Meningslös tortyr på låtsas

En stekhet sommardag 2004 klev en sjuttioettåring ombord på ett amerikanskt militärfartyg i Neapel, inkallad som expertvittne. På en tv-skärm kunde experten se en landsman som stod åtalad inför en militärdomstol i Bagdad. Mannen hade beigefärgad jacka, grå t-shirt, blek hy och ett uppgivet ansiktsuttryck. Han var reservist och kallades Chip, hans riktiga namn var Ivan Frederick och han stod till svars för att ha piskat, slagit och tvingat nakna människor att onanera. Chip hade högst militär grad av dem som hade skött fängelset Abu Ghraib i Irak. 

Expertvittnet berättade att han hade tillbringat mer än ett dygn med Chip, och vare sig funnit tecken på psykopatologi eller sadistiska tendenser. I grund och botten, sa fackmannen, är Chip en god människa, son till en gruvarbetare från West Virginia, regelbunden kyrkobesökare, en helylleamerikan som jagade, fiskade, spelade fotboll, hade många nära vänner, ett bra äktenskap med en afro-amerikansk kvinna, och han var en älskad styvpappa till hennes två döttrar. Dessutom var han i bra fysisk och psykisk form när han första gången kom till det ökända fängelset. Veckorna innan hade Chip arbetat med barn i en liten irakisk stad och lärt sig arabiska för att bättre kunna umgås med irakierna. 

Neapelvittnet påpekade att om domstolen letade efter ”rötägg” som skulle straffas för de fruktansvärda händelserna i Abu Ghraib, så borde man söka högre upp. Chip hade erkänt det han gjort, ”men ansvaret för denna underbara människas förfall ligger någon annanstans”, sa experten. Chip var en god människa som hamnat på en plats som var mycket dålig. Han var oskyldig. 

– Vilka hade tänkt ut att det skulle bli såhär, frågade vittnet retoriskt, jo, de i systemet som har makten över situationen.  

Experten pekade ut president George Bush, vars ”besatta inriktning på kriget mot terrorismen skapade alla lagar som möjliggjorde legalisering av tortyr och skapade systemet”, som ytterst ansvarig.  

Den vältalige specialistens anklagade också försvarsministern Donald Rumsfeld, som hade utfärdat instruktioner till cheferna för fängelserna i Guantanamo och Abu Ghraib, och hade godkänt tortyrmetoder som stresställning, isolering upp till trettio dagar, avklädning, tjugofyratimmarsförhör, tvångsrakning av ansiktshår, nyttjande av hundar i syfte att framkalla fobier. 

Därefter namngav vittnet en lång kedja av ansvariga enskilda individer som tillsammans skapat ”en situation” som enligt ”forskning och erfarenhet skapar perfekta förutsättningar för sadistiska beteenden”   

– Ställ alla som medverkat till denna ondska inför rätta, inte bara den som verkställt ondskans slutprodukt, var vittnets budskap till militärdomstolen i Bagdad.   

– Vi måste vidga vår uppfattning om skuld bortom den enskilda individens agerande, och även låta den omfatta de som skapar situationen som korrumperar, förför den enskilde att begå sådana vidriga handlingar.  

Att Philip Zimbardo var kallad som vittne i rättegången var följden av en studie han hade genomfört 33 år tidigare, då han hade byggt ett eget fängelse. Den fick namnet Stanford Prison Experiment. Det blev ett av psykologins mest kända forskningsprojekt, omnämnt i läroböcker över hela världen. Det brukar åberopas som stöd för vad socialpsykologer benämner som situationens kraft när det gäller vad som styr mänskligt beteende. När upphovsmannen och Stanfordprofessorn Zimbardo tog farväl av jordelivet i oktober 2024, beskrevs han i New York Times som ”en av de mest kreativa och inflytelserika psykologerna i sin generation”. Men hans fängelsestudie var lika ökänd som den var känd. Både för hur den genomfördes och för de slutsatser experimentledaren drog.  

