Luthrad skara – Sveriges största förening allt mindre relevant

För några år sedan arbetade jag på ett forskningsprojekt om sekulariserade svenskar och deras syn på religion. I en av de många intervjuer som jag och mina kollegor genomförde samtalade vi med en kvinna i 35-årsåldern vid namn Sara. Vi satt vid köksbordet i hennes lägenhet i centrala Stockholm och drack kaffe. Hon berättade att hon bott där i snart fem år och att hon tyckte om Stockholm. Religion, däremot, var inget hon tänkt särskilt mycket på. »Vi är ju så sekulariserade i Sverige«, ursäktade hon sig när hon inte hade så mycket att säga om de ämnen vi tog upp. Så plötsligt, när vi satt där, ringde kyrkklockorna tvärs över gatan från Saras lägenhet. Detta fick Sara att rycka till och tystna mitt i en mening. »Ding dong«, utropade hon och tittade sig omkring som om hon letade efter var ljudet kommit ifrån. »Vad var det där för en klocka?« I fem år hade Sara bott i sin lägenhet. Kyrkans klockor ringer flera gånger i veckan. Ändå hade hon aldrig lagt märke till dem. En så hemtam del av hennes tillvaro hade de blivit att hon inte ens uppfattat att de fanns.

Den 19 september är det val i Svenska kyrkan. De av kyrkans 5,7 miljoner medlemmar som fyllt 16 år har då rätt att rösta om vilka som ska styra denna organisation, besluta över dess verksamhet, bestämma dess ekonomiska prioriteringar och,    tillsammans med det teologiska ledarskapet, avgöra dess läromässiga riktning. 

Valdeltagandet i kyrkovalet brukar ligga på omkring 15 procent. De flesta av medlemmarna, således, är inte tillräckligt engagerade för att orka promenera till vallokalen för att rösta. Svenska kyrkans medlemmar döps, gifter sig och begraver sina döda i denna kyrka, firar årets högtider enligt dess evangelisk-lutherska tradition och betalar sin medlemsavgift. Ändå känner många en sorts främlingskap inför Svenska kyrkan och upplever att den liksom mer tillhör någon annan än dem själva. De går ju inte dit på söndagarna och de är ju inte särskilt troende, tänker de, så då kan ju kyrkan inte riktigt betraktas som deras. Även de som deltar aktivt i kyrkans kulturella eller sociala verksamheter – till exempel genom att gå med sina barn till öppna förskolan eller genom att sjunga i en kör – kan uppleva att kyrkan inte riktigt är deras eftersom deras deltagande inte är religiöst motiverat. 

Svenska kyrkan är det i särklass största religiösa samfundet i det här landet. Ändå utmanar kyrkans sätt att vara mångas föreställningar om vad religion är och dess medlemmar uppfyller inte kriterierna för hur man, i det sekulära offentliga samtalet, förutsätter att en religiös person ska bete sig. För det första tycks religionen inte vara en så viktig del av livet för en medlem i Svenska kyrkan. Man går inte till kyrkan regelbundet på det sätt som katoliker, ortodoxer och pingstvänner verkar göra, och när de väl gör det håller de inte på så värst mycket med bön, ritualer och annat religiöst. I stället gör de andra allmänhyggliga saker som att sjunga, umgås och fika. Svenska kyrkan, hörs det ibland sägas, styrs inte heller tydligt av det som står i Bibeln. I stället är det politiska partier som bestämmer vad som ska tros. Detta är i varje fall en bild och en kritik av Svenska kyrkan som återkommer.

Men stämmer verkligen bilden? Hur kan man i så fall förklara att kyrkan blivit som den blivit? Vad är Svenska kyrkan för en kyrka egentligen? Hur mår den? Och hur ser den tro den predikar ut? För att svara på dessa frågor måste vi beakta den samhällsomvälvning som Sverige genomgått sedan 1800-talet och den säregna religionshistoriska utveckling som har åtföljt denna.

I det gamla svenska bondesamhället utgjorde kyrkan det ramverk som höll samman livet. Människornas tillvaro omgärdades av kyrkans ordningar på många olika sätt. Genom dop, konfirmation, vigsel och begravning var kyrkan närvarande i livets stora skiften och genom kyrkoårets högtider satte den sin prägel på årstidernas växlingar. Kyrkan tillhandahöll berättelserna genom vilka livet tolkades och dess hierarkier reglerade det sociala livet. Kyrkan var också ansvarig för att administrera de mest centrala samhällsfunktionerna, och skötte kommunikationen mellan statsmakten och befolkningen. Kyrkan organiserade rättsskipning, ansvarade för samhällsadministration, fattigvård och sjukvård och människornas utbildning. Lite förenklat kan man säga att allt som kommuner och regioner ansvarar för i dagens samhälle, sköttes tidigare av kyrkan. Det innebar också att det var obligatoriskt att vara medlem i den, det var obligatoriskt att vara döpt, obligatoriskt att ta nattvard minst en gång om året, och obligatoriskt att känna till den evangelisk-lutherska läran så som denna sammanfattades i Luthers lilla katekes. 

