När kriget kommer sticker vi huvudet i sanden

På jakt efter stämningarna i folkdjupen inför det oundvikliga världskriget begav sig signaturen Black Boy ut på Stockholms gator den 30 juli 1914. Hur såg gemene man på läget? Vilket avtryck gjorde de ödesmättade telegram och rubriker som de senaste dagarna basunerats ut? 

Nyheten för dagen var att Ryssland hade mobiliserat. "Partiellt" var det ord tsaren hade använt. Det verkade gå stick i stäv med rapporter om att hela Ryssland redan var fullt av soldater. Och med uppgifterna om att ännu fler ryssar var på väg för att gå i strid mot de österrikiska trupper som på natten hade bombarderat Belgrad. 

Förhoppningarna om en vändning till det bättre var små, konstaterade frisinnade Dagens Nyheter i en ledarkommentar: "Världskriget står för dörren." Förbi var varje önskan om att Österrike skulle dröja med att ställa saken på sin spets. Det ögonblick är inne "då Ryssland, om det vill fortsätta sin roll som den sydslaviska brödernas beskyddare, måste ingripa".

Diplomatin gjorde sina sista ansträngningar. Men pessimismen hade gripit även fredens mest energiska talesmän och behärskade den allmänna folkstämningen. Tidningen påminde om att i årtionden hade det påpekats "att de ökande rustningarna är de pålitligaste av alla fredsgarantier". Vore det sant borde "en uppvisning i stor stil av vad den största militärmakten förmår ha en avgjort kalmerande verkan på den stat vars angrepp måste komma först om det ska bli något världskrig av".

För att lugna upphetsade krigssinnen fanns effektivare recept än upprustning och mobilisering: En insikt hos folken som skulle kunna bryta udden av denna "förskräckliga känsla" att det existerar någon naturlag som framtvingar världskriget. Att allt beslutas "av människor som har en skyldighet att bruka sitt förnuft". Det var de nationella övertygelserna som var skurken i dramat, "ju fler som driva den läran, desto lättare uppstår den stämning som gör det omöjliga och absurda verkligt".

Black Boy fann på sitt strövtåg i huvudstaden att ingenting var svårare "än att i avgörandets yttersta tolka folkstämningen i Stockholm visavi världskriget". Att saken väckte intresse var säkert. Men intresset var "icke jämförligt med det som en större fotbollsmatch eller en simning" brukade uppbåda. Ändå märktes det. Både i huvudstaden och på telefonerna på redaktionen.

Skribenten hade ett ärende på Stockholms tvätteri. Tvätterskan undrade om det var sant att det skulle bli mobilisering i natt. 

– Varför i natt?

– Det är väl för hemlighetens skull.

Samma dag dök några löjtnanter upp på Dagens Nyheters redaktion vid Tegelbacken. Där brukade de aldrig visa sig annars. Men nu ville de "tala en stund om utsikterna för världskriget". Det var "ett ämne som i hög grad intresserade dem, eftersom det berör deras yrke och eventuellt kan ge dem tillfällighet att visa vad de lärt sig av militär sakkunskap".

– Är det sant att ryska flottan ligger utanför Sandhamn, frågade löjtnanterna.

"Och åtskilligt dylikt." Black Boy begav sig ut igen, tog del av sakkunskap "i storpolitiska ting" som, skulle han skriva, "vräkes ut över staden". Han skrev att "den politiske kandestöbern" (skrävlaren) hade "gott om ättlingar just nu". Och att den som likt Movitz gjorde "ett försök att intervenera i Polens affärer just nu riskerar ingenting".

Klaramurvelns öron fylldes av högtidlig germansk solidaritet, ädelt erkännande av serbernas tapperhet, "beundran för Frankrikes kultur och häftigt framhärdande av Rysslands skyldighet att skydda sina rasfränder – allt surrade om vartannat". Men det var knappast en oro över "att vi själva skola få något att göra med det hela". Trots farhågorna "veta vi dock att vårt avlägsna land endast i sista hand beröres av de svallvågor i vilka centralmakterna redan gunga mer eller mindre maktlösa". Därav den trots allt intresse lidelsefria ton i vilken den planetariska situationen diskuteras man och man emellan. 

