Ett brev till mina döttrar: Är det millimeterrättvisa ni vill ha?

Bland vårvinterns större högtidsdagar sätter jag tveklöst internationella kvinnodagen (8 mars) före både våffeldagen (25 mars) och fettisdagen (i år 13 februari). Väl medveten om att såväl kolhydrater som kvinnor kan utgöra farliga frestelser i mitt liv, blir valet ändå lätt, eftersom kvinnodagen påminner om stora och viktiga framsteg för oss människor, både kvinnor och män.

Den är inte heller fetmande.

"Framsteg?" hör jag en och annan missnöjd feminist harkla sig: "Vi kvinnor är ju fortfarande förtryckta". Nja, säger jag. Av Existensen och Biologin, kanske, beroende på hur man värderar exempelvis de olika rollerna i reproduktionen, klimakteriet och ert lägre våldskapital.

Men politiskt? Och beträffande de reella möjligheterna att förverkliga er fulla potential? Här sätter jag kraftiga frågetecken för feministiska tankefigurer om kvinnlig underordning och patriarkat. Och hamnar därför betydligt närmare Åsa Moberg än hennes nästan jämnåriga "feministkollega" Gudrun Schyman.

Redan för 46 år sedan, i Aftonbladet, skrev Moberg: "I dag kan det ofta kännas som att kvinnokampen står och stampar på samma fläck utan att utvecklingen rör sig det minsta framåt. Men om Fredrika Bremer fick se 1978 års aktiva tjejer gå fram i politiken och idrotten och massmedia skulle hon inte begripa vad vi har att klaga på. Har inte allt blivit möjligt?"

Medan Schyman tycktes se glaset som bara halvtomt i sitt beryktade talibantal från 2002: "Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige."

För en snabbgenomgång av segrar för kvinnosaken väljer jag här att citera ur rapporten 150 år av feminism – från kvinnosak till jämställdhetspolitik (Ann-Marie Ljungberg, Johan Lönnroth & Jimmy Sand; Tankeverksamheten i Göteborg):

"Den första vågens början brukar dateras till någon gång mellan slutet av 1700-talet och mitten av 1800-talet. Till en början handlade feminismen om kampen för kvinnors juridiska rättigheter, framför allt rösträtten. /…/ Den andra vågens feminism intresserade sig mer för ojämlikheter i samhällsmönster och om uppvärderandet av kvinnor. Den försökte hantera frågor om till exempel sexualitet, familj, arbetsplatser och rättigheter som har att göra med havandeskap och barn. Den riktade också uppmärksamhet mot frågor som rörde misshandel och våldtäkt inom äktenskapet. I samband med att tredje vågens feminism uppstod runt 1990 började feminister ägna sig mer åt intersektionell analys, det vill säga, analyser av situationer i vilka flera olika sorters underordning samverkar, som klass och kön, eller kön och socialgrupp. Den tredje vågens feminister diskuterade också frågor om särart och likhet." 

Den 8 mars råkar också vara poeten Anna-Maria Lenngrens dödsdag (1817). En av hennes mest berömda dikter heter Några ord till min k. dotter, om jag hade någon. Huruvida den är satirisk har litteraturvetare tvistat om; men under alla förhållanden visar den hur mycket snävare kvinnoblivandet var för några sekler sedan. Här några fraser:

Med läsning öd ej tiden bort –

Vårt kön så föga det behöfver,

Och skall du läsa, gör det kort.

Att såsen ej må fräsa öfver!

/… /

Försigtigt äfven undanvik

All brydsam forskning i gazetten!

Vårt hushåll är vår republik,

Vår politik är toaletten.

Blif vid din bågsöm, dina band,

Stick af ditt mönster emot rutan

Och tro, mitt barn, att folk och land

Med Guds hjelp styras oss förutan!

När sig en qvinna nitisk ter

Att staters styrselsätt ransaka,

Gud vet, så tycks mig att jag ser

En skäggbrodd skugga hennes haka.

