När förintelsen blev Förintelsen

Nästa vecka är det precis 80 år sedan dödslägret Auschwitz befriades av sovjetiska trupper. Därför högtidlighålls numera Förintelsens minnesdag den 27 januari i många länder. Men 1978, över trettio år efter andra världskrigets slut, fanns det bara ett museum i USA om Förintelsen. På den här tiden var ordet Holocaust i princip obefintligt i historieböckerna och ”referenser till ’Auschwitz’ eller ’koncentrationsläger’ ovanliga”. Det skrev historikern och överlevaren Gerd Korman 1970 efter att ha läst igenom ett dussintal av de främsta samtida historieböckerna.

I en av dem, The Growth of the American Republic från 1961, som i stort sett varje collegestudent i historia hade som kurslitteratur, gick det att läsa om en viss ”Anna” Frank från Tyskland. ”Vittnesmålet i hennes dagbok, skrev författarna, gjorde förmodligen mer ”för att övertyga världen om det hat som är inneboende i den nazistiska doktrinen än de högtidliga efterkrigsrättegångarna”. Samma år öppnade Martyrs Memorial Museum i Los Angeles, det första museet som helt och hållet ägnades åt Förintelsen.

På åttiotalet kom fler museer med samma tema runtom i USA: Illoinis Holocaust Museum i utkanten av Chicago, The Zekelman Holocaust Center i Michigan, Dallas Holocaust and Human Rights Museum och El Paso Holocaust Museum öppnade i Texas . På nittiotalet dök ytterligare tio nya museer upp. Skillnaden jämfört med det i Los Angeles var just benämningen ”Holocaust”.

Vad var det egentligen som hände där emellan, från det första muséet på i början på sextiotalet till explosionen på åttiotalet? undrar Malcolm Gladwell i ett kapitel i sin senaste bok Revenge of the tipping point, en slags senkommen, mörkare uppföljare till hans genombrottsbok från millennieskiftet.

På klassiskt Gladwell-maner får vi en teori serverad och i det här fallet rör det sig om det ekologiska begreppet ”overstory”, baserat på ”understory”, det vill säga undervegetation. En ”overstory”, skriver Gladwell, är skogens översta lövverk, ”och storleken, tätheten och tjockleken på övervåningen påverkar beteendet och utvecklingen för varje art långt nere på skogsbotten”. Gladwell talar om zeitgeist som han beskriver som samma sak, fast i en social kontext, som bidrog till att överlevande från nazisternas läger undvek att prata om sina upplevelser.

Med en graf från tidningen The New Republic pekar Gladwell på hur ordet ”Holocaust”, med versal begynnelsebokstav, i princip är icke existerande fram till slutet på sjuttiotalet, då det plötsligt skjuter i höjden. I Sverige är utvecklingen i princip identisk fast för ordet ”förintelsen”, enligt en masteruppsats från Malmö Universitet som använt sig av Kungliga Bibliotekets arkiv. Till en början var begreppet “förintelsen” inte den vedertagna benämningen på det som nazisterna kallade för ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”, utan ett laddat uttryck för att belysa den fruktansvärda tragedi som drabbade Europas judiska befolkning. Medan kriget rasade åren 1939 till 1945 publicerades 21 artiklar med ordet ”förintelsen”. Mellan 1946 och 1959 fanns 19 omnämnanden. Och under sextiotalet, 1960 till 1969, var det 30 artiklar, en liten ökning som troligtvis hade att göra med rättegången mot SS-mannen Adolf Eichmann, som den israeliska säkerhetstjänsten Mossad hade kidnappat i Argentina och som ställdes inför rätta i Jerusalem 1961. I Expressens referat från rättegången lät det så här:

”Eichman:

– Jag har inte gett order om eller utfört förintelsen, herr kapten. Jag har inte gett order om kriget. Jag kunde inte stoppa kriget. Jag bara utförde order.”

Notera att Expressen använde ett gement ”f” i stället för ett versalt ”F” som är standard idag. Ett sjuttiotal användanden av ordet fram till 1970 kan jämföras med slutet av sjuttiotalet då en sökning i arkiven helt plötsligt leder till 975 träffar. Så åter till Malcolm Gladwells fråga: Vad hade hänt? 