Zimbardos föräldrar var immigranter från Sicilien och familjen växte upp i ett fattigt område i The Bronx i New York. Pappan var elektriker, men saknade utbildning och hade sällan jobb, familjen levde på socialbidrag och i kvarteret, har Zimbardo berättat, var ungarna beredda att göra vad som helst för att överleva, sno en bil, göra inbrott, handla med knark, sälja sin kropp. Genom att förfalska sin hemadress och uppge att han och familjen bodde i ett finare område blev Zimbardo antagen till en av Bronx finare gymnasieskolor. Där blev han klasskamrat med en viss Stanley Milgram, som i början av 1960-talet skulle bli världsberömd för ett lydnadsexperiment, som har förblivit en referenspunkt för förståelsen av hur lätt vanliga till synes hyggliga människor kan begå ondskefulla handlingar. 

Tidigt i sin akademiska bana blev Zimbardo intresserad av kopplingen mellan aggression och begreppet ”avindividualisering”, en term som hade myntats på 1890-talet av den franske psykologen Le Bon, som menade att vi är mer beredda att bete oss aggressivt i en stor grupp. I den skapas ett kollektivt tänkesätt, gruppen blir en ”mobb”. Omgiven av andra blir vi själva anonyma, och hämningar som får oss att inte bete oss aggressivt i ensamhet försvagas – ansvaret späs ut och trubbar av de individuella skuldkänslorna.  

Efter andra världskrigets slut, när det industriella mördandet och mängden av nazifunktionärer som deltagit i planeringen och genomförandet av Förintelsen kollektivt började bearbetas, famlade psykologer och sociologer efter förklaringar. Ondska hade funnits lika länge som människan, men detta var av en omfattning och för ändamål som dittills aldrig förekommit, som inte tycktes drivas av igenkännbara motiv som girighet eller egennytta, utan verkade vara sitt eget syfte. Hur kunde sådant ske?  

En tidig förklaring formulerades 1951 av sociologen Theodor Adorno. I boken Den auktoritära personlighetstypen framförde han tesen att människor som fostrats i en militaristiskt, stel och auktoritär kultur blev benägna att lyda vilken överordnad som helst, redo att göra vad som helst. Adornos tankefigur utmanades tio år senare av journalisten och filosofen Hannah Arendt som när hon rapporterade från Eichmannrättegången i Jerusalem 1961, där den åtalade SS-officeren hävdade att han var oskyldig till mördandet, bara en vanlig man som gjorde följde order. Arendt myntade begreppet ”den banala ondskan”. Det syftade inte på ondskan som trivial, eller på gärningarna, men på förövaren, den banala massmördaren, kuggen i det mordiska maskineriet. Nickedockan, den lille mannen i den kraftfulla situationen. Som bara gjorde sitt jobb.  

Zimbardo, nyfiken på vilka yttre omständigheter som fick människor att bete sig destruktivt, parkerade en Oldsmobile utanför New York Universitys filial i The Bronx, och ett likadant fordon nära Stanforduniversitetet i det välbärgade San Franciscokvarteret Palo Alto. Han skruvade bort nummerplåtarna och lämnade motorhuven öppen på bägge bilarna. Inom tre dagar hade bilen New York utsatts för 23 angrepp och var totalförstörd, medan dyrgripen i Palo Alto stod orörd i en vecka, med undantag för några boende som varsamt stängde dess motorhuv, så att bilen såg mindre övergiven ut. Zimbardo lät då en forskarkollega demolera bilen med en slägga. Inom kort anslöt sig en folkhop och fordonet totalmassakrerades.  

Experimentet fick dryg tio år senare två psykologer, en som hette Wilson och en som hette Kelling, att formulera en teori de kom att kalla ”trasigt fönster-teorin”. Den sa att det inte är fattigdom eller ojämlikhet som ligger bakom vandalisering i offentliga miljöer. I stället är mänskligt beteende starkt påverkat av symboler av ordning och oordning. Det räcker med ett uns av förstörelse i en stadsdel eller ett samhälle för att kriminaliteten ska börja grassera. Om samhället vill förhindra en sådan utveckling ska det se till kvickt byta ut krossade fönsterrutor, tvätta bort grafitti och omedelbart avlägsna den första bråkstaken ur en grupp. Hypotesen fick stort genomslag, grafitti började skuras undan som aldrig förr, mest uppmärksammat i New York, som bara på något decennium förvandlades från att ha varit en av USA:s farligaste städer till en av de säkraste. 