Artikeln, med den förebådande rubriken "Inför världskriget" slutade:

Allvaret är än så länge för de flesta endast den krydda som gör ämnet smakligt. 
Black Boy.

Ett drygt sekel senare, på Handelshögskolan i Göteborg en varm förmiddag i upptakten av höstterminen 2022 förbereder Olof Johansson Stenman, professor i nationalekonomi, en föreläsning för studenterna på forskarutbildningen i mikroekonomi. Eleverna ska få göra ett tankeexperiment: 

Vad ser de helst att deras tänkta barnbarn kommer att tjäna i framtiden? 

60 000 kronor i månaden i ett samhälle där medellönen är 90 000 kronor? 

Eller 55 000 kronor i månaden i ett samhälle där medel­lönen är 40 000?

Den ekonomiska tankefigur som brukar kallas "Homo Economicus" säger att om vi ställs inför ett sådant val gör vi klokast i att välja 60 000 kronor eftersom det är ett högre belopp. Men Olof Johansson Stenman letar i sin forskning efter avvikelser från det rent själviska, rationella och atomistiska. Situationer som intresserar honom är hur vår benägenhet att jämföra oss med varandra påverkar hur vi ser på sådant som lycka, lön och konsumtion. I ett antal studier han har genomfört tillsammans med kollegor har Olof Johansson Stenman sett att det verkar vara viktigare för en människa att ha en högre lön än genomsnittsmedborgaren, än att tjäna ett belopp som absolut sett är högre än detta belopp om det innebär att man därmed hamnar under genomsnittet. Samma sak verkar gälla vad vi vill konsumera.

– Om ingen annan åker på utlandssemester är det inte lika illa för oss om vi inte gör det själva.

Spelar sådana relativa överväganden också in i orostider? När hotet om ett världskrig med kärnvapen är uttryckligt och upprepas, när jordens medeltemperatur stiger? Olof Johansson Stenman säger att hans bild är att de flesta inte är särskilt oroliga för klimatet. Att man borde vara det, men att de flesta nog bara tycker att det är obehagligt. Att det är helt andra saker som verkligen oroar de flesta av oss.  

– Som att man har dåligt med pengar. Eller att grannen har det mycket finare. Men även det är saker som kan påverkas av omständigheterna. När samhället faller isär tilltar stressen över sådant, att man inte lever upp till någon slags norm. Det ser vi en del av i USA, där har klyftorna under lång tid ökat, vilket också har lett till någon slags alienation. Frågorna om klimatet blir därför delvis en lyxfråga. 

Med det menar Johansson Stenman att om man har andra mer närvarande svårigheter orkar man ofta inte bry sig  om klimatet också. 

– Delvis blir klimatet därför ett medelklassproblem. Det ser man också globalt. I rika länder och i fattiga. 

Enligt Olof Johansson Stenman beror detta på att människor är genetiskt danade att hantera mer närliggande problem. Under större delen av mänsklighetens historia har vi levt i jägar- och samlarsamhällen. Fortfarande är vi bra på att instinktivt hantera oro och risker i den storleken av grupper. Globala frågor och dilemman däremot, måste vi bearbeta med hjälp av inlärning. 

– Och vi har lärt oss att inte underskatta möjligheten att hantera dessa problem. Men intuitivt ser vi det inte lika tydligt. Mest tydligt ser vi problem när de hotar familjen. Men också i större grupper; vi i Sverige ser saker och problem här i Sverige tydligare. Det som händer nära är viktigare än det som händer långt borta. Hot i närtid är också viktigare än det som kan tänkas hända om hundra år. 

Försvarsmekanismer tillkommer. 

