När lydnaden vann över moralen

Våren 1961 gav den då 27-årige Yale-professorn Stanley Milgram några av sina studenter en hafsig teckning. Det var en grov skiss över hur hans eget "avgörande mätinstrument" skulle kunna se ut. När de kom tillbaka med en prototyp häpnade han. Precis så! Skräckinjagande i varje detalj.   

Samtidigt kunde människor i stora delar av världen för första gången följa en direktsänd mordrättegång i tv. Nazisten Adolf Eichmann, mannen som betraktades som huvudansvarig för genomförandet av "den slutgiltiga lösningen av judefrågan", stod åtalad för brott mot mänskligheten och folkmord i Jerusalem. Åklagarna gjorde sitt bästa för att måla upp bilden av Eichmann som ett sadistiskt monster. Det misslyckades, rapporterade filosofen Hannah Arendt, utsänd av tidskriften The New Yorker. Eichmann framstod snarare som grå byråkrat, som vid sitt skrivbord bara utförde ett kontorsjobb.  

Milgram, född i stadsdelen Bronx i New York 1933 av judiska emigrantföräldrar, anade att Arendts sätt att tolka ondskan var något på spåren och han erinrade sig några rader av den brittiske författaren George Orwell: "Medan jag skriver flyger högt civiliserade människor ovanför och försöker döda mig. De känner ingen fiendskap gentemot mig som individ, inte jag gentemot dem heller. De bara "gör sin plikt", som det heter. De flesta av dem, är jag övertygad om, är vänligt sinnade, laglydiga människor som aldrig skulle komma i på tanken att mörda någon i det privata. Å andra sidan, om någon av dem skulle lyckas blåsa mig i bitar men en välriktad bomb, skulle han aldrig sova dåligt heller." 

Detta förhållande ville Milgram undersöka. 

Somliga beteenden går inte att förstå om man inte tar hänsyn till en situation där en individ gör som hon har blivit tillsagd. En handling som utförs på befallning skiljer sig från en spontan dito. Den som mördar på order gör något hon sannolikt inte skulle gjort annars.  

Milgram såg lydnad som ett grundelement i det mesta av samhällslivet av den enkla anledningen att någon form av auktoritet är nödvändig för att samvaron mellan människor ska fungera. Att utforska lydnaden som orsak till mänskliga beteenden var relevant, skrev Milgram i sin ansökan om medel för att studera hur pass lydiga människor kunde vara, om det innebar att andra människor skadades. Mellan 1933 och 1945 hade miljontals människor slaktats av individer som bara lydde order. Lydiga människor byggde gaskamrar, lydiga människor upprättade dödsläger, lydiga människor vaktade fångar, föste in dem i kamrarna och släppte in giftgasen.  

Komponenterna till sin manick inhandlade Milgram från elektronikkedjan Radio Schack. De kostade 261 dollar och 86 cent. Metalhöljet var byggt av G.E Wheeler Company. Den unge professorn reste till New York där graveringsfirman Hermes Engraves etsade in den fruktansvärda informationen på frontpanelen, innan en elektriker satte ihop maskinen i Yale-universitets verkstad i New Haven. Det tog 86 arbetstimmar. När den var färdig i juli 1961 anade psykologen att hans skapelse skulle tas för en högst verklig mordapparat. 

Instrumentpanelen bestod av 30 knappar. Varje knapp var noggrant markerad med en voltstyrka, som sträckte sig från 15 till 450 volt med en stegring på 15 volt för varje knapp. Till det kom ord som beskrev effekten av knapparna i stigande ordning: Svag chock, Måttlig chock, Stark chock, Intensiv chock, Extremt intensiv chock, Fara: allvarlig chock. Under de sista två knapparna stod endast inristat XXX.  

I maskinens övre högra hörn stod att läsa: SHOCK GENERATOR, TYPE ZLD, DYSON INSTRUMENT COMPANY; WALTHAM, MASS, OUTPUT 15-450 VOLT. 

Maskinen var redo.  

