När flyktingarna kom till byn

Det är snart ett år sedan flyktingkrisen var som värst. Det före detta skidesset Stig Strand skräder inte orden.

– Jag tänker då inte investera 10 miljoner kronor i en planerad hotelldel om Högfjällshotellet blir flyktingboende. Det har jag sagt till kommun.

De vänligt plirande ögonen och den sjungande Tärnadialekten gör det svårt för honom att låta riktigt arg, men han menar allvar. Visst ska Hemavan ta emot flyktingar, tycker han, men 200 personer, i en by med färre än 300 bofasta invånare?

– Det är för många.

En gång i tiden åkte Stig Strand på världscupstävlingar i Europa och USA. I dag är han tillbaka i södra Lappland, bosatt inte långt från där han växte upp, på Slalomvägen 7 i Tärnaby, granne med den jämnårige tävlingskamraten Ingemar Stenmark.  Numera driver Stig Strand hotell- och aktivitetsverksamhet i Hemavan, systerbyn som ligger 2 mil öster om hemorten.

Han kämpar hårt för att locka turister till området, men under året har 150 asylsökande, främst barnfamiljer från Syrien, Afghanistan och Irak, bott på en av Tärnabys större hotellanläggningar, Tärnaby Fjällby. Och i juni fick Hemavans Högfjällshotell nya ägare. Ägare som har andra hotell i Norrland som de har fyllt med flyktingar. Nu misstänker Stig Strand att även Hemavans turistbäddar ska bli sängplatser åt flyktingar.

Det har gått snart ett år sedan hösten då flyktingarna kom till Sverige i aldrig tidigare skådad mängd. Tusentals nya boendeplatser skulle fram varje vecka. Under 2015 upphandlade Migrationsverket drygt 57 000 tillfälliga boendeplatser, 32 000 fler än året innan. Många i mindre orter. Samhällstjänster, som skola och sjukvård, är satta på prov. Men det kan också rucka själva grunden för den lokala ekonomin.

En turistort blir plötsligt en flyktingort. Tills flyktingarna lika plötsligt försvinner. Vad händer då?

Hemavan och Tärnaby är kontrasternas orter.

I perioder under året som spökstäder, med stängda restauranger och öde gator. Andra delar av året fyllda av tusentals turister. Restauranger, barer och nattklubbar går på högvarv.

I Hemavan och Tärnaby blandas anspråkslös arkitektur med storslagen natur. Och vardaglig folklighet, med kunglig glans. Längst fram i planet från Stockholm den här sensommardagen sitter kungavännen Per Taube och kungabarnens kusin Gustaf Magnusson med sällskap. De är på väg till kungens stuga i Forsavan, strax intill, för att fiska. Helikoptern står redo att ta dem dit, när planet landar.

I Hemavan Tärnaby bär backar och vägar kunganamn och kungen och drottningen var självklara gäster vid högfjällshotellets 50-årsjubileum 2003. I Hemavan har också Kungsleden sin början, den 425 kilometer långa vandringled som sträcker sig till Abisko i norra Lappland.

Men det är skidkungarna och skiddrottningarna  som regerar i Tärnaby. Ingemar Stenmark, Anja Pärson, Stig Strand, Tomas Ringbrant och Jens Byggmark för att nämna några. Det senaste tillskottet, 21-åriga Magdalena Fjällström, ingår sedan ett par år i det svenska alpina landslaget.  Dessa kungar och drottningar har gett skidbackarna i Tärnaby sina namn: Ingemarbacken, Anjabacken, Ringbranten och Stigsvängen.

Hemavan och Tärnaby ligger i Storumans kommun, på samma breddgrad som Luleå, men intill norska gränsen.  Orterna kan beskrivas som något av det svenskaste vi har. Här ska man ha bott i minst tre generationer för att inte betraktas som nyinflyttad. De utrikes födda är få. Innan flyktingarna kom till byn, rörde det sig om tiotalet thailändskor, gifta med norrländska män. Och så fanns det en turk.

I Tärnaby är invånarantalet större än i Hemavan, cirka 500, att jämföra med 300, enligt folkräkningen från 2010, men i Hemavan är turisterna fler. För båda orterna är besöksnäringen helt avgörande. Det är framför allt utförsåkningen som drar gäster, men turisterna kommer också till området för att åka längd och scooter, jaga, fiska, vandra och cykla.

