Mona Sahlin – Snack eller verkstad?

Statsministerns dom var snabb, säker och stålblank. Han kunde inte minnas ett enda dugg som Mona Sahlin hade gjort under sina tio senaste år i regeringen.

– I alla fall kan jag inte på mina fem fingrar räkna upp vad hon gjorde som statsråd alla dessa år, sa Fredrik Reinfeldt i förra veckan.

Mycket snack och lite verkstad, är ett etablerat omdöme om Mona Sahlin. Sedan hennes kandidatur offentliggjorts har det upprepats av både partivänner och motståndare.

Men stämmer det? Gjorde hon verkligen ingenting alls? Vilka mål ställde hon upp och lyckades hon nå dem?
Mona Sahlin har i praktiken haft 15 statsrådsposter sedan återkomsten i politiken 1998. Fokus har tittat i hennes sju djupaste ministerhattar. Utvecklingen är tydlig: hon blev bättre med åren.

Det stämmer att Mona Sahlin snackade tomt i början och misslyckades med det mesta. Men efter förra valet drog hon på sig blåstället som departementschef och fick fart på det gröna folkhemsbygget.
1. småföretagarministern

Småföretagen skulle se en soluppgång med Mona Sahlin som minister. Hon hade ju själv haft eget företag.
Och Sahlin lovade raskt att sätta stopp för kommunala simhallars konkurrensvidriga solarier:

»Öppnar kommunen ett solarium i simhallen är det uppenbart att det är ett hot mot de privata företagen«, konstaterade hon i ett av sina första utspel hösten 1998.

Något kommunalt solarieförbud blev det aldrig. De flesta av Sahlins löften fastnade i träsket mellan Göran Perssons statsrådsberedning och Erik Åsbrinks finansdepartement.

– Jag tror att hon hade en ärlig vilja att förändra, men det blev aldrig så mycket av det, säger Företagarnas chefekonom Johan Kreicbergs.

En kommentar som upprepas av de flesta Fokus talar med.
Visserligen ökade antalet nystartade företag med 9 procent mellan 1998 och 2000 till följd av IT-boomen, men det var knappast Sahlins förtjänst.

Simplex-gruppen som skulle minska regelkrånglet fick för lite personal och pengar. När Sahlin lämnade ministerposten 2000 hade Simplex mindre än en sjundedel av budgeten jämfört med sin danska förebild.
»Nybyggarna«, Sahlins eget råd med ett 20-tal chefer i näringslivet, gick upp i rök efter tredje mötet.
Visserligen fixade Sahlin i februari 1999 7,6 miljoner friska skattekronor till föreningen för ökat invandrarföretagande, IFS. Men IFS vd Maroun Aoun tyckte sig få bättre gehör för frågorna hos Sahlins efterträdare Björn Rosengren:

– Han var direkt engagerad och satt som ordförande. Rosengren var den näringsminister, vid sidan av Maud Olofsson, som vi haft bäst kontakt med.

Ett konkret Sahlin-löfte 1998 var att handläggningstiden för nya patent hos PRV skulle kortas. Den var då två år. Men väntetiden var resultatet av regeringens egen utlokalisering av PRV till Söderhamn till följd av 1996 års regementsnedläggningar. Personalen vägrade flytta med, och det dröjde ända till 2002 innan PRV fick styrfart. I dag är handläggningstiden nere i tre veckor.

Trots allt: två stora förändringar inträffade under Sahlins ministertid.

– Dels förändringen i LAS så att två personer kunde undantas från turordningsreglerna, dels förbudet mot stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag, säger Johan Kreicbergs.

Men båda förändringarna kom sedan miljöpartiet paktat med de borgerliga. Sahlin var emot dem.

2. arbetslivsministern

Partiinstinkten sa henne att arbetstid är en fråga för arbetsmarknadens parter. Så Mona Sahlin gick ut mjukt och efterlyste »en bred debatt«.

Men snart lackade hon ur.

När deltidsarbetslösheten skenade bland kvinnliga sjukvårdsanställda i oktober 2000 röt Sahlin:

– Jag är trött på den här frågan nu. Vi har hållit på med den i tio år.