Skillnaden mellan ett labb och verkligheten var stor, insåg Milgram, men kanske inte fullt så dramatisk om man kunde bevara själva essensen av lydnadssituationen: att få en person att se sig själv som ett instrument för att genomföra en annan människas önskan, vilket befriade utföraren från eget ansvar. Så fort detta synsätt har slagit rot i en människa följer snabbt lydnadens kännetecken: tankens förskjutning, friheten att ägna sig åt grymt beteende. Rättfärdigandet av den grymma handlingen är likartad oavsett om platsen är ett forskningslabb eller en ledningscentral som avfyrar massförstörelsevapen. Det Milgram ville kartlägga var det läge där en människa överlämnar sig själv till en auktoritet, och inte längre uppfattar sig som den som i egentlig mening begår en gärning, utan bara är agent för någon annan.  

Han anställde två nyckelpersoner. En 31-årig gymnasielärare i biologi blev "försöksledare" med uppgift att uppträda korrekt, bistert, strängt och känslokallt. Denne var klädd i en grå verkmästarrock och gick under namnet "Mr. Wallace". Rollen som offer gavs till en 47-årig revisor med irländskt påbrå som i studien fick heta "Frank". De ägnade veckor åt att öva sina roller och repliker enligt ett noggrant manus. De första försöksedeltagarna hämtades från hela New Haven via en annons i den lokala morgontidningen, "fabriksarbetare, statsanställda, frisörer, affärsmän, telefonister, byggnadsarbetare och 'andra'". De skulle tro att de deltog i en studie om minne och inlärning och huruvida bestraffningar fick folk att komma ihåg saker bättre. De skulle uppmanas av "Mr. Wallace" att använda elchockmaskinen för att straffa "Frank" om han svarade fel på minnesfrågorna.  

Så började försöken sommaren 1961 och pågick i drygt tio år. Deltagarnas identitet var skyddad i femtio. Videofilmer med intervjuer som har blivit offentliga efter 2011 visar hur psykiskt ansträngande Milgrams undersökning var för deltagarna.   

En kvinna som anmält sig dök upp. Bara en timma skulle det ta. Fyra dollar för besväret. Vem vill inte hjälpa forskningen? Beloppet räckte vid den här tiden till 22 öl på puben. Entrén till försökslokalen på Yales campus var ödslig och stökig. Flagnade väggar. Rör utspridda på golvet. Där kom Mr. Wallace, i grå läkarrock, och gav henne pengarna. Redan?  

Han bad kvinnan vänta och försvann. Ytterligare en varelse, en liten rund herre i hatt, gullig på nåt sätt, anlände, presenterade sig som Frank och slog sig ner på stolen bredvid. Mr. Wallace kom tillbaka. Pengarna de hade fått, sa han, var för att de hade kommit dit, sedlarna var deras nu, "oavsett vad som händer". Vad betydde det? 

Mr. Wallace berättade att psykologer länge hade försökt förstå hur människor lär sig saker, att en teori sa att vi lär oss av att bestraffas när vi gör fel.   

– Ett exempel, sa han, är när föräldrar slår sina barn när de gjort något dumt. Vi är intresserade av hur inlärningen påverkas av bestraffning. Vi hoppas kunna förbättra utbildningssystemet. 

Kvinnan och Frank skulle ha olika roller. En elev, en lärare. Eleven skulle få information av läraren, en serie ordpar och försöka minnas dem. Felsvar skulle bestraffa med en elektrisk chock. Det stod det inget om i annonsen.  

– Vem vill vara lärare? Vi brukar lotta om saken, sa Mr. Wallace och drog fram två lappar ur rockfickan.  

De tog varsin, tittade, la tillbaka i hans hand. Kvinnan hade tur, blev lärare. Att lottningen var riggad var omöjligt att ana. De slog följe till ett smalt rum. Ett bord och en stol. Elektriska sladdar, plattor och gummifästen monterades på Franks hud. Mr. Wallace bad kvinnan att spänna fast Frank. 

– För att undvika vilda rörelser när han får elchockerna. 

