Lite pang för pengarna

Det är lite pang för pengarna. Uttrycket återkommer gång på gång när man talar med dem som har insyn i försvarsmaktens ekonomi. I år ligger budgeten på cirka 39 miljarder kronor. Som andel av Sveriges BNP har budgeten krympt kraftigt. Men i kronor och ören kostar det lika mycket som under kalla krigets dagar. Skillnaden var att då kunde Sverige mobilisera runt 700 000 man, i dag kan någonstans mellan 10 000 och 30 000 mobiliseras. Hur är detta möjligt?

Ser man på det med god vilja går det att hävda att alla nedskärningar dras med en viss eftersläpning. Det tar tid att avveckla infrastrukturen sedan tillverkningen avslutats och huvudstyrkan av personalen fått gå. Problemet i försvarets fall är bara att personalen fått vara kvar, eftersom officerare omfattats av ett särskilt starkt anställningsskydd. Kritikerna menar att omställningen präglats av politisk motvilja att fatta radikala beslut och militär konservatism och sentimentalitet. De jämför med den civila världen:

– Titta på Ericsson när de sprang läck. Då bestämde man sig att skära bort det som skulle bort. Man gjorde en nyemission, för det är dyrt att skära ner. Försvaret har inte fått några friska pengar för att avveckla, i stället kuperar man svansen upprepade gånger och tror att det ska bli mindre smärtsamt. Det säger Johan Tunberger, försvarsanalytiker på Försvarets forskningsinstitut, FOI.
Av de cirka 40 miljarder som försvaret kostar varje år går mellan 13 och 17 miljarder till materielinköp, lite beroende på hur man räknar.

– Försvarsbudgeten fungerar delvis som ett förtäckt industristöd för att upprätthålla kompetensen i den svenska försvarsindustrin. Därmed kan teknikkompetensen i landet höjas. Det behöver inte vara fel. Staten kan inte ge pengarna direkt till civila företag eftersom det vore ett brott mot EU:s konkurrensregler, säger Karlis Neretnieks, före detta rektor vid Försvarshögskolan.

Stora delar av denna nota kommer från materielinköp som beslutades i början och under mitten av 90-talet. Staten beställde bland annat 204 Jas-flygplan för en halv miljard stycket. I dag finns inget militärt invasionshot som behöver avvärjas. Men internationell tjänst då? En flygvapengeneral bekräftar att övningar med Jas för deltagande i internationella operationer har hög prioritet. Kommer Sverige att delta med stridsflyg om exempelvis FN skulle vilja det?

– Nej, jag är emot det, säger Håkan Juholt (s) i försvarsberedningen, möjligen kan vi använda dem för vissa spaningsuppdrag, men inte för attack och jaktuppdrag.

Även om Sverige har massor av supermoderna stridsflygplan ska de alltså inte användas? Och vad är skillnaden mellan att skicka specialförband som kan tvingas skjuta mot drogade barnsoldater och att skicka stridsflygplan för övervakning och attack mot exempelvis stridsvagnar?

– Jag försöker vara pragmatisk, säger Håkan Juholt, men jag ser inte att det är riksdagens beställning till försvaret att utföra bombuppdrag i Afrika. Vi kan inte spänna över alla områden, även om många inom försvaret kanske önskar det. Vi ska satsa på det vi är bra på, dessutom finns det andra länder som brukar syssla med flygoperationer som knappast skulle släppa de uppgifterna ifrån sig.

Det sista Jas-planet levereras år 2007. Total kostnad: cirka hundra miljarder kronor. Samtidigt har försvaret skrotat flera fullt funktionsdugliga Viggenflygplan för att ha råd med Jas. »Ren kapitalförstöring«, säger folk i högkvarteret.

I mitten av 90-talet köpte Sverige också cirka 280 tyska Leopardstridsvagnar à 50–60 miljoner styck. Huvuddelen var nytillverkade och är förmodligen en av världens bästa stridsvagnar. De flesta militära tänkare är dock överens om att de stora pansarslagens tid är förbi. »Sådana är synd att köra på tippen«, säger en ekonomiperson på Högkvarteret. Sverige köpte också 350 gamla sovjetiska pansarbandvagnar i mitten av 90-talet, inköp och renovering stannade på 350 miljoner, 200 av dessa har aldrig använts utan gick rakt in i förråd.

Ett annat projekt som slukat stora summor är NBF, Nätverksbaserat försvar. En från början amerikansk idé om att den moderna kommunikationstekniken skulle revolutionera gamla sanningar om hur man genomför väpnad strid. Projektets kostnad är hemligstämplad av kommersiella skäl.

– Det nätverksbaserade försvaret har varit ett frälsningskoncept där man öst ner pengar. Enligt folk med insyn har de sällan sett ett så misskött projekt, säger Johan Tunberger.

Han menar att dessa felsteg beror på avsaknaden av en tydlig strategisk idé om vad försvaret ska vara till för. Det är ur en sådan idé man styr försvaret.

– Nu härjar en massa särintressen som bekrigar varandra och det är på sätt och vis förståeligt. Är man ubåtsofficer så vill man ha fler u-båtar, är man tankist älskar man stridsvagnar, säger Johan Tunberger.

När är då det gamla försvaret avbetalat?

– Den radikala försvarsreformen startade 2000, jag tror att vi är klara kring 2008–2010. Det här är kanske en av de största samhällsreformerna i Sverige på många år, säger general Michael Moore.

Det nya försvaret kommer att kosta lika mycket som det gamla. Det gamla var en utbildningsmaskin för en armé som skulle förrådsställas. Den nya ska användas kontinuerligt och ibland under farliga omständigheter. Toleransen för förluster är mycket liten och materielen måste fungera. Sådant kostar pengar.

– Det kostar att ha ett insatsförsvar med en högre kvalitet och som används och slits, säger Michael Moore.