Nordnets Kafka-process mot stjärnadvokaterna

Under några vackra junidagar 2022 hände det sig att två advokater och en biträdande jurist vid advokatfirman Vinge lät ett papper ligga till sig lite för länge. Papperet var ett överklagande åt den högt värderade klienten Nordnet, som olyckligtvis fått en bot på 100 miljoner kronor av Finansinspektionen, FI.  

Upprinnelsen till boten, som på regelsvenska kallas sanktionsavgift, var en incident i februari 2021 då Nordnets kunder hade ägnat sig åt otillåten så kallad nakenblankning av stora mängder aktier i ett noterat bolag.  

Nakenblankning? Ja, kunderna hade alltså sålt aktier som man inte ägde (helt okay) men som man heller inte var säkra på att kunna leverera genom köp eller lån på annat håll (aja baja). Det förra är ett tillåtet sätt att tjäna pengar i en nedåtgående marknad, det senare ett förbjudet otyg som orsakar handelsstopp och skälvningar på vilken aktiemarknad som helst.   

Och detta hade varit möjligt, menade FI, därför att Nordnet fumlat i efterlevnaden av EU:s regelverk för blankning. Nätmäklarens rutiner för kundernas blankningsaffärer hade sådana brister, ansåg FI efter ett års granskning, att anmärkning och boten på 100 miljoner kronor inte var mer än rätt.  

Nordnet höll inte med. Någon liten skavank i rutinerna hade man själv redan hittat och fixat till, och på det hela taget fanns inga brister som kunde motivera en så stor bot. Så man vände sig till Vinge och bad om hjälp med att få boten överklagad.  

”För att ni ska behålla fokus på er affär fokuserar vi på att lösa era juridiska utmaningar”, skriver Vinge, en av landets tyngsta advokatbyråer inom affärsjuridik, på sin hemsida.  

Och det var ju precis vad Nordnet ville. Ägna sig åt nätbankeri och lämna allt det tråkiga åt juridikproffsen, som dessutom hade varit insatta i ärendet redan under FI:s granskning före beslutet.  

Juristerna på Vinge hade tre veckor på sig att skicka in papperet sedan Nordnet fått del av FI:s beslut. Men nu uppstod alltså trubbel, och inte vilket trubbel som helst. Vad som hände kan liknas vid att en källåder plötsligt öppnade sig och började spruta guld – guld över de jurister som säljer något man kallar för ”tvistlösning”, men som lika ofta går ut på att hålla tvisten olöst så länge klientens strids- och betalningsvilja räcker. Helst utan att någonsin komma fram till själva sakfrågan, än mindre avgöra den.  

På Vinge ansåg man att fristen på tre veckor hade börjat löpa den 1 juni, det datum som Nordnets vd, Lars-Åke Norling, hade skrivit på ett delgivningskvitto att han tagit emot FI:s beslut. Det överklagande som i godan ro skickades in den 21 juni, undertecknat av de tre juristerna, skedde därför i tid – trodde man.    

Så döm om förvåningen när FI dagen före midsommar avvisade överklagandet såsom för sent inkommet.  

Det är ingen vågad gissning att ett par av Vinges biträdande jurister fick ställa in sina planer på nubbe och Små grodorna, och i stället försöka reda ut hur i allsindar detta kunde hända. Och vad man nu kunde göra åt saken.  

FI ansåg, till skillnad från Vinge, att de tre veckorna hade börjat ticka redan tidigare, den 25 maj. För då hade Nordnet kommenterat FI:s bot i ett eget pressmeddelande, samma dag som beslutet kom. Uppfattningen ter sig inte alldeles uppåt väggarna med tanke på att Nordnet då skrev:  

”Vi har mottagit Finansinspektionens beslut och vår preliminära bedömning är att sanktionsavgiften är alldeles för hög.”  

Det verkar inte helt plausibelt, kan man tycka, att påstå att Nordnet när den meningen kablades ut inte hade tagit emot beslutet – utan att det gjordes först en vecka senare. Men det är alltså vad Vinge utgick från i sitt överklagande, med vd:ns daterade signatur på delgivningskvittot som grund.  

Ett överklagande som inspektionen alltså avvisade såsom för sent inkommet.  

Nu vände sig Vinge – åter i ett trehövdat team med ett sammanlagt timarvode i trakterna runt 12 000 till 14 000 kronor – till förvaltningsrätten för att å Nordnets vägnar överklaga FI:s avvisningsbeslut (inte själva boten, märk väl).  