Hon gjorde som hon blev tillsagd, gnuggade en kräm på Franks hud, fäste en elektrod, spände Franks underarmar i stolskarmen med gummispännen. 

– Krämen är för att det ska bli bättre kontakt mellan strömmen och huden, för att undvika brännblåsor, sa Mr Wallace. 

Brännblåsor? Frank påpekade att han diagnostiserats med ett hjärtproblem för några år sedan. Inget allvarligt, men elchockerna, hur starka var de? Var de farliga? 

– Tja, sa Mr. Wallace, de kommer att göra ont, men är inte farliga. Nåt annat? 

– Nej, sa Frank.  

"Läraren" följde med Mr. Wallace till ett annat rum. Genom en högtalare kunde hon höra Frank på andra sidan väggen. Men framför allt såg hon den groteska el-chockgeneratorn. Ville hon ha en teststöt? Mr. Wallace väntade inte på hennes svar.  

– Det är väl inte mer än rätt, sa han.  

Hon lydde. För att hon var väluppfostrad kanske, och kavlade upp skjortärmen, gav honom sin arm, han smetade på lite kräm och lade den kalla metallen mot huden. Stöten fick henne att rycka till. Som att bli biten av en rocka. Mr. Wallace bad henne gissa hur många volt det var. 75, sa hon.  Fel – bara 45. Krämen, upplyste han belåtet, gjorde att kontakten med huden blev så bra, därför kändes det starkare än det var.  

Så började hon läsa ordparen. Och klev in i den febriga psykiska anspänning som drabbade nästan alla försökspersoner och som i decennier efteråt har kommit att diskuteras lika mycket som studiens resultat. Kände hon att hon hjälpte forskningen? Frank svarade rätt först, men fel efter några vändor och hon följde instruktionen och tryckte på en knapp, inbillade sig att den kändes som en kattunge som rev, nog inget att oroa sig för.  

Men en vänlig främling hade fått en elchock, hon hade skadat honom, om än harmlöst. Frank missade igen och hon tryckte igen. Gav inom loppet av några minuter el-chocker i stigande styrka: 75, 90 och 105 volt, hörde genom väggen hur han stönade allt högre. Han skrek att han ville sluta. Hon vände blicken mot Mr. Wallace.  

Efter ännu några felaktiva svar och en chock på 150 volt hörde hon Frank skrika att han ville sluta. 

Vi får väl lägga av, han vill gå ut! 

– Det är ingen fara med honom. Var vänlig fortsätt.  

Vi kan väl inte fortsätta om han inte vill. 

– Experimentet kräver att du fortsätter.  

Efter 270 volt i kroppen skrek Frank fasaväckande. Vid 300 volt desperat.  

Vid 315 volt var det skräck i hans röst, outhärdligt. 

– Jag har ju sagt att jag vägrar svara. Jag är inte med i experimentet längre. 

Han svarade ändå på ordtestet. Men fel. Hon gav honom 330 volt. Utdraget skrik. Han påminde om sitt dåliga hjärta: "SLÄPP UT MIG!"  

Hon gav honom ytterligare en kraftig chock, rabblade upp nästa ordpar, inget svar.  

– Betrakta tystnad som ett felsvar, sa Mr. Wallace. 

Hon tryckte. Under knappen på 375 volt läste hon "Fara: allvarlig chock". Nya ord. Inget svar. 390, 405, 420 och 435 volt. Inte ett knyst. Under de sista knapparna stod bara "XXX". Hon gav Frank en stöt på 450 volt.  Det var tyst. 

Mannen i grå rock bad henne trycka en gång till. Hon gjorde det. Mannen i grå rock bad henne trycka en tredje gång och hon tryckte. 

Mannen i rocken bad henne sluta. Hon var blöt av svett. En kortvuxen kostymklädd man kom in genom en dörr, presenterade sig som Stanley Milgram, hans röst var i affekt när han frågade: how does it feel?  