– Jag läste en krönika av Andrev Walden om hur vi hanterar problem genom att prata. Och ordna alla dessa galor. Men de förändrar inte något. Man säger tack till sjuksköterskor och de får en applåd. Men det blir inget mer. Men man känner att man ändå har gjort något, säger Johansson Stenman. 

En annan sådan mekanism är att i valet mellan att göra saker som är besvärliga eller ändra uppfattningen om effekten av det besvärliga man bör göra, kan man komma fram till att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, och därför fortsätta att göra det man tycker är roligt eller trevligt men skadligt – utan att känna dåligt samvete för det. Den lockelsen är enligt Johansson Stenman ofta stark, trots att strategin kan vara riskabel. Att människor i dag genetiskt i huvudsak är samma folk som på jägartiden innebär också att hur andra ser på oss fortfarande är helt avgörande för vår överlevnad. Att dra på sig andras ogillande kan fortfarande leda till stora problem för oss.

Människans förkärlek för det nära och nuet komplicerar alltså i synnerhet läget för klimatet, som är ett problem som till sin karaktär är storskaligt och globalt. 

– Och man hör ofta att enda chansen att rädda det är att vi måste ändra vår kultur. Men för att ett storskaligt problem som klimatet ska räddas är det systemen som måste utformas på annat sätt, inte människan. Ur klimatets perspektiv talar vi alltför mycket om de små sakerna och ignorerar de stora frågorna. Jag tror inte att klimatkrisen går att lösa med att människorna ska försöka bli en bättre moralisk art. Det är klart att vi måste ta etiska frågor på allvar, men att försöka ändra kulturer är mycket svårt och tar dessutom väldigt lång tid om det skulle lyckas.

Enligt Olof Johansson Stenman är det viktigaste sådant som skattepolitik och hur man utformar system för utsläppsrätter och teknisk utveckling när det gäller regleringsfrågor. Inte primärt enskilda individers val. 

– Vad EU gör nu är viktigare än vad Sverige gör. Med ganska små systemförändringar har vi minskat mängden utsläppsrätter inom ramen för EU-ETS. Det har haft en jätteeffekt på klimatutsläppen. 

– Ibland kan man tycka att det finns ett intresse av att vi ska gå och vara bekymrade hela tiden.

Det kan bli kontraproduktivt, anser Olof Johansson Stenman. Bara populism. Som diskussionen om plastpåsarna. Symboliska beslut som enligt Olof Johansson Stenman inte spelar någon nämnvärd roll för klimatet. Diskussionen blir en kvasidiskussion. Cykelställsfrågor, som det kallas efter en diskussion om bygge av ett kärnkraftverk där det enda man kunde tala om handlade om var cykelstället skulle placeras.  

– Så är det lite med klimatet, det blir ibland så att de som säger att "det måste vi tala om på allvar" tenderar att tala alltför mycket om de små sakerna och ignorera de stora och viktiga.

Ekonomiprofessorns bild av en oro och rädsla som gärna uttrycker sig genom att undvika pudelns kärna, det stora långsiktiga hotet, och i stället leta efter tillfälle att hamna i konflikt över annat, närliggande, har 1900-talshistorien sett flera exempel. Att på avstånd uppleva Hitlers framfart i Europa under det andra världskrigets två första år satte press på det amerikanska samhället. 

Det kan man läsa om i ett reportage den 6 juni 1941 av journalisten Barbro Alving ("Bang"). Hon befann sig i New York och Washington och rapporterade hem för Dagens Nyheter om en kvinnlig taxichaufför med "armar som krökta gångjärn och humör som en brandbomb sprickfärdig av missnöje över presidenten". Franklin D. Roosevelt hade just utmanat konstitutionen och vunnit en tredje period. Man kallade honom diktator. Världen befann sig i krig. Hitlertyskland var på god väg att lägga hela Europa under sig. Men Amerika var upptaget av sig själv. 

Dock inte enbart: "Skulle man någon minut i ljus och lyktors sken på Harlems bullrande barer eller i Washingtonparkens fågelkvitter glömma vilken värld Amerika tillhör så påminns man nästa minut om någon av de världsberömda hemlösa som rör sig i vimlet." 

