Lever vi i en postapokalyptisk civilisation?

Cusco var Inkaimperiets huvudstad, och palatset Coricancha var själva hjärtat. De släta, tjocka väggarna av block av granitliknande vulkanisk sten var täckta med guldplattor. Spanjorerna tog guldet och rev det mesta av komplexet men bevarade stommen. Ovanpå byggde de kyrkan Santo Domingo, vilket tog nära ett sekel. 

Kyrkan skadades allvarligt i jordbävningarna 1650 och 1950, men de ursprungliga murarna påverkades inte och är än i dag intakta. 

Varje stenblock i de gamla murarna är individuellt utformat, men ändå är de alla perfekt sammanfogade. Inget murbruk har använts, och ändå går det inte att få in ett hårstrå mellan blocken. 

En guide pekar ut ett specifikt block och säger: ”Det här har hela 24 vinklar.” 

Kan det vara möjligt? Jag följer blocket med blicken, från dess ytterkant och runt ett hörn av muren, ett hörn till och ytterligare två hörn. Jo, det är faktiskt ett enda stenblock som getts en så komplex placering mellan andra block att det mejslats ut med 24 vinklar. Det är så exakt och sömlöst gjort att man aldrig skulle ha förstått att det faktiskt handlar om ett enda block om man inte följt skarvarna. 

Strax utanför Cusco ligger det mystiska byggnadsverket Sacsayhuamán. Ofantliga stenblock, somliga på över hundra ton, bildar ett slags sicksackformad mur i tre nivåer. Det är liksom organiskt gjort. Det finns inte en rät vinkel någonstans. Blocken har liknats vid förstenade marshmallows. Ändå är fogarna även här i det närmaste perfekta. 

I Ollantaytambo några mil nordväst om den gamla Inkahuvudstaden, finns ett annat imponerande och gåtfullt megalitiskt komplex. I en brant, konkav sluttning ståtar 17 nivåer av terrasser med relativt enkelt konstruerade kalkstensmurar emellan, sannolikt byggda under inkatiden. 

Längre upp övergår de skrovliga konstruktionerna i murar av släta, hårda, stora och perfekt sammanfogade stenblock. Längst upp tronar soltemplet, sex gigantiska, individuellt formade block av ryolit (liknar granit) ställda på högkant. De väger 80 ton styck. Stenbrottet de kommer ifrån ligger på andra sidan Urubambaflodens dalgång, sex kilometer bort och med flera hundra meters höjdskillnad på ömse sidor. 

Även i centrala Cusco löper imponerande, höga och släta murar av block av andesit eller basalt, lika tätt sammanfogade som i Coricancha, utan murbruk. Här och var har dessa magnifika byggnadsverk förlängts eller byggts på med stenarbeten som ser ut som skräp i jämförelse. På många ställen har ytterligare ett skikt byggts på av spanjorerna: putsade murar, bräckligast av dem alla. 

Denna märkliga blandning av avancerade och mer eller mindre taffligt gjorda strukturer återkommer vid snart sagt alla historiska lämningar i Peru och Bolivia, även den mest kända, Machu Picchu. Det är omöjligt att missa kontrasten. 

I skolböckerna står det att allt detta byggdes av inkafolket – samma folk som conquistadoren Francisco Pizarro mötte när han red upp i Anderna med en trött och smutsig liten grupp soldater 1531. 

Det finns mycket att imponeras av och beundra i det rike spanjorerna fann, men teknik hör knappast dit. De enda metallredskap man vet att Inkas använde var handverktyg av koppar eller brons. Ingendera rår på granit, andesit, basalt eller andra bergarter med en hårdhet högre än 6 på mohs tiogradiga hårdhetsskala. Det krävs härdat stål, eller helst diamantverktyg. 

Inkas hade inget skriftspråk, varför det inte finns några urkunder som kan berätta hur de megalitiska underverken byggdes. Information förmedlades med hjälp av ett system av löpare, chasqui, antingen muntligt eller i form av knutar på rader av snören, kallat quipus. 

De hade inte ens hjulet. De använde packdjur och människor för att transportera saker. 

Hur lyckades de uppföra byggnadsverk som var så avancerade att de erövrande européernas teknik inte ens var i närheten och som än i dag vore svåra att åstadkomma? 

Det konventionella svaret är ungefär: Vi vet inte, men på något sätt måste den inkakultur spanjorerna stötte på ha gjort det, för vem kan det annars ha varit?

Det har naturligtvis inte undgått arkeologer och historiker att murverk med extremt olika teknisk nivå syns intill varandra. Den etablerade versionen säger att de mest avancerade konstruktionerna var förbehållna överheten. Men det förklarar inte att enkelt och avancerat mycket ofta återfinns sida vid sida i samma mur eller byggnad, eller ovanpå vartannat, så att det enkla byggts på det avancerade. 

