Mobbarnas revansch

Ganska snart kommer den här artikeln – som så många andra tidigare och så många kommande – att handla om Donald Trump och Elon Musk. Närmare bestämt om vad det är som gör, vid sidan av pengar och makt, att Trump och Musk har en så stark effekt på så många av oss. Men det krävs en aning förarbete.  

Det är ingen snärtig titel som lockar den breda publiken: A Cross-Sectional Study of Reminiscence Bumps for Music-Related Memories in Adulthood. Men den är informativ, i varje fall när man dechiffrerat fackspråket. Här är ett försök: En tvärsnittsstudie av toppar i musikrelaterade minnen när man nått vuxen ålder. Det var fem forskare, svaga för statistisk analys, normalfördelningskurvor och histogram, som fick artikeln antagen och publicerad i Music & Science Journal för drygt fyra år sedan. De hade bett 500 fransmän mellan 18 och 82 att lyssna på 111 låtar som toppat singellistan i Frankrike under olika år mellan 1950 och 2015. Sedan fick de svara på vad de tyckte om låtarna och om de framkallade några minnen. Resultatet var ett tydligt mönster: låtarna som var stora under ens tidiga tonår, ungefär kring 14 år, var de som bar på flest minnen. 

Det betydde inte nödvändigtvis att de tillfrågade gillade låtarna som framkallade minnen, men det finns andra studier som bygger på den musik man själv valde som tonåring, inte de låtar som råkade vara listettor. De studierna är också tydliga. För att referera en av de mer exakta: förmågan att ta till sig ny musik toppar i genomsnitt vid en ålder av 24 år och fem månader. Sedan går det snabbt utför: vid 30 år och sex månader inträder i allmänhet en ”musikalisk förlamning”, som ingen ny musik kan bryta. Den typiska musikkonsumenten blir helt enkelt kvar i den musik som fastnade under tonår och tidigt vuxenliv. 

Inga överraskande nyheter, kanske. En av New York Times datadrivna reportrar kunde dra nästan identiska slutsatser genom att analysera Spotifystatistik redan för sju år sedan. Men handlar det verkligen bara om musik? 

Sedan den stora mediala och populärkulturella revolutionen har familj, vänner och närsamhälle fått konkurrens när vi formar våra förväntningar, tankemönster och värdeskalor. Och musik är inte bara musik, utan en bred bärare av kultur och ideal. Just populärmusiken bygger på det: den är uppdelad i olika genrer som i sin tur är förknippade med olika klädstilar, olika språkbruk, olika föreställningar om vad som är eftersträvansvärt och vad som är genant. Musikkulturen har, egentligen allt sedan sent sextiotal, skapat ett globalt stamsamhälle, där stamtillhörigheten avgör inställningen i mycket mer än bara musiksmak. Ibland, som med gangsterrappen, talar vi om det, men ofta tänker vi inte på det. Detsamma gäller förstås i viss mån andra lättillgängliga kulturformer, som film, tv-drama och liknande. 

Det vi ser och hör som fjortisar i det här populärkulturella flödet sätter antagligen djupa och långvariga spår vad gäller mer än bara musiksmak. Det kanske rent av är avgörande för vad vi förväntar oss av livet. Och när vi anser att livet lurat oss. 

Det är just besvikelsen vi ska fokusera på i den här texten. Känslan av att livet inte håller sig till de spelregler som utlovats. Det är ingen liten sak. 

Kontraktsbrott föder alltid indignation, förtrytelse och harm. De otidsenliga begreppen säger något om hur djupgående, rent av atavistisk, känslan är. Det räcker inte med att bli besviken när ett ingånget kontrakt inte respekteras, det duger inte att bara bli förbannad. Man måste allra minst bli uppbragd. Ni ser, där har ni ännu ett av de nattståndna begreppen. 

Allra värst är brotten mot de outtalade kontrakten. De som vi alla litade till, eftersom vi tog dem för givna. Grekerna visste vad det här handlade om när de spann berättelser kring det yttersta kontraktsbrottet: hybris. Den människa som tror sig vara en gud, eller till och med förmer än en gud, har helt tappat respekten för sin plats i världsordningen. I en vidare betydelse var hybris höjden av skandal, ett brott mot naturens själva ordning, inte sällan på ett sätt som utsatte andra för skam och förnedring, till kontraktsbrytarens glädje. 