Kyrkan var under denna tid tänkt att fungera som en enhetlig samordnare av det svenska samhället. Den upprätthöll en ordning som påbjöds av överheten, välsignades av Gud och ramades in av samhällets, kyrkans och hushållets hierarkier. Varje människa hade till uppgift att samvetsgrant och osjälviskt uppfylla sin del av samhällsordningen. »När var och en sin syssla sköter«, stod det käckt formulerat i katekesens hustavla, »går oss väl vad än vi möter«. 

Den teologi Svenska kyrkan förkunnade sedan reformationen var alltså den evan­geliskt lutherska. Detta är inte oväsentligt eftersom vissa särdrag i denna kristendomsinriktning fått stor påverkan på Sveriges religionsutveckling. 

Det första är idén om överhetens legitimitet. Världsliga furstar, menar Luther, har fått sin makt given av Gud. De ska därför respekteras och kyrkan ska inte konkurrera med dem om den politiska makten på det sätt som ofta hade varit fallet i det medeltida Europa Luther växt upp i. Genom sin så kallade tvåregementslära lägger Luther fram tanken att det världsliga regemente som kungen och lagarna står för kompletteras av ett andligt regemente som kyrkan med sin förkunnelse och sina sakrament råder över. I sin svenska tappning blev denna lära den teologiska överbyggnaden till samhällsordningen och ett argument för att tvinga var och en att inordna sig.

Luther hade dock också en antihierarkisk sida. Han var motståndare till prästerliga rangordningar och uttryckte detta genom sin lära om det allmänna prästadömet. Detta andra särdrag har att göra med Luthers övergripande syn på kyrkan. Kyrkan, enligt honom, var de döptas gemenskap. Alla döpta är »lemmar i Kristi kropp« vilket i hans tolkning betyder att de, trots att de har olika funktioner, bör vara maktmässigt jämlika. Alla döpta har tillgång till Guds nåd och samvetets vägledning. Detta innebär att prästen inte har mer att säga till om än andra döpta i församlingen. Prästen, i en luthersk förståelse, sköter sitt jobb i samhället precis som smeden sköter sitt, bagaren sitt och husmodern sitt. Ingen av dem är förmer i Guds ögon. En konsekvens av denna idé är också att lutherdomen förordar platta organisationer och demokratiska kyrkor där församlingsmedlemmarna tillsammans utser sina äldsteråd och sina präster och bestämmer vilken tro dessa ska förkunna. När den nya svenska bibelöversättningen utkom i Sverige var Svenska kyrkan fortfarande statskyrka och Göran Persson statsminister. I ceremonin för att fira den nya Bibeln var det då Persson som ceremoniellt överräckte Bibeln till dåvarande ärkebiskop K. G. Hammar. Denna ordning är ett tydligt uttryck för denna lutherska idé. Det är folket, representerade av sin valda ledare, som anställer prästen och säger åt honom vad han ska predika, inte tvärtom.

För att det allmänna prästadömet ska fungera måste dock alla döpta få möjlighet att själva kunna läsa Bibeln och fatta informerade beslut. En viktig luthersk princip har därför varit att tillgängliggöra kyrkans skrifter på folkspråket. Luther själv översatte Bibeln till sitt språk tyska, och i Sverige har kyrkan, sedan reformationen, sett det som en av sina främsta uppgifter att lära folket att läsa och skriva. Denna uppgift föll traditionellt på klockaren som sedan kyrkolagen 1686 ålades att säkerställa att alla barn i församlingen blev läskunniga. Konsekvensen av detta var att Sverige var ett av de första länderna i världen att uppnå allmän läskunnighet. 

