Kosovo, mars 2006: Här försvaras Sverige

»Misstänkt rattfylla i vit lastbil«, sprakar rösten i radion. De svenska Kfor-soldaterna stoppar lastbilen. I hytten sitter fem raggiga män och luktar sprit. Föraren kliver ur bilen och kan inte stå rak. Det regnar blötsnö och är nollgradigt. Den sega Balkanleran klibbar under fötterna. Det är vardagskväll för sökplutonen i det svenska skyttekompaniet i den Natoledda Kfor-styrkan i Kosovo. De har upprättat en vägspärr bredvid ett hotell som troligen hyser en bordell i utkanten av en albansk by. Hotellägaren står i dörren och svär, också han är berusad. Soldaternas mål är att hitta illegala vapen, som det finns tusentals av i Kosovo. Men i kväll blir det bara en vanlig rattfylla och soldaterna har inga alkoholmätare och får heller inte fängsla någon. De får ringa till den lokala polisen. Men det dröjer innan de kommer. Rattfylleristen och hans kompisar fryser och börjar tjafsa, soldaterna vill hem till campen och se på OS-hockeyn som pågår som bäst. Tiden går. När poliserna dyker upp har de glömt ta med alkoholmätaren. De får ringa på ytterligare en patrull. Minuterna segar sig fram i beckmörkret.

Ungefär så här kan vardagen te sig för svenska soldater idag – och i framtiden. Försvarets huvuduppgift är inte längre att försvara Sveriges gränser. I stället tjänstgör drygt 900 svenska soldater utomlands. Drygt 330 man är stationerade i ett kompani i Kosovo, 250 man i norra Afghanistan och drygt 230 man i ett tungt mekaniserat kompani i Liberia i Västafrika. Dessutom finns mindre styrkor eller observatörer i bland annat Bosnien, Kashmir, Sudan och Korea.
I onsdags tog Sverige över kommandot för alla utländska styrkor i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Det var i det området som två svenska soldater blev dödlig skadade i november ifjol.

– Vi har en ny säkerhets »Misstänkt rattfylla i vit lastbil, sprakar rösten i radion. De svenska Kfor-soldaterna stoppar lastbilen. I hytten sitter fem raggiga män och luktar sprit. Föraren kliver ur bilen och kan inte stå rak. Det regnar blötsnö och är nollgradigt. Den sega Balkanleran klibbar under fötterna. Det är vardagskväll för sökplutonen politik, säger generalmajor Michael Moore och blickar ut från åttonde våningen på högkvarteret vid Lidingövägen i Stockholm. Det går inte att försvara Sverige genom att stå i Ystad hamn eller vid Kalix älv. Invasionshotet är borta. Vi måste ut och dämpa, helst förhindra kriser och konflikter på plats. På sätt och vis försvarar vi Sverige indirekt genom att vara i Kosovo, Afghanistan och Bosnien.

General Moore är utvecklingschef i försvaret där en huvuduppgift just nu är att bygga upp Nordic Battle Group, den nordiska snabbinsatsstyrkan. Det ska bli en mekaniserad bataljon, cirka 800–1 200 man i pansarfordon, som ska kunna förstärkas med artilleri-, flyg- och underrättelseenheter efter behov. Från första januari 2008 ska den under sex månader vara beredd att på EU:s order kunna sättas in inom en radie på 600 mil runt Bryssel. Målet är att avstyra konflikter innan de urartar till folkmord och etniska rensningar. Runt om i Europa sätts tio till tolv liknande styrkor upp. På sikt ska Sverige ha cirka 2 000 man i utlandstjänst per år plus snabbinsatsstyrkan.

Bakgrunden är Sveriges deltagande i EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik. USA har minskat sin truppnärvaro i Europa och européerna får själva ta itu med terrorism, spridning av massförstörelsevapen, stater i upplösning och organiserad brottslighet. EU startade som ett internt fredsprojekt, nu ska unionen ta ansvar för fred och säkerhet globalt.