Glädjen över att få debitera klienten i en oväntad processfråga kan ha grumlats en smula av att det egna anseendet nu stod på spel. Att missa en överklagandefrist hör inte till de misstag man kan sopa under mattan hur som helst, inte ens på Vinge. Och inte steg humöret när förvaltningsrätten, som ju skulle ställa allt till rätta, höll med FI om att överklagandet hade skett för sent och skulle avvisas. Dessutom i en dom som inte går att överklaga till högre instans. Ridå!  

Alla dörrar tycktes stängda. Nordnet skulle inte få sin bot prövad i domstol på grund av misstaget.  

Vinges och Nordnets relation förändrades åt det mer kylslagna hållet. Att reklamera snedtänkt juridik är inte som att lämna in en skämd avokado på ICA – du får ingen ny i utbyte, inte när skadan redan är skedd. Och i samma ögonblick klienten börjar prata ersättning tar ursäkterna från byrån slut. Något som Nordnet strax blev varse.  

I mars 2023, efter en tids dialog med vad kan man förmoda mindre hovsamma inslag, drog Nordnet sin tidigare betrodda rådgivare Vinge inför domstol med krav på skadestånd på 80 miljoner kronor för vårdslös rådgivning. Och banken skrädde inte orden när man betygsatte advokatfirman:    

”Vinge har gjort en felbedömning av en juridiskt okomplicerad fråga, vilket har fått stora ekonomiska konsekvenser. De skjuter dessutom ifrån sig ansvaret och menar att de inte har agerat på ett försumligt sätt. Jag tycker att man kan begära mycket mer än så av Sveriges största advokatbyrå, både när det gäller det juridiska hantverket och hur man tar ansvar för sitt handlande”, sade Nordnets kommunikationschef samma dag som stämningsansökan lämnades in.  

Nordnet vände sig till byrå nr 2, Wallin & Partners, med uppdraget att driva skadeståndstalan mot Vinge. En byrå som på sin hemsida berömmer sig av att man ”förebygger, undviker och vinner rättsprocesser” – ett reklamspråk som för tankarna till Aladdin-andens löfte om att uppfylla sin ägares alla önskningar, hur sinsemellan oförenliga de än må te sig.    

Uppdraget att få puckla på vördade kolleger på stans största firma var förstås bingo för Wallin & Partners. En skadeståndstalan är i svensk rätt något av det mer komplicerade man kan företa sig. Här öppnar sig i regel ett hav av invändningar och delfrågor, lika svårnavigerat för klienten som lättfakturerat för de processadvokater som gärna tar rodret.   

Bingo, som sagt. Uppdraget skänkte inte bara status och prestige till byrån – det bredde ut en prunkande äng av debiterbara timmar.  

Riktigt hur man resonerade i det här läget på Vinge är svårt att veta. Stämningsansökan hade förstås förvandlat Nordnet från en högt värderad klient till något betydligt lägre värderat. För att inte säga en motpart bland andra, som ska bekämpas med alla medel. 

Angripa oss??? Fy skäms, klienten!  

Kanske tyckte man att man begått något litet fel, kanske inte. Kanske rullade något huvud internt, eller försattes åtminstone i lätt svajning.      

Hur som helst valde man att spjärna emot. Det hör inte till vanligheterna att advokatbyråer pungar ut med stora skadestånd utan strid. De har heller inga stora kassakistor till förfogande för den typen av lättsinnighet. Visst, de är vinstmaskiner, men de lägger inte vinsterna på hög utan delar ut dem till delägarna, i en årlig ritual inte utan en mängd interna trätor, missunnsamhet och knivhugg.  

(För att inte tala om den möda som läggs ned på att minimera skatten – en grupp seniora delägare vid just Vinge drog för tio år sedan åt sig Skatteverkets intresse med sina kreativa privatekonomiska upplägg som involverade Sveriges dubbelbeskattningsavtal med Peru…)   

Och det är förstås inte aktuellt att ta delägarnas vinkällare, Aston Martin-samlingar eller villor vid Medelhavet i anspråk. Inte ens för att täcka upp för en otursam kollegas eventuella misstag – eller i synnerhet inte då.   

Vinge vände sig nu, i förmodat samråd med det försäkringsbolag där man har sin ansvarsförsäkring, till byrå nr 3 för att försvara sig mot Nordnets krav. Uppdraget gick till en riktig sjuttiotaggare till advokat, Peter Danowsky, en altmeister med grundmurat rykte inte minst på advokatetikens område, en sådan som på omisskännlig samfundslingo brukar kallas ”synnerligen väl respekterad”.   

Och nu öppnar sig källådern i sin fulla vidd.