Otvetydigt är att unga kvinnor i dag växer upp med helt andra råd ringandes i huvudet i vårt lyckligtvis talibanfria hörn av världen. Själv har jag – till skillnad från Lenngren – inte bara en utan två döttrar: den äldsta 24, den yngsta 21 – och fortsatt i den här texten riktar jag mig till er, kära Nadja och Alma! 

Lite grand – men inte främst – för att gratta er och ert kön till alla historiska segrar. Mitt huvudsyfte är snarare att så här på högtidsdagen ställa några försiktiga frågor till er kvinnor av i dag. Samt påtala några i köns- och jämställdhetsdebatterna underdiskuterade eller felanalyserade fenomen/omständigheter/argument. Eller rentav vetenskapsfientliga, såsom jag uppfattar saken. Räkna alltså med lite kärleksfull kritik mellan varven. Det vet jag att ni tål. (Kanske blir det rentav lite mansplaining!)

Några biologiska fundamenta kommer också. Dem kommer vi inte undan, varken män, kvinnor eller queer, hur hårt vi än sprattlar i genernas koppel; och vad modern woke-ideologi än dikterar.

Tycker någon av er läsare att den här ansatsen stinker av identitetspolitik? Att jag verkar vara på väg att ställa kvinnor mot män i svepande gruppjämförelser? Jo, det är något jag kommer att göra. Vilket egentligen går mot mina grundläggande politiska reflexer; identitetspolitiken genomsyrar ju de samhälleliga diskurserna alldeles för mycket. Men eftersom vi män så ofta klumpas ihop och ibland förtalas – och eftersom det ju faktiskt är svårt att tala om kvinnor utan att explicit eller implicit jämföra med oss män – så tänkte jag här nämna ett tidstypiskt exempel, från SVT:s Agenda nyligen, när den växande politiska klyftan mellan könen behandlades. 

Unga kvinnor har ju som bekant gått åt vänster, killarna åt höger. En ungdomsprofessor, manlig men uppenbart feministisk i sin analys, talade förklenande om "manosfären". De här männen kan underminera demokratin, sa professorn. Expressens Ann-Charlotte Marteus uppmärksammade föraktet i en ledare:

"Inte ett ord om att man kan vara en normal, intelligent, rationell och välanpassad person även om ens åsikter ligger till höger om Magdalena Anderssons. /…/ Alldeles som om Agenda-redaktionen ser kombon kvinna-vänster som den absoluta nollpunkten vad gäller normalitet. Normen med stort N. I vår tid är det uppenbarligen männen som måste förklaras – och närmast sjukdomsförklaras. Precis som fallet varit med kvinnor genom historien. Kvinnor kunde hållas omyndiga, och nekas rösträtt, med argumentet att de var irrationella hysterikor. Nu kan man låta påskina att svenska unga män röstar höger för att de är losers som sitter framför datorn i en röd MAGA-keps och hatar kvinnor och hbtqi-personer. Samt riskerar att undergräva demokratin. Borde de förresten alls ha rösträtt? /…/ I tv-huset är män från Mars och kvinnor från Bagarmossen."

Ett annat sorglustigt exempel på stämplandet av det manliga som farligt och dåligt, kan vi hämta från utbildningsföretaget Jämställt. På dess hemsida står att småkillars hårdhänta lekar är exempel på "toxisk maskulinitet".

Identitetspolitik är alltså en levande realitet när vi pratar om könen i relativt jämställda Sverige 2024. Med kraftig slagsida för kvinnorna, mot männen. 

För övrigt tycker jag mig minnas en massa efterlysningar genom åren av manliga perspektiv i könsdebatterna. Det beklagas att vi män av ointresse eller feghet håller oss undan. Nå, jag tänker inte huka. Här kommer därför en första fråga till er, Nadja och Alma, avseende just omsorgen om demokratin:

Varför verkar kvinnor benägna att tysta sina meningsmotståndare?

Jag lutar mig här mot oroande siffror från rapporten Politisk tolerans och självcensur i orostider av statsvetarna Thomas Persson och Sten Widmalm (ur Du sköra, nya värld, Göteborgs universitet).