Varför deltar Sverige så aktivt i EU:­s försvar? Standardsvaret brukar bli ungefär: »att vi vill skapa fred och stabilitet i vår omvärld«. Bortom parollerna finns flera praktiska skäl. Ett är att Sverige måste behålla en hög militär kompetens ifall nya hot mot nationen skulle dyka upp i framtiden.

– Vi kan inte ha en organisation som sparkar grus på en kaserngård i Eksjö för 40 miljarder om året i tjugo år, säger Håkan Juholt (s), ordförande i försvarsberedningen. Då är det bättre att ha försvaret i Kosovo.

Utlandsuppdragen har alltså blivit något av militärens nya övningsfält, som också ger en möjlighet att samöva med andra Natoförband. Sveriges försvar anpassar sedan några år allt till Natostandard. I princip är den svenska militären mer Natoanpassad än militären i många nyblivna Natoländer från forna östblocket. Materiel, gradbeteckningar och taktisk filosofi – allt följer i dag Natostandard.

Men det finns fler skäl. För att svenska politiker ska få sitta med vid de europeiska säkerhetspolitiska köttgrytorna talar politikerna och militärerna om »flaggor på bordet«, vilket innebär att svenska officerare sitter i olika staber och att förband finns representerade i större operationer. Därför medverkar Sverige i Liberia trots att det knappast går att hävda några direkta politiska eller ekonomiska intressen där. Men det kanske tydligaste exemplet är Sveriges bidrag till Operation Artemis i Kongo 2003. Denna franskledda EU-operation syftade till att avbryta massakrerna i Ituri-provinsen. Den hemliga svenska elitstyrkan SSG sattes in på ett tidigt stadium och deltog i flera strider mot miliser och klanförband. Inga svenskar förolyckades, däremot dödades ett tjugotal motståndare. »Det var ren flax att inga svenskar gick åt«, säger flera centralt placerade källor inom den svenska militären. Efteråt fick SSG goda vitsord av den franska ledningen.

Att delta i denna typ av operation är ett klart trendbrott mot vad svenska soldater ägnat sig åt tidigare. I Sveriges riksdag har enigheten varit i det närmaste total när det gällt deltagandet i utlandsuppdrag de senaste åren, även för Artemis.

– Bara tanken på att svenska soldater skulle hamna i strid med barnsoldater gjorde att jag helst hade velat sjukskriva mig den dagen vi fattade beslutet, säger en riksdagsman som var med och röstade ja.

Flera tjänstemän vittnar också om stort erkännande på EU-nivå för den snabbhet, djärvhet och beslutsamhet som Sverige plötsligt visade. Detta var nytt för ett så litet och tidigare neutralt land. Så varför deltog Sverige?

– Dels finns de rent humanitära skälen, säger generalmajor Karlis Neretnieks före detta rektor för Försvarshögskolan, men dels visade vi också att vi inte är »free riders« som står och tittar på medan andra gör jobbet. Vill man snacka med de stora grabbarna måste man åka på farliga saker.

Men hur Sverige vill använda det inflytande som truppinsatserna skapar är oklart: »Varför är det så tyst i Sverige om vad Sverige gör och bidrar med inom den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken?« frågar sig statsvetaren Jan Joel Andersson i en skrift från Utrikespolitiska institutet. Och hur reagerar Sverige och svenskarna om majoriteten av EU:s länder bestämmer sig för en mer aggressiv hållning i en framtida konflikt i t ex Mellanöstern eller någon f.d. Sovjetrepublik? Några alternativ till EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik verkar inte finnas, skriver Jan Joel Andersson.

Den nya säkerhetspolitiska vägen för Sverige har inneburit en enorm omställning för den svenska försvarsmakten. I praktiken är det gamla invasionsförsvaret nedlagt. Kritikerna menar man började för sent och att det går för långsamt. Resultatet har blivit att man lagt ner krigsförband, regementen och flottiljer. Kvar finns administrativa funktioner som ett överdimensionerat högkvarter, forskning och dyra materielinköp som släpat efter.

