efter Rooseum något som sporrar eller hämmar?

– Rooseum är inte alls hämmande, jag ser det mer som något vi kan inspireras av. Jag hoppas att vi möjligtvis kan ta på oss något av det Rooseum tidigare stod för, säger Jacob Fabricius, nytillträdd chef för Malmö konsthall.

Ola Gustafsson, som driver Elastic Gallery i Malmö, är inne på samma linje.

– Vi samarbetar med institutioner och andra aktörer. På så sätt hjälps vi åt att bygga en konstscen, för att täcka upp för det som försvann när Rooseum bommade igen. Vi tar hand om den internationella kontaktytan av curators, journalister och konstnärer som kommer hit och följer konstscenen noga.

I Göteborg är gallerikulturen mindre utbredd än i både Stockholm och Malmö. Här vill konstscenen vara lika underground som musikscenen, skriva sina egna regler, dyka upp var och när den behagar. »Sweden Unzipped« blev titeln på den hyllande artikel om Göteborg som New York Times-journalisten Stephen Metcalf skrev i höstas. »Idén om underground uppstår i mötet mellan klubbscenen och konstscenen.«

– Göteborg är ju inte så stort, så det dyker inte upp galleri efter galleri som i Stockholm. Men jag upplever ändå att konstscenen är väldigt dynamisk. Det finns ett starkt driv här som känns lite underground, säger Mikael Nanfeldt, tillförordnad chef för Göteborgs konsthall.

När konsten blev global

Det var i samband med den nordiska samlingsutställningen »Nuit Blanche«, på Musée d´Art Moderne de la Ville de Paris 1998, som den schweiziske curatorn Hans Ulrich Obrist myntade uttrycket »det nordiska miraklet«. Plötsligt riktades världens blickar mot konstnärerna i Norden. Det »typiskt« nordiska nytänkandet blev hårdvaluta. Och svenska konstnärer som Annika von Hausswolff, Ann-Sofi Sidén, Jockum Nordström och Cecilia Edefalk surfade alla på framgångsvågen.

Någonstans där förändrades situationen för en grupp svenska konstnärer. Plötsligt fick de hela världen som arbetsfält. Men det gick inte över en natt. Generösa statliga stöd för stipendieverksamhet har en del i framgången. Och vurmen för den nordiska konstscenen bör, som Sophie Allgårdh konstaterar i boken »Svensk konst nu – 85 konstnärer födda efter 1960«, inte ses som en isolerad företeelse.

Utan snarare »mot bakgrund av ett allmänt sug efter nordisk och inte minst svensk kultur i form av popmusik, film, arkitektur, design och litteratur«.

Men »Nuit Blanches« inverkan var större än så. Den hade också ett symboliskt värde – platser som tidigare befunnit sig i konstvärldens periferi tävlade nu i samma liga som London, New York och Berlin. Maktbalansen var rubbad.

Nu är det inte så att alla svenska konstnärer verkar utanför landets gränser, långt därifrån. Men de internationella mässorna, utställningarna och biennalerna – det finns minst ett hundratal biennaler världen över – spelar en allt större roll för den globala konstnärens karriär. Biennalen i Venedig, nästa år ledd av svensken Daniel Birnbaum, är en av de mäktigaste.

– Nästan ett år efter den senaste biennalen talas det fortfarande om Sophie Calles totalinstallation i den franska paviljongen i Venedig.

Samma sak med konstnärerna i den ryska paviljongen. Det vore roligt om det 2009 gick att få besökare att tala om den nordiska paviljongen i lika lyriska termer, säger Sophie Allgårdh, konstkritiker och chefredaktör för tidskriften Paletten.

Globaliseringen av konstmarknaden har också förändrat galleristernas roll. Deras kontakter med omvärlden och närvaro på de stora mässorna har blivit allt viktigare. Ola Gustafsson på Elastic Gallery i Malmö, själv utbildad till skulptör i Glasgow under två år, flyttade hem 2002. När han upptäckte att det inte fanns något galleri som konsekvent jobbade med Malmö-baserade konstnärer, valde han att öppna galleri med internationellt kontaktnät.

– Nu kan en konstnär som precis slutat konsthögskolan i Malmö göra en utställning hos mig och få följa med på mässa i Miami eller Mexiko, vilket i sin tur kan leda till att han eller hon får ställa ut någon annanstans, säger han.

Natalia Goldin, som startade galleri för fyra år sedan och i dag finns på Hudiksvallsgatan i Stockholm, visar nästan uteslutande unga oetablerade konstnärer. Även om några av dem – Henrik Dahlström, Anna Camner och Petra Jensen – nu har börjat göra sig ett namn.