– Turismen är motorn i Hemavan och Tärnaby. En väldigt stor del av näringslivet bygger på besöksnäringen, säger Tomas Mörtsell, kommunstyrelsens ordförande i Storumans kommun.

Under förra hösten började det ryktas att ett av de större hotellen i Tärnaby skulle göras om till flyktingboende. Det var samtidigt som antalet nya flyktingar som kom till Sverige ökade med över tusen personer varje dag. Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson talade om att man »nått vägs ände« och var i desperat behov av nya sängplatser. Asylsökande bodde i gympasalar, i tält och på madrasser i gamla oanvända byggnader. Självaste kungen började tala om att upplåta hovets fastigheter till asylsökande.

Och runt om i landet fylldes allt fler hotell, stugbyar och campingplatser med människor på flykt.

För Tärnabys del var det när 600 flyktingar flyttade in på hotellet vid Riksgränsen, som folk började undra. Riksgränsen har samma ägare som Tärnaby Fjällby. Kunde ägarna tänka sig att placera flyktingar även där?

Så blev det. På förmiddagen lördagen den 14 november kom beskedet. Upp till 185 boende kunde anläggningen ta emot. Nästa dag kallades byborna till informationsmöte och redan på eftermiddagen stod två fulla bussar på parkeringsplatsen. Hundra personer flyttade in. Inom kort kom ytterligare trettio.

Anders Persson, ansvarade inledningsvis för driften av flyktingboendet. Han drev i flera år Fjällbyn som turistanläggning, men sa hösten 2015 upp arrendet. På ägarnas begäran stannade han kvar och tog emot flyktingarna.

Han är född och uppvuxen i Malmö. Som 16-åring flyttade han till Jokkmokk. Det förklarar hans egenartade dialekt. En personlig variant, med skorrande R och sjungande norrländska.

– Nu måste alla hjälpas åt för att det ska bli bra. Har de inget att göra blir det odrägligt.

Welcome to hell, sa en av flyktingarna.

De hade precis anlänt till Tärnaby. Långt ifrån alla gillade vad de såg. I mitten på november är kylan kompakt. Solen går upp strax efter 8 och ned vid 14. De var ännu ovetande om att strålarna inom kort inte ens skulle ta sig över bergskammen.

Var detta det Europa de drömt om?

Sheyda och Amir Rasooli står med sin pappa Ali Rasooli i biljardrummet på Tärnaby Fjällby. De kommer från Afghanistan, men bodde sju år i Iran, innan de försökte fly till Sverige. Flykten gick inte som planerat. Äldsta systern försvann efter att ha tillfångatagits av iransk polis. Minstingen, 2,5 år, drunknade på färden mellan Grekland och Turkiet. Pappa Ali skakar på huvudet och suckar. Sheyda får tårar i ögonen.

– Mamma går aldrig ut ur huset, säger hon.

De tillhör de 150 personer som kom till Tärnaby i slutet på förra och början på det här året. Boplatsen som från början framstod som helvetet, blev så småningom ganska bra. Inte minst tack vare ortsbornas stora engagemang.

Byborna startade språkkaféer, tog ut flyktingarna på fisketurer, la isnät och samlade in kläder. Barnen har fått delta i både längd- och utförsåkningsträning.

Flera av ortens företag har anlitat de asylsökande som praktikanter. Ica Fjällboden i Hemavan tog emot fyra, Tärnaby Fjällhotell ansökte om en person till hösten. Ali Rasooli har just denna dag fått besked från Migrationsverket om att han får jobba extra på Fjällbyn, från och med mitten på augusti.

Tärnaby är en världsmästarby, slog radioprogrammet Tendens fast redan i våras. Inte bara världsmästare på alpin åkning, utan också på att ta emot flyktingar.

– Jag upplever att i princip hela bygden ville engagera sig, det var ganska unikt. Det har imponerat mycket på mig, säger Tomas Mörtsell.

Mannen som tyckte att han kommit till helvetet, har i dag skaffat eget boende i Tärnaby.

Men att ta emot flyktingar kräver mer än eldsjälar och stort engagemang. Kommunen ska tillhandahålla skola och socialtjänst, landstinget ska bistå med sjukvård. Och 150 nya personer i en by med 482 invånare är mycket. Det är som om Stockholms innerstad skulle få 400 000 nya invånare. Det är inget som tilltalar alla.