– Jag tror att det är en blandning av militär konservatism och sentimentalitet och en ovilja från politikerna att fatta obekväma beslut, säger Karlis Neretnieks.
Försvaret sitter med fel personer på fel plats, övertaliga och överåriga officerare som man inte kan bli av med. Dessa måste avlönas samtidigt som nyutbildningen av unga officerare legat nere, något som får negativa konsekvenser för omställningen:

– Känslan är ibland att det är fortfarande det stora kriget som gäller, säger en ung officer som tjänstgör i Kosovo och som påbörjade sin militära bana efter murens fall. Han påpekar att många äldre officerare som utbildar soldater för utlandstjänst själva aldrig varit ute.

»Lägg ner försvaret« krävde försvarsanalytikern Johan Tunberger på Försvarets forskningsinstitut, FOI, för ett par år sedan på DN-Debatt. Han menar att försvaret har en lång och usel tradition av att förklara att problemen ska vara lösta om några år:

– Om man hårdrar så får vi snart en på toppen stående pyramid med en soldat i botten och tusen generaler i toppen. Och på högkvarteret råder fullkomligt kaos, man är inne på sjätte eller sjunde omorganisationen sedan 1990. Man har bytt organisation vartannat år utan att utvärdera vad som var fel med den gamla. Nu är man inne i en »matrisorganisation med en verksamhetsdimension och en resursorganisation«. Ingen kan riktigt förklara vad det betyder. En massa människor går runt och letar efter arbetsuppgifter och lägger krokben för varandra medan de skapar olika nischer och plattformar. Olika intressegrupper krigar mot varandra, säger Tunberger.

Den politiska styrningen är otillräcklig:

– Från regeringens sida delar man inte gärna med sig av information om hur Sverige förhåller sig till andra länder, vilka vi prioriterar. I stället får vi sitta på Högkvarteret och gissa, säger en handläggare.

Samtidigt vet inte försvaret hur det ska hantera den gamla huvuduppgiften, att försvara det egna territoriet. På pappret finns någonstans mellan 10 000 och 30 000 man, men hur lång tid det tar att få fram dem och vilka uppgifter de kan lösa är hemligt. Kritikerna menar att tillståndet är så illa att försvaret helt enkelt inte vet hur många soldater det har.

– Det är det som är så ruskigt otäckt säger, Karlis Neretnieks. Allt beror på hur man räknar. Förbanden har i dag en mobiliseringstid på 30 dagar upp till ett år! Hur sjutton kan man ha en mobiliseringstid på ett år!? Det tar ju ett år att utbilda dem! Resonerar man så kan vi ju ha hur många förband som helst. Det är bara en lek med ord.

Andra menar att frågan är mindre relevant eftersom det inte finns någon nation och militärmakt i Sveriges närhet som utgör något hot. Problemet är dock att det militära försvaret är illa rustat att möta andra typer av väpnat våld. Interna studier pekar t ex på att ett svenskt deltagande i en framtida utlandsoperation skulle kunna få en terrororganisation att vilja påverka Sverige att dra tillbaka sina trupper.

– Tänk dig ett terrorhot mot Arlanda eller Landvetter, det kräver stor personalinsats, kanske över lång tid. För det första finns det inga soldater gripbara omedelbart, för det andra finns det ingen laglig rätt att utnyttja värnpliktiga för sådana uppgifter. Dessutom, även om möjligheten fanns så skulle de bara vara användbara i slutet av sin utbildning, säger Karlis Neretnieks.

Svenskt deltagande i utlandsoperationer fungerar i långa stycken bra. Svenska soldater och officerare får ofta goda vitsord. Men om läget snabbt skulle hetta till någonstans så finns få reserver tillgängliga. Det visade sig under marskravallerna i Kosovo 2004. De svenska soldaterna ansattes mycket hårt under flera dygn, men det tog nästan fyra veckor innan det begärda förstärkningskompaniet kom.

– Danskarna skickade omedelbart ner förstärkning medan vi gick och letade efter folk. När vår förstärkning kom ner hade den danska rest hem, säger Johan Tunberger.

