När oron tog makten i Sverige

De kom i bussar från mottagningsplatsernai södra Sverige. De hade i veckor, ibland i månader, färdats från Syrien, Eritrea, Somalia eller Afghanistan. Eller från flyktingläger i något grannland – och tagit sig hit.

Då såg Bert Karlsson och andra privata företag en växande affärsidé. De dammsög landet efter stora och billiga boenden. Kursgårdar och pensionat som var stängda eller på dekis omvandlades till asylboenden. Plötsligt fick små och mindre kommuner en massa nya invånare. Hundratals flyktingar kom till Hultsfred, Boden, Östra Göinge eller Lindesberg och andra ställen. Häpna politiker och kommuninvånare kunde inte göra annat än att se på.

Efter sommaren 2013 behövde Norberg, med strax under 5 800 invånare, plötsligt lokal och lärare för två nya skolklasser. Kommunstyrelsens ordförande Åsa Eriksson (S) satte sig och skrev till dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M):

»Vi förutsätter att migrationsministern snarast vidtar åtgärder för att asylmottagandet i små kommuner ska stå i proportion till kommunernas storlek och möjlighet att tillhandahålla lagstadgad verksamhet.«

– Men jag och flera kommunföreträdare talade för döva öron, säger Åsa Eriksson i dag. Vi ska vara solidariska fick vi till svar. Men vi såg redan då att det inte var ett hållbart mottagande, att det inte fanns någon riktig plan.

Flyktingfrågan växte i betydelse, men mest som en praktisk fråga om resurser i mindre kommuner. På riksplanet hade den ännu inte etablerat sig i den politiska diskussionen.

I början av 2014 fanns det 52 775 asylsökande i mottagningssystemet. Samma sommar skrev Migrationsverket upp prognosen för året, från 61 000 till 70 000–80 000 asylsökande. Bara en månad senare talade man om 89 000 under året.

Iklädd mörk kostym äntrade statsminister Fredrik Reinfeldt scenen på Norrmalmstorg i Stockholm. Slipsen hade han lämnat hemma, det var ju ändå ett sommartal. Han talade om de summariska avrättningarna i Syrien, hur kostnaderna för invandringen nu skulle öka och att svenskarna behövde »öppna sina hjärtan«.

Politiska bedömare kallade utspelet »uppseendeväckande«. Det var djärvt och kom från hjärtat. Men hade statsministern folket med sig?

I valrörelsen 2014 var det bara Sverigedemokraterna som pratade om skärpningar i flyktingpolitiken. När valdagen kom och SD:s siffror lästes upp i SVT:s direktsändning tystnade Sverige: 12,86 procent.

– Det som många väljare såg tyckte de inte att partierna pratade om i valrörelsen. Det blev också en del i valanalysen, att vi inte var tillräckligt tydliga i migrationsfrågorna, säger Åsa Eriksson.

***

Förortsungdomar som kastade sten och satte eld på bilar var egentligen inget nytt; Paris 2005, Malmö 2008, London 2011. Men 2013 hade fenomenet spridit sig till Sveriges huvudstad. Bara kilometer från välbärgade områden som Danderyd och Täby. På tv fick oroliga tittare bevittna hur våldet och brutaliteten fick fäste vid deras välansade tomtgränser.

Vad som triggade i gång våldet har debatterats. Mycket tyder på att det var polisens dödsskjutning av en knivbeväpnad 69-årig man på Oslogatan i Husby. Först ville polisen inte tala högt om vad som hade hänt. Journalister hölls ovetande och mannens lik bars ut ur lägenheten sent på natten. Över kroppen lade någon en röd filt med ett stort vitt hjärta.

Upproret fick en fana. Och den tändande gnistan blev en okontrollerbar eldstorm.

Men som sagt, egentligen ingenting nytt. Inte ens på Järvafältet. Benjamin Dousa, Muf-ordförande och vice ordförande i stadsdelsnämnden i Rinkeby-Kista, berättar att bilbränder och bråk länge tillhört vardagen för Järvaborna.

– Året före och efter (Husbykravallerna 2013) hade vi också upplopp under en till två dagar. Men det blev inte alls samma mediala fokus. När man tog upp det med förvaltningen sa man: ja, det är så här det är. När det sedan spreds till förorter runt om i landet var alla strålkastare på vår stadsdel.