– Här, som du vet, är folk tysta. Men de pratar om de får ett glas öl i sig. Jag är och har varit moderat i hela mitt liv, men 75 procent av mina partivänner har hoppat över till Sverigedemokraterna. Skrämmande, men jag tror att det bara är början, säger en person som inte vill uttala sig med namn.

Han vänder sig inte emot asylboendet eller de behövande familjer som kommer hit, säger han, utan emot systemet. Gamla och sjuka i Tärnaområdet får inte färdtjänst och sjukresor, på grund av nedskärningar och spariver.

Så går snacket bland dem som är kritiska: »Finns det pengar till alla dessa flyktingar och vem ska betala?«

Att ta emot flyktingar är inte gratis, även om staten kompenserar landsting och kommuner för en stor del av de kostnader som uppstår. För varje genomförd hälsoundersökning får landstinget ett schablonbelopp på 2 060 kronor. Och Migrationsverket betalar för all kostnadskrävande vård över 100 000 kronor. För asylsökande barn får kommunen 60 800 kronor per barn och år och för dem i grundskola får kommunen 97 500.

Men enligt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, räcker inte de pengar som staten skjuter till. Under 2016 har ersättningen för skolbarn höjts med 50 procent, men det är ändå inte tillräckligt för att täcka kommunernas kostnader, enligt vad Annika Wallenskog, biträdande ekonomichef för SKL, uppgett till Sveriges Radio.

Utöver att de inte ersätts för sina faktiska kostnader är det problematiskt att ersättningen från staten många gånger dröjer, enligt Annika Wallenskog. Hon anser att kommunerna agerar bank åt staten.

Ett annat problem, anser kommunstyrelsens ordförande Tomas Mörtsell, är att en stor mängd människor anländer med kort varsel. Hemlighetsmakeriet kring var nya asylboenden öppnar är stort. Det beror på att risken för bränder är överhängande, skriver Migrationsversket  på sin hemsida.

Utan någon förberedelsetid att tala om ska kommunen klara av att erbjuda alla barn skola.

– Det är inte tvärenkelt för en stor grupp barn, säger Tomas Mörtsell.

Till Tärnaby kom 60 barn, varav 40 var i skolåldern. Det till en skola med 155 elever, från förskoleklass till nian.

– För att ge barnen bäst förutsättningar beslöt vi oss för att ta integrationen långsamt, säger rektor Birke Weidringer Fahlqvist.

Inledningsvis erbjöds flyktingbarnen svenskundervisning i egna grupper. Bristen på lokaler i skolbyggnaden gjorde att flyktingbarnen undervisades i Folkets hus , men en dag i veckan besökte barnen sina anvisade klasser. Undervisning som inte krävde begränsade språkkunskaper som idrott och musik, var flyktingbarnen med på från början.

Det fanns de som tyckte att barnen borde gått i ordinarie klasser från allra första början. Men enligt Birke Weidringer Fahlqvist kunde det i vissa fall röra sig om sju nya elever i klasser med tio barn. Det hade satt hårt tryck på lärarna, och fått stora konsekvenser för de barn som i dag går i skolan.

– Men nu har vi berett plats. Om det kommer fler barn kommer den separata, inledande undervisningen att ske i skolans lokaler. Då träffas barnen på raster och efter skolan. Förhoppningsvis leder det till snabbare språkinlärning och till integration med de svenska barnen, säger hon.

För att hantera alla de nya barnen har två nya lärare anställts. Och hela lärarlaget har varit i Vindeln, utanför Umeå, på utbildning.

Även på sjukvården har trycket varit hårt. När Kicki Mosesson, chef för Tärnaby sjukstuga, anlände till sin arbetsplats måndagen den 16 november var bilden något annorlunda än den hon var van vid.

– Det stod sex nya ansikten utanför sjukstugan. Och bara timmar senare kom ytterligare några. Vi var helt oförberedda, säger hon.

Flyktingarna ville vaccineras och kolla upp gamla skador. Vissa var förkylda, andra hade diabetes. Behovet av sjukvård var stort.

– Minst tio gånger större än för en genomsnittlig Tärnabybo, säger Kicki Mosesson.

Det dröjde inte länge innan hela väntrummet var fullt av folk.

– Vi fick tala om för dem att de inte bara kunde komma hit. De måste boka tid.

Dessutom hade benbrott från skidbacken bytts ut mot flykt- och krigsskador och huvudvärk till följd av psykiska besvär. Andra åkommor än sådana som sjukvårdspersonalen var van vid.