Innan Milgram hade dragit igång sina tester hade han frågat 19 experter inom psykologi och psykiatri: vad tror ni, hur stor andel ger en medmänniska en dödlig dos ström för att hon svarar fel på en fråga? Högst 1 procent, var det vanligaste svaret och genomsnittssiffran. Fler sadister än så finns inte.  

Men det fanns det. 65 procent av deltagarna ignorerade den utsattes smärtrop. Milgram noterade att proceduren skapade extrem stress och nervösa spänningar hos flera försöksdeltagare. Svettningar, skakningar. Ett annat oväntat spänningsuttryck var regelbundna, nervösa skratt. Det var alltså inte frågan om att försöksdeltagarna inte uppfattade situationen som prövande. Ingen kom dit och trodde att det rörde sig om en lek. Samtliga uttryckte vid något tillfälle tvekan, olust eller stress inför att utsätta Frank för svår, kanske dödlig, skada. Många erbjöd sig att betala tillbaka ersättningen mot att de slapp fortsätta. Vid varje sådant tillfälle svarade Mr. Wallace att experimentet krävde att de fortsatte. Av dem som klev av tidigt brydde sig ingen om att kolla hur Frank mådde, eller fråga Mr. Wallace hur det var fatt med Frank.  

År 1963 publicerade Milgram sina fynd i Journal of Abnormal and Social Psychology med tre slutsatser: 

I ett tackbrev till den statliga forskningsstiftelse som gett honom pengar skrev Milgram: "I ett naivt ögonblick för ett tag sedan undrade jag om det fanns någon plats i USA där en ondskefull regering skulle kunna hitta moraliskt imbecilla människor som motsvarade vad som krävdes för att upprätthålla dödsläger av det slag som förekom i Tyskland. Nu börjar jag tro att alla skulle kunna rekryteras från New Haven." 

Milgrams tolkning var att Förintelsen inte var något specifikt tyskt fenomen. Lydnadsbeteendet som leder till mord på oskyldiga finns som en allmänmänsklig reaktion på en ganska vanlig situation. 

"Stark auktoritet ställdes mot deltagarnas starkaste moraliska övertygelser mot att skada andra, och med öronen fyllda av offrens skrik vann ändå lydnaden över moralen. Den extrema viljan hos vuxna människor att tillmötesgå en order från en auktoritet utgör studiens viktigaste fynd", skrev Milgram.  

Resultaten nådde långt bortom forskarvärlden. En ledarskribent i en morgontidning i Colorado skrev att sanningarna var oroande, men frågade samtidigt: Gick det att dra så generella slutsatser om människans natur utifrån ett laboratorieexperiment? Gick det att jämföra en man i grå rock i ett labb på ett universitet med ett förintelseläger? Var det konstigt att folk var lydiga när de kom till Yale, detta prestigeuniversitet? Nog kunde man räkna med att deltagarna utgick från att forskarna där inte bidrog till att folk dog?  

Milgram hade ställt sig samma fråga.  

Under närmare ett decennium, från den första publiceringen 1963 till början av 1970-talet genomförde han därför fördjupande studier, 18 varianter på sitt ursprungliga experiment. Sammanlagt lät han mer än 700 personer tro att de gav Frank elchocker. Allt för att reda ut vad, exakt, som låg bakom lydnadsbeteendet och de dödliga elchockerna? 

Prestigen på Yale? Inte räknade någon med att man torterade folk där. 

Milgram flyttade ut studien till en ruffig industrilokal, läkaren Mr. Wallace blev en slirig försäljartyp som borde ha svårare att få lika många att lyda. Jo, så var det till viss del, men inte särskilt stor.   

I en variant fick Frank och försöksdeltagaren sitta bredvid varandra. Försöksdeltagaren placerade Franks hand på en elektrisk platta när han eller hon svarat fel. Lydnaden sjönk drastiskt.  

Ju mer fysisk kontakt försöksdeltagarna hade med varandra desto mindre bestraffningar.  

Känslan av att själv vara ansvarig för sina handlingar tycktes bli starkare ju närmare offret man var.  