Benjamin Dousa växte upp i Husby. Med en ensamstående mamma som arbetade som städare. Hon skickade sin son till innerstaden för att få en bättre skolgång än den som erbjöds i förorten. Kanterna filades bort, Benjamin Dousa lärde sig prata som sina välkammade kompisar. Dousa brukar beskrivas som en klassresenär. Det moderata ungdomsförbundets kontor ligger visserligen på fashionabla Blaiseholmen. Men själv bor han kvar på Järvafältet. Ja, inte i hyreskasernerna i Husby utan i en nybyggd bostadsrätt i Kista. Men han rör sig fortfarande i sina uppväxtområden, och märker hur oron i sprider sig.

Det beror mycket på att de kriminella gängen har blivit mer synliga de senaste åren, tror han. Tidigare förekom knarkhandeln i det tysta. I dag står langarna helt öppet och säljer sina droger. Och gör sin närvaro påmind.

Sedan är det detta med tilliten. Invånarna på Järvafältet litar inte längre på polisen i samma utsträckning, menar Dousa och betonar att våldet dessutom har blivit grövre.

– Förut kunde man höra om något misshandelsfall eller så, men inte fyra mord på de senaste fyra månaderna.

Han slår ut med händerna:

– Mord var CSI, inte något som skedde på Järvafältet.

***

I ett rosaputsat och prydligt parhus på Skogshöjden i Trollhättan växte Anton Lundin Pettersson upp. På fel sida älven, som det heter i Peter LeMarcs sångtexter. Han gick på Skogshöjdens skola, där bara 16 procent av eleverna har utländsk bakgrund. I två år hade han bott i egen lägenhet på Stavre. Torsdagen den 22 oktober 2015 lämnade han den för sista gången. Beväpnad med ett svärd. Målet var Kronans skola, där över 90 procent av eleverna har utländsk bakgrund.

En alldeles vanlig dag, ett halvår efter attacken mot Kronans skola i Trollhättan, träffar Noor Kadiye sin kompis och somaliske landsman Kaysaar Caydiid i skolans café. Noor jobbar som tolk och har sina två döttrar på skolan, Kaysar kör taxi.

– Jag ville byta skola för dem, men fick höra att det inte gick. Varför når inte barnen här målen? Varför slutar lärare och varför saknar så många lärarlegitimation? Jag har bott här i nio år och trivs här, men Kronogården har fått så dåligt rykte, sa Noor.

Enligt den senaste statistiken (2016–17) gick 70 procent av eleverna ut nian på Kronans skola utan behörighet till gymnasiet.

Noor pratade om det som hänt året innan och berättade sedan att den andra personen som dödades var hans systerson, Ahmed Hassan. Han tränade med IFK Trollhättan. Drömde om att en dag bli ingenjör.

– Integrationen fungerar inte. Det räcker inte med att ordna musikkonserter. Vi måste ha de som hjälper barnen med läxor och sådant. Modersmålslärare behöver de inte satsa på, lärare i matematik däremot, sa Noor Kadiye.

– Var är integrationen? Var är svenskarna? undrade han och tittade ut över Kronogården.

En dryg månad efter attacken i Trollhättan 2015 var det inte integration som stod överst på agendan i politiken. Regeringen presenterade hårda åtstramningar i flyktingpolitiken. De svenska asylreglerna skulle anpassas till EU:s miniminivå och utökade id-kontroller vid gränsen infördes. Den 25 november kom Stefan Löfven till Hyllie station i Malmö för att se hur gränskontrollerna fungerade.

Men när han och pressuppbådet kom till stationen fanns det inga asylsökande på tåget.

»Det var väl danskarna som jävlades«, trodde en av poliserna som den veckan skötte gränskontrollen vid Hyllie. På tåget som kom in när statsministern väl lämnat stationen fanns det 250 flyktingar.

Dagen efter vid samma tid var det inte lika många med tåget. När ett tåg stannade till på eftermiddagen steg en syrisk familj med två vuxna och två barn av tåget.

Mannen såg sig osäkert omkring, pekade på marken och frågade:

– Stockholm?

– No, this is Malmö.

– Sweden? frågade han då.

Jo, de hade kommit till Sverige, men till ett annat Sverige än bara några veckor tidigare.

***

I ett blogginlägg i oktober 2016 konstaterade Novus vd Torbjörn Sjöström att de allra oroligaste väljarna strömmade till Sverigedemokraterna. Det var ingen nyhet i sig, betonade han, vad som däremot var nytt var att så stor andel kände sig oroliga. Över flyktinginvandringen och brottsligheten. En klar majoritet av Novus tillfrågade ansåg att Sverige var på väg åt fel håll. Det hela fick ett namn: »systemkollaps«.

