Kulturen är död – eller sover den bara?

För något halvår sedan blev jag taggad i ett inlägg på Facebook av en kompis. Det hade gått 30 år sedan han ordnade en stor fest på Cirkus i Stockholm och jag hade varit där. Ett tidstypiskt party i början av nittiotalet, med techno och allt nytt och coolt från Detroit, Londons klubbscen, utmanande fetishmode, fri sexualitet, gränsöverskridande, öppet och livsbejakande. På den tiden gick jag ut en hel del, numera mindre ofta. Men någon gång händer det och då känns det som om tiden har stannat. Kläder, musik, det mesta är, åtminstone ytligt sett, i princip sig likt jämfört med den där festen i början av nittiotalet. Men om man i stället betraktar de föregående 30 åren – perioden 1963 till 1993 – så var det en period då det kom nya saker nästan varje år. Musik, klädstilar, attityder, tankar – inom alla konstarter, höga som låga, var det en närmast explosionsartad aktivitet och kreativitet.

Eftersom risken finns att jag upplever världen som avstannad därför att jag är äldre och inte förstår ungdomen av i dag, måste jag börja med självrannsakan. Men om problemet vore att jag är äldre skulle jag väl snarare reagera över det nya som finns i dag? Traditionellt har ju äldre generationer åtminstone sedan romantiken ansetts tillhöra en förgången värld. De har chockerats av gasljuset, tåget, telefonen, korta kjolar, elgitarrer och män med långt hår. Men den känslan är inte alls min. Jag tycker det är gulligt när barn i förskoleåldern har t-shirts med Ramones på. Ett drygt 50 år gammalt band som jag som femåring knappast hade haft på tröjan, även om det funnits sådana i min storlek 1972. Men än mindre hade jag burit en tröja med Tutta Rolf eller Bing Crosby som var farmors och farfars favoriter (och som då faktiskt var yngre än vad Ramones är idag).

Något har hänt med popkulturen, men även med mode, design och de flesta andra konstformerna. Och när jag söker på nätet visar det sig att jag är långtifrån ensam om denna spöklika upplevelse av att tiden har stannat av och att vi lever i ett förgånget som håller oss fångna. Det finns rentav ett begrepp som sammanfattar och beskriver upplevelsen: hauntology. Ordet är sammansatt av ontology som är läran om vad som existerar och vad det innebär att det gör det, samt haunt, som bäst översätts med att spöka. Det handlar alltså om att vi lever i en tid där det förflutna spökar, och värre än så, det håller oss i sitt grepp och vi kommer inte undan. Enligt den engelske skribenten Mark Fisher, som är den som mest metodiskt undersökt och bearbetat hauntologin, är det som spökar alla de förlorade möjliga framtider vi drömt om. Vi lever således efter framtiden, eller åtminstone efter den dröm om framtiden som präglade 1900-talet och strängt taget hela den moderna epoken.

Visst har det funnits perioder av stagnation tidigare, men det var bra längesedan. Modet har ändrats varje decennium, åtminstone sedan Columbus dagar. Vetenskapliga upptäckter och konstnärliga förnyelser har gått hand i hand med den tekniska utvecklingen. Det gick lite långsammare i början, men senare i raketfart. Uppfinningar, konstformer, ideologier, teorier... sedda ur evighetens synvinkel är de 200 åren från franska revolutionen till Berlinmurens fall som en explosion. Men i dag är det i stort sett bara den tekniska utvecklingen som tuffar på – nya appar, ständigt större och snabbare datorkapacitet och artificiell intelligens, som kanske till och med utvecklar självmedvetande, vid horisonten. Människans kultur, däremot, hackar som en gammal repad LP-skiva och popmusiken, en gång själva symbolen för efterkrigstidens nya fria värld, har såsat ner sig i nostalgi och upprepar numera mest gamla succéer i ständigt nya versioner.

