Motorsågshögern vs etablissemangshögern – den nya politiska striden

Elbilsmiljardären och multimiljardären Elon Musk är egentligen en otippad galjonsfigur för högern. Men bland människor på högerkanten – även på denna sida Atlanten – ses chefen för USA:s nya ”besparingsdepartement” Doge som en förebild. Hans popularitet är oväntad inte bara för att elbilsindustrin snarare associeras med klimatrörelsen än med högern, utan också därför att Silicon Valley – där Musk är en central figur – snarare har förknippats politiskt med Demokraterna och framför allt ett etos som bäst sammanfattas av Mark Zuckerbergs ”move fast and break things”. Vilket ju är den direkta motsatsen till den traditionella konservativa utgångspunkten att förändring – om den nu måste ske – behöver ske långsamt.

Inför det argentinska presidentvalet kampanjade Javier Milei med en motorsåg, symbolisk för hans inställning till statsmakten. När han mötte Musk på en konservativ konferens i Washington D.C. gav han Dogechefen en egen motorsåg i present. ”Viva la libertad, carajo”, stod det ingraverat på den. Leve friheten, för helvete! Publiken jublade när Musk lyfte den i luften.

– Det finns en allmän förtjusning kring det här greppet, särskilt på sociala medier. Att någon går in och tar fram motorsågen och sågar bort det som inte funkar, säger lobbyisten och tidigare Timbrochefen Markus Uvell.

Motorsågen är inte bara ett retoriskt knep. Milei har under sitt första dryga år vid makten lagt ner hälften av departementen i Argentina. I USA har Doge hittills sagt upp 62 000 av de federalt anställda (vilket i och för sig bara motsvarar 2 procent av de 3 miljoner statstjänstemännen). Vivek Ramaswamy, en av Doges medgrundare som förra året försökte bli Republikanernas presidentkandidat, lovade i valrörelsen att avskeda tre av fyra federalt anställda genom slumpmässig lottning. Sedermera har han själv fått lämna Doge, men förnekar att han skulle ha blivit föremål för någon motorsågning.

Delar av den konservativa högern menar att Mileis, Trumps och Musks inställning till politik inte bara är bra, utan helt nödvändig för att få bukt med djupt rotade problem i staten, myndigheterna och etablissemanget. För andra konservativa är den tvärtom ett hot mot de institutioner man ser det som sitt främsta syfte att värna. Håller högern på att splittras i en grupp som vill värna institutionerna, och en grupp som inte längre tycker de är värda att bevara?

Ett samhällsproblem återkommer i alla intervjuer som Fokus har gjort i arbetet med det här reportaget: invandringen och därtill kopplade ”utmaningar”. Situationen är välbekant vid det här laget. Skjutvapenvåld, bombdåd, barnsoldater, parallellsamhällen, religiös extremism och gangsterromantik bland de unga. Och så den obekväma sanningen att det finns en koppling mellan gangsterväldet och invandringen, en koppling som många väljare såg betydligt tidigare än det politiska etablissemanget. Enligt Dan Korn, folklivsforskare och fram till nyligen chefredaktör för nättidningen Bulletin, var den ingrodda svenska naiviteten framme igen.

– Svenskar trodde länge att alla vill bli som vi. Men det är naivt att tro att människor som kommer från helt andra kulturer, styrda av klaner med hedersnormer, människor som är vana vid auktoritärt styre, blir så lyckliga över den svenska friheten att de omgående anpassar sig. Det finns absolut sådana människor, kanske till och med fler än vad man tror. Men när det handlar om stora grupper tvingas man dessvärre också importera de kulturella kontrollmekanismer som styr de samhällen de här människorna kommer ifrån.

Poängen är att i vissa samhällen hålls antisociala beteenden i schack av starka normer, i andra av en brutal statsmakt eller andra kriminella. Den senare varianten formar människor som lär sig var gränserna går genom att testa dem. Och en sjuttonåring som testar gränserna genom att mörda någon och upptäcker att rättssystemet slår knut på sig själv för att minimera hans straff, kommer inte nödvändigtvis att dra slutsatsen att mord är oacceptabelt beteende i Sverige.

– Det svenska sättet att göra politik är inte bra anpassat till den situation vi har nu. Vi har en skenande gängkriminalitet, barn som skjuter ihjäl barn – och politiker som sätter sig ner för att utreda frågan i två år. Frustrationen är begriplig, säger Uvell.

Men tillägger:

– Samtidigt har Sveriges modell för politiskt beslutsfattande tjänat oss väl historiskt, och en genomgripande förändring skulle innebära stora risker.

