Kvinnor och män lever i olika verkligheter

Manar är 18 år och går första året på ett privat business college för kvinnor här i Riyad, hon har fyra år kvar innan hon tar sin examen. Hennes liv just nu kretsar mycket kring skolan.

Vi sitter i familjens vardagsrum, eller rättare sagt, hennes mormors. För Manar bor hos henne tillsammans med sin mamma, två yngre systrar och sin bror, Muhanned, 24 år gammal.

De bor hos mormor för att Manars föräldrar är skilda sedan nio år. Så i många bemärkelser är detta en ovanlig saudisk familj. Men problemen som Manar ställs inför är typiska för unga saudiska kvinnor.

– Man kan beskriva Saudiarabien som ett manssamhälle. De accepterar allt som männen gör. Men de gillar inga idéer som kommer från kvinnor. Det finns inga kvinnliga politiker, säger hon med eftertryck.

Tidigt lyser det igenom att hon är något av en rebell som hela tiden försöker att tänja på skrivna och oskrivna lagar. Hon har slutat att täcka för sitt ansikte när hon är ute och handlar och varje gång möts hon av kritik och utskällning av andra kvinnor.

– Folk säger att det strider mot religionen. Men de har fel. Vad de menar är att det strider mot traditionerna. Vi gjorde inte så förr i tiden, förklarar hon. Det har fått till resultat att hela samhället blivit könssegregerat, kvinnor och män får inte arbeta tillsammans och dessutom måste de gå i separata skolor.

Segregeringen kan ta sig löjeväckande uttryck. Hon berättar hur de kvinnliga eleverna tvingas se föreläsningar via tv-skärmar när professorerna är manliga.

Manar kan inte heller ge sig ut på en promenad själv utan måste ha en äldre kvinna, som sin mormor eller mamma, med sig för att kunna gå ut. Dels är det för att undvika att hamna i klorna på den religiösa polisen, mutawaa, dels för att undvika trakasserier från unga saudiska män. Restaurangbesök tillsammans med jämnåriga killar kan hon glömma.

Några vänner till henne försökte detta en gång genom att låtsas att de var kusiner. Inom kort kom några mutawaa i släptåg med vanliga poliser in på restaurangen.

Hela gruppen fördes till polisstationen, där de förhördes; kvinnor för sig och män för sig. Sedan fick deras pappor komma och lösa ut dem, mot att de undertecknade ett avtal där de lovade att deras barn inte skulle göra om det.

Manar och hennes vänner tvingas att umgås i hemmet för att undgå problem. Medan jag frågar henne om vad hon gör på sin fritid, ser jag hur hennes blick vandrar mot det gallerförsedda fönstret. Det känns som att sitta inne i ett fängelse. För henne som kvinna är det just det, ett fängelse.

Paradoxalt nog är det hemma i det gallerförsedda huset som hon kan känna någon slags frihet. Genom satellit-tv och internet kan hon få en blick av världen utanför. Den som hon själv har upplevt under sommarlovet när familjen besökt Kairo.

Då hon får umgås fritt med sina vänner. Vara ute och vandra på gatorna och slippa bära slöja.

– Ibland hatar jag min bror. För att han är man. Han kan göra allt han vill, säger hon bittert och kastar en blick mot Muhanned som sitter och övervakar intervjun.

Hela tiden som jag har intervjuat Muhanneds syster, Manar, har han suttit bredvid oss och lyssnat. Kanske för att övervaka oss; här i Saudiarabien är det inte brukligt att en främmande man vistas ensam med en saudisk kvinna.

Muhanned är 24 år gammal och studerar ekonomi på Prince Talal University i Riadh, ett privatägt universitet. Det är hans tredje år, och han har ett par år kvar.

Utöver sina studier har han två deltidsarbeten, ett på en Saudisk tv-kanal som reporter och programledare, det andra som konferencier vid olika evenemang på universitetet.

När jag träffar Muhanned ter han sig väldigt västerländsk, kanske till och med lite amerikansk, som en typisk collegegrabb i USA. Man får lätt intrycket att han är yngre än sina 24 år. Han har svårt att få dygnets 24 timmar att räcka till. Han sprudlar av energi och har lätt för att skratta.

Innan vi kommit i gång med intervjun visar han mig runt i huset och öppnar dörren till sitt rum som fylls av en stor säng och ett skåp som täcker hela väggen. Snabbt öppnar han ena skåpdörren. Han gör en gest mot skåpet:

– Detta är en av mina passioner, säger han leende.

Inne i skåpet, som är fyllt med hyllor från golv till tak, ligger den ena stapeln av t-shirts efter den andra. Det måste vara hundratals med olika motiv och logotyper tryckta på tröjorna.

– På min fritid vill jag umgås med mina kompisar. Jag spelar med i ett fotbollslag och vi spelar och tränar tre, fyra gånger i veckan, berättar han.

Tillsammans med fyra andra vänner hyr han en slags festlokal med tillhörande trädgård där de brukar träffas och grilla, spela musik, röka vattenpipa eller bara titta på film. Ibland diskuterar de det som händer runt om i världen och inte bara det som händer i Saudiarabien. En annan favoritsysselsättning är att campa ute i öknen.

När de har möjlighet åker de iväg i sina fyrhjulsdrivna bilar och sover under bar himmel, grillar och lever ett modernt beduinliv. Medan han berättar detta sneglar han lite skuldmedvetet på sin syster:

– Det här är något som bara vi män kan göra. Jag menar kvinnor får ju inte köra bil och det skulle vara farligt för dem i alla fall.

Muhanned medger att han är privilegierad, han är man och hans familj har tillräckligt med pengar för att kunna leva ett relativt bekymmerslöst liv. Han går på ett privat universitet, där han får en utbildning som kan ge honom ett bra jobb i framtiden, gärna som bankir, för att de tjänar bra.

– Pengar innebär inte lycka, men det ger valmöjligheter i ens liv. Att kunna göra det man vill, konstaterar han.

Men det krävs mer än pengar för att kunna åstadkomma det man vill. Det krävs att det nuvarande styret är villigt att ge ungdomen möjlighet till förändring. Man kan börja med att ge kvinnorna rätt att köra bil. Sedan kan man förändra andra saker. Men det måste ske »stegvis och kan inte ske över en natt«.

– När en grupp kvinnor försökte att kräva det för 20 år sedan var samhället inte moget. Men nu är det dags. Vi är redo, avslutar han intervjun.

Urban Hamid har lång erfarenhet av rapportering från Mellanöstern. För sina reportage från Irak i Fokus belönades han 2007 med utmärkelsen »Årets journalist« av Sveriges Tidskrifter.