Men det slutade aldrig bra för gärningsmännen. Prometheus hann knappt ge människorna elden, förrän han kedjades vid ett georgiskt berg och fick levern uthackad av en örn, dag efter dag i all evighet. Ikaros drogs som en mal mot solen, trots faderns varningar, och störtade mot döden i Egeiska havet. 

Och grekerna tolkar, som så ofta, bara det allmänmänskliga. Kontraktsbrytarna finns i de flesta kulturer, från den shintojapanska till den aztekiska. Kristendomen har sina fallna änglar och vi själva börjar med ett par notoriska kontraktsbrytare inom frukt- och kunskapssektorn: Adam och Eva. Vissa kontraktsbrott verkar till och med upprepas: den engelska kungen Bladud, kung Lears far, försökte sig också på att flyga, efter att först ha kommunicerat med andarna och därmed brutit den överenskomna skiljelinjen mellan levande och döda. Det gick för honom som för Ikaros. 

Kontraktsbrott föder indignation. Straffen måste bli därefter, om rättvisan ska upprätthållas. 

Det handlar nästan alltid om ordningen, oavsett hur kontraktet ser ut. Thomas Hobbes uppfann inte samhällskontraktet, men ingen hade beskrivit det fullt lika utförligt tidigare och det var just ordningen han fiskade efter. Ett liv utan ordning kunde bara vara ensligt, fattigt, vidrigt, djuriskt och kort. Det fiffiga med Hobbes lösning var att han först gav var och en av oss individuella rättigheter och sedan talade om för oss att de inte är till någon nytta om vi inte skriver över dem helt och fullt på en envåldshärskare. Ingen annan lyckades på samma eleganta sätt grunda liberalismen och rättfärdiga enväldet i ett enda, eller kanske två, drag. 

Hobbes fick dussintals efterföljare som reviderade anslaget, men själva idén om samhällskontraktet slog rot och med den intresset för ordningen. På ett par hundra år hade vi fått föreslagna ordningar byggda på maktdelning, rättsprinciper, majoritetsval och minoritetsskydd, folksuveränitet, konstitutioner och annat av samma slag. Gamla ordningar, som skråväsendet, livegenskap och handelsprivilegier, ersattes med nya. Ordningarna blev alltmer finmaskiga, för i lager efter lager under de övergripande kontraktens grundlagar uppstod hela strukturer av formella och informella överenskommelser, sociala kontrakt, om hur samhället ska fungera och vad som är rättvist. De bars av föreningar, partier, folkrörelser och företag. De bars av medborgarna själva. 

Visst blev det ett samhälle där det var möjligt att förändra sin plats, men det var fortfarande ett samhälle där man behövde veta sin plats. Medborgare kunde fortfarande drabbas av hybris och glömma sin plats i världsordningen, men nu i strid med samhällets, snarare än naturens, ordning. Brott mot samhällskontraktet, det formella eller de mer outtalade sociala överenskommelserna, väckte fortfarande indignation. 

Och nu är vi framme vid Donald Trump och Elon Musk. Trumpismens själva kärna är att ifrågasätta samhällskontraktet, på samma sätt som andra höger- och vänsterpopulistiska rörelser runt om i världen. Från de upproriskas sida är det en nödvändighet, eftersom de anser att etablissemanget har begått kontraktsbrott. De som varit satta att styra har slutat bry sig om, till och med slutat att begripa, de breda folklagren. De riggar spelet för att gynna sig själva. 

Från etablissemangets sida ser det förstås annorlunda ut. Från den utsiktspunkten är det populisterna som begår kontraktsbrott. De ifrågasätter de mest etablerade och heliga av ordningar, till och med den som säger att fakta spelar roll. Med sitt kontraktsbrott hotar populisterna allt som det moderna samhällskontraktet givit oss, inklusive rättsstat och demokrati. 

Att båda sidor ser den andra som kontraktsbrytare förklarar de starka känslorna. Indignation. Förtrytelse. Harm. 

Men det som gör känslorna så djupgående är att det handlar om mycket mer än politik. Det handlar om de mer eller mindre outtalade delarna av samhällskontraktet: de sociala kontrakt som av så många tagits för givna. De förväntningar och övertygelser som formats tidigt i livet och förstärkts av populärkulturella normer och förväntningar. Det räcker med att läsa tidningen – åtminstone vissa tidningar – för att spåra just denna indignation i full blom. 