Ett av de mänskliga uttryckssätten är kläder. Att vilja klä sig enligt det senaste modet har varit viktigt för alla som vill vara något, under modernitetens första århundraden mest adeln, efter hand även andra rika, även om deras rätt att bära siden och peruk kunde vara kringskuren av lagen. Men efter den franska revolutionen, som också var en moderevolution, blev det fritt för alla som hade råd att klä sig så flott de ville. Under 1800-talet expanderade modet och spreds till alla samhällsklasser samtidigt som moderna varuhus växte fram. Och under 1900-talet befriades människorna från de gamla konventionerna, kvinnorna slapp fotsida klänningar, alla (i väst) kunde gå utan huvudbonad och så småningom har det blivit normalt att röra sig på stan i t-shirt och jeans för alla kön – efter punken och senare grungen finns det knappt några regler kvar alls. Sneakers till kostym? Självklart! Det är numera mest kungahusen som samlas kring sitt konservativa mode, medan vi andra snarast lever i antimodets tid. Det är inte bara jag som påstår detta, utan modeoraklet Li Edelkoort – vars årliga rapporter om trender och färger länge varit basförda för de stora modehusen – deklarerade 2015 i manifestet Anti-fashion att modet har dött. Hela den samtida livsstilen, idealen, hänsynen till miljön och de rådande sociala förhållandena har gjort att mode som fenomen tillhör det förflutna.

Redan 2011 skrev Kurt Andersen en lång artikel i Vanity Fair där han systematiskt gick igenom hur utvecklingen hade stannat av på många väsentliga områden. Han konstaterade att världen sedan 1992 hade blivit radikalt ny: först internet, sedan smartphones och att sociala medier hade börjat förändra livet påtagligt redan vid den tiden – så pass att många nog har svårt att minnas riktigt hur det var tidigare. Men, menar han, samtidigt har världens utseende knappt förändrats på – då – tjugo år. Han konstaterade också att den som ser en film från 1920, 1940, 1960 eller 1980 snabbt kan bestämma när den är gjord utifrån kläder och musik. Men det hade blivit mycket svårare 2011, nittiotalets filmer liknade de nygjorda så mycket det blivit svårt att tidsbestämma dem. Precis som Lady Gaga, som då ännu var relativt ny, liknade Madonna från 30 år tidigare mer än vad Madonna liknade någon artist från femtiotalet när hon själv bröt igenom under tidigt åttiotal. Även bilar och husgeråd hade stagnerat, enligt Andersen.

Varför har kulturen då stannat upp? Det är inte det enklaste att få grepp om. Det går inte att hålla fast ett spöke. Tidsandan gäckar oss som lever mitt i den. Andersen menar att det beror på en längtan efter trygghet när omvärlden förändras så snabbt på det tekniska, geopolitiska och ekonomiska området. Han kan tyckas ha en poäng där, men det stämmer inte med den historiska erfarenheten. Under de mest omstörtande åren på 1800-talet, då telefonen, elektriciteten, tåget, telegrafen och annat på allvar kullkastade livsmönstren som rått för majoriteten av oss människorna sedan årtusenden, strängt taget: att följa årstidernas växlingar, så, skörda, ta hand om djuren och röra sig huvudsakligen i det allra närmaste geografiska området, skedde parallellt en fullkomligt baxnande kulturell utveckling. Den moderna romanen föddes, konstformerna förnyades, impressionismen och vad som skulle bli det moderna måleriet började utvecklas, mot slutet av seklet visades de första filmerna för publik, och så vidare. Detta fortsatte under 1900-talet, med världskrig, ljudfilm, mode, popmusik och allt annat som redan nämnts. Varför skulle mänskligheten ha tappat smaken för förnyelse just efter 1992? Är vår tid så mycket mera omskakande än de föregående århundradena? Nej, jag tror inte det.

Den västerländska kulturens inkrökning började anas redan på sjuttiotalet. En våg av nostalgi kom då i form av musikalen Grease. Den hyllade ett stereotypt amerikanskt femtiotal med nödtorftigt uppoppad musik i tidens stil. Visst fanns tidigare exempel på hyllningar av gångna tider, som Bonnie and Clydes trettiotal eller i återkommande variationer på fyrtiotalets film noir-estetik. Men femtiotalsvågen i slutet av sjuttiotalet var något annat och extra. Samtidigt som punken gav tiden långfingret i sitt radikala avståndstagande från allt – vilket i sig utvecklade en av de sista av de verkligt inflytelserika och nyskapande modevågorna – lades grunden för åttiotalets reaktion genom drömmen om gångna tider. De breda kavajaxlarna var exempelvis en trend från andra världskrigets dagar. Ridley Scotts film Blade Runner från 1982, efter en roman av den framtidshyperkänslige Philip K Dick, fångar tidens sammansatthet: nostalgin, med film noir och fyrtiotalsmode, paras perfekt med hypermoderna visioner av en högteknologisk framtid i ett dystopiskt stadslandskap. Som framtidsvision är det nog ingen som tror på den längre, men som bild av sin samtids mentalitet är den perfekt.