Det framkommer att män mer än kvinnor ibland ser sig tvingas idka självcensur; det vill säga knipa käft om vad de tycker. Det måste förvisso inte vara kvinnors "fel". Men eftersom kvinnor lutar vänster och män höger, och eftersom människor till höger känner sig manade till självcensur mer än vänstermänniskor, så infinner sig misstanken att mönstret lyder: vänstertjejer tystar högerkillar. 

En misstanke som når ett slags bekräftelse i de siffror som visar att fler kvinnor än män vill undandra demokratiska rättigheter från grupper man ogillar. (Såsom sverigedemokrater, "anti-vaxxare" och abortmotståndare.)

Anordna och delta i demonstrationer: 37 procent kvinnor säger nej till denna rätt för ogillad grupp; andelen nej-sägande män: 31 procent. Bilda en organisation för gruppens verksamhet: 41 procent kvinno-nej, respektive 36 procent mans-nej. Bli statsminister: 67 procent av kvinnorna säger nej, 61 procent av männen.

En annan oroskälla vad gäller er kvinnors demokratiska instinkter härleder jag till metoo. Jag vill dock först säga, för undvikande av missförstånd, att metoo var värdefullt i det att en massa destruktiva strukturer inom arbetslivet avtäcktes. Men det finns tyvärr goda skäl att kritisera brett förekommande avarter inom metoo-rörelsen. Skribenten Ann-Charlott Altstadt talar (i Bulletin) om den "psykotiska variant av feminism som innebär att så fort en kvinna kritiseras, ifrågasätts eller häcklas, så tolkas det automatiskt som kvinnohat och misogyni från ett maktfullkomligt men samtidigt skadeskjutet patriarkat". Altstadt fortsätter:

"Det stora flertalet feminister som gjort traditionell mediekarriär som politiska kommissarier kommer tyvärr aldrig att reflektera eller göra avbön. De har investerat för hårt i denna politiska – i dubbel bemärkelse – bubbla. Men egentligen har ingen svikit kvinnor mer än de mediafeministiska normsättarna. De har inbillat kvinnor att de är rättslösa, att ingen tror dem, att deras röster tystas och att det är patriarkatet som ligger bakom att så många våldtäktsanmälningar läggs ner."

Vilket, menar Altstadt, inte har något som helst stöd i uppdaterad forskning om sexbrott och hur de hanteras rättsligt.

Nu från den stora världen till ett minerat område i den lilla världen, vållandes starka konflikter: städning. Jag undrar: Varför är ni så jobbiga när det gäller städning? (Jag tittar mest på dig nu, Alma. Och på din mor, som under de år vi levde tillsammans kunde vara riktigt obehaglig i sin oempatiska kommandostil.) Är det inte bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete?

Därmed inte sagt att jag gjort författaren Dan Höjers städspaning till något slags rättesnöre och skäl att vara lat:

"Egentligen finns det ingenting som säger att vi måste städa hemma för att hålla oss friska. /…/ Inte ens toaletten blir farlig för människan om vi låter bli att tvätta den på några månader. Inte så länge vi inte slickar på toalettringen eller trycker våra slemhinnor mot toaletten. Ur smittsynpunkt är det farligare att tala med någon." (Ur Äckligt? Rabén&Sjögren, 2005.)

Hälften av alla i en parrelation upplever oenighet om städningen, och det är framför allt ambitionsnivån som ligger till grund för bråken. Detta enligt en undersökning från städföretaget Hemfrid (utförd av Novus). Man bråkar också om när det behöver städas, kvaliteten på städningen och vem som städar mest/minst.

För en breddad bild av den lilla världens hushållsarbete kan man gå till SCB:s Tid (2021), en studie över tidsanvändning. Ur sammanfattningen: "Kvinnor ägnar generellt mer tid än män åt aktiviteter som att laga mat, städa, tvätta och på omsorg om de egna barnen (matning, påklädning, hygien, läggning). /…/ Män ägnar generellt mer tid än kvinnor på förvärvsarbete, underhåll och reparationer av bostaden och fordon."