Eftersom det är uppenbart att koppar- eller bronsverktyg inte kan ha använts för att forma hårda stenblock är en standardförklaring att inkas mejslade ut de mäktigaste blocken med hjälp av andra, ännu hårdare stenar från stenbrotten. Det har gjorts sådana experiment, och det går att forma sten med sten. 

Men precisionen? Stenhammare är inte det första man kommer att tänka på när man beundrar murarna längs Calle Loreto i Cusco. På vissa arkeologiska platser där murar kollapsat ser man att block har fogats i varandra med exakta upphöjningar respektive nedsänkningar på kontaktytorna. 

Och transporten? Tiotals ton tunga block flyttades uppför branta berg, ibland miltals, utan hjul. Stockar, kanske? I den naturliga floran på Perus högland finns inga trädslag med raka stammar. 

Den som besöker dessa mäktiga lämningar på plats, ser de uppenbara kontrasterna mellan imponerande och taffligt och grubblar en stund landar oundvikligen i frågan: Kan det vara så att de mest avancerade konstruktionerna byggdes av en tidigare, sedan länge försvunnen civilisation? 

Enligt muntlig tradition frågade conquistadorerna lokala inkaledare om det var de som hade byggt dessa häpnadsväckande verk och fick svaret: ”Nej, vi tog över dem och hedrar dem”. Det finns inte på papper. Om ändå inkas haft skriften.  

Enligt vad vi får lära oss i skolan uppstod den mänskliga civilisationen för mellan 6 000 och 4 000 år sedan. Först ut var Mesopotamien, sedan vaknade i tur och ordning Egypten, Indusdalen, Kina och Mellanamerika. Ungefär 6 000 år tidigare hade det som brukar kallas den neolitiska revolutionen inträffat, när människor blev bofasta jordbrukare, i ungefär samma geografiska ordning. 

Innan dess levde alla människor i huvudsak som samlare och jägare. Stenålder rådde, i princip. 

Allt fler ifrågasätter att detta är hela historien. Det börjar samlas belägg för att mänsklig civilisation kanske inte har varit en enkel, rak linje av utveckling. 

Inte bara Peru utan hela Syd- och Mellanamerika hyser mängder av fascinerande historiska lämningar som väcker nyfikenhet om civilisationens ursprung. Det är dock ändå Egyptens mäktiga uråldriga byggnadsverk som debatteras mest intensivt bland fristående forskare. 

I fokus står förstås pyramiderna och Sfinxen i Giza. Men hela Nildalen är pepprad med imponerande strukturer. 

Den brittisk-amerikanska ingenjören och författaren Christopher Dunn har noggrannare än någon annan studerat de kolossala Ramsesstayerna i södra Egypten. Skolboken säger att statyerna mejslats fram för hand, individuellt. Dunn menar att det måste handla om maskinell precisionstillverkning.  

För en lekman är en staty en staty, men en ingenjör som Christopher Dunn kan se att dessa skulpturer måste ha mätts upp och kalibrerats extremt noggrant. Geometrin är i det närmaste perfekt. Och alla är i princip identiska. De är inte konstnärligt gjorda utan mer pragmatiskt utformade, stiliserade. 

– De flesta förstår inte vad som krävs för att åstadkomma något sådant. Innan man ens kan börja måste man få fram exakta, tredimensionella mått, säger Dunn, som har mer än 50 års erfarenhet som produktionsingenjör, med precisionsmätning som specialitet och bakgrund i flygindustrin. 

Han började intressera sig för det antika Egyptens teknik under resor i slutet av 1970- och början av 1980-talet. När han besökte den stora pyramiden i Giza första gången sade hans ingenjörsögon honom: Det här är inte en grav, det är ett kraftverk. Dunn skrev en bok där han förklarar varför han tror det. 

När arkeologer och historiker inte har en aning om vad en arkaisk byggnad användes till, och det är ofta, brukar de kalla dem gravar eller tempel. Ingen mumie eller annan mänsklig kvarleva har hittats i Egyptens pyramider. 

Man skulle inte be en historiker analysera funktionaliteten hos operahuset i Sydney eller Hooverdammen. Man skulle be en ingenjör eller en arkitekt. Men när det gäller mycket gamla strukturer verkar vi plötsligt inte lita på dessa byggnadsexperters omdöme. 