Det fjärde särdraget i lutherdomen är dess betoning på nåden. Människan, konstaterar Luther, är hopplöst förlorad till synd och förtappelse. Hennes enda räddning är Kristus som genom sin död på korset har betalat människans skuld och skänkt henne rättfärdighet genom nåd. Människan kan utifrån ett lutherskt synsätt inte räddas från helvetet genom goda eller fromma gärningar. Så förtappade är vi att endast Guds förlåtelse kan rädda oss. Denna lära har genom historien påverkat människors religiösa beteende. De kyrkliga handlingarna – att gå på gudstjänst, ta nattvard, be och fasta – har förvisso funnits kvar inom lutherdomen men deras betydelse och teologiska tyngd har tonats ner. Eftersom det är nåden allena som räddar människan har de ingen påverkan på människors position i det hinsides utan blir till handlingar vars värde beror på inomvärldsliga kriterier. Om de håller ihop samhällskroppen eller får folk att må bra kan de vara väl värda att fortsätta med, men de betyder inget för var vi hamnar efter döden. Det går inom lutherdomen alltså inte att arbeta sig till en plats i himlen. I detta avseende särskiljer sig denna kyrka på ett avgörande sätt från många andra kyrkoinriktningar. 

Sekulariseringen av Sverige tog fart från mitten av 1800-talet. I fråga om lagstiftning kom den till uttryck i en lång rad reformer och lagändringar som successivt fråntog Svenska kyrkan den position och de uppgifter som den hade haft i enhetssamhället: 1858 upphävdes konventikelplakatet som hade gett kyrkan tillsyn av all religiös verksamhet i landet; på 1860-talet upphävdes sockensystemet vilket innebar att kyrkan inte längre blev administrativt ansvarig för sjukvård och rättsskipning; med dissenterlagarna på 1870-talet upphävdes kyrkans religionsmonopol; på 1890-talet försvann husförhören i sin klassiska form och på 1910-talet försvann katekesundervisningen. På 1930-talet förlorade kyrkan huvudmannaskapet över skolan; på 1940-talet försvann hädelselagarna; på 1950-talet kom religionsfrihetslagen vilket innebar en rad förlorade privilegier för Svenska kyrkan; på 1960-talet försvann kristendomsundervisning i skolan; på 1970-talet upplöstes traditionen med morgonbön i densamma; på 1990-talet fråntogs kyrkan folkbokföringsuppdraget, och år 2000, slutligen, skildes officiellt kyrkan från staten, även om vissa band fortfarande fanns kvar.

Sekulariseringen ägde rum som en konsekvens av att människor kritiserat det lutherska enhetssamhället från olika håll. Kritiken kom från liberaler och vänsterfolk och i hög utsträckning också från andra kristna inriktningar. Man kan därför säga att det gamla statskyrkosystemet långsamt bröts sönder på grund av trycket utifrån. Men, samtidigt är det inte så enkelt, för det statskyrkolutherska systemet upplöstes också som en konsekvens av sin egen lära. En konsekvens av de läromässiga särdrag som jag tagit upp här blir nämligen att kyrkan nedmonterar sig själv som en auktoritär organisation som detaljstyr människors vardag: Om kyrkan avsäger sig världslig makt kommer den ju få mindre sådan; om den predikar alla döptas lika värde kommer prästernas makt att begränsas; om den utbildar alla barn och uppmanar dem att läsa och tänka själva kommer vissa av dem att tänka att de inte tycker om kyrkan längre; och predikar kyrkan att fromhetsgärningar inte har någon konsekvens för ens hinsides destination  kommer folk ägna sig mindre åt sådana. Sekulariseringen av Sverige och kyrkans marginalisering är därför, i viss utsträckning, en följdriktig konsekvens av dess lutherska förkunnelse. Lite hårdraget skulle man kunna säga att sekulariseringen är ganska luthersk, eller att lutherdomen är ganska sekulär.

Denna insikt ställer till det för den som vill analysera hur avkristnade svenskarna egentligen är. Dagens medlemmar i Svenska kyrkan beter sig ju i religiöst avseende på ett sätt som är följdriktigt den tradition de kommer ifrån. De flesta har en livslång men lågintensiv relation till sin kyrka. De besöker endast kyrkan vid ett antal avgörande ögonblick i livet, när de själva eller någon närstående döps, vigs eller begravs. Eventuellt besöker de vid enstaka tillfällen kyrkan på första advent eller i samband med något musikevenemang, kanske sjunger de i en kyrkokör. Man kan säga att kyrkan är en sorts högtidlig inramning av livet, en traditionstyngd utsmyckning av tillvarons skiftningar som endast gör sig påmind vid enstaka tillfällen. Så mycket mer än så är det inte. Kyrkan är inte en intensiv eller påtaglig del av deras identitet utan något som finns där i bakgrunden. 

I fråga om värderingar och samhällssyn har den dock haft en påtaglig påverkan på deras liv. Detta gäller delvis fostrandet av den självutplånande arbetsmoral som i folkmun kallas att »ha luther på ryggen«. Det handlar också om det dagliga engagemanget för att vara en bra kugge i samhällsmaskineriet, viljan att läsa och tänka själv och, framför allt, tilliten till det rådande systemet. I fråga om dessa särdrag placerar sig Sverige – vid sidan av andra länder som har eller har haft lutherska statskyrkor – högst i världen och det verkar sannolikt att det inte är en slump att så blivit fallet. 