– Den enda styrkan som vi vet är omedelbart gripbar är en pluton generaler, ett kompani överstar och en bataljon överstelöjtnanter, säger en hög officer som önskar förbli anonym.
Nu säger försvaret att de lärt av gamla misstag, men framtiden kommer att ställa enorma krav på den svenska militären. Uppdragen utomlands kommer att bli farligare. Förbanden ska ha avsevärt bättre utbildning och mycket kortare insatstider. De måste också kunna agera krigare, polisstyrka, diplomat eller räddningspersonal, ibland samtidigt.

Sveriges nya roll som aktiv deltagare i den europeiska försvars- och krishanteringsförmågan kommer på sikt att få inrikespolitiska konsekvenser. Värnplikten är en känslig fråga i Sverige, trots att nästan alla andra europeiska länder avskaffat den för länge sedan. Avskaffar man värnplikten i Sverige så öppnar man för en yrkesarmé, ett svårt beslut för socialdemokratin som haft ett känsligt förhållande till försvaret sedan svenska soldater sköt skarpt och dödade fem demonstrerande arbetare i Ådalen 1931. Mycket talar för en typisk svensk kompromisslösning: vi behåller värnplikten på pappret men i princip blir den frivillig. Och att delta i internationella operationer blir förstås också helt frivilligt.

Sveriges förhållande till Nato är också känsligt. Det folkliga motståndet mot Nato är kompakt. När Fokus i januari i år lät Gallup fråga svenska folket om de kunde tänka sig att vi deltar i en FN-operation ledd av USA svarade 50 procent nej. Samtidigt samarbetar Sverige aktivt med Nato, försvaret anpassar all verksamhet till Natostandard, svenska officerare sitter i
Natostaber och det finns fler svenska soldater under Natoflagg än under FN-flagg. Sverige väljer alltså en kompromisslösning även i denna fråga. Frågan är då hur mycket Sverige är med i Nato, till 80 procent, kanske 90 procent?

– Vi samarbetar med Nato men är inte med, du får ingen siffra, säger Michael Moore.

– Man kan säga att Sverige är med till 90 procent, säger Alyson Bailes, chef för det internationella fredsforskningsinstitutet Sipri. Men det är ett typiskt svenskt sätt att se det. Det är som att var gift eller oskuld, man kan inte vara oskuld till 90 procent. Ofta tror svenskarna att deras attityd är den normala och att den kanaliserar europeiska värden som fred och oberoende. Men svenskarna förstår inte att de är ett litet antal, och om man påtalar detta så säger de att det är de som har rätt, fast de flesta européerna ser svenskarna som udda och ovanliga.

För de flesta européer är det helt naturligt att se militären som ett säkerhetspolitiskt instrument, ett maktmedel som kan och bör användas för att stödja ens säkerhets- och utrikespolitiska och ekonomiska intressen utomlands. För majoriteten av svenskarna är detta nytt. Ord som alliansfrihet och neutralitet sitter djupt i den svenska identiteten. Det saknas en politisk förklaringsmodell som är lättbegriplig.

– Den måste utvecklas, den finns inte i svenska folkets ryggrad, traditioner som suttit i flera hundra år är inget man kastar bort över en natt säger Michael Moore.

– Vi kommer bli kvar på Balkan i många år, säger en svensk soldat i mörkret vid vägspärren.
Den misstänkte rattfylleristen fortsätter att smäda soldaterna på serbokroatiska trots att tolken slutat översätta. Den andra polispatrullen dyker till slut upp med alkoholmätaren. Föraren har 1,5 promille. De svenska soldaterna lämnar över och gör uppsittning. Vad som händer med rattfylleristen är oklart. Flera gånger har de lämnat över misstänkta brottslingar till lokala polisen som sedan släppt dem nästan genast. Men det är inte Kfors uppgift att uppträda som poliser. De ska se till att folk inte slår ihjäl varandra. Dags att åka till campen. Sista perioden i OS-hockeyn börjar snart.