– Vi har en samhällskris, där det kommer nu 10 000 nya människor till Sverige varje vecka, sa SD:s partiledare Jimmie Åkesson.

– Sverige står inte inför en systemkollaps, vi är redan där, sufflerade partikamraten Paula Bieler.

I Norberg hade oron tagit sitt grepp om folket redan i augusti 2014, några veckor före valdagen. Då handlade det om skogbranden som ödelade stora landområden. Åsa Eriksson och övriga kommunledningen gjorde sig redo att evakuera stora delar av befolkningen. I sista stund fick man kontroll över branden.

Oron levde kvar även strax efter valet. Men då handlade det om 1 000 asylsökande flyktingar som närmade sig den lilla kommunen. På ett möte med landshövdingen, riksdagsledamöter och andra kommunalråd i Västmanland brast det för Åsa Eriksson; som »tokbölade«, som hon själv uttrycker det, när hon skulle berätta om läget i Norberg.

2016 blev hon först ersättare, efter avhopp som ordinarie riksdagsledamot, och nu kandiderar hon till riksdagen i september. Sedan hösten 2014 har hon funderat en hel del på den reella oron och den som enligt henne är skapad.

– I vår iver att bekräfta att vi lyssnar på människor pratar vi kanske lite för mycket om oron, och för lite om framtidstro. Vi ska inte sticka huvudet i sanden, men om vi hela tiden adresserar oron kanske vi också förstärker den, säger hon.

Men det handlar också om misstänksamhet och ibland misstro mot politiken och politikerna.

– Alltmer bygger på känsla i stället för fakta. Berättar vi att kurvorna vänt till det bättre är det nästan ingen som tror oss. Många har bestämt sig för att det är på ett visst sätt oavsett fakta. Det är lite för många som tappat tilltron till politikens förmåga, de litar inte riktigt på att vi kan påverka utvecklingen, säger Åsa Eriksson.

Om politiken alltmer uppmärksammar svenskars oro gäller samma sak medierna. Ordet otrygghet används nästan tre gånger mer i svenska media 2017 jämfört med 2010. Hanna Sahlin är kriminolog och doktorand vid Lunds universitet och studerar hur rädsla och otrygghets mäts, och hur det påverkar samhället.

– Otryggheten finns där vi själva inte är. Även om vi bor i ett område som andra pekar ut som otryggt tror vi att området där borta är mer otryggt. Otryggheten kommer utifrån, inte från den egna gruppen, säger hon.

Vem som är »skyldig« till otryggheten skiljer sig också åt över tiden. När man började forska kring och mäta trygghet på 70-talet handlade otryggheten om risken för att bli av med jobbet. Otryggheten kom uppifrån, från marknaden eller staten, och drabbade den lilla människan.

– I dag handlar otryggheten om kriminalitet och kommer underifrån, från människor som betraktas som långt nedanför oss socialt, som tiggare och EU-migranter.

Problemet med trygghetsundersökningar, menar Hanna Sahlin, är att de på svag grund påverkar mycket av politiken, inte minst kriminalpolitiken.

– Och de gör att tonen i debatten inte alls stämmer överens med de faktiska riskerna i Sverige i dag, säger hon.

I den nationella trygghetsundersökningen (NTU) , svarar 75 procent att de tror att brottsligheten i Sverige har ökat de senaste tre åren. Men enligt kriminalstatistiken ligger antalet anmälda brott ganska konstant över flera år.

– Folk tror att det händer mer brott i dag, och blir nästan provocerade av fakta som visar att brottsligheten inte ökar. Men det handlar också om hur man rapporterar om forskningen. När det ökar uppmärksammas det, inte när det minskar, säger Hanna Sahlin.

***

Benjamin Dousa, MUF-ordföranden, håller med om att korrelationen mellan oro och verklig risk till viss del haltar. Ibland kan det rent av vara så att de som bor i de tryggaste områdena i hans stadsdel är de som känner sig mest otrygga, menar han.

– Det är ändå relativt få som blir utsatta för de allra grövsta brotten. Tittar man på gängskjutningarna som absolut har ökat sedan 2010 så är det ändå en ganska liten skara, och ofta är det gäng som skjuter på gäng, säger han.