Men om svenska kyrkans medlemmar agerar i enlighet med sin kyrkas statskyrkolutherska lära, och alltså är lutherska kristna på det sätt som denna kyrka lärt dem, varför känner då så många av dem att Svenska kyrkan inte riktigt är deras? Och varför upplever många, både inom och utanför Svenska kyrkan, att denna kyrka egentligen inte är så kristen längre, att den urvattnats och politiserats?

För att förstå varifrån denna känsla kommer måste vi beakta det faktum att den statskyrkolutherska svenskkyrkligheten – sitt religionsmonopol till trots – inte varit ensam om att påverka religionssamtalet i det här landet. Statskyrkolutherdomen har tvärtom konsekvent utmanats från olika håll. Särskilt påtagligt har kritiken från olika former av protestantisk väckelsekristendom varit. För gemene man är kanske 1900-talets frikyrkor, inte minst pingströrelsen, det mest kända exemplet. Men väckelser har kommit i många olika former och påverkat kristet liv i Sverige både utanför och innanför statskyrkans ramar sedan slutet av 1600-talet. 

En konsekvens av detta är att kristendomen i Sverige långt ifrån är enhetlig. Både inom och utanför Svenska kyrkan splittras den tvärtom i olika inriktningar som skiljer sig åt i fråga om kyrkostruktur, morallära, teologi och gudstjänststil. Denna mångfald finns också inom Svenska kyrkan. Här finns lågkyrkliga grupper som i sitt uttryck drar åt det karismatiskt frikyrkliga, och högkyrkliga som drar åt det katolska. Här finns folkkyrkliga som värnar det lutherska arvet och mer snävkyrkliga som vill se kyrkan som en organisation för de mest hängivna. 

Skillnaderna innebär förstås att den lutherska hållningen inte utgör modellen för alla. För pingstvänner, katoliker och ortodoxer – liksom för de svenskkyrkliga som drar åt dessa fromhetstraditioner – är kristendomen en mer påtaglig del av livet än för en statskyrkolutheran. Om idealtypen för vad kristen tro innebär, och för hur en kristen ska bete sig, hämtas från någon av dessa traditioner faller de flesta lutheraner utanför. Från ett pingstkristet perspektiv kan ju statskyrkolutheraner inte ens räknas som kristna, deras dop gills inte utan måste göras enligt denna inriktnings lära. Från ett katolskt perspektiv är Luthers tvåregementslära absurd och ortodoxer kan inte acceptera idén om nåden allena. Så här är det i religionens värld. Olika religioner har olika tolkningar och tycker följdriktigt att de andra har fel i en massa frågor. Lutherdomen – som ju började med att Luther spikade upp 95 kritiska teser om den katolska kyrkan – är också fortsatt full av kritik mot andra kyrkor. Detta är inget märkvärdigt. Vad man kanske inte tänker på är dock att olika inriktningar också har olika syn på hur intensivt troende och religiös aktiv man bör vara för att få räknas till de kristnas skara. Här utmärker sig alltså statskyrkolutherdomen genom att ha mycket låga trösklar. 

Faktiskt är trösklarna i princip obefintliga i denna kristendomsinriktning. I Svenska kyrkan finns någonting som kallas territorialprincipen. Varje församling ansvarar för de människor som finns inom dess utmätta territorium. En församling i en stadsdel ansvarar för människorna som bor i stadsdelen, en församling i en by för dem som bor i byn. Till skillnad från ett system där församlingen ansvarar för de människor som självmant söker sig till den, omfattas alltså i Svenska kyrkan alla människor, oavsett prestation, av kyrkans engagemang. Denna princip är en konsekvens av den tidigare situationen då alla medborgare var medlemmar i kyrkan. Men den är också en konsekvens av den lutherska nådeläran. Det är nåden allena som räddar människan. Och om nu Gud är sådan att han räddar människan gratis och utan motprestation, ja då måste detta återspeglas i kyrkans agerande. Därför kan inte kyrkan bara finnas för dem som genom sin trosvisshet, moral och kyrksamhet gjort sig förtjänta av dess tjänster. Nej, tvärtom måste kyrkan – precis som Jesus i evangelierna – finnas där också för dem som inte har några goda gärningar att visa upp. I denna grupp ingår förstås de misslyckade och utslagna, men också – och detta blir i dagens religionsdebatt nästan ännu mer radikalt – de slentriansekulära medelklassvenskar som vare sig tror, ber eller uppvisar något egentligt intresse för kyrkans budskap och verksamhet. Av detta teologiska skäl räknas även dessa med i kyrkan.