Bang mötte flera av dem. "De gav en karta av europeiska stämningar", skriver hon.

En av dem var Stefan Zweig – Marie Antoinettes, Nietzsches, Tolstojs och Freuds biograf – och han var "djupt pessimistisk med slokande österrikisk mustasch och svår melankoli i sina vänliga wienerögon". Inte för att hans hem "med dess dyrbara boksamling" låg i den värsta bombzonen invid Bristol i England utan för att han "inte orkade tro att förstörelsens krafter kunna hejdas i vår tidsålder".

Barbro Alving skriver att det är svårt att inte tro honom. I synnerhet när hon hör att han arbetar på en ny bok som ska heta Mina tre liv. Det första är livet som yngling i förkrigets Wien där man musicerar och filosoferar i borgerlig luft och där grannarna kommer i långa rader för att tjusas av den första telefonapparaten. Det andra är livet som berömd, firad och väl honorerad. Det tredje är 1941 "nu som flykting utan rot och hopp om återplantering".

Barbro Alving ser antisemiterna överallt i Washington: "... folk av det slag som börjar med att förklara att antisemitism är dem djupt främmande, och slutar med att berätta flabbiga och gemena judehistorier."

Det pågår en dragkamp i Amerika. Demokratin var hotad i Europa, av nazister och axelmakter. I USA fanns hotet också inifrån, rapporterade Bang och redogjorde för de problem demokratikämparna stod inför: "...att samtidigt samla alla dess krafter för att avvärja en fara utifrån och bevara den inre strukturen, den som skulle försvaras." 

Ingen visste då att Stefan Zweig bara skulle vilja leva något år till. När han hade skrivit klart sitt verk, som på svenska fick titeln Världen av i går tog han sitt liv. Hans hustru gjorde honom sällskap. Men boken Zweig skrev blev en klassiker. Den som är nyfiken på stämningar inför katastrofer absorberas av skildringar som undersöker dem, beskriver dem och vänder och vrider på dem. 

Precis som Stockholm i slutet av juli 1914 präglades av ett allvar som för de flesta ännu endast var en "krydda som gör ämnet smakligt" präglades samma dagar semesterorten Ostende, där Zweig och hans vänner dessa dagar befann sig, av något som liknade sorglös livslycka.

När nyheten om att Tyskland förbereder sin mobilisering kommer noterar Zweig visserligen att ansikten förmörkas när de köper tidningarna, "men det var alltid förbi på några minuter". I åratal hade man hört talas om sådana diplomatiska konflikter. De hade alltid avslutats fredligt i sista minuten. Innan det blev allvar. Varför skulle det inte gå likadant även denna gång? "En halvtimma senare såg man samma människor glatt frustande plaska omkring i vattnet. Drakarna steg mot skyn, fiskmåsarna skar genom vattnen och luften."

Men de dåliga nyheterna blev fler och allt hotfullare. Österrikes ultimatum till Serbien. Mobiliseringarna som inget land knappast längre försökte dölja. Att tyskarna skulle gå genom Belgien, skriver Zweig, var ett hot alla visste om. 

Först när man samma dag insåg att det ofrånkomligen skulle inträffa kom reaktionen. Med ens blåste "en kall vind av ängslan fram över stranden och sopade den tom". Man tog tåget hem. "Vi stod i korridorerna, upprörda och otåliga, alla talade med varandra. Ingen förmådde sitta lugnt, på varje station störtade man ut för att få de senaste nyheterna, uppfylld av en hemlighetsfull förhoppning om att i sista hand någon skulle kunna hejda den framryckande olyckan. Ännu trodde man inte på krig, ännu mindre på ett anfall mot Belgien. Man kunde inte tro det, för man ville inte tro på ett sådant vanvett."