I den offentliga debatten råder en sorts outtalad konsensus om att det inte riktigt finns något annat att göra än att tillsätta utredningar och ge polisen utökade befogenheter att övervaka och kroppsvisitera. Vår politiska verktygslåda rymmer inte den sortens verktyg som skulle kunna få bukt med gängkriminaliteten. Grundlagar, väljaropinioner och andra mekanismer i det svenska samhällsbygget sätter stopp.

Men pratar man med personer som inte arbetar med politik – eller till och med en del personer i den politiska världen mellan skål och vägg– låter det annorlunda. Särskilt om de får vara anonyma.

– Folk blir mer och mer arga för varje terrorattentat, varje skjutning, varje sprängning. Man har misslyckats med att upprätthålla samhällskontraktet. Och så fortsätter Moderaterna dela ut 100 000 uppehållstillstånd om året. En del av den politik vi ser är helt vansinnig, säger en högerprofil.

– Gängkriminaliteten, skjutningarna, allt det där – det skulle gå att lösa på två-tre år om man gjorde som i El Salvador, säger en företagare i Stockholmsområdet.

El Salvador brukade vara ett av världens mest våldsamma länder, med mordstatistik som får den svenska situationen att blekna. Lördagen 25 mars 2022 mördades 62 människor i gängrelaterat våld på ett enda dygn. Dagen därpå utfärdade president Nayib Bukele undantagstillstånd. Misstänkta kunde gripas utan motivering och fråntogs rätten till juridiskt försvar. Sedan dess har över 85 000 människor fängslats – över en procent av landets befolkning. När fängelserna blev överfulla byggde staten megafängelset Cecot med kapacitet för 40 000 fångar.

I dag har El Salvador högst andel fångar i världen och människorättsorganisationer varnar för att oskyldiga spärras in utan rättegång. Men samtidigt har landet gått från ett av världens farligaste till Centralamerikas tryggaste. När Bukele ställde upp för omval, i strid mot en konstitutionell spärr mot att sitta som president två mandatperioder i rad, fick han 84 procent av rösterna. I El Salvador är han mer populär än påven.

Det går med andra ord att lösa värre problem än Sveriges. Men priset man betalar är högt.

– För att kunna lösa sådana problem måste man styra landet auktoritärt. Och blir vi auktoritära förlorar vi det öppna samhälle vi vill värna. Det är en omöjlig situation att lösa, säger Dan Korn.

Vad vi skulle ha gjort är att inte hamna i den situationen från början.

– Vi skulle ha tänkt på vad som kommer att ske om vi låter så många människor från länder med en helt annan kultur och annat levnadssätt bosätta sig i Sverige. Men för några år sedan hade vi en statsminister som sa ”vi såg det inte komma” och han kom undan med det. En massa andra såg det komma, men stämplades som rasister.

År 2018 skrev Markus Uvell boken Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa väljare. Han ville försöka förstå den rörelse som i Sverige resulterat i Sverigedemokraternas segertåg genom det demokratiska systemet och utomlands i Brexit och Donald Trumps första mandatperiod. Hans slutsats: klyftan mellan progressiva politiker och konservativa väljare hade vuxit sig allt större, och en frustration brett ut sig med ett politiskt etablissemang som hellre ägnade sig åt ”pseudodebatter” om kvotering, normkritik och symboliska klimatfrågor än åt verkliga problem.

Det är den sortens etablissemang som Donald Trump syftar på när han talar om att ”drain the swamp”, eller Javier Milei när han talar om la casta. Eller Jimmie Åkesson när han skriver att enbart det ”vänsterliberala klägget” tycker det är en rasistisk konspirationsteori att prata om ett folkutbyte i Sverige. Det är kort och gott den sortens etablissemang som får en del att vilja plocka fram motorsågen.

I sammanhanget är det passande att en av konservatismens traditionella symboler är trädet. Det går att spåra tillbaka till mannen som i princip alla konservativa pekar ut som ideologins fadersfigur, Edmund Burke. Egentligen var han klassiskt liberal, men förskräcktes av hur den franska revolutionens uppror mot illiberala institutioner urartade i blodbad. Han drog slutsatsen att samhällen fungerar som levande organismer. De växer fram långsamt, formas av sina omständigheter och tar skada eller till och med dör av alltför kraftiga förändringar – precis som till exempel träd.

– Konservatismen uppstod som en motreaktion mot revolutionen, som i sina mer extrema utformningar ville störta hela den europeiska civilisationen som den såg ut då. Burke ville bevara den. Han var inte revolutionär utan antirevolutionär, säger Svante Nordin, professor i idéhistoria.