Huvudpersonen i Blade Runner spelades av Harrison Ford, då som nu aktuell som den äventyrlige arkeologen Indiana Jones, i regi av Steven Spielberg. Den senare är en fenomenal regissör, som skapat många av det senaste halvseklets block busters och som flera gånger utvecklat genrerna på sätt som påverkat filmhistorien. Men han är också en av nostalgins verkliga pionjärer. Ironiskt nog så framgångsrik i sin förmåga att hans filmkonst i hög grad inspirerar även samtidens metanostalgi. Stranger Things, som är en av de mest framgångsrika tv-serierna på senare år, närmar sig delvis rena pastischen på Spielbergs filmer från åttiotalet, och att den dessutom utspelar sig i det decenniet gör inte saken sämre. Jag ska inte gå igenom alla uppföljare, nyversioner, tv-serier efter gamla filmer och filmer efter gamla tv-serier som vi bestås med numera, från Familjen Addams till Mission Impossible. Poängen är att internet inte kan göras helt skyldigt för att nostalgin förlamar samtidens kulturklimat, för processen drog igång tidigare, men nätet har förstärkt tendenserna.

Aldrig tidigare i historien har gemene man haft direkt tillgång till hela historiens litteratur, alla konstverk, allt som spelats in i form av musik, filmer, tal, dokumentärer, från historiska mästerverk till familjefilmer. Den som levde på 1800-talet fick mest höra nyskrivet på konsert och se det senaste på teatern, i dag vältrar vi oss i den klassiska musiken ännu i 1800-talets orkesterrepertoar och teatrarna ger lika ofta klassiker som nyskrivet.

I dag kan vi promenera, diska, träna och samtidigt lyssna på hela världshistoriens musik, inte minst den från 1900-talet. En nygammal version av en Bowielåt? Ulla Billquists örhängen? Tjejgarageband från vilket årtionde du vill? Och dessutom gamla reklamfilmer från barndomen, tyska stumfilmsklassiker, filmade föreställningar och variationer, remixar, av allt som över huvud taget registrerats genom historien. Ja, jag är själv en del av problemet, jag älskar att grotta ner mig och följa spåren av avlidna artister och deras epoker via Youtube. Originalmusiken till Stanley Kubrick hauntologiska mästerverk The Shining är till exempel ett av de spår jag gärna följer, från sångaren Al Bowlly via andra brittiska stjärnor från mellankrigstiden och genom blitzen in i femtiotalet.

Men det handlar också om att de stora företag som dominerar i distributionsledet i dag gärna vill hålla kvar oss i det förflutna. Det är billigare och enklare att fortsätta att ompaketera det gamla i nya läglar. Algoritmerna leder oss bakåt in i en labyrint som bara fortsätter att växa och som vi knappast verkar kunna ta oss ur. Stora techbolag dominerar vad som en gång i tiden kallades offentligheten och de vill inte att vi distraheras av verkligheten eller börjar bli rastlösa och byter kanal. De vill att vi stannar vid skärmarna och fortsätter titta, och det gör de enklast genom att kittla majoritetens förtjusning i det redan välbekanta. I dag är till och med nostalgin över epoker som vi levande bara upplevt via skärmar ett påtagligt fenomen. Teknologin förstärker tendensen att bromsa tiden, helt enkelt för att det går att tjäna pengar på det. Jag undrar hur många av de unga, som aldrig upplevt något annat, som ens förstår att de är tidens fångar. Punken fyller snart 50 år, och det finns fortfarande tonåriga punkare på stan. Upproret blev till ett mode, burkades och säljs igen och igen som om det vore färskt.