Häromveckan, när den republikanska talmannen i representanthuset Mike Johnson till sist slank igenom omröstningen, skrev Dagens Nyheters USA-korrespondent Björn af Kleen om saken. Han började med att berätta om Elon Musks uppväxt i sydafrikansk veldskool, där ungdomarna fick utstå strapatser och ”mobbning var en dygd”. Den mobbningen är redan ledningsprincip inom Musks bolag, skrev Kleen, och ska nu också bli styrmedel i den amerikanska byråkratin. Det var detta som Mike Johnson hade fått smaka på: 

”När talmannen umgås med Trump och Musk”, skrev Kleen i en nyckelmening, ”ser han ut som en elevrådsordförande som tagits gisslan av skolans värstingar”. ”Brottningsmatcher av högstadiekaraktär lär bli normen” för den kongress som nu tar plats, citerade Kleen en republikansk ledamot i representanthuset. Ett par dagar senare tog sig krönikören Alex Schulman an Trump och Musk i samma tidning.  

”Från skoltiden minns jag mobbarna Amit och Björn”, börjar han kolumnen. Det är denna personliga barndomsupplevelse som Schulman ofta tänkt på under vintern när han följt Trump och Musk, ”som veckorna innan maktskiftet i USA gjort hela jorden till en skolgård – världsledarna är eleverna som står i små klungor och hoppas att mobbarna inte ska få syn på dem den här gången heller”. 

”De är två mobbare på skolgården. Ibland går de ensamma, ibland tillsammans. Lynniga och gränslösa, de sprider oro och rädsla och varje gång de riktar siktet mot ännu ett litet land utan en chans att försvara sig tänker alla vi andra: det var inte vi den här gången heller. En skamfylld lättnad infinner sig.” 

Schulman spanar ut över världen och ser sin egen mellanstadieskolgård. Världspolitiken blir en personlig kris. Han är tillbaka i något han trodde att han en gång för alla hade lämnat. Känslan av harm är påtaglig. För det är ett kontrakt som brutits. 

Den här genren – skolgårdsmobbaren Trump – är långt ifrån ny, än mindre originell. Den har tvärtom varit ett återkommande tema i många år. Vilket är just det som gör den intressant. 

När två reportrar från Washington Post 2017 skrev en biografi, Trump Revealed, över den då nyvalde presidenten, fick Trumps uppväxt mycket uppmärksamhet. Hans hårda far, som lärde honom att man aldrig får förlora, och skolåren på en militärakademi, där mobbning sades vara en del av fostran, formade honom, menade författarna. Han fann sig till rätta genom att själv bli mobbaren. 

När Donald Trumps brorsdotter Mary för drygt fyra år sedan kom med sin bok Too Much and Never Enough: How My Family Created the World’s Most Dangerous Man, dök temat upp igen. Trump hade, skrev hon, ”en förkärlek för att ge folk öknamn och reta barn som var för små för att kunna försvara sig”.  

Under en period under Trumps förra mandatperiod dök det också upp rapporter som hävdade att mobbningen i amerikanska skolor hade ökat markant och att inspirationskällan var Donald Trump. En del av de påståendena tillbakavisades av skolpersonal och det var alltid en aning oklart hur de som framförde påståendena kommit fram till sina slutsatser. Men sanna eller ej fick rapporterna snabbt spridning. De uppfyllde vitt spridda förväntningar. 

En rimlig fråga, oaktat påståendena om ökad mobbning i amerikanska skolor, är förstås om inte skälet till den återkommande beskrivningen av Donald Trump som mobbare är att han faktiskt är en sådan. Mycket talar för det. Men det är för den skull inte givet att just skolgården är den enda tolkningsmallen. Grekerna beskrev fenomen av det här slaget som en kamp mellan gudar och människor, eller mellan gudar. Kristendomen tog över mycket av det arvet och lade till djävulen, arvsynd och annat av samma slag för att väva de liknelser och historier som gav mening åt verkligheten. Men vi hamnar, nästan med nödvändighet, på skolgården, när vi ska förklara kontraktsbrytare och gränslösa narcissister. 