Och hur gör man med helt nyanlända? I ett land där man inte kan ta blodprov utan att uppge personnummer, är det inte självklart vad som behövs i form av papper och uppgifter för att kunna erbjuda sjukvård. Och hur kommunicerar man? I Tärnaby fanns ingen som kunde tolka från dari eller arabiska.

Kicki Mosesson kontaktade kolleger i närliggande kommuner och satte sig in i hur arbetet skulle läggas upp. Så småningom anställdes en undersköterska och en sjuksköterska. Samtidigt arbetade tre pensionerade sjuksköterskor ideellt med att göra hälsokontroller och ge basal vård på fjällbyn.

– Vi fick det att fungera, säger Kicki Mosesson.

Men det krävdes hårt jobb. En liten kommun fick lära sig att den inte hade något att säga till om när Migrationsverket placerar ut asylsökande.

– Det här är en uppgörelse mellan Migrationsverket och privata fastighetsägare. Vi har bara att förhålla oss till det, säger Tomas Mörtsell.

Även Migrationsverket är kritiskt:

– Vi är inte alls nöjda med ordningen som är i dag. Kommunerna känner sig överkörda, sa Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson till Aftonbladet tidigare i år.

Men det är varken skolan eller vården som oroar Stig Strand och andra i turistnäringen. Utöver Storumans kommun finns i Sverige ytterligare 19 så kallade turism- och besöksnäringskommuner. De har minst 21 årliga gästnätter per invånare på hotell, vandrarhem och campingar, eller minst 0,20 fritidshus per invånare. För dessa kommuner är turistnäringen avgörande.

Att Migrationsverket under året har tagit mellan 350 och 400 turistanläggningar i anspråk för asylboende riskerar att få långsiktiga konsekvenser för dessa orter.

– Man kan inte vara generell när man tittar på det här. Hemavan Tärnaby är ingen utflyttningsort. Det är en ren och skär turistort. Den enda mindre orten utanför Umeå som växer. Om vi gör för många anläggningar till flyktingboenden riskerar vi att slå sönder en stark tillväxt. Det är det kritiken gäller. På lång sikt blir vi förlorare, säger Stig Strand.

Olle Isberg är en välkänd figur i Stockholms näringslivskretsar. Han jobbade i flera år i finansbranschen och var under 1990-talet vice vd för Ratos, investmentbolaget som var med och byggde upp hotellkedjan Scandic. I dag är han vd för Visionalis, ett investmentbolag som bland annat äger Lapland Resorts. Därtill har han ett stort antal styrelseuppdrag.

Tillsammans med sin gode vän, grundaren av miljardbolaget Axis, Mikael Karlsson, som sedan dess gått bort, köpte han i november 2004 hotellet och liftarna i Björkliden, beläget i norra Lappland. Med åren har fjällimperiet byggts ut, bland annat med köp av hotellet och liftarna i Riksgränsen. Det är inget miljardföretag, som Skistar, men Lapland Resorts är i dag Sveriges tjugonde största skidanläggning.

År 2010 köpte Visionalis även Tärnaby Fjällby. Olle Isberg talade då om Tärnaby/Hemavan som en attraktiv ort för såväl sommar- som vinterturism, och sa till Västerbottens Folkblad att en av de första förändringarna gästerna skulle märka var större tillgänglighet i form av generösare öppettider för restaurang och pub.

Men att fylla hotellet var lättare sagt än gjort. Även vissa veckor under vintersäsongen.

När det blev höst 2015 och flyktingarna i Sverige blev tusentals fler för varje vecka som gick, uppstod nya möjligheter. Genom att erbjuda flyktingarna en sängplats skulle hotellet få 100 procents beläggning varje dag.

I oktober 2015 blev det klart att hotellet i Riksgränsen skulle ta emot uppemot 750 asylsökande. Det var pengar, det. Och det syns i resultaträkningen. 2015 blev Riksgränsens mest lönsamma år hittills. Efter många år av mångmiljonförluster gjorde Lapland Resorts en vinst efter skatt på nästan 3 miljoner kronor.

Steget till att fylla även Tärnaby Fjällby med flyktingar var inte långt. Det var inte svårt att se att det skulle få väldigt positiva effekter på Fjällbyns lönsamhet.

Men det var knappast bra för allas lönsamhet.