Själv kallade sig Burke aldrig konservativ. Termen myntades först 1819 av den franske politikern och författaren Chateaubriand; tidigare tänkare som kallats konservativa har fått etiketten i efterhand.

Nordin identifierar konservatism utifrån tre gemensamma nämnare:

– För det första behöver det finnas någonting du anser vara värt att bevara. För det andra behöver du på något sätt identifiera dig med det du vill bevara. Och för det tredje behöver du uppfatta det du vill bevara som hotat.

Men exakt vad det är man vill bevara är en annan fråga. Konservativa gillar att beskriva sig själva som realister. Medan liberaler och socialister drömmer om det perfekta samhället gräver konservativa där de står, behåller det som fungerar och gör sig (sakta och försiktigt) av med det som inte fungerar.

Skrapar man på ytan har dock även konservatismen sina kärnvärden: civilsamhälle, nation, familj, frivilliga gemenskaper, äganderätt, yttrande- och åsiktsfrihet. Problemet för en samtida konservativ är att institutionerna man vill värna inte nödvändigtvis representerar dessa värden. Och då är frågan: om man måste välja mellan konservatismens långsamma reformism och det konservativa idealsamhället – vad väljer man?

Invandringen är inte det enda området där verkligheten avviker från ett sådant konservativt idealsamhälle. Listan är lång över saker som hela eller delar av den politiska högern är missnöjd med, som till exempel: Identitetspolitiken och dess konsekvenser i form av kvotering och wokeprojekt på temat mångfald, jämlikhet, inkludering (”DEI” på engelska). Idén att staten behöver ”uppfostra folket” att tycka och bete sig ”rätt” i symboliska livsstilsfrågor. Partiska och till stor del skattefinansierade medier som deltar i denna folkuppfostran, i stället för att ställa makten till svars för dess misslyckanden. Den gröna omställning som inte alla anser vara nödvändig, eller åtminstone inte anser sig ha samtyckt till. En kriminalpolitik som tycks ta mer hänsyn till förövare än brottsoffer. Ett högt skattetryck kombinerat med välfärdstjänster – vård, skola, omsorg – som inte lever upp till vad man borde kunna förvänta sig. Försvagad yttrandefrihet, särskilt på sociala medier. Et cetera.

– De senaste tio, tjugo åren har våra regeringar i praktiken varit vänsterextrema. Massiv massinvandring, wokeifiering av myndigheterna, DEI, klimatbyråkrati, censur av sociala medier, säger en anonym opinionsbildare på högerkanten.

Om situationen är så illa som han och hans meningsfränder upplever det kan det kännas rimligt att move fast and break things, även om sakerna man förstör är institutioner man i teorin är för.

– Det är lätt att försvara en utopisk bild av institutionerna, men tittar man på hur de ser ut i praktiken blir det svårare. De har ju underminerats fullständigt av människor med högtravande retorik om demokrati, västerländsk civilisation och europeiska värden – men som i praktiken gör raka motsatsen, fortsätter han.

Även Dan Korn menar att det är skillnad på teori och praktik.

– Egentligen håller jag med Edmund Burke om att man måste skynda långsamt om man verkligen vill förändra samhället. Men samtidigt har det gått väldigt långt. Många institutioner verkar vara genomkorrupta och Socialdemokraterna har varit experter på att befästa sin makt i institutionerna. Även om det blir en annan regering fortsätter de i praktiken att styra landet i alla fall.

Han nämner könstillhörighetslagen från förra våren, som inte bara Moderaternas väljare utan delar av riksdagsgruppen var negativa till – men ändå drev igenom. Ulf Kristersson själv sa att han egentligen hade föredragit en artonårsgräns för att byta juridiskt kön, men lät sig inte hindras av det. För högerväljare som är emot identitetspolitik framstår det som att ”deras” partier driver motståndarsidans linje. Det finns till och med de som menar att alla institutioner, organisationer och myndigheter per automatik blir vänster i en nästan oundviklig process.

– Vad klassiska liberaler alltid har sagt är att det är klart att vi ska ha riksdagen, allmänna val och politiska partier, och sedan hoppas vi att de politiska partierna i riksdagen bestämmer att vi ska ha ett klassiskt liberalt samhälle. Det är otroligt naivt, säger Martin Eriksson.

Han driver den libertarianska nyhetstjänsten Bubb.la med tillhörande internetcommunity. Libertarianismen går ut på att begränsa statens makt till det nödvändigaste, vilket ofta tolkas som polis, rättsväsende och försvar. Ideologin rymmer även anarkokapitalister, som menar att ingen stat alls behövs – eller rättare sagt att samhället inte kan riskera att ha en stat över huvud taget, eftersom den oundvikligen kommer att växa och tillskansa sig oacceptabelt mycket makt över medborgarna.