På vad grundar jag då min tro, att det är ni kvinnor som driver städgrälen? Egna och andras erfarenheter, bland annat. Jag hyser på samma grund också tron att (åtminstone i medelklassen) kvinnor skäller och gnäller mer på sina män än vice versa. Det är en faktiskt lite sorglig iakttagelse jag gjort genom åren, att tonen är betydligt gnälligare och kritisk, inte sällan föraktfull, från kvinna till man än tvärtom. 

Det lite märkliga uttrycket "regeringen", när män refererar till sin kvinna, pekar i samma riktning, eftersom det inte har någon direkt motsvarighet åt motsatt könsligt håll. 

Toffelhjälten Lilla Fridolf, förtryckt av sin Selma, är ett exempel att plocka upp från populärkulturen. Och jag fick vatten på min kvarn när Henrik Schyffert gästade SVT:s talkshow Carina Bergfeldt. Han gav då "grälråd" utifrån sin relation med komikerkollegan Nour El-Refai: "Förlora alla krig! Försök aldrig få rätt. Säg förlåt, lova bättring, gör precis som hon säger." (Vinsten för Schyffert, berättade han, var att han ibland får åka på jakthelg med andra män.)

Mina försanthållanden om gräl och städning finner jag visst stöd för också i Malin Haawinds böcker Satans skit: en bok om smuts och Dra åt helvete: en bok om gräl (Fri Tanke förlag).

Att städning är en central aktivitet i kvinnors liv demonstreras för övrigt av mängden kvinnoskrivna böcker på området. Exempel: Estrid Bengtsdotters Städa!, Bridget Bodoanos Enkla knep för ett fläckfritt hem, Ett renare liv av Tine Holt och Birgitte Magnussen, Marléne Erikssons Städglädje, japanska Marie Kondos internationella succé Konsten att städa.

Haawind citerar etnologen Jonas Frykman: "Genom att återställa ordningen, vilket ju är målet för varje städning, så reorganiserar vi vår närmiljö, definierar världen så som vi vill ha den. Städningen har således både en praktisk aspekt och en symbolisk som handlar om vårt behov av att ha fast fäste i den värld där vi lever." 

Haawind för tanken vidare: "Om situationen på ens arbetsplats är rörig och osäker och skapar oro så kan man åtminstone ha ett perfekt organiserat kylskåp. Det hjälper inte jobbsituationen, men det kan ge individen en liten känsla av kontroll och åtminstone tillfälligt lugn."

Här vill jag skjuta in iakttagelsen att kvinnor tycks behöva den där kontrollen och det där lugnet mer än män. 

Två av tre sjukskrivna för psykisk sjukdom här i Sverige är kvinnor. I den senaste folkhälsoenkäten från Folkhälsomyndigheten om stress framkom en tydlig könsskillnad. Bland unga kvinnor i åldern 16-29 år känner sig 37 procent stressade. Bland män i samma ålder: 17 procent. Och i psykiatrikern Anders Hansens SVT-serie Din personlighet framkommer att gällande det personlighetsdrag som handlar om oro, ängslan, ångest, självtvivel – neuroticism – så får kvinnor högre "poäng" än män. 

Uppenbarligen kan alltså en psykologisk komponent läggas till den historiska – kvinnan hade ju huvudansvaret för det borgerliga hemmet under framväxande industrialism och urbanisering – när städningens könsladdning ska förklaras.

Iris Marion Youngs klassiker Att kasta tjejkast: texter om feminism och rättvisa tas också upp hos Haawind, utifrån hemmets dubbelhet för kvinnor: "Penelope som sitter vid hemmets härd och väver, som vårdar och bevarar det gemensamma hemmet medan maken far vida kring på äventyr har i flera årtusenden varit en sinnebild för den västerländska föreställningen om kvinnlighet." 

– Det är mycket skam och skuldkänslor kopplat till detta. Man ser idealet men lyckas inte själv uppnå det, men tänker att "alla andra" har det städat och fint, citeras en psykolog.