Varför det? Vad är det för kontrakt de bryter mot? 

”Allt han envisades att tala om var Glory Days”, sjunger Bruce Springsteen i låten från 1984 med samma namn. Det gäller killen som toppade som baseballspelare i high school. Det gäller klassens snygging, som nu blivit ensamstående mamma och bara kan mota sin förtvivlan med att tänka på de fantastiska High School-åren. Det gäller berättarens pappa, men berättaren hoppas att han i varje fall själv inte en dag ska bli sittande där och berätta trista historier om Glory days. 

Just det här temat är stående i populärkulturen: olusten och föraktet för dem som aldrig lyckades ta sig vidare efter gymnasiet, eller snarare high school, eftersom berättelserna nästan alltid är amerikanska. Springsteen sätter också fingret på en av drivkrafterna: rädslan att man själv ska fastna i tonåren. Den är, i populärkulturen, nästan lika ångestladdad som rädslan för att växa upp och bli sina föräldrar. Men det finns mer här, om vi gräver en aning djupare. 

I Pulps låt Mis-Shapes från 1995 – jag skulle fylla 28, så den kom ett par år före min egen musikaliska förlamning – formulerar Jarvis Cocker pendangen till Glory Days: löftet till alla dem som inte hade sina bästa dagar i high school. Skolans alla mis-shapes, mistakes och misfits, som inte ens vågar gå ned på stan eftersom de är rädda för att få stryk, har framtiden för sig: 

”Brothers, sisters, can't you see? 
The future's owned by you and me 
There won't be fighting in the street 
They think they've got us beat 
But revenge is going to be so sweet” 

Hämnden består i att deras plågoandar, de som hade sin bästa tid under skolåren, är dömda till tråkiga, meningslösa liv när deras fysiska terror och mobbning inte längre är hårdvaluta: 

”Oh, we weren't supposed to be 
We learnt too much at school 
Now we can't help but see 
That the future that you've got mapped out 
Is nothing much to shout about” 

När skolan är över gäller andra regler. Då är det skolans mobboffer, plugghästar och avvikare som sitter med trumf på handen: 

”We'll use the one thing we've got more of 
That's our minds” 

Pulp, mer än Bruce Springsteen, var alltid de udda existensernas trubadurer. Stora, men ändå med alternativ trovärdighet. Precis den sortens populärkulturella stam som samlar ungdomar som senare i livet blir journalister, politiker, konstnärer eller något annat av alla yrken vars huvudsakliga uppgift är att tolka världen. Vi kan på goda grunder anta att de värden och förväntningar Jarvis Cocker formulerade fastnade hos många som senare hamnade i ansvarsfulla positioner. Och det Cocker så elegant sammanfattar är ett av alla de mer eller mindre outtalade sociala kontrakt som vi förväntar oss ska gälla: att de som inte har sin bästa tid under tonåren kompenseras för det senare i livet. Och – vilket är lika viktigt om man förstår att ordning och rättvisa går hand i hand – att de som samvetslöst lever ut sitt övertag under skolåren, får betala med maktlöshet och obemärkthet senare i livet. 

Det finns otaliga ungdomsböcker, tv-serier och, för den delen, föräldrar, som försäkrat vilsna tonåringar om att det här kontraktet gäller. Men vill man förstå hur etablerat löftet är i det populära medvetandet finns ingen bättre källa än hela den populärkulturella genre som sammanfattas under rubriken Teen films. 

Skriver man ut Wikipedias lista över teen-filmer blir det drygt 27 sidor, borträknat fotnoter och referenser. Kvaliteten skiftar förstås, från en hel del riktigt dåligt genomförda berättelser till mästerverken i genren, inte sällan skrivna av John Hughes. Hughes låg bland annat bakom klassiker som Sixteen Candles, The Breakfast Club, Pretty in Pink och Ferris Bueller’s Day Off – eller på svenska: Fira med Ferris. Det är en genre som ingen som växt upp från mitten av sjuttiotalet och framåt kan ha missat. Det är också, som ofta när vi har att göra med mytologi, en genre som bygger på tydliga konventioner och stereotyper. 