På självaste kvinnodagen den 8 mars 2001 lovade hon att införa en lag om rätt till heltid.
En utredning tillsattes dagen därpå och Sahlin upprätthöll högljutt hotet om lagstiftning tills hon avgick.
Men hon fortsatte plågas som jämställdhetsminister. LO-basen Wanja Lundby-Wedin och s-kvinnornas Nalin Pekgul ansåg att Sahlins politik misslyckats om en lag om rätt till heltid inte införts i mars 2005. Ingen lag kom till. Först hösten 2005 blev utredningen klar, sågades och glömdes.

Visst avtryck gjorde dock arbetslivsminister Sahlin. Hon lade fram en handlingsplan mot stress, satsade pengar på regionala skyddsombud och gav mer pengar till Arbetsmiljöverket.
Hon försökte sätta händerna i den surdeg som stavas arbetstidsförkortning. Men den var svårknådad. Partiet var, och är, kluvet.
Hårt trängd av s-kvinnornas gamla krav på sex timmars arbetsdag och ett ettrigt vänsterparti tillsatte Sahlin utredningen KNAS, Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler.

Det hela slutade med dvärgmässiga justeringar av natt- och veckoarbetstiden – som i själva verket är en nödvändig anpassning till EU-krav – samt försöksverksamhet med sextimmarsdag på 16 arbetsplatser, exempelvis CSN:s callcenter i Kiruna.

– Mona Sahlin åstadkom ingenting alls i den här frågan. Hon var i och för sig i gott sällskap. Vi kände oss rätt ensamma, säger vänsterpartisten Camilla Sköld Jansson.

3. jämställdhetsministern

En jämställdhetsminister har tunn plånbok och är hänvisad till att använda två andra instrument: lagstiftning eller opinionsbildning. Snack kan vara verkstad om man är jämställdhetsminister.

Mona Sahlin fick fram 12,5 miljoner kronor till projekt för genustänkande i förskolan. Men mest satsade hon på storstilade löften: delad föräldraförsäkring, krav på lag mot sexualiseringen av det offentliga rummet och hot om kvoterade börsstyrelser.

Av detta blev intet.
Den delade föräldraförsäkringen ratade Göran Persson innan socialdemokraternas kongress ens hunnit rösta. Lagen mot sexualiseringen började i upphetsad debatt och slutade i seminarier. Hotet om kvoterade börsstyrelser rann helt ut i sanden.

Styrelsekvoteringen visar på jämställdhetsministerns problem. Margareta Winberg var den som 2002 lovade att införa en kvoteringslag om börsbolagen inte hade nått målet med 25 procent kvinnor i styrelserna 2004. En sådan lag höll Norge på att stifta.

Sahlin ärvde frågan och upprepade hotet. Bolagen misslyckades nå målet. Men ingen lag kom. Jens Orback, som ersatte Sahlin, kunde senare meddela att hon inte lämnat några förslag på hur en lagstiftning skulle kunna se ut.
Som opinionsbildning fungerade skrämseltaktiken visserligen hyfsat. Andelen kvinnor i börsstyrelserna steg faktiskt från 6 procent 2002 till knappt 15 procent 2004. Och det pågick en diskussion om HBT-frågor som Sahlin drev på.

Men Sahlins lobbyverksamhet gav inte samma effekt på hennes egen statliga bakgård. Bara var tredje ny myndighetschef som regeringen utnämnde 2003 var kvinna, trots målet om varannan damernas. Och männen tog för sig mest i riksdagen, trots Sahlins utspel om kvotering av talartiden.

Meningarna går isär om effekten av Sahlins opinionsbildning.

– Mona gillar jag som person. Men ärligt talat kan jag inte komma på någon jämställdhetsreform som hon förverkligade. Det blev lite vargen kommer över hennes opinionsbildning, säger Birgitta Ohlsson, feministisk profil i folkpartiet.

– Det var ju i sig en framgång att det pågick ett offentligt samtal om de här frågorna. Där bidrog Sahlin tveklöst, säger JämO Claes Borgström.

4. integrationsministern

Integrationen är, precis som jämställdhet, en ministeruppgift där snack ofta är samma sak som verkstad.

– Mona var mycket bra. Det tog ett tag innan Mona begrep problemen med exempelvis det hedersrelaterade våldet. Men när hon väl hade fattat blev hon en ångvält, säger Ulla Hoffman, vänsterpartiets veteran på integrationsområdet.

Facit: 220 miljoner kronor, en stor internationell konferens om hedersvåld och förbud mot barnäktenskap.
Sahlin slogs för att kvinnor ska få bära slöja på jobbet, men hade inget emot kommunarrest för asylsökande. Hon ville att invandrare som inte praktiserar eller studerar ska få sänkt ersättning, och kläckte en handlingsplan mot rasism.