Men det gick inte att blunda längre. De ser ett tåg med tyska kanoner rulla genom Belgien. Det kan förstås vara en skyddsåtgärd, tänker de. Hemma i Österrike möter de det nya tillståndet. På varje station finns anslag som kungör den allmänna mobiliseringen. Tågvagnar fylls med nyinryckta soldater. Fanor vajar, musiken spelar: "...i Wien fann jag hela staden i ett rus. Den första skräcken för kriget som ingen önskade, inte folken, inte regeringen, detta krig som oavsiktligt glidit ur händerna på de oskickliga diplomaterna när de lekte och bluffade med det, denna skräck hade nu övergått i plötslig entusiasm."

Stefan Zweig erkänner: det låg nåt storslaget, medryckande och rentav entusiasmerande i denna första reaktion hos massorna. Som aldrig förr känner dessa tusen och hundratusen människor något de aldrig känt förut, att de hör ihop. Ett land med femtio miljoner människor känner att de upplever världshistoria, "skillnaden mellan stånd, språk och klasser är bortsköljd av broderskapets överflödande känsla. Varje människa upplevde en förhöjning av det egna jaget."

När Stefan Zweig minns och återberättar dessa scener av kollektiv krigseufori 1914 jämför han dem med stämningarna inför kriget 1939. Som var allt annat än euforiska. Snarare präglade av skräck.

Den generation som endast bevittnat andra världskrigets utbrott, måste förstås fråga sig, skriver Zweig, varför har inte vi upplevt detta?

Zweig erkänner att det är paradoxalt. Det första kriget gällde ju gränser och kolonier. Det andra idéer – det borde slå högre. Svaret, påpekar han, är enkelt: man hade 1939 inte den "barnsligt naiva godtrogenheten som världen hade 1914", en tid när folk ännu litade "på sina auktoriteter, utan betänkligheter. Ingen i Österrike tänkte tanken att vår allmänt vördade landsfader Frans Josef, i sitt åttiofjärde levnadsår skulle kunna uppmana sitt folk till kamp utan att det var absolut nödvändigt." Att kejsaren skulle kräva blodsoffer om inte onda motståndare var ett verkligt hot var alldeles otänkbart.

Zweig skriver att en stor respekt för överheten, diplomaterna och deras insikt, och för ministrarna vid tiden för första världskrigets utbrott ännu besjälade den vanliga människan. Och om det kom till krig måste, tänkte gemene kvinna och man, det vara i strid med deras egna statsmäns vilja. Förbrytarna, resonerade folk, måste finnas i andra läger.

"År 1939 hade denna religiösa tro på den egna regeringens duglighet försvunnit i hela Europa." Man föraktade diplomatin sedan man förbittrat sett hur möjligheterna till en bestående fred hade fördärvats i Versailles. "Folken mindes alltför väl hur man bedragit dem med löften om nedrustning och avskaffandet av den hemliga diplomatin."

I själva verket, skriver Stefan Zweig, respekterade man 1939 inte en enda av statsmännen. Ingen lade med god tro sitt öde i deras händer. "Franska gatsopare hånade Daladier. I England var efter München allt förtroende borta för Chamberlain. I Italien och Tyskland såg människorna ångestfyllt på Mussolini och Hitler. Men man kunde inte förneka att det gällde fosterlandet. Därför grep man till geväret, därför lät kvinnorna sina söner dra bort, men inte med som förr orubblig tro på att offret var oundvikligt." Man lydde, man jublade inte, gick till fronten men drömde inte om att bli hjälte, "allt var följden av politisk dårskap".

Skiftet från den visserligen kortvariga men ändå häftigt uppblossade krigsentusiasmen i slutet av juli 1914 och vämjelsen inför kriget 1939 blir obegriplig, skriver Zweig, om man inte begrundar vad folk efter nästan ett halvt århundrade av fred kunde veta om krig 1914. Ingenting. Krig hade de knappt ägnat en tanke, "de såg lysande kavallerister, hörde löften om att till jul är vi hemma igen".