Som den brittiske historikern Robert Conquest uttryckte det är det en av politikens lagar: ”Alla organisationer som inte är uttryckligt höger blir förr eller senare vänster.”

Eriksson tar upp den libanesisk-amerikanske ekonomen Nassim Nicholas Taleb, som varnar för att politiska beslut i dag fattas av personer som saknar incitament att fatta bra beslut. De saknar nämligen ”skin in the game” – om konsekvenserna av deras beslut blir dåliga drabbar det i första hand någon annan. Alltså kan de fatta kortsiktiga och egennyttiga beslut, som till exempel att strategiskt gynna specifika väljargrupper på andras bekostnad.

– Människor är lättpåverkade av politiska demagoger och styrs sällan av höga moraliska principer. Det gör det lätt att köpa röster genom olika bidragssystem – det är bara en fråga om att erbjuda bröd och skådespel, säger Eriksson.

Ur det perspektivet blir det naivt att, som klassiska liberaler eller konservativa, förespråka representativ demokrati och sedan hoppas att riksdagen ska bestämma att vi ska ha ett klassiskt liberalt eller konservativt samhälle. De kommer alltid ha incitament att röra sig mot socialdemokrati.

– Det är en motsättning i klassisk liberalism: de vill uppnå ett visst resultat men vurmar samtidigt för ett styrelseskick, demokratin, som oundvikligen leder bort från deras mål.

Ur hans perspektiv är det enda sättet att upprätthålla ett fritt samhälle att begränsa demokratin. Det är ett resonemang som förmodligen får många att studsa till. Martin Eriksson tvivlar på att det finns mer än några tusen personer i Sverige som tänker som han, möjligen några tiotusental. Men när det kommer till kritan är mildare eller mindre konsekventa varianter av samma idéer inte särskilt ovanliga.

Som till exempel idén att Sverige kanske skulle må bra av att följa i El Salvadors fotspår. Eller att en amerikansk president som kringgår kongressen och använder presidentdekret för att beskära den administrativa staten gör det enda vettiga.

– Det är en libertariansk revolution som pågår i Argentina och USA. Europa borde verkligen ta tillfället i akt att rida på den här vågen från USA. Få saker skulle vara lika bra för Europa som om vi kunde få en tysk Milei och en fransk Trump, säger Martin Eriksson.

Idén att de demokratiska institutionerna ger för mycket makt åt personer med dåligt omdöme förekommer inte bara inom den politiska högern. Delar av vänstern betraktar fortfarande Sverigedemokraterna som ett demokratiskt misslyckande, något som det demokratiska systemet behöver blockera från alla former av inflytande. Och inför det tyska valet i februari var den motsvarande ”brandväggen” mot invandringskritiska Alternative für Deutschland en het fråga.

För andra är i stället de demokratiska processerna det allra viktigaste. Huvudsaken är att besluten går till på rätt sätt, och att de håller sig inom de ramar som grundlagen har satt upp. Erik Helmerson på DN:s ledarsida, som snart byter jobb till den kristna tidningen Dagen, menar att den viktigaste skiljelinjen i dagens politik inte går mellan rödgrönt och blått utan mellan ”partier som fortfarande tror på ett civiliserat samtal och demokratins processer – och de som föraktar både samtalet och meningsmotståndarna”.

– Det finns en traditionell metod i politiken som går ut på att man för en dialog med sin motståndare. Kommer man inte överens så löser man det genom votering, och så håller man med jämna mellanrum val. Och så finns den nya metoden, som är att gå ut på X och hånskratta åt folk och kalla dem endera vänstervridna eller nazister.

Helmerson beskriver sig själv som liberal, men talar varmt om den försiktiga, bakåtlutade konservatism som enligt honom verkar tillhöra historien.

– Jag saknar den sortens konservatism som sitter i sin läderfåtölj och skrattar gott åt alla radikala politiska teorier, för att sedan avvakta och sakta göra världen bättre i lugnt tempo. Ta till sig det goda och försöka skära bort det dåliga. Försiktig reformism, det är mitt idealsamhälle.

Men drar man resonemanget till dess spets finns en punkt där även Helmerson skulle ändra inställning och stödja en samhällsomstörtande linje.

– Om samhället skulle ta diktatoriska kliv, definitivt. Men än så länge fungerar demokratin. Så länge den fungerar ser jag inga skäl att gå utanför parlamentarismen. Bara för att jag tycker illa om en myndighet jag inte rätt att bränna ner den, säger han.