Men när oron blir så stor att den påverkar människors beteende, då måste politiken agera. Även om statistiken säger något annat. Som exempel tar Benjamin Dousa sin sambos träningsvanor. Hon vågar inte längre jogga på Järvafältet på kvällstid, berättar han. Ibland tar hon till och med taxi hem från Kista galleria för att slippa gå ensam hem.

– När det påverkar människors beteende är det ett verkligt problem. Det är inte ett hypotetiskt »kanske, om och men« där vi kan skicka ut en informationskampanj om att vi egentligen är trygga. Då är det högst reellt.

Ser du några risker för att politiken blir alltför pessimistisk?

– När jag knackar dörr i Akalla och Kista är tryggheten det enda jag får frågor om. Då kan jag inte stå och prata om andra frågor utan då måste jag prata om trygghet. Har jag ett kampanjmaterial som säger att »statistiskt går allt i rätt riktning och att det bara är att bita ihop«, då får jag inga väljare, säger han.

Martin Marmgren arbetar som polis på Järvafältet, i stadsdelarna Rinkeby, Tensta och Husby. Han utbildade sig till civilingenjör, men bytte helt yrkeskarriär och började som polis för nio år sedan.

– Då pratades det nästan inte alls om problemen i de utsatta stadsdelarna, om att det fanns ett växande utanförskap och rekrytering till kriminella kretsar. Och det fanns en politisk ovilja att peka ut problemområden.

– I dag tycker jag nästan det är tvärtom. Det överdrivna stämplandet av problemområden, exempelvis dumheterna om no-go-zoner, bidrar till stigmatiseringen och att områdena ställs utanför samhället. Och unga killar slutar drömma om en vanlig väg i livet, säger Martin Marmgren.

Han är själv politiker, fullmäktigeledamot för MP i Solna, och står på riksdagslistan för partiet. Den oro politiken i dag försöker möta med till exempel fler poliser är ändå reell, menar han.

– I grunden är det bra med fler poliser. Men det är en del av lösningen, vi måste stärka exempelvis skolor och socialtjänst också. Men det finns en antingen eller-retorik som är besvärande. Vi kan satsa hur mycket som helst på förebyggande arbete – om folk ändå skjuter på skolgårdarna får inte unga studiero eller förutsättningar att växa som människor.

– I valtider är det lätt att nå fram med enkla frågor och enkla svar.

Trots allt tycker han att det skett en förändring i de utsatta områdena de senaste åren. Att det är lugnare i stadsdelar som Rinkeby och Tensta. Ökad polisnärvaro och kameraövervakning har gett resultat i ökad trygghet. Men det grova våldet har ökat över tid. Han ser en successiv förstärkning av extrema machonormer bland unga grabbar i kriminella miljöer. Förr ledde konflikter mellan grupper till knytnävsslagsmål, nu skjuter man mot varandra.

– Även om det är lugnare i gatubilden så oroas människor av att hamna mitt i en drive-by-skjutning. Löser du inte tryggheten så har allt annat också låg verkningsgrad, säger Martin Marmgren.

***

De första minuterna efter dådet på Drottninggatan var kaosartade. Många var chockade och grät. Andra plockade upp sina mobiler och filmade förödelsen längs terroristens väg. Där låg offren, förvridna och stilla längs den ödelagda shoppinggatan.

Dagen efter dådet samlades Socialdemokraterna till kongress i Göteborg. Vid det här laget hade partiet i sin eftervalsanalys redan slagit fast att tystnaden kring invandringen blivit »en black om foten« för S i valet 2014. Kvar hade en avgrund för högerpopulismen lämnats öppen. På kongressen skulle Socialdemokraterna visa sig tuffare mot såväl brottslighet som migration.

Efter att Stefan Löfven återvalts till ordförande äntrade han scenen, blickade ut över sina kongressombud och sa:

»När vi ser terrorismens vanvettiga mördande. Men också gängmorden, kylan, råheten, de alltför stora sociala klyftorna. Och i vår omvärld har vi krig, förföljelse, förtryck. Vad blir det då vi får gemensamt i vårt samhälle? Jo, det blir mindre trygghet; rädsla, oro, minskad tillit.«

Han fortsatte: »Vi är här för att svara upp mot den oron. Vi vill att det gemensamma ska präglas av det motsatta: beslutsamhet, tillit, framtidstro. Vi är här för att skapa trygghet i en ny tid.«

Statsministern möttes av applåder och efter kongressen riktades nästan all socialdemokratisk fokus mot brotten och, som det brukade heta i Tony Blairs Labour, »orsakerna bakom« brotten. Men kanske blev de tuffare tagen mot såväl brottslingar som invandrare alltför ensidiga. I dag straffas partiet i opinionen och går in i valrörelsen med rekordlågt stöd hos väljarna. Inte heller Moderaterna, som var tidiga med att gå samma väg, har sett några framgångar av de tuffare tagen.