Man kan säga att det pågått en strid om tolkningsföreträdet när det gäller att definiera vad det innebär att vara kristen i det här landet. Statskyrkolutherdomens låga trösklar har motsagts av kyrkoinriktningar som med olika argument velat dra snävare gränser runt de frälstas skara. Striden kulminerade i religionsdebatterna som rasade i svensk offentlighet vid mitten av 1900-talet. Och det var inte den ljumkristet statskyrkolutherska majoriteten som vann, utan de långt mer engagerade kristna debattörer för vilka kristendomen innebär en stark identitet präglad av trosvisshet och flitigt kyrkobesökande. Och det blev denna grupp som  kom att definiera vad människor i det här landet tänker på när de hör ordet »kristen«. En kristen var nu inte som tidigare en bred kategori som omfattade alla döpta svenskar, utan en snävare benämning på de starkt religiöst engagerade.

Konsekvensen blev en sorts identitets- och språkförvirring för den majoritet som fortfarande tillhörde den statskyrkolutherska majoriteten. Denna grupps religiösa beteende hade ju nu bortdefinierats från vad som kunde kallas kristet. Dessa svenskar fortsatte förvisso att döpa sina barn, konfirmera sig, gifta sig i kyrkan, begrava sina döda där. Man fortsatte att fira de kristna högtider som ingår i luthersk tradition. Vid enstaka tillfällen deltog man i kulturevenemang anordnade av kyrkan, fortsatte också att upprätthålla sin lutherska tillit till systemet samt, man  betalade sin medlemsavgift till kyrkan. Trots detta blev det inom denna majoritet svårt att fortsätta identifiera sig som »kristen«. Många hade förstås ändrat sitt sätt att leva och tog medvetet avstånd från denna identitet av ideologiska skäl, och till detta kom alltså att ordet »kristen« kommit att betyda något långt mer intensivt än det som den statskyrkolutherska majoriteten kunde uppvisa. 

På så vis uppstod den situation som det här landets svenskkyrkliga majoritet fortfarande befinner sig i: en sorts språkligt vakuum där den egna religiösa hållningen liksom saknar en beteckning. För vad ska man kalla sig om man tillhör denna majoritet? »Kristen« låter ju på tok för religiöst för de flesta, men »ateist« eller »sekulärhumanist« stämmer ju inte riktigt heller eftersom de flesta inte tydligt tar avstånd från vare sig kyrkan eller tron. »Svenskkyrklig« vore ju en rimlig beteckning, men inte heller den känns bekväm för många eftersom kyrkan ju utgör en så liten del av ens liv. Resultatet blir att man istället tystnar i denna fråga, man gillar läget och accepterar att man inte har något namn på sin egen religiösa position. 

Medlemstalet i Svenska kyrkan räknat i procent av befolkningen sjunker stadigt och antalet som döper och gifter sig går ner. Men Svenska kyrkan är fortfarande ett av världens största lutherska samfund. Med sina 5,7 miljoner medlemmar organiserar den i dag ungefär hundra tusen fler än när Nathan Söderblom tillträdde som ärkebiskop under kyrkans glansdagar för drygt hundra år sedan. Med sina 22 000 anställda är Svenska kyrkan en av landets största arbetsgivare, den är den icke-statliga organisation som har störst utbredning i landet och som kulturinstitution betraktad är omfattningen av dess verksamhet oöverträffad. Bland religiösa samfund är det Svenska kyrkan som i sin förkunnelse ligger närmast de uppfattningar och värderingar folk i det här landet hyser. Få kyrkor i världen har en så väl genomfört demokratisk organisation. Ännu färre har som denna kyrka tagit ställning för jämställdhet och sexuellt likaberättigande. Allt detta är sådant som svenskar värderar högt enligt de opinionsundersökningar och värderingsstudier som finns. 

Ändå är det som att Svenska kyrkan inte riktig känner sig hemma, som att den ständigt befinner sig i en kris som den kan reformera sig ur. Den är lite – för att använda Joakim Bergs metafor för Sverige – en tiger som skäms. Och den står i dag inför utmaningen att återta sin svansföring, att se sina medlemmar som sina, och – framför allt – att få dessa att betrakta kyrkan som sin. Bara om detta sker kommer fler känna att det är rimligt för dem att ta ansvar för sitt medbestämmande när röstsedeln till kyrkovalet dimper ner i brevlådan.

Och börja höra att kyrkklockorna ringer i parken.