Till de ämnen som nästan alltid behandlas i en teen-film hör känslor av utanförskap, grupptryck, mobbning och rivalitet mellan olika sociala grupper av tonåringar. Det är, kort sagt, en liten och renodlad miniversion av samhället i stort. Uppsättningen av grupper och personlighetstyper hämtas från en fast lista på ett drygt dussin möjliga: där finns töntar och nördar, sportfånar, skolans populäraste tjej, översittaren, de udda och kreativa knäppskallarna, ensamvargen, rebellen, och så vidare. Flera av undergrupperna överensstämmer förresten med populärkulturella stammar inom musiken, vilket gör dem ännu lättare för publiken att placera. 

Statusförhållandena mellan representanterna för de olika grupperna ligger också fast. Ofta handlar berättelsen just om någon som lyckas byta grupptillhörighet och därmed status. Och nästan alltid finns det outtalade löftet att de som är kungar och drottningar i skolan inte kommer att bli det i livet. 

Över drottningbiet – den tuffa skolflicka som styr statusspelet bland kvinnliga elever med järnhand – vilar alltid hotet att hon i kraft av sin status gifter sig för tidigt och av fel skäl med ett innehållslöst och alkoholiserat hemmafruliv som resultat. Bakom översittarens febriga pennalism anas alltid insikten att han måste passa på medan tid är, för så snart alla tagit examen går hans makt och status upp i rök. 

För att ta ett exempel: när Michel J Fox som Marty McFly i Tillbaka till framtiden förflyttar sig till femtiotalet och sin egen fars skolgång, blir den enda bestående effekten av tidsresan att han ser till att det outtalade sociala kontraktet om att de sista på high school skola bli de första i livet, uppfylls. När McFly lämnar 1985 är hans far en hunsad anställd vars chef, Biff Tannen, en gång var skolans översittare. När McFly återvänder till 1985, efter att ha påverkat händelseförloppet trettio år tidigare, är rollerna omvända: hans far är en framgångsrik och självsäker författare och Biff Tannen en servil uppassare. Ordningen är återställd, kontraktet hedrat. 

Teenfilmerna är en påtagligt amerikansk genre, men efter att grundstoryn har berättats oavbrutet i femtio år har de förväntningar, värden och överenskommelser den bygger på blivit en del av ett bredare allmänt medvetande. De har både format och speglar en, eller rent av flera, generationers förväntningar på livets spelregler. 

Det är det här sociala kontraktet Björn af Kleen indirekt hänvisar till när han skriver att representanthusets talman ser ut som ”en elevrådsordförande som tagits gisslan av skolans värstingar”. Det är de här delade förväntningarna och värderingarna som gör det naturligt för Alex Schulman att använda sin erfarenhet från mellanstadiets skolgård, för att gestalta sin känsla av obehag över världspolitiken. Han har på ett orättvist sätt kastats tillbaka till en period av sitt liv som han förväntade sig var över. Kontraktet har brutits. 

Naturligtvis handlar de starka reaktionerna mot Trump och Musk också om politik i något slags enkel mening. Men ingen bestrider att den sortens konflikt som uppstått kring Donald Trump och andra framgångsrika populister går djupare än så. Det är inte två politiska förslag som ställs mot varandra, utan två olika synsätt på samhällets sociala kontrakt. Det har varit tydligt redan från början. När Hillary Clinton, i ett rejält klavertramp under sin presidentkampanj, beskrev hälften av Donald Trumps anhängare som ”a basket of deplorables” (ungefär: ”ett gäng förlorare”) berättade hon, indirekt, en hel del om de förväntningar hon och hennes anhängare delade: ”De är rasistiska, sexistiska, homofoba, främlingsfientliga, islamofobiska – you name it. Och tyvärr finns det sådana människor. Och han har lyft upp dem. Han har givit röst åt deras webbplatser som brukade samla bara 11 000 personer – nu är det 11 miljoner. Han twittrar och retweetar deras stötande, hatiska, småaktiga retorik.” 

Det verkligt intressanta i det Clinton sa var anklagelsen mot Trump för att ha "givit röst" åt en samhällsgrupp som inte borde ha en sådan, åtminstone inte av någon betydelse. Det är trots allt en rätt anmärkningsvärd ståndpunkt i ett samhälle där man annars ofta understryker vikten av att ”alla” ska höras. Att det ändå, för den publik Clinton talade, möttes med jubel beror på att hon satte fingret på just det som den här texten handlar om: det sociala kontraktet stipulerar nämligen inte alls att alla ska få komma till tals efter high school. Det stipulerar tvärtom att alla de som hade fritt fram med sina unkna värderingar som tonåringar, i gengäld inte räknas när de har blivit vuxna. Att ”ge röst” åt den gruppen, som haft sina glory days och borde nöja sig med det, är därmed ett kontraktsbrott. 