Hans Bromée ska beställa nya kopplingar till vattenledningar som används när man lägger konstsnö. De gamla har rostat sönder och måste bytas ut. Det rör sig totalt om underhållsinvesteringar på uppemot en halv miljon kronor. Mycket pengar för ett företag som omsätter omkring 7 miljoner kronor. Hans Bromée och Örjan Gustavsson köpte  liftbolaget i Tärnaby för tre år sedan och ansvarar för driften sedan dess.

– Vi har brist på bäddar i förhållande till vår liftkapacitet, säger Hans Bromée.

Tärnaby kan ha fler än 2 000 skidåkare i området per dag, men byn har bara 500 gästbäddar. Hans Bromée hade hoppats att det skulle bli ändring på det, att det skulle tillkomma fler uthyrningsbäddar i Tärnaby. Men med Fjällbyn som flyktingboende blev utvecklingen den motsatta. Han bestämde sig därför för att inte öppna ortens enda sittlift, linbanan som den kallas i Tärnaby.

– Vi fick för dålig beläggning för att köra hela liftanläggningen med full kapacitet. Jag vet att det är dålig turistbeläggning på Fjällbyn, men när vi har så litet antal varma bäddar, gör även 50 bäddar skillnad för oss i antal sålda liftkort.

Dessutom står Fjällbyn för en grundservice i form av mat och toaletter, även för dem som inte bor där, berättar han. Liftgästerna har möjlighet att komma in under tak om de vill.

– När den möjligheten försvann, var det inte lönt att ha liften öppen.

Genom att stänga liften fick Hans Bromée ner kostnaderna för att pista till hälften.

– Vi sålde färre liftkort i år, men om det beror på att liften var stängd eller på att turistbäddarna var färre kommer vi aldrig att få veta. Vad jag däremot vet är att vi redde upp säsongen med positivt resultat. Sedan förstår jag ju också, att för turistnäringen på sikt är det viktigt att alla liftar är öppna.

Och det är för turistnäringen på sikt som många av näringsidkarna i byn oroar sig.

– På kort sikt var det ganska fantastiskt att lilla Tärnaby kunde ta emot 150 personer. Det sattes i gång fantastiskt mycket frivilligt arbete, men på längre sikt är det viktigt att orten satsar på turism. Linbanan attraherar skidåkare i hela området, inte bara dem som bor där, säger Tärnaby Fjällhotells ägare Birgitta Corin.

I anslutning till linbanan ligger också en barnlift. Hans Bromée lovade att den skulle hållas öppen. Det löste han genom att lämna över liftens nycklar till Fjällbyn. Från början fick flyktingarna stå i liften.

Barn klättrade upp och ner i backen, åkte pulka, körde in i stolpar. Det resulterade ett brutet ben. Då beslutades att Fjällbyns personal skulle stå i liften. Men de hade inte möjlighet att hålla liften öppen hela dagarna, säger Ulf Vidman. Den var stängd på morgnar och eftermiddagar. Och för lunch.

Även för fastighetsägarna i området är det bekymmersamt att liftarna i området är stängda. I anslutning till dem finns stugor som köpts för att man som skidåkare ska kunna ta sig till och från backen på skidor. När linbanan är stängd, krävs det bil för att de som bor där ska kunna ta sig till liften.

Det har satt tryck nedåt på fastighetspriserna.

Flera av dem som arbetar för att bygga ut området och locka flera turister oroar sig nu för framtiden. Inte minst för vad som händer om de nya ägarna till Hemavans Högfjällshotell, med nästan 200 bäddar, bestämmer sig för att fylla även den anläggningen med flyktingar.

Tobias Lindfors och Kristofer Lundström är inga duvungar i hotellbranschen. De har köpt flera hotell i Norrland de senaste åren och driver i dag norra Sveriges största hotellkedja, med en omsättning på 300 miljoner kronor. De äger Pite Havsbad, Nordkalotten Hotell och Konferens i Luleå, Skellefteå Stadshotell, Skellefteå Best Western och Hotell Laponia i Arvidsjaur. Sedan i juni är de också ägare till Hemavans Högfjällshotell.

Under våren 2016 bodde 300 flyktingar på hotellet i Luleå och 600 på Pite Havsbad. Det senare har ett fyraårskontrakt med Migrationsverket. För det får de 60 miljoner kronor per år, alltså totalt 240 miljoner kronor. De pengar som blir över kan användas för att rusta upp anläggningen.