Två år tidigare, 1976, gick två höga chefer på mediejätten NBC in i en bokaffär. Programchefen Paul Klein och Irwin Segelstein – chef för Planeringsavdelningen, ett slags intern strategisk tankesmedja som analyserade affärsmöjligheter och trender inom tv- och underhållningsindustrin – hade i skyltfönstret sett en bok om förföljelsen av judar under andra världskriget. Segelstein tittade på boken, vände blicken mot Klein och sa:  

– Varför gör vi det inte?

Klein svarade:

– Vi borde.

Paul Klein var dels känd för att ha myntat begreppet Least objectionable programming, vilket betydde att man som tv-producent hade som mål att få tittarna att undvika att byta kanal genom att sända trevliga program som inte stötte bort någon. Dels för att ha kallat de amerikanska tv-tittarna för ”morons”, ungefär dumhuvuden. Irwin Segelstein, som själv var jude, hade förlorat en farbror, en faster och tre kusiner i koncentrationslägret Auschwitz. Fast vad de egentligen sa när de tittade på varandra i skyltfönstret var, enligt Malcolm Gladwell:  

– Tror vi att den amerikanska publiken till slut är redo att höra om detta?

Kleins svar: ”Jag tror den är det”.

Resultatet blev tv-serien Holocaust: The story of the family Weiss i fem avsnitt. Den handlar om den fiktiva judiska läkarfamiljen Weiss från Berlin med en ung Meryl Streep samt James Woods i huvudrollerna. Serien inkluderade Novemberpogromen 1938, Wannseekonferensen, de passiva judar som mördades utan att göra uppror, den sionistiska motståndsrörelsens framväxt och Warszawa-gettots uppror, Einsatzgruppernas massavrättningar på Östfronen, förintelselägren med gaskamrarna och giftgasen Zyklon B.

”Vad som än hade hänt någonstans hände den här familjen”, skrev den rumänskfödde författaren och överleveraren (och senare Nobelpristagaren) Elie Wiesel ironiskt i New York Times, och fortsatte sin dräpande sågning:

”Varför heter serien ’Holocaust’? Vem som än kom på det namnet måste ha varit omedveten om dess komplikationer. ’Holocaust’, ett tv-spektakel. ’Holocaust’, en blandning av halvsanningar och halvfiktion. Är det inte just det som så många moraliskt bankrutta ’forskare’ världen över har hävdat på sistone? Att ’Holocaust’ egentligen var ett ’påhitt’. NBC borde ha använt ordet i en underrubrik, om de nu överhuvudtaget skulle använda det.” 

Serien hade premiär söndagen den 16 april 1978 och det sista avsnittet sändes den 20 april. De fem avsnitten under fem på varandra följande tv-kvällar lockade 120 miljoner amerikanska tittare – nästan halva USA:s befolkning.

En av dem som i samma veva fick se serien var SVT:s programinköpare Göran Sellgren som befann sig på tv-mässan i Cannes. Han hade ”aldrig blivit så gripen och känslomässigt engagerad av något” han sett på film, sa han i en intervju med Arbetet och beskrev sin reaktion: ”Tårarna rann på kinderna”.

Göran Sellgren hade som devis att köpa det han själv gillade, men i avtalsförhandlingarna tog det tvärstopp den här gången. Faktasidan på TV2 sa blankt nej och två falanger uppstod: nöjesredaktionen mot faktaredaktionen.

Oenigheten skedde för öppen ridå i dagspressen. Kritiken lät ungefär som den som Elie Wiesel hade dryftat i New York Times. ”För min del upplever jag starkt att seriens primära syfte är att våldsporra sig in hos tittarna, inte att få dem att förstå vad som verkligen hände”, skrev historikern Hans Villius, kanalens historiske expert, i Sveriges Radios veckotidning.

Och Elie Wiesel och Hans Villius har rätt i sin kritik, enligt Malcolm Gladwell. Serien är inget historiskt dokument, utan en slags “Hollywoodifiering” av grymheterna. Men det kritikerna missar är, påpekar Gladwell, att själva poängen med fiktionaliseringen var just att, för att använda Villius ord, ”våldsporra sig in hos tittarna”. Dessa bestod ju av de breda grupper av amerikaner och svenskar som aldrig någonsin hade hört talas om, eller varit tvungna att konfrontera, förintelsen med stort F. 

Roland Loefler var Judisk Krönikas chefredaktör under den här tiden och Sverige-korrespondent för tidningens motsvarighet i Storbritannien. Han tog del av tjafset på TV2 och kontaktade sina vänner i London.

– England var alltid snabbast att följa efter det som hände i USA på den här tiden och de hade visat serien med stor framgång, säger han i dag. 