Det är inte så svårt att förstå hur det kunde rulla på med ständig förnyelse under så många århundraden. Nya upptäckter ledde till nya genombrott, konsten, vetenskaperna, upptäcktsresorna – de inspirerade varandra och korsbefruktades från 1500-talet och framåt. En del av de stora framgångarna berodde också på viss hänsynslöshet, men den har alltid förekommit genom historien – expansiva imperier har drivits av krig, handel, slaveri och hänsynslöshet mot såväl individer som hela folk. Även kineser, araber, perser och turkar har haft sina expansiva perioder. Men graden av kontinuerlig innovationslust och förtjusning i förnyelse i västvärlden under så många sekler är unik, på gott och ont. Det enda riktigt nya som tillkommit på den intellektuella fronten under senare decennier är nog västs avståndstagande från sig självt. Detta är den avstannade tidens paradox: att känslan för historicitet, förmåga att bedöma allt utifrån tidens förutsättningar, verkar nästan helt ha utplånats. Det spelar inte någon roll om det handlar om antikens Rom, femtiotalets USA, de första upptäcktsresornas 1500-tal eller industrialismen. Allt bedöms, eller snarare döms, som om det vore samtida. Och som om de som levde då borde ha vetat bättre – vetat det vi vet och tyckt och handlat som vi själva tror att vi skulle ha gjort. Jag skulle gissa att det är ett psykologiskt fenomen, som hänger samman med allts tillgänglighet genom en knapptryckning, som på något sätt kollapsat själva tidskänslan.

Ett sorgligt fenomen som brukar skyllas på bland annat mobbning online är den ökande mängden självmord bland tonåringar och unga. Jag tror visst att mobbning och den typ av osund, konsumistisk narcissism, som förstärkts av iPhone och den groteskt ytliga influenserkulturen, kan vara en viktig orsak till denna tragiska utveckling. Men jag tror också att själva känslan av att leva i en värld utan utsida, i en hauntologisk labyrint som bara växer efter hand som vi rör oss i den, leder till en kulturell och existentiell klaustrofobi som är mentalt nedbrytande. Fångar drivs till vansinne om deras fängelse inte erbjuder ens en liten symbolisk möjlighet till rymning: det helsäkra fängelset är en form av tortyr. Och nu lever vi alla i en tid helt utan flyktvägar – eller med enbart väldigt destruktiva flyktvägar. Det kan inte vara kul att vara ung i den. Till och med upproret är en vara i dag, som du kan adda till din identitet, men inte mycket mer.

Kanske behöver världen bara hämta andan en tid? Kanske är det slut på den rörelseenergi som drev oss tidigare? Klimatet, de globala orättvisorna, den politiska extremismen är kanske mera brännande än att ha en levande, det vill säga också nyskapande, kultur? Jovars, men den som tror att det finns en motsättning missar poängen: stagnation leder inte till frihet eller bättre miljö, snarare tvärtom, på alla plan. Det är frestande att leta fel, hitta dem som bromsar utvecklingen, lägga skulden på alltifrån teknologin till postmodernismen eller feminismen, som en del korttänkta gör. Men tänk om vår potential helt enkelt är uttömd? Det kanske faktiskt är slut på Västvärlden? Bilarna, telefonerna, kommunikationsteknologin, designen, modet och all konst och kultur som sprutade ut i 500 år kanske är så bra det kunde bli. Och det är kanske rentav den yttersta friheten att bara välja och vraka, shoppa loss i historiens stora vintageshop hellre än att bryta sig ut ur ramarna och utveckla något nytt? Det nya skulle ändå genast sugas in i de stora nätmonopolen, malas ner tillsammans med allt det andra och bara göra dess ägare lite rikare. De tjänar på stagnationen, så de är nöjda med den. De vill inte ha uppstickare och avvikare och nya, andra möjligheter som hotar deras rikedom och makt. Dyker det upp någon nu köper de upp den, vilket inte bara bromsat den kulturella utan även den tekniska utvecklingen: monopol leder närmast per definition till stagnation.

Avslutningsvis: Jag vet att det förr eller senare kommer nya generationer och att en dag tristessen i att leva i ett globalt jättearkiv kommer att skapa förutsättningar för nya undergroundrörelser, nya motstånd och ny estetik. Jag är också fullt medveten att om dessa växer så växer de i dag i tysthet och skugga, på ställen som jag inte känner till, och det är gott så.

Om jag är pessimistisk så är det bara för att ni läsare ska få eld i baken och vilja göra något åt den avstannade tiden. Ensam klarar jag bara att peka på problemet, inte att göra något åt det.

***

Läs även: Romantiserar gangsterrappen gänglivet?

Läs även: "En av de mest skakande böcker jag läst"