För några år sedan, när forskarrapporten granskades, upptäckte man dock att stödet för policyn inte stod att finna i Zimbardos studie. Det hade inte varit en allmän spontan mobb som demolerade veteranbilen i Palo Alt, utan en studentgrupp som löpte amok när Zimbardo bad dem göra det för att se vad som hände. Det som hade hänt var att fler studenter från Stanford anslöt till den ursprungliga gruppen. Bilsabotaget i San Francisco hade inget med ”symboler av ordning och oordning” att göra, den blev ett fakultetsspektakel, en happening.

Sommaren 1971 bestämde sig Philip Zimbardo för att undersöka hur mänskligt beteende påverkas av grupper och sociala roller och skrev i en ansökan om forskningsanslag: “De flesta människor lever sitt vardagsliv i en förvissning om att de har mer kontroll över sitt beteende än de faktiskt har. Vi är ofta omedvetna om de enorma krafter som sociala situationer utövar på oss i syfte att forma, styra och manipulera vårt beteende.”  

Några veckor senare förvandlade han små rum i källarvåningen på Stanforduniversitetets psykologiska institution till celler med gallerdörrar och tre sovplatser i varje. Korridoren fungerade som fängelsegård. En trång skrubb som isoleringscell. Dolda kameror monterades i taket för att övervaka fångarna dygnets alla timmar. Inga fönster, inga klockor. 

Hjälp med att bygga det underjordiska fängelset hade Zimbardo fått av en nyrekryterad assistent, en kille som just släppts ut efter 17 år bakom galler. Stanfordpsykologen satte in en annons i en tidning i Palo Alto: Manliga collegestudenter sökes för psykologisk studie av fängelseliv. 15 dollar om dagen i 1-2 veckor, med början den 14 augusti 1971. För ytterligare information kom till Rum 248, Jordan Hall, Stanford University. 

Zimbardo fick svar från 75 unga män, han valde ut 24 som bedömdes stabila fysiskt och psykiskt och berättade om upplägget: två veckors liv i ett fängelse, där fångarna skulle behandlas som fångar, vara tvungna att delta i experimentet under dygnets alla 24 timmar, medan vakterna skulle jobba åtta timmar om dagen, i tre skift, och kunde leva sitt vanliga liv när de inte jobbade. Av de 24 blev tre reserver, medan de 21 kvarvarande lottades att vara antingen fängelsevakt eller fånge. 

De som blev fångar skickades därefter hem. Vakterna blev kvar, och fick instruktioner: fysiskt våld var förbjudet, men de fick göra vad som krävdes för att hålla ordning. ”Vi kan alltså inte skada dem fysiskt, eller tortera dem. Vi kan skapa tristess, och en känsla av frustration. Vi kan göra dem rädda”, sa Zimbardo. För fångarna, fick vakterna veta, gällde alltså: inget privatliv, konstant övervakning, inget eget handlingsutrymme, de fick inte göra något som vakterna inte tillät. ”Vi kommer att ta ifrån dem deras individualitet på olika sätt. De kommer att få fångdräkter, och ingen kommer att kalla dem vid deras namn, de kommer att ha nummer och bara tilltalas med nummer. Det borde väcka en känsla av maktlöshet hos dem. Vi har all makt i den här situationen, de har ingen”.  

När fångarna hämtades tidigt nästa morgon var det av riktig polis som förde dem i polisbilar med sirenerna på till den lokala polisstationen. Där uppmanades de att sära på benen för att visiteras. Där fick de höra att de var anklagade för väpnat rån och måste lämna fingeravtryck och försågs med ögonbindel och knuffades in i varsin häktescell. 

Med förbundna ögon sattes de någon timme senare åter i polisbil och kördes till Stanfords underjordiska fängelse. Så här långt var experimentet ännu i huvudsak en registyrd inskolning i rollerna. Fångarna togs emot av vakterna, klädda i ljusa kakiuniformer, en visselpipa och träbatong – och solglasögon med spegelglas. 