I en variant fick försöksdeltagaren se den som gjorde experimentet före. Om vederbörande vägrade att lyda sjönk lydnaden dramatiskt, till 10 procent. Om den som var före gav 450 volt, ökade lydnaden till 90 procent hos de som följde. Beteenden kopierades alltså.   

I början på 1970-talet tyckte sig Milgram ha tillräckligt på fötterna för att slå fast en generell sanning om människan: Situationen – inte vem vi är, vår moral eller karaktär – avgör i mycket större grad än vad vi vill tro hur vi beter oss.  

Det var snarlikt det Eichmann skrev innan han avrättades, i en kommentar till dödsdomen. "Domarna gjorde ett stort misstag i sin bedömning av mig, eftersom de inte kan leva sig in i tiden och situationen i vilken jag befann mig under krigsåren… det finns ett behov av att dra en linje mellan ledarnas ansvar och folk som jag som tvingades att tjäna som rena instrument i ledarnas händer. Jag var ingen ledare med ansvar, och som sådan känner jag mig inte skyldig." 

Men om situationen förklarar beteendet, varför lydde då inte alla mannen i grå rock? Milgram kallade tillbaka sina försökspersoner, djupintervjuade dem och fann att katoliker var något lydigare än judar, och att ju längre man gjort militärtjänst, desto lydigare blev man, samt att närhet till pappa skapade något olydigare vuxna. Han fann tecken på samband med vissa personlighetsdrag, men inga man kunde dra slutsatser av.  

Milgrams metod att föra försöksdeltagare bakom ljuset kritiserades. Det var oetiskt. I debatter, i radio, i tidningar, i tv, blev han känd över hela USA, en ung radikal psykolog som mot slutet av decenniet framträdde i polotröja, polisonger, skägg och sa: Den här etiska kritiken är ett sätt att undvika att prata om de störande sanningar jag blottlagt om människan. Kritikerna kastade sig över honom: ett sånt här experiment kunde vara rent skadligt inte bara för enskilda människor utan för hela forskningens anseende. Försökspersoner anlände i god tro till ett ansett universitet för att hjälpa vetenskapen och hamnade i en situation där många av dem på rimliga grunder måste varit rädda för att de faktiskt dödat en annan människa.  

Någon jämförde Milgrams metoder med de oetiska experiment som nazisterna iscensatt, på utvecklingsstörda och judar. Milgram sa att kritiken berodde på oviljan att diskutera hans obehagliga fynd och frystes ut: Ingen förnyad tjänst på Yale, nobben på Princeton, nej från Harvard.  

Han fick en hjärtattack, en till, tredje och en fjärde. För skarpsinnig för att negligeras fick han slutligen en professorstjänst på City College i New York och fortsatte sina studier, fortsatte att debattera. I boken Obedience to Authorithy som kom 1974 skrev Milgram att vad experimentsituationen gjorde var att renodla de förutsättningar som är närvarande när människor lyder i den verkliga världen. Milgram dog i en hjärtattack 1984. Kritiken mot hans studie upphörde inte.  

En effekt av Milgrams studie blev att de etiska reglerna för forskning som vill undersöka ondskans psykologi skärptes. Det är inte tillåtet att replikera Milgrams studie. År 2009 fick dock Jerry Burger, amerikansk professor i psykologi, igenom en ansökan efter att ha garanterat att den högsta gränsen för el-chockerna inte skulle överstiga 150 volt. Han hade studerat filmerna originalexperimentet och sett att hur försökspersonerna reagerade när Frank skrek av smärta just vid 150 volt gav en tydlig indikation på vilka som fortsatte upp till 450 volt. De som vände sig om mot Mr. Wallace och uttryckte inre vånda hoppade av före de dödliga doserna. De som fortsatte utan att blinka hade heller inga problem att ge 450 volt. I alla fall var det så till 80 procent.  

Så Burger gjorde om studien och fann att lydnaden var lika hög 2009 som den varit när Milgram gjorde sina experiment mer än 40 år tidigare.  