Från midsommar och fram till den 20 augusti reserverades hela havsbadet för turisterna. Då fördes de asylboende över till närliggande anläggningar.

Därför dröjde det inte länge innan det började spekuleras om att flyktingar skulle placeras i Hemavan. Tomas Ringbrant, ansvarig för liftarna i Hemavan, hade möte med de nya ägarna, berättar Anders Persson, tidigare ansvarig på Tärnaby Fjällby:

– De sa att de kanske var sugna på att göra det i två månader. Tomas hade nämnt mitt namn, säger han.

Det är det som har fått Stig Strand att reagera.

– Jag satsar på sommarturism. Men om vi får hit lika många flyktingar som vi har invånare tror jag det blir svårt.

Han räds ett flyktingboende i Hemavan av två anledningar: dels för att det förändrar den lappländska ortens gatubild, dels för att han anser att det är fel väg att gå om man vill utveckla turismen i området.

Att det finns en möjlig konflikt mellan flyktingboendet och turistnäringen är inget okänt problem för SKL:

– Färre turistbäddar minskar förstås underlaget för kringliggande näringar, och påverkar därmed hela ortens möjligheter, säger Anders Gunnarsson, som arbetar med näringslivsfrågor på SKL.

Men han tillägger att bilden inte är svartvit.

– Många av hotellen har varit på randen till nedläggning. Valet har inte alltid stått mellan flyktingar och köpstarka turister, utan mellan flyktingar och nedläggning.

Josefina Syssner forskar om lokal och regional utveckling. Hon tittar närmare på frågan, men säger att det är för tidigt att dra några slutsatser. Även flyktingförläggningar behöver anställda och dessutom kan de som kommer till orten vara en resurs. På så vis kan en flyktingförläggning bidra positivt till en ort. Samtidigt kan det vara svårt att dra i gång turistverksamheten igen, om verksamheten har gått på lågvarv en period.

– Det man kan konstatera är att alla företag har en uppstartstid. Om man jobbar med att erbjuda en upplevelseprodukt och boendealternativet plötsligt försvinner, då går det inte att sälja. Och det är klart att det tar tid att starta upp igen, säger hon.

Stig Strand uttrycker det mer direkt:

– Man kan inte bara fylla en anläggning med flyktingar och tro att allt sedan är som vanligt igen. Start-sträckorna är långa, säger han.

Please Mr Ulf, take me back to Tärnaby.

Orden kommer från en av de flyktingar som har lämnat Fjällbyn, berättar Ulf Vidman, föreståndare för Tärnaby Fjällby.

Under senvåren i år började Migrationsverket flytta på flyktingarna. Så sakteliga minskade antalet boende på Tärnaby Fjällby. Likt boskap flyttades de från ett ställe till ett annat.

– Familjer kunde försvinna från en dag till en annan. Våra barn fick inte ens möjlighet att säga hejdå, säger Skytteanska skolans rektor Birke Weidringer Fahlqvist.

När antalet flyktingar nått under 91 hade Migrationsverket rätt att häva avtalet. Vilket det gjorde. Stora grupper av flyktingar flyttades till bland annat Dikanäs, intill Vilhelmina och Hällnäs, inte långt ifrån Umeå.

– Vi fick inte veta varför, fick ingen förklaring, men kanske hade det att göra med att flera av dem inte hade självhushåll här, säger Ulf Vidman.

De boende i området visste att de asylsökande skulle flytta en dag. Men beskedet de fick var att det kunde dröja upp till två år.

– Hade vi vetat att de skulle flytta så snabbt hade planen utarbetats på ett annat sätt, säger Birke Weidringer Fahlqvist.

Nu har hon ansträngt sig för att hitta tjänster till de nyanställda lärarna. Kicki Mosesson på sjukstugan säger att det känns tomt. Det är det även på Fjällbyn. Anläggningen har öppnat för turister igen, men bara personalen och familjen Rasooli är på plats. Ulf Vidman hoppas på nya flyktingar.

– Vi är med i den pågående upphandlingen. Jag hoppas att fler vill flytta hit i september. Men trycket är inte lika stort, så det är möjligt att våra sängplatser inte behövs, säger han.

21 flyktingar bor kvar i Tärnaby. Barnen i orten börjar skolan till hösten, däribland Amir och Sheyda.

– Både Amir och jag vill bli läkare. Så att vi kan hjälpa folk från Afghanistan när vi blir stora, säger Sheyda.