Städkonflikterna blottlägger dessutom olika grälstilar hos könen. "Det berättas om och om igen om tysta tillknäppta män och verbala kvinnor med koll på sitt känsloliv. Där har vi själva formen för grälet. /…/ Förmodligen upplever de båda parterna i en konflikt maktsituationen helt olika. Om en av dem är superverbal, hetlevrad och gåpåig medan den andra är tyst och den som drar sig undan så kommer förmodligen båda känna sig maktlösa."

Den tysta känner sig pressad av den hetlevrade. Och den hetlevrade vill bli hörd och få respons, men känner sig ignorerad.

"Jag skulle ljuga tungan svart om jag sa att det inte går att se ett könsmönster även i detta", skriver Haawind. "Mina intervjuer pekar i en mycket tydlig riktning."

Hon berättar om en av sina klokaste och mest brinnande feministiska väninnor, som en gång sagt:

"Ibland tänker jag att det skulle vara så mycket lättare att bara ge efter och falla in i de klassiska könsrollerna. Att bara ta all jävla städning i stället för att bråka om all jävla städning."

Särskilt under PMS bör gräl – ja, konflikter överhuvudtaget – undvikas. "Premenstruellt syndrom (PMS) är vanligt, /.../ upp till 30 % har måttliga fysiska och/eller mentala besvär. Den svårare formen, PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom), drabbar 3-5 %, med svåra humörsymtom som påtagligt påverkar relationer, social funktion och arbetsliv." (Internetmedicin.) Jag vågar påstå att många män i likhet med mig hellre går in i ett varghägn med en utsvulten flock, än ertappas med glömd diskmaskinstömning av närstående pms-kvinna.

Innan vi lämnar ämnena gräl och städning, kära Nadja och Alma, vill jag dra en lans för professorn i neurobiologi Annica Dahlström och hennes kontroversiella bok Könet sitter i hjärnan (2007). I den hävdar hon att vi män är dåliga på att städa eftersom vi inte ser dammtussarna. Testosteronpåverkan under fostertiden gör tydligen att mäns och kvinnors ögonbottnar utvecklas olika. Vi män får ett mer fokuserat seende, medan kvinnors synfält sträcker sig nästan 180 grader.

– Sedan tycker ju de flesta karlar inte att det är särskilt viktigt att städa. Medan kvinnor vantrivs när det är dammigt, har Dahlström sagt i offentligheten, till mångas förskräckelse.

Och apropå att könet sitter i hjärnan, tjejer; i den grå klumpen finner vi viktiga nycklar till att män och kvinnor hamnar på olika plats i många makt- och framgångshierarkier. Exempel: Börsföretagen har fler manliga än kvinnliga toppchefer. Skälet måste alltså inte vara diskriminering eller mossiga könsroller.

"Den stora skillnaden är att män har större variation än kvinnor i mental förmåga", skriver liberale idéhistorikern Johan Norberg i boken Hjärnrevolutionen – varför din intelligens påverkar allt du gör och allt du gör påverkar din intelligens (2012). Annorlunda uttryckt: det finns fler riktigt smarta och fler riktigt korkade män än det finns motsvarande hög- och låg-IQ-kvinnor. 

Vi ska därför, skriver Norberg, "inte bli förvånade om det är vanligare att finna män på de högsta och mest välbetalda positionerna – och bland dem som hamnar helt utanför".

Vidare påverkas vi av könshormoner. "Det finns tecken på att män med mer testosteron har större spatial förmåga och mindre verbal förmåga." För kvinnor slår halten av östrogen åt motsatt håll. Testosteron är också kopplat till risktagande, vilket ju har bäring på yrkesbanor. För övrigt blir flickor som exponeras för mycket testosteron som foster, mer "manliga" än genomsnittet.

Den konservative samhällsdebattören Charles Murray landar i liknande slutsatser i boken Human diversity (2020). Han kommer också in på den så kallade jämställdhetsparadoxen. Den innebär att män och kvinnor gör mer könsstereotypa yrkes- och utbildningsval i jämställda länder, som Skandinavien, än i mindre jämställda länder. Varför? Jo, säg att en kvinna i Pakistan har fallenhet för matte. Då kan hon känna sig manad att bli ingenjör, för att säkerställa en god lön. Medan en svensk eller norsk kvinna kan välja mer fritt efter intresse, eftersom deras samhällen är rikare och kvinnomakten större. Man har så att säga "råd" att välja efter hjärtats lust.