Burger kom fram till att han inte som Milgram trodde att agenttillståndet förklarar den höga andelen som bestraffar en oskyldig. Efter att ha plöjt sig igenom Milgrams alla varianter, och tolkat sina egna resultat drog han slutsatsen att det bland annat handlade om effekterna av att stegvis öka smärtan.  

Milgram började med att be sina försöksdeltagare att ge Frank en harmlös 15 voltstöt. Att börja lågt och i små steg öka smärtgraden skapar en situation där det inte finns någon enskild punkt där vi kan säga att "det här har gått för långt".  

Det, menade Burger, är den avgörande omständighet som möjliggör beteendet. Det är svårt att tänka sig att någon skulle gått med på att utsätta Frank för en direkt dödlig elchock på 450 volt om Mr. Wallace inlett experiment med att be om en sådan. På samma sätt som det är svårt att tänka sig att Förintelsen varit möjlig utan en mångårig upptrappning av våldet, från ett förtryck som i början kunde uppfattas som tämligen harmlös diskriminering.    

Milgram visste förstås om detta, det var därför han lade upp sitt experiment som han gjorde.  

Sommaren 2013 publicerade Stephen D. Reicher, professor i psykologi på universitetet Edinburgh, tillsammans med sin kollega Alexander Haslam en omtolkning av Milgrams experiment.  

De lät hundra personer titta på inledningsscenerna på varje enskilt experiment i filmerna från de olika varianterna och ställdes inför frågan: vem tror du i just denna variant att försöksdeltagaren identifierar sig med, Frank eller Mr. Wallace? Försöksdeltagarna var både professionella psykologer och forskare och förstaårsstudenter i psykologi. Svaren visade att de av Milgrams försöksdeltagare som enligt Reichers och Haslams försöksdeltagare identifierade sig med Frank snabbare avbröt experimentet. Ju mer de fattade sympati för Mr. Wallace och hans forskningsprojekt, desto längre gick de när det gällde att ge Frank elchocker. Det visar, säger Reicher, att lydnad är fel ord för att beskriva vad som händer. 

– Ordergivning förekommer mycket sällan i modernt ledarskap i dag. Det förekom inte heller alls så mycket i nazityskland som man tidigare har trott, har ny historieforskning visat. Nazisterna var måna om att få folk att gå med i sin rörelse av fri vilja, det skulle göra dem mer motiverade. Det är effektivare att vädja till att människors fria vilja, få dem att frivilligt följa med, att det är då de är bäst på att uppfylla ledarens mål… Och vi ser hur Milgram har byggt in denna insikt i sitt experiment. 

Reichers term gör anspråk på deltagarnas inre tankevärld, i ett slags efterkonstruktion. Milgram såg vad han såg och gav det ett namn alla kände igen: lydnad.  

Den australiska journalisten och psykologen Gina Perry skrev i sin bok Behind The Shock Machine (2013), byggd på intervjuer med försöksdeltagare i de australiska experimenten, att många av hans försöksdeltagare fortfarande jagades av minnen från experimentet. Perry gav en kritisk bild av Milgram, vars dynamiska personlighet hon tror påverkade försöksdeltagarna att mot sin vilja fortsätta ge elchocker.  

Psykologen Abby Moran gick 2014 igenom lydnadsstudien och påpekade i en replik Perry att försöksdeltagarna inte behövde betrakta Frank som en fiende för att bestraffa honom. Inte heller svävade de i ovisshet om huruvida elchockmaskinen var verklig. De var med när Frank spändes fast och fick själv känna hur kraftfull en stöt på 75 volt upplevdes. De var också övertygade om att deras och Franks roller i situationen var en följd av slumpen, en lott, och de fann sig utmärkt i att samarbeta med Mr. Wallace, och Frank blev alltmer alienerad.

Milgram själv drevs av en övergripande övertygelse: att det ofta är svårt att begripa mänskligt beteende utan att se situationens kraft. Hans experiment påminner oss fortfarande om detta.

***

Läs även: Så lärde aporna oss det vi vet om kärlek

Läs även: När kriget kommer sticker vi huvudet i sanden