Clintons oförmåga att manövrera sig ur sitt eget uttalande är ett uttryck för samma sak. Trump hade visserligen givit röst till dem som inte borde ha någon, men Clintons övertygelse var ändå orubbad. Hon tog för givet, i Jarvis Cockers ord, att "the future's owned by you and me". Tanken slog henne antagligen inte att hon var i ett läge där hon inte bara kunde prata med skoltidens förlorare, som nu hade blivit vinnare, utan även måste tala med skoltidens kungar och drottningar, som enligt det sociala kontraktet var dömda till obskyritet, men som vägrade att godvilligt acceptera den saken och därför satte sig upp mot Ordningen. 

Om man förstår dramaturgin och mytologin bakom vår tids politik på det här sättet, ger det ytterligare en pusselbit till de starka känslorna och den djupa splittring vi ser. Donald Trump är översittaren, en Biff Tannen, som enligt det sociala kontraktet borde ha fått ett platt och ointressant liv. Kanske kunde man leva med att han hade pengar och var en vulgär tv-stjärna, men att han ska ha verklig och stor politisk makt är skandalöst. Han är en Ikaros som cirklar kring solen, utan att vaxet som håller ihop hans vingar smälter.  

Elon Musk är nörden som antagligen var ett mobboffer, snarare än mobbare i sin ungdoms veldskool. Att han blir framgångsrik i sitt vuxna liv är därmed inget kontraktsbrott, snarare helt enligt manus. Och så länge Musk utvecklade bilar som skulle rädda jorden från klimatapokalyps och i grova drag stod för godkända värderingar, var han också en oproblematisk förebild. Men så snart han började glida högerut uppstod en kognitiv dissonans. När han lierade sig med Donald Trump blev den total. 

En bästsäljande bildekal just nu är den med texten ”I bought this before we knew that Elon was crazy”, särskilt riktad till Teslaägare. Den fångar mindre ett politiskt avståndstagande från Musks idéer och mer en känsla av att han har förrått Teslaköparna. Han är motsvarigheten till en klassförrädare: nörden som lierade sig med översittaren, trots att skolan sedan länge var över. En kontraktsbrytare. 

Det verkligt upprörande med detta är inte bara den hybris som Trump och Musk visar, när de inte vet sin plats enligt de sociala kontrakten. Det verkligt upprörande är att avtalsbrytarna, åtminstone hittills, inte får de straff de förtjänar. Ingen har ännu kedjat Donald Trump vid Mount Rushmore och fått en vithövdad havsörn att äta hans lever i all evighet. En och annan av Elon Musks raketer har störtat, men inte han själv. 

Kontraktet är brutet. Indignation. Förtrytelse. Harm. 

Skolgårdsmytologin kring Donald Trump och Elon Musk speglar uppriktigt kända förväntningar, krav och till sist också en djup besvikelse på livet. I åtminstone ett halvsekel har populärkulturen både gestaltat och lanserat ett socialt kontrakt, som ger alla en tydlig roll och varje beteendemönster tydliga följder. I botten ligger samma typ av grundläggande begrepp som ligger till grund för de grekiska myterna, eller kristna moralberättelser: ordning, rättvisa, övermod.  

Om det skulle man kunna säga att verkshöjden på den västerländska indignationen sjunkit. John Hughes var en fantastisk filmmakare, men Homeros har trots allt ett kvalitativt försprång. Vi verkar ha fastnat i fjortisåldern, inte bara vad gäller musiksmak, utan i de mest grundläggande förväntningarna på vilka spelregler livet bör erbjuda. 

Men nu lever vi i den tid vi lever i. Journalister som försöker skildra den kan bara arbeta med det material de själva och läsarna begriper. Och en sak är tydlig: lägre verkshöjd gör inte indignationen ett dugg mindre. 

***

Läs även: Apokalypsen är ständigt närvarande i amerikansk politik

Läs även: Därför vill Donald Trump rädda Tiktok