Ett första steg i ”avindividualiseringen” av fångarna var vakternas visitering av dem, de befallde dem att klä av sig nakna, sprayade dem med avlusningsmedel, ställde dem på led och gav dem varsin fångdräkt – en klänning – och ingenting under. Sedan fäste de en kedja runt varje fånges vrist, och en mössa på huvudet tillverkad av nylonstrumpor för kvinnor. 

Alla dessa moment följde ett uttänkt manus. Fortsättningen handlade om att observera.  

Zimbardo tog plats i ett rum i närheten av fängelset för att via en tv-monitor följa skeendet.  

I första hand var det fångarna han var nyfiken på. Därför noterade han till en början också de mest subtila beteendeförändringar, som att dessa började gå annorlunda, mer kvinnligt, och sitta med knäna ihop, som en följd av klänningarna. De blev feminiserade. Betedde sig som att de var i underläge. Vakterna var osäkra i sina roller, märkte han. Tidstypiskt antiauktoritära killar, mjukisar.  Fångarna flinande och fnittrande medan de hunsades tämligen mjukt. 

Zimbardo lämnade fängelset på kvällen, när det var skiftbyte, när nattpatrullen tog över. Det var då det började.  

Ensamma med de sovande fångarna föreslog en av vakterna, en student som hette Dave Echelman, men som under experimentet kallade sig John Wayne att de skulle väcka fångarna med visselpipor. ”Ni ska räknas”, skrek han så att det ekade i hela korridoren, ”ni måste vänja er vid era nummer, hädanefter ska detta göras varje dag, fem gånger.” Echelman tvingade fångarna att göra armhävningar. Placerade ena foten på en fånges rygg under tiden som fången hävde sig upp och ner på golvet. Fångarna började ganska omedelbart protestera, rev av sig nylonmössorna, slet bort nummerlapparna och barrikaderade sig i cellerna genom att ställa sängarna framför gallerdörrarna. 

Upproret förändrade de dittills beskedliga vakterna. På morgonen var stämningen så hotfull och hård att det nyanlända morgonskiftet fick be nattskiftet att stanna och dessutom ringa in eftermiddagsskiftet. Vakterna bestämde sig för att sätta hårt mot hårt, bröt sig in i cellerna, rev kläderna av fångarna, tog ut sängarna, placerade ledarna för fångupproret i isoleringscell, och började förödmjuka fångarna med tillrop och genom att upprepade gånger ställa dem på led och räkna dem. De möblerade också om cellerna varav en fick namnet ”De privilegierade”.  Där sattes de tre minst aktiva under upproret, som fick tillbaka sina klänningar och tillåtelse att borsta tänderna och tvätta sig. Till skillnad från de andra. Bättre mat fick de också. 

Efter en halv dag tvingades ”De priviligierade” att byta cell med de andra. Allt för att förbrylla fångarna. Greppet funderade som det skulle: vakterna härskade genom att söndra. De fångar som satt i de sämsta cellerna blev övertygade om att som hamnade i "De priviligierade" var tjallare. Samtidigt hade samhörigheten mellan vakterna ökat, och dessa blev mer kontrollerande. Fångarnas toalettbesök reglerades och förbjöds efter klockan tio på kvällen. 

En vakt hindrade en fånge på väg till toaletten, gav honom i stället en spann i cellen.  

En fånge, med nummer 8612, började må dåligt och gråta okontrollerat. Zimbardo hånade honom: ”Vad är du gjord av? Du ska vara tacksam för att du inte sitter på San Quentin.” Men visst, sa Zimbardo, ”om du tjallar på dina medfångar ska jag se till att de inte gör dig illa. Fundera på det!” 

Fången började skrika. Rösten skar genom den kvava fängelseluften. 

 ”Jag måste ut, träffa en doktor. Jesus Christ I´m burning up inside, don't you know…” 

 Zimbardo öppnade cellen, förklarade att fången var frigiven, att experimentet var över för hans del och att han kunde kvittera ut ersättning för alla fjorton dagar. Zimbardo skickade fånge 8612 till sjukhuset där han fick vård och samtal med en terapeut. Efter några timmar i frihet var han bra igen, en reserv kallades in. 