Men generationen 1939 visste efter slakten 1914–1918 vad krig var och hyste inga illusioner, man "visste att det inte var romantiskt utan barbariskt" och det skulle ta år och dar och allt om verkanskraften hos de nya "djävulska förintelsemaskinerna, gigantiska stridsvagnar som körde över sårade, flygplanen som mördade barn och kvinnor i deras sängar, en själlös mekanisering". Ingen trodde på krigets gudomliga rättfärdighet. Man trodde inte ett dugg ens på rättfärdighet. Man trodde inte ens på freden. Den senaste, perioden mellan 1918 och 1939 "hade i stället för välstånd gett förbittring, i stället för försoning hungersnöd, inflation, förlust av den civila friheten, total underkastelse under staten, nervförstörande osäkerhet, allas misstro mot alla".

Kriget 1939 hade en inre innebörd, gällde friheten, bevarandet av en moralisk ståndpunkt, medan kriget 1914 byggde på en illusion om en bättre värld, skriver Zweig: "Endast illusion inte vetskap gör människan lycklig."

På frågan hur rädsla påverkar människors beslut säger ekonomiprofessorn Olof Johansson Stenman att vi tenderar att bli kortsiktigare när vi blir rädda. Att vår hjärna börjar fungera lite annorlunda, blir mer lik djurens. De delar av hjärnan som är unika, som sysslar med att fatta långsiktiga beslut drabbas av rädslans fysiska effekter. Får mindre syre. Vi fattar dummare beslut när vi blir extremt rädda, blir tunnelseende.

– Vi ser det ibland när vi ser polisen göra saker som de inte moget har övervägt. Det som händer är alltså att man inte hinner tänka långsiktigt, det blir enklare svar på komplicerade frågor för att tänkandets långsamma, analytiska system sätts ur funktion. Det impulsiva tar över, säger Olof Johansson Stenman. 

– Man blir rädd och mer arg. 

Vad leder det till för sorts beslut?

– Är man rädd får man färre barn till exempel. I Sverige har det gått ner under lång tid. Vi ligger långt under två nu per kvinna. Det beror på många saker, men det är väl rimligt att tro att om man är orolig för framtiden så skaffar man färre barn, även om det är svårt att mäta. 

Mellan januari och april i år föddes 2 483 färre barn än motsvarande period 2021. År 2021 föddes 1,69 barn per kvinna, i år var motsvarande siffra 1,57 enligt SCB, vilket häromveckan fick Gunnar Andersson, professor i demografi vid Stockholms universitet, att bli förvånad: "Normalt brukar fruktsamhetstalen utvecklas ganska långsamt, att det hoppar till så här plötsligt är vi inte vana med." Han nämnde "osäkerhetsfaktorer i samhället" som en vanlig orsak bakom sjunkande födelsetal. 

På Handelshögskolan i Göteborg reser sig Olof Johansson Stenman från en fåtölj och sätter sig vid datorn och skickar över en forskningsrapport samtidigt som han berättar vad den handlar om: hur människor började bete sig efter terrorattackerna i New York och Washington den 11 september 2001. 

– Människor blev rädda för det som var nära kopplat till händelsen. Man blev rädd för att flyga. Så man åkte mer bil i stället när man skulle resa långt. Några månader senare undersökte man effekten av denna anpassningsmekanism – att man tog bilen, som när man färdas längre sträckor är farligare än flyg – och fann att fler hade dött i bilolyckor än av attackerna den 11 september. 

Efter att ha vägt in tidsfaktorer, väder, vägförhållanden och andra faktorer kunde forskarna Garrick Blalock, Vrinda Kadiyali och Daniel H. Simon i artikeln "Driving Fatalities After 9/11: A Hidden Cost of Terrorism" slå fast att så många som 2 300 människor mist livet i bilolyckor som en direkt dold följd av terrorattackerna. 

Olof Johansson Stenman:

– Synbart rationella överväganden och mått och steg när man är rädd visar sig ofta vara ganska irrationella. 

***

Läs även: Kreml tystar folket med våld och pepparkaka

Läs även: Johan Hakelius: Stora bomber, små tankar