För Natalia Goldin är de internationella kontakterna livsviktiga.

– Jag kommer att fortsätta att göra konstmässor utomlands, flera gånger per år. Det är en stor och viktig bit i mitt arbete. Galleriet börjar bli relativt etablerat i min nisch här hemma i Sverige men utomlands är jag bara i början av min karriär, säger hon.

Hennes köpare är mestadels konstinstitutioner, som Statens konstråd, och museer och konsthallar med offentliga samlingar. Men hon har också en kärntrupp förmögna privatpersoner som samlar på hennes konstnärer.

– Det händer ofta att det kommer in en person jag aldrig sett förut och köper ett verk. Så kundgruppen växer.

Ola Gustafssons kunder på Elastic Gallery i Malmö är till stor del utländska.

– Ungefär 75 procent av alla våra försäljningar sker till privatpersoner och samlingar utomlands. Jag har bland annat sålt verk till privata samlingar i Mexiko och New York genom advisors som hjälper till med inköpen. Det överstiger långt det som svenska samlare köpt för hittills.

Andréas Hagström, informationsansvarig på Göteborgs konsthall, blev förvånad över alla som ville köpa verk när Fotohögskolans studenter hade sin examensutställning. Vissa konstnärer sålde 2–3 foton var.

– Folk verkar tro på den typen av värden, förtroendet för konsten måste vara jättestarkt. Man investerar ju bara i något man har förtroende för. Kanske är det för att man söker något bestående i en värld där allting är utbytbart.

David Neuman på Magasin 3 tror att det ökade intresset delvis har att göra med att samtidskonsten fogat in sig i ett slags livstidstänkande.

– I dag handlar konst och kultur inte bara om ett intresse, eller något man vill engagera sig i, utan det har på ett märkligt sätt utvecklats till att bli en slags livsstil också. Konst, kultur och design är del av en individs medvetande eller passion. Så var det inte för 20 år sedan.

Han tycker också att intresset för samtida konst har breddats.

– Det är inte bara en slags bourgeoisie som är intresserade av att köpa en målning på avbetalning på något galleri. Det är fortfarande en medelklass, men hur välbärgad den är vet jag inte. För den kan vara belånad upp över öronen. Men det finns en medvetenhet hos yngre människor i dag att när de köper en lägenhet ska de inte bara ha designmöbler utan också konst på väggarna.

Allt är konst

1914 ställde Marcel Duchamp ut sin flasktorkare på galleri. En simpel gest kan tyckas, men i själva verket skulle den komma att revolutionera den moderna konsten, ifrågasätta det rådande konstbegreppet och bana väg för konceptkonsten, där idén är det centrala, inte utformningen. Och plötsligt var allting konst. Eller nja. Det är konstvärlden som avgör vad som är konst, fastslog den amerikanske filosofen Arthur Danto 1964 i essän »Konstvärlden«.

Konsten är fri, ändå påverkas den av trender. Ibland får den spö för att vara för likriktad.

Under senare år har många konstnärer ägnat sig åt relationell estetik – vilket betyder att konsten involverar sin omgivning. Ett aktuellt exempel är den tyske konstnären Tino Sehgal som arrangerar möten med besökarna i stället för att ställa ut faktiska verk. Ett annat, smått legendariskt, exempel är ryssen Oleg Kulik som agerade naken hund under utställningen »Interpool« 1996 och bet Färgfabrikens besökare i benet.

Nu är den relationella konsten på väg att dödförklaras. Men allting löper parallellt. Strömningarna vävs in i varandra, muterar, kommer tillbaka i ny form. Det narrativa måleriet är fortfarande starkt. Konstnärer som Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Linn Fernström och Jens Fänge fortsätter att leka fritt med motiv och konsthistoriska referenser, med ena foten i verkligheten och andra i fantasin. Och sedan finns allt det andra: hypnotiska videoverk av Jonas Dahlberg, våldsbenägna fotografier av Annika von Hausswolff, dockskräckisar av Nathalie Djurberg, förgängliga byggsatser av Clay Ketter...

Sophie Allgårdh ser en vilja hos de yngre konstnärerna att berätta en historia, men sällan från ruta A till B.

– Det undermedvetna – eller omedvetna – släpps fram. Bildvärldar och berättelser länkas till varandra och genom detektivarbete lyckas man som betraktare ibland låsa upp finurliga bildrebusar.