– Om du fick i uppdrag att korrekt beskriva allt som pågår i vår civilisation i dag, ner i minsta detalj, skulle du inte lyckas. Ingen har den informationen, den kunskapen, den intelligensen. Men vi gör arkeologer och historiker ansvariga för att förklara allt som hände i Egypten. Jag tror vi begär för mycket av dem, säger Christopher Dunn. 

Dunns fokus är inte att leda i bevis att de egyptiska underverken är betydligt äldre än den etablerade versionen säger. Men han lutar åt det. Om byggherrarna inte var de dynastiska egyptierna kan många gåtfulla anomalier börja få sin förklaring. 

Egyptens megalitiska byggnadsverk har en annan karaktär än lämningarna i Anderna. Mycket av det andinska har organiska former som avviker från vår moderna stil, medan ingenjörskonsten bakom de egyptiska byggnadsverken liknar vår egen: räta vinklar, raka linjer, exakta mått. 

I Egypten syns också många precist gjorda borrhål och märken som ser ut som om de var orsakade av maskiner, som långa, raka sågskåror (sådana märken förekommer även i Sydamerika, exempelvis på geometriskt exakta stenblock i Puma Punku i Bolivia). 

Det gäller dock inte den väldiga skulptur som kallas Sfinxen. Den är imponerande ändå, och den känns mycket gammal. Är den betydligt äldre än de 4 500 år som skolböckerna säger? Det blir allt mindre kontroversiellt att tro det. 

Det beror på Robert Schoch geolog och geofysiker vid universitetet i Boston. I början av 1990-talet gjorde han en analys av erosionen på Sfinxen och dess kringbyggnad. 

Schoch hade först ingen tanke på att han skulle komma fram till något annat än att skulpturen var ungefär så gammal som han fått lära sig, men till sin häpnad kunde han konstatera att erosionen var orsakad av vatten, inte av vind, vilket måste innebära att Sfinxen var betydligt äldre än så. 

Ett klimat regnigt nog att ge vattenerosion i den omfattningen hade nämligen inte rått i nedre Egypten på flera tusen år när de historiskt belagda dynastierna växte fram. 

Robert Schoch daterade först om Sfinxen till runt 5 000 år före Kristus. Senare har han flyttat tillbaka jätteskulpturens ursprung ytterligare minst 3 000 år. 

– Det gäller att finna de första bevisen. Sedan kan hypoteser och kunskap utvecklas därifrån. Innan man hade hittat dinosaurieben var det ingen som trodde på teorierna om att jätteödlor dominerade jorden i miljontals år, säger Schoch. 

Schoch tror att såväl Sfinxen som Gizapyramidernas stomme och många andra megalitiska byggnadsverk över världen uppfördes av en civilisation som utplånades av en serie ofattbara naturkatastrofer vid tiden för den senaste istidens slut. De möjliga beläggen för dessa katastrofer ska vi återkomma till. 

Även andra forskare ansluter sig till denna hypotes, som liksom Sfinxens omdatering börjar bli alltmer accepterad. Men medan de flesta lutar åt att boven i dramat var vågor av förödande kometnedslag, tror Schoch att den dödliga källan var densamma som ger oss liv: solen. 

– Solen är mer instabil än vi tror, säger han. 

Vi har dock haft turen att uppleva en ovanligt lugn period de senaste millennierna. 

Kraftiga solutbrott, då enorma mängder plasma, partiklar och strålning slungas ut, finns dokumenterade i historisk tid. Om jorden hamnar i skottgluggen, särskilt om det skyddande magnetfältet är försvagat, kan konsekvenserna bli ödesdigra. 

En geomagnetisk storm 1859, den så kallade Carringtonhändelsen slog ut den rudimentära elektronik som då fanns. Telegrafister kunde sända meddelanden även när de slagit av strömmen, telegrafstolpar slog gnistor och telegrafstationer började brinna. Norrsken syntes så långt söderut som i centrala Mexiko och i Karibien. 

Ett annat troligt stort solutbrott inträffade år 774. Den rykande pistolen är en plötslig och kraftig ökning av halterna av bland annat de radioaktiva isotoperna kol-14 och och beryllium-10 som mätts upp över hela jorden och daterats till detta år. 

Båda dessa händelser framstår som en västanfläkt i jämförelse med vad som hände vid slutet av den senaste istiden, enligt Robert Schoch. Han menar att utbrotten då fick landisarna att kollapsa, med tillhörande massiva översvämningar, berg att smälta och skogsbränder att rasa i åratal. 

Schochs tes är att en mörk tidsålder på flera tusen år vidtog, då de få människor som fanns kvar fick försöka överleva i underjordiska gångar eller naturliga grottor. Ett häpnadsväckande sådant underjordiskt system av gångar och salar i flera våningar finns i Derinkuyu i centrala Turkiet. 