Nästa eftermiddag rapporterade en vakt till den engagerade Stanfordforskaren att han hört fångarna snacka om att den frisläppte fången 8612 skulle komma och befria de andra. Zimbardo berättade senare: ”På tredje dagen började jag sova på kontoret. Jag hade förvandlats till fängelsechefen på Stanford County Jail. Det var den personen jag var. Till och med mitt sätt att gå förändrades. Jag började gå med mina händer på ryggen, det gör jag aldrig annars, som en general som inspekterar sina trupper.” 

Ryktet om fritagningsförsöket gjorde forskaren skärrad så han körde till polisen i Palo Alto och frågade om han kunde föra över fångarna dit. Det gick inte. Zimbardo kom i stället överens med vakterna om att kedja fast fångarna i varandra, tvinga på dem ögonbindlar, gömma dem på en annan våning, och satte sig själv i korridoren, och inväntade befrielseförsöket. Där satt han, utanför de tomma cellerna, med en enda tanke i huvudet: han skulle försvara sitt fängelse.

En kollega undrade vad de höll på med. Zimbardo berättade om ryktet. Kollegan sa: ”Har du några oberoende variabler i det här experimentet?” 

”Vad fan säger du? Vi har ett fängelseuppror i faggorna, ett fritagningsförsök, jag försöker rädda mitt fängelse. Kom inte med det där snacket.” Men fånge 8612 kom aldrig. Ryktena var falska.  

 Zimbardos flickvän, forskarkollegan Christina Maslach, passerade på väg till lunch ett led med fångar i huva, sammanbundna med kedjor, och frågade Zimbardo vad han höll på med.  Ett experiment om mänskligt beteende, fick hon veta. De började storgräla. 

 På våningen nedanför skrek en av vakterna: ”Ser ni det där hålet i marken? Gör tjugofem armhävningar, och knulla det där hålet.” 

Fångarna skulle ligga nakna över hållet och lyfta underlivet som en puckel och se ut som ”kvinnliga kameler”. 

Maslach lyckades övertala Zimbardo att avbryta experimentet. På debriefingen dagen efter sa fånge 416 att han börjat känna att ”jag förlorade min identitet, att personen som hette Clay, som fick mig hit, som frivilligt gick in fängelse … för det var ett fängelse för mig, jag såg det inte som ett experiment, det var ett fängelse som drevs av en psykolog. Jag började känna att den person jag var som hade beslutat att gå i fängelse var långt borta, var avstängd, till dess jag inte längre var han, jag var 416, mitt nummer.” 

Fångvaktaren som kallade sig John Wayne sa: ”Så fort du tar på dig en uniform och får en roll, som säger att ditt jobb är att hålla de andra i fångenskap, så blir du en annan, du tar på dig den där kakiuniformen, de där glasögonen, den där batongen. Och du går in i din roll, du agerar som du blir tillsagd..." En annan vakt sa att han trodde att han var inkapabel till den sortens beteenden.  Han kände ingen skuld medan han gjorde det, skulden kom efteråt.  

I sin rapport skrev Zimbardo att villkoren i ett fängelse, där en grupp har makt över en annan och där den maktlösa gruppen berövas sin individuella identitet, ”skapar extrema, felaktiga responser”. De viktigaste slutsatserna han drog var: 

2.   Beteendeskillnaderna har inget att göra med eventuella personlighetsolikheter, utan är resultatet av situationens kraft. 

3.  Verkliga personlighetsegenskaper hamnar i skuggan av beteenden som är förknippade med den roll man spelar och den situation man hamnar i. Vårt normala beteendemönster förändras.   

De flesta psykologiska experiment förblir okända. Fängelsestudien i Stanford avslutades den 20 augusti 1971. Dagen efter sköt vakter ihjäl medborgarrättsaktivisten George Jackson i delstatsfängelset i San Quentin, beläget en halvtimme från Stanforduniversitet. Som en reaktion på mordet revolterade fångar i Atticafängelset i New York dagen efter, och möttes med våld.  