Hon tar veteranen Jens Fänge som exempel, men också Petra Jensens målningar där en vildvuxen serieestetik med mangainfluenser löper parallellt med en närmast renässansmässig bilduppbyggnad.

Samtidigt är hantverket, det detaljrika som tar tid att göra, tillbaka. Troligtvis som en reaktion på den idébaserade konstens mer slarviga estetik. Ta till exempel Fredrik Hofwanders blyertsteckningar; de tar en till två månader att slutföra och är planerade in i minsta detalj.

Eller Hanna Belings märkliga djur- och människogestalter – skulpturer av vax, plast och silikon – som ställs ut på Mjellby konstmuseum utanför Halmstad.

– Det finns en hantverksskicklighet hos henne som är rysligt spännande. Det tar två månader för henne att göra varje liten skulptur.

Hantverket är definitivt någonting som håller på att komma tillbaka inom samtidskonsten, säger Karolina Peterson, intendent på museet.

Konsten rör sig också långsamt bort från det dokumentära, till det fiktiva. I samlingsutställningen »Eklips – konst i en mörk tid« som öppnar i slutet av maj på Moderna museet, deltar en grupp mestadels utländska nutidskonstnärer som »blickar in i det mörka och irrationella«.

– Kraften ligger i att få folk att tänka själva, tänka annorlunda och finna nya språk – nya sätt att tänka och tala om saker. Snarare än att foga in sig i en redan existerande debatt och diskussion, sådant som sköts bättre av media och den existerande politiken, säger intendent Magnus af Petersens.

Sara Arrhenius på Bonniers konsthall, där det just nu pågår en grupputställning med unga svenska konstnärer, »Tipsa en vän«, märker också av ett tydligt avstånd från den dokumentära och socialt skildrande konsten, till ett slags privata världar.

– Det är inte så att konsten är ointresserad av den stora världen, men man hittar ett sätt att gestalta den på, som skiljer sig från massmedia och journalistiken. För jag tror att många upplever att det finns en förtroendekris där.

Efterfesten

Robyn langar skivor tillsammans med Karin Mamma Andersson. Alla leker med alla. Det lokala har blivit globalt. Och amerikansk superglass är i sann postmodernistisk anda en lika självklar inspirationskälla som den svenska naturen.

Ja, det är fest i konstfabriken.
Men samförståndet ska inte överdrivas.

Efter festen kommer efterfesten. Det är då allt det viktiga händer. Folk gör slut, blir ihop, river ner badrumsskåpet och somnar sked på soffan. Men framför allt – det är då sanningssägarna kommer fram. De som vill damma av oförrätter eller bara vara ärliga för en sekund.

Livsavgörande missnöje som kan leda någonstans, förändra.

I den nyutgivna antologin »Om tillståndet i konsten« – där nättidskriften Om konst har bjudit in konstnärer, kritiker, curators och intendenter för att analysera läget – är det idel jämmer.

Konstvetaren och kritikern Nicolas Hansson jämför de samtida framkantsgallerierna på Hudiksvallsgatan i Stockholm med ett gäng slimmade bilhandlare som ska sälja exklusiva varor till en exklusiv målgrupp: »Tyvärr erbjuder de alltför snarlika bilar. Få sticker ut.«

Konstskribenten och curatorn Sinziana Ravini ger en känga åt sin egen yrkeskår. Konstens tuktare. De som inte låter konsten utvecklas åt det håll den vill »utan går och klipper i rabatterna som om just de besatt de rätta verktygen«.

Leif Mattsson – konstnär, skribent och medlem i redaktionen för Om konst – går också till attack mot den så ständigt ifråga­satta konstkritiken: »Att läsa en konstkritisk text bör helst inte ge samma känsla som att tugga på en planka.«

Och Mårten Castenfors – nytillträdd chef för Liljevalchs konsthall i Stockholm – är inte särskilt imponerad av den nutida konsten. »Det vi ser är en konst med kort bäst före-datum som valsar runt och bekräftas av den egna homogena gruppen. Jag kan inget annat än gäspa!«

Jag ringer upp Mårten Castenfors för att höra vad som är så sömnigt?

– Konsten är likriktad trots att den försöker att vara unik, och likriktning är jävlig tråkigt. Den är nervös och osjälvständig. Den försöker följa trender på fel sätt. Det är tråkigt när man ser att konst blir pamfletter eller floskler i stället för det där som jag är ute efter: flerskiktat allvar.

Efterfesten är slut, nu går vi hem.

Mer ur reportaget: Fem frågor till Moderna museets chef Lars Nittve.