Till att börja med gör Vinge en kovändning i fråga om FI:s bot (den till Nordnet på 100 miljoner). I sitt för sent inlämnade överklagande hade man hävdat att boten var fel eftersom EU:s regelverk för blankning inte ger nätbanker några skyldigheter överhuvudtaget. FI:s bot saknade därför lagligt stöd, löd argumentet.   

Nu, när Vinge stäms på skadestånd, är ståndpunkten den motsatta. Överklagandet var nog i själva verket lönlöst, menar Vinge nu i tingsrätten. Så Nordnet har inte förlorat en enda krona extra på att överklagan var för sent inlämnad. ”Det där med regelverket och det…ja, det var visserligen vi som skrev det i överklagandet men…äsch, ibland ingår det i jobbet att framföra även lönlösa argument, för det är den som betalar fakturan som bestämmer” tycks man tänka.  

Att vara advokat är ett fritt yrke, brukar dess ivrigaste förfäktare framhålla, och i den friheten ingår att kunna helt byta uppfattning, även i rent rättsliga frågor. Det beror på vems intresse som står på spel och – inte minst – vem som betalar.  

Men innan man ens kommer dit finns en rad andra försvarslinjer.  

Vinge har nämligen hittat en rejäl betongsugga att ställa i vägen för Nordnet på dess färd mot ekonomisk kompensation.  

Man hävdar att Nordnet har blivit bunden av Vinges Allmänna Villkor, och där är det monetära ansvaret mot klienter begränsat: max 50 miljoner kronor i advokatuppdrag med arvode över en miljon, max 5 miljoner i mindre uppdrag.  

Där finns också en så kallad skiljeklausul som innebär att man inte får stämma varandra i allmän domstol. Tvister ska avgöras i skiljeförfarande, en mer privat rättskipningsform där tre erfarna jurister mot arvode åtar sig att avgöra vem som har rätt. Ett skiljeförfarande ska också enligt villkoren omfattas av sekretess, utan insyn och besvärande frågor från media och allmänhet.  

Om orden ”vårdslös rådgivning” och ”Vinge” måste nämnas i samma mening, då ska det ske i dämpad belysning och slutna rum.   

De Allmänna villkoren är en oemotståndlig lockelse för Vinge. I samma grad är de också dåliga nyheter för Nordnet – särskilt när Vinge intar ståndpunkten att det uppdrag man haft för Nordnet i samband med FI:s granskning egentligen är två mindre uppdrag.  

Och i uppdrag två, där man missade att överklaga i tid, hade Vinge före den snöpliga avvisningen ännu inte hunnit fakturera över en miljon kronor. Vilket alltså skulle innebära att Nordnet har max fem millar att hämta i skadestånd.  

Om man ens lyckas vinna målet, vill säga. Krångligt? Kanske, men detta är bara början. 

Advokatfirman Vinge, företrädd av Peter Danowsky, begär alltså att tingsrätten ska avvisa Nordnets talan. Tingsrätten är inte behörig att ta i talan ens med tång, menar man.  

Nordnet replikerar att banken inte är bunden av de Allmänna villkoren, eftersom den aldrig har avtalats mellan parterna. Vinge har bara haft diskreta länkar till villkoren, dolda bland juristernas mailsignaturer, och sådana länkar öppnar ingen människa utan grava fritidsproblem.  

Villkoren har också nämnts i förbigående i byråns fakturor, men det är ju inte tillräckligt, tycker Nordnet. Avtal måste vara tydligare än så.  

Och är förresten ens den person hos Nordnet som påstås ha accepterat de här villkoren behörig att ingå ett sådant avtal? Hon är compliance-chef och har bara mandat att ägna sig åt vardagligare sysslor inom sitt område.  

Ni hör själva: Det som först gällde nakenblankning blev en fråga om överklagandefrist, som blev en skadeståndstalan, som blev en tvist om huruvida man ingått ett skiljeavtal eller inte, som blev en fråga om compliance-chefens ansvarsområde, länkar i signaturer samt huruvida byrån haft ett enda uppdrag för Nordnet eller två. Med mera. 

”Tvistlösningen” tar sig för varje åtgärd, för varje mödosamt steg, allt längre i riktning bort från den ursprungliga frågan.  

Och ingen av de inblandade spar på krutet.  

Frågan om avvisning krävde ett halvårs skriftväxling plus en och en halv dags huvudförhandling i tingsrätten. Tre domare och en tingsnotarie, alla avlönade av skattebetalarna, fick nöjet att spänna öronen mot advokaternas utläggningar i varje liten delfråga. Plus lyssna till ett antal vittnesförhör, om bland annat vilken vana Nordnets högre tjänstemän besitter i sporten att upphandla advokattjänster.  