Det stora arvet från hennes fyra ministerår blev en utredning om en ny diskrimineringslag och sammanslagning av de olika ombudsmännen till en enda myndighet, DO.

– Men ute i verkligheten var det nästan inget som hände, trots behovet av väldigt konkreta insatser för svenskundervisning och jobb. För Mona Sahlin definierade sitt ministeruppdrag som kamp mot rasismen hos svenskarna, anser folkpartisten Mauricio Rojas.

Paradexemplet är Centrum mot rasism, CMR, som Sahlin startade 2003 som en spjutspets för regeringens arbete. Trots 5,5 årliga miljoner av skattebetalarnas pengar lyckades CMR inte prestera några egna rapporter under sina två första år och förknippas i dag med slöseri och korruption.

Ett annat misslyckande blev den stora utredning som skulle avslöja diskrimineringens rent konkreta mekanismer.
Utredaren Anders Westholm sköts omkull, och Sahlin tog parti för krypskytten själv, professor Masoud Kamali. Hans betänkande hamnade sedermera i dokumentförstöraren.

Utan tvivel är Mona Sahlin en politiker som många invandrare gillar. I valrörelsen 2002 skickades hon ut i de invandrartäta storstadsområdena.

Det kan mycket väl ha varit Mona som fixade Annika Billströms seger i Stockholm den gången.

5. energiministern

Göran Persson gav Mona Sahlin uppgiften att sätta fart på bygget av det gröna folkhemmet. Första året fullföljde hon löftet att stänga Barsebäck 2. Men hennes egna idéer var inledningsvis få.

Hösten 2005 gjorde Sahlin regeringspolitik av Perssons mål att oljeberoendet skulle brytas till 2020.
Under 2005 och 2006 fullföljdes den gröna skatteväxlingen, kommunerna fick klimatinvesteringsstöd och elcertifikat inrättades. Även om miljöpartiet drev på var Sahlins engagemang avgörande, uppger flera personer som var aktiva i arbetet.

Förra året var 13 procent av de nyregistrerade bilarna i Sverige miljöbilar, ett resultat som står sig väl i internationella jämförelser. Även om bara drygt 1 000 hushåll utnyttjade stöden för att byta från el till förnyelsebar energi i sina villor i fjol var det 14 000 som bytte från olja med samma stöd.
Men samtidigt finns det plumpar i protokollet.
Trots avvecklingslöften och prat om omställning till förnybar energi godkände Mona Sahlin effekthöjningarna i kärnkraftverken.
I långköraren om de skenande elpriserna vaknade Sahlin sent och med trubbiga vapen.
Den misslyckade avregleringen och frågan om huruvida jättarna Vattenfall och Eon bildat kartell tog hon i först på våren 2006, när valet närmade sig.
Men på det hela taget har Sahlin lyckats få fart på det gröna folkhemsbygget. I höstas fick Sverige förstapris av Europas samlade miljörörelser. Sahlin själv hade högre betyg än både Maria Wetterstrand och Göran Persson när industrin och miljörörelsen tillsammans rankade miljöpersoner i fjol.
De svenska miljövännerna är mest nöjda med insatserna för vindkraft, där hennes tydligare regelverk nu skapar en våg av investeringar.
– Hon överraskade oss. Jämfört med andra politiker så har hon skickat tydliga signaler och gjort mycket, säger Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen.

6. bostadsministern

Bostadsminister Mona Sahlin gick på offensiven våren 2005 och gödde den gris som skulle bli valfläsk 2006. Men alla var inte nöjda.

– Mona Sahlin tillsatte några utredningar. Men det var inte mycket som gav resultat, säger Lennart Hedquist, ordförande i Sveriges Bostadsrättscentrum och moderat riksdagsledamot.

Å andra sidan: Lennart Hedquists förhoppning om kraftigt förbättrade villkor för bostadsrätterna var aldrig ett mål för Sahlin. Hon skulle stärka hyresrätten.

Problemet var att hon inte hann före valet. Det här ville hon ha:

Statlig hyresgaranti för särskilt utsatta. En nationell bostadssamordnare som skulle leda Boutredningens arbete för fler lägenheter till unga. Bevarade och stärkta allmännyttiga bostadsföretag. Hårdare krav på kommunala bostadsköer. Ny lag mot hyreshöjningar vid lyxrenoveringar.