Annat är det för allianskollegan Centerpartiet, som konsekvent har ställt sig på andra sidan betong­ivrarna. Det har blivit en oväntad favorit hos väljarna. Att fortfarande betrakta invandringen med ett »öppet hjärta« kan få positiva effekter. Det märks inte minst i småländska Uppvidinge, där Åke Carlson (C) är kommunstyrelsens ordförande. 2014 tillhörde han samma skara politiker som Åsa Eriksson. I Centerns partistyrelse riktade han kritik mot hanteringen av flyktinginvandringen.

»Asylmottagandet är så förbannat illa skött. Det är ett statligt ansvar, men är kraftigt underfinansierat. Många små kommuner med hög andel asylsökande får ta kostnaderna«, dundrade Åke Carlson då.

Då lyssnade inte rikspolitikerna. Fast paradoxalt nog lättade trycket när ännu fler flyktingar kom; mottagandet spreds över fler kommuner och de ekonomiska villkoren blev tydligare.

– Sverige kom ifatt oss. Den mottagning som Sverige hade 2015 hade vi haft i två–tre år innan. I dag kan vi se att det fungerat bra. Vi har stark tillväxt i vårt näringsliv och brist på arbetskraft. Men vi har varit bra på att få ut nyanlända i försörjning, säger Åke Carlson, som vänder sig mot att oron exploateras i politiken.

– Vi ser det i Sverigedemokraternas propaganda. Vi kan se det lokalt i att även Moderaterna rider på rädslan, när de säger att det inte finns pengar så det räcker till räddningstjänsten.

Men finns det fog för oron? Nej, egentligen inte, menar Åke Carlson. Åtminstone inte i hans kommun. Men långt ifrån alla Uppvidingebor håller med.

– Man kräver att patrullerande väktare ska se till att inte skolorna förstörs. Men skadegörelsen har inte ökat, säger polisen. Vi är bland de tryggaste kommunerna du kan hitta, säger han och fortsätter:

– Men när man mäter är vi bland de otryggaste.

I ungefär halva Uppvidinge finns grannsamverkan mot brott. Enligt Åke Carlson visar mätningar att otryggheten i kommunen är större där invånarna valt att gå samman för att skydda sig mot de upplevda hoten.

– Kanske handlar det om att motivera sin existens, de lever ju på bidrag. En av grannsamverkans företrädare blev polisanmäld för hot mot en kommunal tjänsteman, berättar han.

Kanske är det just rädslan vi ska vara mest rädda för. Som den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt sa i sitt installationstal 1933: »Det enda vi behöver vara rädda för är rädslan i sig, den är en anonym, oresonlig, oberättigad terror«.

***

Vid 18-tiden onsdagen den 18 juli 2018 landade Ebba Busch Thor (KD) med helikopter utanför räddningstjänsten i Sveg »för att få en lägesbild av situationen«. Dagen efter var Stefan Löfven på plats vid brandområdena i Ljusdal. På fredagen besökte Annie Lööf (C) Färila och Lassekrog i Hälsingland samtidigt som Isabella Lövin (MP) träffade bönder i Djura utanför Leksand.

– Jag tror att vi nog kan dra slutsatsen att vi behöver starkare muskler i Sverige för att hantera allvarligare kriser, sa Ulf Kristersson (M) när han efter första veckan med skogbränder besökte drabbade i Härjedalen.

I sitt sommartal den 12 augusti inledde Stefan Löfven med att prata om dramatiska klimatförändringar och påminde om Göran Perssons tal om det gröna folkhemmet. Det lanserade Persson i sitt linjetal som ny partiledare i mars 1996: »Vi ska göra Sverige till ett mönsterland för en ekologiskt hållbar utveckling«, sa Persson.

Det är 22 år sedan nu, och mycket annat kom i vägen.

När miljö- och klimatfrågan landade i politikens centrum den heta sommaren 2018 skulle politiker och partier skulle snabbt »ta oron på allvar«.

Hade de lite mer noggrant läst den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet hade de varit mer förberedda på det som skrämmer folk mest. För vilken var den starkaste samhällsoron i svaren från hösten 2017? Jo, kring förändringar i jordens klimat och miljöförstöring.