Murray berättar också att man vid studier på bebisar kunnat se hur flicke-barn intresserar sig mer för ansikten, medan pojkblickar dras till mekaniska objekt. Detta i så späd ålder att eventuellt könsstereotyp uppfostran inte hunnit få effekt. (Till och med ap-barn uppvisar de här skillnaderna. Ap-pojkar gillar objekt, ap-flickor dockor.)

De feminister som hävdat att könsdifferentierade yrkesval beror enbart på tradition och uppfostran – "könet är en social konstruktion", som det kom att heta i regeringsdokument från 90-talet – har alltså haft fel. Vilket världsberömde psykologen Jordan Peterson kunde förklara för en okunnig Annie Lööf i talkshowen Skavlan 2018. Lööf trodde att det räckte att ge tjejer mer moderna förebilder, så skulle de göra mer "jämställda" val.

En olycklig konsekvens av bristande biologisk förståelse är att man lätt kan få för sig att bristande likhet är detsamma som bristande jämlikhet. Nästa steg blir då att politiskt sträva mot equity – lika utfall – i stället för att säkerställa equality – lika förutsättningar. Steget efter det är totalitärt; olika utfall för olika grupper ska bekämpas med expanderad statlig makt.

När jag själv gav mig in i könsdebatten under just 90-talet förundrades jag över många feministers totala förnekande av biologins – det genetiska arvets – styrning av våra personligheter. Det är ju alldeles självklart att exempelvis de skilda rollerna i reproduktionen hos däggdjurshonan respektive däggdjurshanen (inklusive människan), kommer att påverka beteendet på många plan. 

Till exempel kan en hane kosta på sig att skvätta runt med spermierna hej vilt. Att bli med barn med fel partner har ju ingen egentlig kostnad. Men honan måste vara kräsen; hon har inte så många graviditeter på sig under sitt reproduktiva liv. Det vill därför till att hon väljer en bra hane för att hennes avkomma ska optimera sina chanser att själva få barn.

Här öppnar sig existentiella könsorättvisor, omöjliga för politiken att lösa, men som ändå säkert ger eko i debatten.

"Om man utgår från att alla människors djupaste strävan är att bli älskade förstår man lättare vidden av olikheten", skriver Moberg. Män blir "mer älskade ju mer pengar och framgång de har /…/ Ålder, makt, succé, alla yttre tecken på trygghet och säkerhet ökar deras erotiska attraktionskraft." Men för kvinnor gäller ungdom och skönhet.

I antologin Klimakteriet (Atlas, 2019) skriver Tove Leffler i förordet att "genomgående i texterna är avundsjukan på männen", samt att kvinnor tidigt i livet måste "väga in klimakteriet när man gör sina livsval: vilka jobb man ska ta, vilka män man ska ligga med och hur länge man kan hålla på och slarva runt utan att ta något som helst ansvar".

Åsa Beckman sörjer att inte få vara "objekt" för sexuellt begär längre, Sara Kadefors skriver att "när mensen upphör tar också mycket annat slut". Vilket hon hatar. Men känslorna är komplexa: "Jag hatar mitt eget hat, mot mig själv och min kropp. Jag hatar min gränslösa åldersfixering."

Texterna är lyckligtvis inte bara nattsvarta. Moberg gläds åt att nu tillhöra vad hon kallar "det tredje könet", bortom reproduktiva krav. Och professor Agnes Wold beskriver klimakteriet – som människan delar bara med späckhuggare och grindvalar – som en evolutionär succé, i det att "mormor" kan hjälpa döttrarna med deras barn. 

Det var sannerligen inte bara jag som fick mina fiskar varma under 90-talet. Dåvarande docenten i farmakologi Kerstin Uvnäs Moberg och läkaren och djuppsykologen Rigmor Robert hamnade rejält i skottgluggen för sin bok Hon&Han – födda olika (1994):

"I vår tid", skrev författarna i första kapitlet "ifrågasätter man mer än någonsin förr de samhällsnormer som berör kvinnligt och manligt."