Den enda expert på fängelsebeteenden som stod att uppbåda för de stora nationella nyhetsbolagen var Zimbardo, som i en intervju i tv sa att fångvakternas övervåld inte var ett dugg överraskande, det hade han själv precis studerat i ett eget experiment. Han kallades till kongressförhör, tillsammans med yrkesverksamma fängelsechefer, och berättade och visade sina bilder och bitar ur filmdokumentationen han sammanställt av sitt experiment. Kongressledamöterna var trollbundna. Redan under den efterföljande frågestunden refererade man till experimentet som viktigt och betydelsefullt.  

Några dagar senare berättade Zimbardo på det amerikanska psykologförbundets kongress om sina nya upptäckter, och sa att många samhällsinstitutioner var uppbyggda på förväntningar om de anställda som nyttiga idioter snarare än självständiga moraliska subjekt. Experimentet i källarfängelset i Stanford var alltså omtalat redan några dagar efter att det var slutfört, och blev snabbt en standardreferens i läroböckerna i psykologi, världen över. 

Men var experimentet relevant? Under de dryga femtio år som har gått sedan det genomfördes har forskare pekat på Zimbardos aktiva, icke-objektiva roll som gjorde att hans analyser av vad som hände knappast kan betraktas som tillförlitliga. De senaste åren har ett flertal granskningar kommit fram till att det inte går att dra en enda vetenskaplig slutsats från den dynamiska professorns hemsnickrade fängelse. Zimbardo har aldrig förnekat sin egen roll eller instruktionerna han gav deltagarna, men hävdade ända fram till sin död att kritikernas invändningar saknade relevans för de övergripande slutsatserna. Gjorde de det? 

Thibault Le Textier, forskare vid universitet i Nice, gick igenom allt material i Zimbardostudien, intervjuade 15 av deltagarna och publicerade 2019 en rapport i American Psychologist och slog fast att kritiken mot studien var korrekt och att Zimbardos slutsatser var färdiga på förhand, redan formulerade i de precisa instruktioner som väktarna hade fått. 

Hur har Stanfordstudien likväl har blivit så berömt, en referenspunkt för det psykologiska fenomen den säger sig vilja bevisa, situationens kraft? Le Textier pekar på tre faktorer: det minimalistiska och spektakulära upplägget, det filmades och gjorde sig perfekt i tv, och Zimbardo kopplade skickligt ihop det med Stanley Milgrams berömda studie (som har visat sig hållbar i replikationer).

När Zimbardo vittnade till fördel för Chip Frederick 2004 och hävdade att denne bara hade gjort sitt jobb, förvandlade han Abu Ghraib-vakten till en Eichmann, en banal sadist. Men där Hannah Arendts term syftade på funktionen, rollen, som kuggen i maskineriet, skrämmande i sin banalitet, gick Zimbardo ett steg längre och hävdade att gärningsmannen inte ens var ansvarig för sina gärningar, att han var god innerst inne, innan situationen förändrade honom. Zimbardo nollställde därmed allt, ansvar finns inte någonstans, om Chip är oskyldig är Eichmann oskyldig, eftersom allt är situationens kraft, en slutsats måste betraktas som absurd.  

Att ”situationens kraft” är en viktig pusselbit när det gäller att förstå mänskligt beteende har dokumenterats övertygande i andra experiment. Den är igenkännbar i verkliga livet. En kuslig skildring av hur den kan ta sig uttryck går i dessa dagar att ta del av i Dan Josefssons SVT-dokumentär Det svenska styckmordet, om hur poliser, domstolar, medier och opinionsbildare utan saklig grund rycks med i en klappjakt på två oskyldiga läkare och krossade deras liv.    

Däremot är inte situationens kraft vad som ådagaläggs i Philip Zimbardos världsberömda fängelsestudie. Precis som de demolerade bilarna inte berättade särskilt mycket om hur människor i ett samhälle beter sig i förhållande till ”symboler av ordning och oordning”. Men storslagna fakultetsspektakel är det onekligen. Och lärorika, fast alltså numera av annan anledning.

***

Läs även: När lydnaden vann över moralen

Läs även: Så förvandlar Tiktok oss till beroendeknarkare