När civilisationen sedan kom i gång var det enligt Robert Schoch inte premiär, som standardversionen lyder, utan en omstart. 

– Vi har otrolig hybris. Sanningen är att naturliga händelser kan slå ut oss. Astrofysiken pekar mot ännu ett verkligt katastrofal solutbrott. Vi borde lära oss av historien. 

Idén om en utplånad tidigare civilisation återges av sina anhängare i den ena fantasifulla versionen efter den andra. Vi ska inte fördjupa oss i dessa, hur lockande de än är. Men själva kataklysmen är inte bara en idé. Den bygger på vetenskap. 

Ett centralt begrepp i sammanhanget är något som heter yngre dryas. Min gissning är att de av er som intresserar er för mänsklighetens ursprung kommer att stöta på denna term igen. Det handlar om den geologiska period som markerar slutet på den senaste istiden, mellan 10 900 och 9 700 före Kristus. Femtio mänskliga generationer, men ett ögonblick med geologiska mått 

Bland annat isborrkärnor från Grönland och sjösediment från Kanada visar att klimatet strax före och under denna period uppvisade våldsamma svängningar. Geokemiska lämningar på fyra kontinenter pekar på mycket dramatiska händelser som kolossala skogsbränder. 

Yngre dryas är också en röd tråd i Netflix-succén Ancient Apocalyse med journalisten, författaren och fristående forskaren Graham Hancock som värd. Serien fick snabbt en av strömningstjänstens högsta tittarsiffror, men det arkeologiska etablissemanget kunde hålla sig för skratt. Den brittiska tidningen The Guardian kallade Ancient Apocalypse ”den farligaste serien på Netflix just nu”. 

Hancocks serie tänjer på gränserna även för dem med en alternativ historiesyn, eftersom den inte tar upp de ”självklara” platserna som Gizaplatån eller Peru. 

Serien börjar i Indonesien, där en pyramidliknande struktur, Gunung Padang, nu grävs ut och av en del forskare tros vara 20 000 år gammal. Därefter söks spåren av en uråldrig civilisation i bland annat Mexiko, Malta, Nordamerikas uråldriga människoskapade kullar och på havsbotten utanför Bahamas. Graham Hancock letar också efter bevis för en kataklysm i exempelvis den underjordiska staden i Derinkuyu och i märkliga naturformationer i nordvästra USA. 

Hancock får in en viktig poäng genom att välja mindre kända platser. Avancerade megalitiska lämningar, vars tillblivelse är svår att förklara med rådande historiesyn, finns över hela världen. 

Det kanske viktigaste avsnittet i Ancient Apocalypse ägnas åt det fynd som i praktiken kullkastar alla föreställningar om att den mänskliga civilisationen uppstod för högst 6 000 år sedan: Göbekli Tepe. Det är en vidsträckt samling murade inhägnader med stora T-formade pelare placerade i en viss, återkommande ordning. På pelarna har symboler karvats ut, bland annat olika stiliserade djur. 

Lämningarna, som ligger i sydöstra Turkiet (inte långt från Derinkuyu) började grävas fram av den tyska arkeologen Klaus Schmidt så sent som 1995. Uppskattningsvis 95 procent av komplexet återstår att utforska. 

Det förefaller som om platsen övergavs och medvetet begravdes under jordmassor. Kanske för att bevara den för eftervärlden. Ingen vet säkert. Fördelen för oss med att detta skedde är att det går att datera lämningarna. Jordmassorna som avlägsnas innehåller organiskt material, som kan kol-14-dateras. Därför vet vi att Göbekli Tepes äldsta delar är minst 11 500 år gamla.

När detta faktum spreds i den akademiska världen och så småningom i medierna stärktes i ett slag aktierna för de forskare som envist arbetat för att ändra det gällande paradigmet. 

– Dateringen av Göbekli Tepe bekräftade allt jag hade sagt om att det fanns en civilisation mycket tidigare än vi får lära oss, säger Robert Schoch. 

Vad dessa märkliga inhägnader med T-pelare användes till är höljt i dunkel. Naturligtvis pågår en diskussion om saken. 

Författaren och fristående forskaren Andrew Collins har skrivit flera böcker om Göbekli Tepe. Hans tolkning av symbolspråket på pelarna, exempelvis olika hunddjur, och deras linjering med vissa himlakroppar är att hela komplexet är en varning till eftervärlden: apokalypsen kommer från himlen. Apokalypsen kan ha kommit i form av förödande nedslag av kluster av exploderande kometer (tolkade som hunddjur med yvig svans) under en lång, kuslig period. 