De fortsätter med att försäkra att de själva "i alla avseenden är för ett jämställt och rättvist samhälle där kvinnor deltar i politik och arbetsliv och har samma möjligheter som män". Men de menar att det är problematiskt att samhället "bortsett från aspekter av kvinnligt och manligt som är grundande i vår konstitution och som därför inte går att manipulera utan risk för biverkningar".

Det var i de här debattsammanhangen man slängde ord som "livmodersfeminister" (eller särartsfeminister) och likhetsfeminister omkring sig. Likhetsfeministerna hänvisade gärna till den ikoniska feministen Simone de Beauvoir (Jean-Paul Sartres "livskamrat"). Hennes epokgörande bok Det andra könet (1949) har av både Åsa Moberg och en av de ledande svenska 90-talsfeministerna Nina Björk kallats det århundradets viktigaste feministiska verk.

Nyckelmeningen hos de Beauvoir lyder: "Man föds inte till kvinna, man blir det." En ganska utbredd de Beauvoir-tolkning är att denna sentens innebär biologiförnekelse. Döm därför om min förvåning när jag på 90-talet läste de Beauvoir och insåg att hon fäste stor uppmärksamhet vid hur kvinnan – och mannen, förstås! – i hög grad var bunden till sitt biologiska kön. Men könet var inte hennes öde. Att på lika villkor få delta i arbetslivet var ett av de viktigaste målen att sträva efter.

Åsa Moberg, som 1997 utkom med den hyllade boken Simone och jag: tankar kring Simone de Beauvoir har i flera sammanhang pekat på detta missförstånd, att de Beauvoir skulle vara antibiologisk i sin feministiska analys.

"Få enskilda meningar torde ha blivit lika missförstådda som Simone de Beauvoirs 'Man föds inte till kvinna. man blir det', skriver den norska litteraturvetaren Toril Moi. Hon klargör att Beauvoir såg kvinnligheten som en enhet där biologiska och sociala omständigheter samverkar med varje enskild kvinnas personliga erfarenheter."

Det är nog ingen djärv gissning att många av fansen/läsarna till Nina Björks svenska feministklassiker Under det rosa täcket (1996) också de har missförstått de Beauvoir. Under det rosa täcket – vars titel syftar på de blå och rosa täcken pojkar och flickor lindades in i på BB – är en i långa stycken briljant beskrivning av hur samhället "konstruerar" kvinnlighet genom skönhetsideal, populärkultur, uppfostran och mycket mera. 

Björk påpekar till exempel hur den nakna kvinnokroppen av modeindustrin "kläs på" en massa plagg som ska göra den mer kvinnlig; och hur det naturligt kvinnliga håret på vissa kroppsdelar rakas bort, också det för att förstärka det kvinnliga.

Hon skriver om tre stadier i feminismen, "ett där kvinnor vill uppnå jämlikhet med männen på det politiska och ekonomiska planet genom att hävda att kvinnor är som män, att inga skillnader finns mellan könen; ett där kvinnor betonar sin särart i positiva ordalag, ett slags 'kvinnor är annorlunda än män, men de är bra annorlunda'; och ett där själva begreppen 'män' och kvinnor' upplöses, där de ses som rena fiktioner".

Björk själv vill lösa upp de berättelser som skapar manlighet och kvinnlighet; en feminism som inte vill uppvärdera "det kvinnliga" utan som vill ha "en upplösning av könsidentiteter, som vill slita av kvinnan hennes kläder, inte för att då finna en naken, sann kvinna, utan för att finna: ingenting eller allting".

På ett annat ställe skriver hon: "Har könen avslöjats som de kulturella konstruktioner de är?" Hon polemiserar hårt mot de så kallade "livmoderfeministerna". Som vetenskapsjournalisten Annika Dopping, som (i DN 1994) skrivit att tiden kanske "ändå är kommen att mer offentligt formulera att vissa grundläggande biologiska könsskillnader påverkar våra liv" och (i Aftonblandet) att "skräcken för att denna nya kunskap om kvinnan automatiskt skulle förpassa henne tillbaka till den historiskt korta tid då hon varit hemmafru verkar lite absurd". 