En god vän hade spelat in serien på videokassetter som Roland Loefler fick låna. Därefter bjöd han in reportrar från de stora morgon- och kvällstidningarna till sitt kontor på 20 kvadratmeter på Östermalm i Stockholm. Strategin fungerade.

– Det blev väldigt mycket skriverier. Jag tror att det helt enkelt blev för genant för SVT.

Måndagen den 8 mars 1979 klockan 21 hade serien premiär på TV2 och sändes på samma tid och kanal fem dagar i rad. 4,3 miljoner tittare följde sista avsnittet – nästan en miljon fler än det tidigare rekordet för ett avsnitt i en tv-serie (Emil i Lönneberga). Två år senare gick serien i repris och placerade sig återigen i toppen med nästan 2,3 miljoner tittare. Bara Dallas lockade fler då.

– Då var överlevande redo att prata om sina erfarenheter. De kontaktade mig och vi hade utbildningar om hur de skulle prata om det i skolor och i andra sammanhang. Innan dess sa de ingenting, berättar Roland Loefler.

– Och så var det i hela världen, vi började höra muntliga berättelser från de överlevande.

I Tyskland var mottagandet av serien ännu starkare. Där sändes Förintelsen på en mindre kanal framåt midnatt och sågs trots det av 20 miljoner västtyskar – nästan halva befolkningen i Västtyskland såg serien om familjen Weiss. Det var årets tv-händelse, det statliga samfundet för tyska språket, Västtysklands motsvarighet till Svenska akademien, utsåg ”Holocaust” till årets tyska ord. Varje avsnitt följdes upp med en specialinsatt panel där historiker svarade på samtal från tittarna. Tusentals ringde in, många grät, många var förbannade och chockade.

Nynazistiska grupper försökte stoppa utvecklingen och placerade bomber vid två sändningstorn. Tidigare medlemmar i nazistpartiet hotade med att ta livet av sig. En tidigare SS-medlem sa att hans familj vänt sig emot honom efter det andra avsnittet och lämnat honom. Samma år tog det västtyska parlamentet bort preskriptionstiden för krigsförbrytelser. Det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel beskrev det så här:

”Holocaust lyckades med det som hundratals böcker, pjäser, filmer och tv-sändningar, tusentals dokument och alla koncentrationslägerrättegångar under efterkrigshistoriens tre decennier hade misslyckats med; att informera tyskarna om de brott som begåtts mot judarna i deras namn. Och på ett sätt som ledde till att miljontals människor skakades om i grunden.” 

Flera år senare, efter att begreppen Holocaust respektive Förintelsen hade sjunkit in i människors medvetande, blev den tidigare NBC-chefen Herbert Scholler intervjuad om seriens uppkomst. Han berättade att titeln från början hade varit just ”Holocaust” men när manuset var färdigt hade namnet skrotats. ”Holocaust” väckte inga tydliga associationer i det allmänna medvetandet utan var på sin höjd ett obskyrt ord som användes av akademiker. Men Scholler ville annat:

– En dag anlände det till min dörr en manushög. Och jag gjorde ett bidrag. (…) Jag läste manuset. Men jag märkte att serien inte hette ”Holocaust”. Så jag ringde (producenten) och sa: ”Du vill inte kalla den ”The Family Weiss”. 

I Sverige dök ett annat problem upp efter man till slut fick godkänt att sända serien. Vad heter Holocaust på svenska? När Hannes Oljelund, högsta chef på TV2, frågade Roland Loefler blev han tagen på sängen. Han hade ingen aning, skrev han själv i Dagens Nyheter om händelsen i fjol.

– Jag kontaktade Morten Narrow, som var Stockholms överrabbin, och ställde samma fråga. Han kontaktade i sin tur experter både i Sverige och utanför Sverige. Det tyska ordet ”Vernichtung” var det som Hitler hade använt i sitt profettal, enligt experterna, och det betydde på svenska förstörelse eller förintelse. Så det var det jag sa till dem. 

När Förintelsens åttionde minnesdag nu åter närmar sig är det dock omöjligt att undvika att ställa en fråga som Malcolm Gladwell själv duckar för i sin bok: Hur ser medvetenheten om Förintelsen ut i dag när nästan alla vittnen är borta? Och när tv har slutat att vara en lägereld att samlas kring? 

***

Läs även: Judehatets många ansikten

Läs även: Joanna Rubin Dranger: ”Berättelserna visar att människor döljer vilka de är”