Monumenten skulle i så fall representera ett 1 500 år gammalt kollektivt minne av en kataklysm som kan ha slagit ut lejonparten av den mänskliga befolkningen. 

För att försäkra sig om att det aldrig skulle hända igen var det nödvändigt att på något sätt blidka de himmelska krafterna, menar Collins. 

Collins tror, baserat på fynd som gjorts, att en elitgrupp anlände från norr, övertygade den lokala befolkningen om att de visste hur en andra apokalyps skulle undvikas och instruerade dem att ägna sekler åt att bygga dessa monument. Samma hypotes hade Klaus Schmidt, som gick bort 2014. 

– Det viktigaste med Göbekli Tepe är dess ålder. Platsen liknar ingenting som kom efter, säger Collins. 

Sedan några år står det klart att Göbekli Tepe bara är ett av många snarlika forntida megalitiska komplex i området, bland andra Karahan Tepe knappt fem mil därifrån. 

En tankeväckande egenhet hos Göbekli Tepe är att de mest avancerade inhägnaderna är de äldsta. Det är som om kunskaperna klingade av under seklerna, medan komplexet byggdes. Vilka destruktiva omständigheter kan ha rått för att dämpa skaparkraften så? 

Det är just möjligheten att datera lämningarna som gör Göbekli Tepe så viktigt. Som nämnts tror många att de mest avancerade byggnadsverken är de äldsta också i Peru, Egypten och på många andra platser, men utan en vedertagen datering som kan belägga saken blir det en gissning, kvalificerad eller ej. 

Tack vare Göbekli Tepe vet vi nu att avancerade megalitiska strukturer med rik symbolik uppfördes åtminstone så långt tillbaka som när den senaste istiden tog slut, alltså dubbelt så långt tillbaka i historiens djup som det vi trott var civilisationens gryning. 

Ville människorna som byggde komplexet varna oss? De vore inte de enda. 

Skapelseberättelser där en forntida katastrof i det närmaste utplånade mänskligheten, i synnerhet genom förödande översvämningar, förekommer i fascinerande likartad form hos kulturer över hela världen. Vi talar om hundratals. 

Oavsett om man nu tycker att berättelsen om vårt ursprung behöver revideras eller om man vill stå kvar i det konventionella lägret är det klokt att ställa sig frågan vem som har bevisbördan. 

De som representerar den rådande ordningen försöker alltid hävda att det är de som går emot denna ordning som måste bevisa att de har rätt. Utgångspunkten är att det de flesta tror (därför att det är vad som lärs ut) måste vara det troligaste. 

Men är det verkligen så? Vad är intuitivt rimligt? Det är en gåta hur femtio eller hundra ton tunga stenblock kunnat transporteras miltals från stenbrott, ofta uppför berg, utan motorer eller ens hjul. 

Och det är en gåta hur i hela fridens namn kulturer utan härdat stål, än mindre diamantverktyg eller elektriska maskiner, kunnat forma hård sten så exakt att vi med nöd och näppe klarar det med dagens teknik. 

Ju mer man tar reda på och tänker själv i frågan om mänsklighetens och civilisationens ursprung, desto mer framstår det som om den rådande ordningens försvarare utför ett trick; de vänder på den bevisbörda som är naturligast. 

Om man föreställer sig att det fanns en avancerad civilisation – eller flera – som gick under blir det mindre underligt att vi i dag finner forntida byggnadsverk som trotsar all känd historisk teknik. Det blir mindre konstigt att de äldsta verken är de mest avancerade. Det blir mindre obegripligt att det finns så många samstämmiga myter om en tidigare apokalyps om de har historisk bäring och inte bara är märkligt likartade sagor. 

Och det ser inte längre ut som om civilisationen fick ett lidnersk knäpp för mellan 4 000 och 6 000 år sedan, efter 200 000 år av stenålder. Det ser ut som om vi gjorde en nystart och som om människan haft lite mer tid på sig att komma hit än vi trott. 

Det skulle i så fall betyda att vi inte är pionjärer utan arvtagare. Tänk om vi har avgörande kunskaper att hämta från tidigare upplagor av oss själva? Tänk om vi har glömt något mycket viktigt? 

En tidigareläggning av civilisationen med tiotusentals år skulle kullkasta bilden av vår tids ordning, vår tids ledare och vår tids teknik. Det skulle inte längre vara självklart att vi som lever här och nu är den mänskliga utvecklingens krona. Är det det som får försvararna av den rådande ordningen att sätta klackarna i backen?

***

Läs även: Covidpolitiken – censur som aldrig fick ifrågasättas

Läs även: Därför tonas goda nyheter om klimatet ned