Och mot moderata politikern Britt Mogård som i SvD skrev att hennes utgångspunkt är "att män och kvinnor har var sin egenart och att män och kvinnor i lika mån bidrar till samhällets bestånd och framtid. Men kvinnor får inte låta sig luras att ställa upp på kompetenskrav som ensidigt uppställts av männen. Kvinnor måste kräva att deras åsikter och deras kvalifikationer betraktas i samhällsutvecklingen./…/ Mannen får inte vara normen, idealet."

Boken är alltså ett slags civilisationskritik på könets område, och Björk ska hyllas för sin skarpa blick. Men om jag förstått saken rätt har hon i dag ändrat uppfattning i vissa avseenden, och det är i så fall glädjande, för när jag nu läser om boken påminns jag om dess överdrivet antibiologiska grundton.

Varken kvinnor eller män bör ju vara sina kroppars fångar, det håller nog alla med om. Men en långsiktigt hållbar frigörelse måste ta hänsyn till livets realiteter. I viktiga avseenden föds vi faktiskt till just kvinnor och män.

Den Nina Björk som skrev Under det rosa täcket har så här 28 år senare anledning att vara besviken. Män och kvinnor insisterar med könsstereotypa yrkes- och klädesval. Både män och kvinnor lägger sig under plastikkirurgens kniv, och dagens influencertjejer lägger i en extraväxel med sina uppsvullna ankläppar. Samtidigt som en strid ström av vetenskapliga rön – hjärnröntgen, kraftigt ökad kunskap om gener och hormoner med mycket mera – visar att de biologiska perspektiven har större förklaringskraft än vad man kunde tro på 90-talet.

Men hennes ofta träffande analyser av hur vi människor hela tiden påverkas från alla håll och kanter – ofta omedvetet, inte sällan av intressen som inte vill oss väl – hoppas jag inspirerar er att skärpa också era blickar för allt tokigt i tiden, kära Nadja och Alma.

Och hör ni, ska vi kanske fira våffeldagen tillsammans? I ordet våffla gömmer sig ju "vår fru", alltså Jesu moder Maria. Efter allt det här klagandet på er kvinnor, vill jag gärna hylla någon av ert kön.

Slutorden ger jag till Åsa Moberg, i en plädering mot millimeterrättvisa, med utgångspunkt från att hennes älskade Simone de Beauvoir var uttalad städhaterska: 

"Kvinnans lyckobygge är intimt förbundet med städning, som Simone de Beauvoir beskriver som en ofta destruktiv, ibland rent sadomasochistisk kvinnlig aktivitet. Hon antyder att kvinnor i södra Europa är lyckligare än de i nordligare länderna, därför att de har lättare att tolerera smuts. Det skulle gälla såväl i hushållet som i sexualiteten. Svindlande perspektiv öppnar sig vid tanken. De flesta kvinnor i Sverige i dag skulle föredra att mannen städade i två timmar framför att få ha honom två timmar i sängen i ett ostädat hem."

Moberg fortsätter, nu med blicken vänd mot sig själv.

"Jämställdhet är alltså drömmen. Men om jag var tvungen att välja mellan kärlek och jämställdhet tror jag att jag skulle välja kärlek. Säker är jag inte, bland annat för att det är svårt att veta exakt vad jämställdhet är. Jag vet vad det inte är: Det är inte ett räknande av kronor och minuter i varje detalj av livet. Om jag betalar det så betalar du det. Och om jag diskar i dag så diskar du i morgon och om jag handlar i dag så handlar du i morgon. Jag har sett par som lever så. Det framstår som ett effektivt sätt att långsamt strypa kärleken. Att dela allt mitt itu förutsätter en ömsesidig övervakning som kan förgifta vilket förhållande som helst."

***

Läs även: Var kvinnlig rösträtt ett misstag?

Läs även: Vad blir det av barn som aldrig får tävla?