Rätt för Hyresgästföreningen och värdar att förhandla hyror inför nybyggnad.
Och. Tre dagar före valet kastade hon fram ett nytt utredningsuppdrag om bolån för unga.

Allt detta föll ut så här:

Den statliga hyresgarantin förverkligades aldrig. Bostadssamordnaren och Boutredningen lades ner av den borgerliga regeringen. Åtgärderna för stärkt allmännytta utreddes, men direktiven ändrades efter valet. Kraven på kommunala bostadsköer utreddes också, men hann inte bli lag. Hyreshöjningar vid lyxrenoveringar skulle utredas, men utredningen kom aldrig i gång. Det som faktiskt blev lag var möjligheten att förhandla hyror före byggstart vid nyproduktion.

Och bolån för ungdomar har utretts: rapporten läggs fram nästa vecka.

– Mona Sahlin kunde området och hade en bra ansats, men var sämre på upploppet. Det hann inte hända så mycket och hon fick begränsat med pengar, säger Barbro Engman, ordförande för Hyresgästföreningen.

7. estoniaministern

Finns det en följetong i Mona Sahlins politiska liv heter den Estonia. Färjekatastrofens efterspel är den enda uppgift hon har behållit under hela sin ministertid efter comebacken 1998.

Hennes eget mål har varit att bevara gravfriden och ge de anhöriga ro att bearbeta sorgen. I praktiken att se till att inga människor dyker på vraket, men också hindra konspirationsteorier att ta fart.

Sahlin började med att försöka dra ett streck i debatten. Hon sa nej till bärgning av omkomna och erkände att regeringen borde ha bärgat vraket direkt. Men resultatet av utspelet blir ökad kritik.

1999 krävde de nordiska Transportfacken och en tysk expertgrupp en ny utredning om orsakerna till haveriet. 2001 kom nya utredningskrav från Anders Ulfvarsson, professor i marin konstruktionsteknik. Och doktorn i metallurgi Lars Ekbom hävdade att analyser av skrovet bevisar att en sprängladdning detonerat.

Sahlin sa nej och åter nej. Till råga på allt dök dokumentärfilmaren Jutta Rabe på vraket och visade att Sahlins mål om gravfrid var orealistiskt.

– Hanteringen har varit dålig från början. Men jag vet inte hur mycket man kan lasta Mona Sahlin för det, eftersom Ines Uusman hade frågan först. Det har varit en mörkläggning från myndigheterna från början som Sahlin förgäves har försökt upprätthålla, säger Bertil Calamnius, ordförande AgnEf, en av anhörigföreningarna.
2004 avslöjas att militär utrustning fraktats på Estonia strax före haveriet. Detta upprör Göran Persson. Plötsligt är läget ett annat. Regeringen tillsätter två utredningar.

I juni 2006 hävdar miljöpartisten Lars Ångström att försvaret dök på Estonia strax efter förlisningen för att hämta material från lastdäcket.

Sahlin ger Statens kriminaltekniska laboratorium i uppdrag att granska bilder på vraket för att kontrollera uppgifterna. Men bara bilder från den okontroversiella perioden 2 oktober till 6 december 1994.

Justitiekanslern inleder en unik granskning av fallet. Ångström anmäler Sahlin till konstitutionsutskottet, KU. Och där ligger ärendet i dag.

De närmaste veckorna ska KU granska om socialdemokraternas partiledarkandidat har mörklagt sanningen om Estoniakatastrofen. I maj kommer beslut om prickning.

Mona Sahlin har aldrig haft ansvar för statens grundläggande funktioner: rättsväsendet, försvaret, skolan, budgeten och utrikespolitiken. I stället har hon skött den sociala ingenjörskonstens maskineri.

Femton områden på tio år är mycket. Många ansvarade hon för bara en kort tid. Hon hann många gånger bara öppna munnen innan det var dags att byta.

Som småföretags- och jämställdhetsminister var Sahlin ett fiasko. Som integrationsminister fick hon mycket kritik, men nådde sina egna mål.

Det slående är att Mona Sahlin med tiden blivit bättre på att få saker gjorda, men också sämre på att prata. De framgångar hon haft som minister för det gröna folkhemmet har hon inte lyckats sälja in.

Det är ingen slump att hon nu utser miljön till socialdemokratins viktigaste uppgift i framtiden. Just med det vapnet ska hon besegra Fredrik Reinfeldt.

Åtminstone snackar hon om det.