Det väcker frågor om när demokratin kan anses fungera. Fungerade till exempel den demokratiska processen när stora väljargrupper ville minska invandringen, men inget av de båda politiska blocken var intresserade?

– Det fanns ju en demokratisk ventil. Om du ville ändra på flyktingpolitiken kunde du rösta på SD eller påverka sitt eget parti i en mer invandringskritisk riktning. Men jag kan verkligen förstå att människor tycker att det var en dålig debatt om invandring på den tiden, tillägger Helmerson.

Andra menar att debatten i själva verket är det enda som har ändrats. Numera talar såväl Ulf Kristersson som Magdalena Andersson om invandringens baksidor, men de konkreta reformerna uteblir. Det menar till exempel den anonyme högerprofil som tidigare i texten nämnde att Moderaterna fortsätter dela ut 100 000 uppehållstillstånd om året (94 000 år 2024, 102 000 året dessförinnan, för att vara exakt).

– Stora delar av högern har varit så besatta av att framstå som ”anständiga” att de inte erbjudit något motstånd mot vänsterns marsch genom institutionerna, konsekvenserna av massinvandringen, den medföljande klientelismen, våldet som blivit vardag. Jag skulle jättegärna se en ”anständig” höger som konstaterar att de här sakerna behöver åtgärdas utan att gå till någon extrem. Men var är reformerna då?

Han tar upp det tyska valet, där AfD blev näst största parti. Det största partiet, kristdemokratiska CDU, upprätthåller dock beslutsamt den så kallade brandväggen och bildar hellre regering med de socialdemokrater de nyss var i opposition mot.

– Så nu ska CDU:s Friedrich Merz regera med de rödgröna. Hur ska han få igenom några reformer över huvud taget?

Efter hand blir det tydligt att många av de politiker som uppfattas som samhällsomstörtare egentligen bara genomför mer genomgripande reformer än deras kritiker skulle önska. Och deras anhängare vill inte ha någon revolution, de vill bara att politiker ska leverera reformerna de pratar om.

– Det finns inte några riktigt revolutionära eller kontrarevolutionära konservativa i dag. I princip alla vill ju slå vakt om och fördjupa den liberala demokratin, alltså yttrandefrihet och folkstyre. Man vill modifiera reformer och lagar man beskyller en elitistisk vänster för att ha genomfört i strid med folkviljan – men man vill göra det på en helt och hållet reformistisk och demokratisk väg, säger idéhistorikern Svante Nordin.

Ta Javier Milei. I en video från 2023 står han framför en tavla och river ner lappar med namnen på statliga ministerier. ”Sport och turism-departementet – afuera!” ropar han. ”Kulturdepartementet – afuera! Miljödepartementet – afuera! Ministeriet för kvinnor, kön och jämställdhet – afuera!” Afuera betyder ut, och Milei har levt upp till det. Men är det verkligen särskilt revolutionärt, eller bara nödvändiga reformer i ett genomkorrupt land?

Den moderate riksdagsmannen Stefan Olsson har skrivit boken Handbok i konservatism, och beskriver ideologin i termer av att det är svårt att acceptera politisk förändring och att det inte alltid blir som man vill.

– Det är inte förbjudet att förändra, men man måste fundera över varför vissa institutioner finns och hur de kom till innan man slår sönder dem, säger han.

Men i Argentina menar han att motorsågen är en fullt rimlig reaktion på extrema ekonomiska problem. Även Doge sympatiserar han med – med tillägget att den amerikanska presidenten har mycket mindre makt över myndigheterna än vi i Sverige inser, och det är väldigt svårt att kunna leverera utlovade förändringar när myndigheterna i vissa fall är både instiftade och finansierade av kongressen.

Vad den upplevda klyftan inom högern egentligen verkar handla om är hur väl man anser att institutionerna fungerar. Endera är man nöjd med det demokratiska samtalet, den parlamentariska processen och vad de levererar för politik. Då upplever man det som ett hot när andra försöker rucka på dem. Eller så menar man att samtalet är begränsat av åsiktskorridorer, att den parlamentariska processen har blivit en diskussionsklubb för politiker som inte förmår lösa de problem samhället står inför – och att detta är det verkliga hotet mot det fria och öppna samhället. Risken är förstås att ju färre verkliga reformer som genomförs, desto fler kommer att landa i den senare slutsatsen.

Att motorsågen har blivit symbolen för den etablissemangskritiska högern är passande. Beroende på hur man använder den kan den endera vara ett oumbärligt verktyg för trädvård – eller fälla hela trädet.

***

Läs även: Är det här början på slutet för byråkratin?

Läs även: Därför längtar S tillbaka till en stark statsmakt