Den som tar del av ombudens inlagor och power point-bilder från förhandlingen kan inte annat än gripas av beundran. Det här är drillade och till tänderna förberedda proffs, i en uppvisning av det som god advokatsed kallar ”skicklighet och omsorg”. De inte bara lyfter på varje sten – de vänder och vrider på den, håller upp den i ljuset, betraktar den från varje upptänklig vinkel och viskar små ömma ord till den.  

Vinges advokat Peter Danowsky gör en exposé över landets 40 största advokatbyråer och visar att 38 av dem använder sig av liknande allmänna villkor som Vinge, och att alla med ett undantag innehåller en skiljeklausul. De här villkoren med dess skiljeklausul är alltså något som Nordnet borde ha förstått, menar man.  

Wallin & Partners hänvisar till praxis från Advokatsamfundets disciplinnämnd där man talar om att en byrå måste vara tydlig när man ingår avtal med klienter. Länkar i signaturer? Nä, det håller faktiskt inte.  

Och Nordnets ombud baxar tålmodigt en Sisyfos-sten bestående av det ena gamla mailet mellan parterna efter det andra, för att försöka visa att Vinge haft ett enda större uppdrag för Nordnet, inte två mindre. 

När ombuden är färdiga och lämnar rättssalen kan slumpen gå och duscha. Där finns ingenting för den att hämta.  

Tingsrättens beslut är på drygt 20 sidor och bjuder på utförliga resonemang om mystiska saker som bland annat ställnings- och tillitsfullmakt – ett område som tillhör juridikens mer oländiga sankmarker och där Högsta domstolen på sistone försökt bringa lite reda.    

Rätten fann i korthet att Vinge hade vidtagit skäliga åtgärder för att uppmärksamma Nordnet på de Allmänna villkoren. Nordnet borde också ha insett risken för att Vinge uppfattade compliance-chefen som behörig att ingå avtal med villkoren som grund. Nordnet var alltså bundet av villkoren, med dess förbud mot att stämma advokatfirman vid allmän domstol.  

Tingsrätten gick på Vinges linje och avvisade talan. 

Ingen prövning av något skadestånd, alltså. Nordnet, anfört av Wallin & Partners, hade rammat betongsuggan med plattan i mattan.  

I stället för att få skadestånd ska Nordnet nu punga ut med 1,5 miljoner kronor i rättegångskostnader till sin före detta rådgivare – plus arvode till det egna ombudet, förmodligen i liknande storlek.  

Inte mycket mervärde som gått i Nordnets riktning så långt, alltså.   

Och det hade kunnat bli ännu lite värre. För Danowsky hade begärt 2,2 miljoner för att släpa betongsuggan på plats. Alltså vad som vid ett snittarvode på 5 000 kr i timmen motsvarar ca 440 timmar, eller sisådär två och en halv månads arbete på heltid. Tingsrätten prutade arvodet eftersom den tycke att det saknades en utvecklad redogörelse för vad Danowskys team faktiskt hade ägnat sig åt. 

Vinge överklagade själva prutningen till hovrätten, som dock sade tack men nej tack, vi avstår från att avgöra vad som är skäligt pris för framsläpande av betongsugga. Prutningen stod kvar.    

För Wallin & Partners var tingsrättens avvisning förstås ett bakslag.  

Nu hade man, trots hemsidans fagra löften, varken undvikit eller förebyggt ett jota. Och när man väl gått till angrepp, då hade man enligt tingsrätten vänt sig till fel instans. Klienten stod och stampade på samma avstånd från ersättning som tidigare, bara 3-4 miljoner kronor och några hundra egna arbetstimmar ännu fattigare. 

Men här tar historien en oväntad och för Nordnet lyckosam vändning.  

Banken har nämligen – sent omsider, kan tyckas – ansökt till kammarrätten om en andra chans att få sitt överklagande av FI:s bot prövad.  

Det kallas för återställande av försutten tid, och innebär att domstolen kan stryka ett streck över den där förseningen. Om Nordnet bara kan visa att man haft giltig ursäkt för sin senfärdighet.       

Och se, två av tre kammarrättsdomare slog dagarna före jul förra året fast att Nordnet faktiskt haft sådan giltig ursäkt. Den tredje domaren ville avslå Nordnets ansökan, men blev överröstad.  

FI borde, menade majoriteten, ha talat om för Nordnet att man hade en annan uppfattning om delgivningstidpunkten, det vill säga att det datum Nordnet hade skrivit på delgivningskvittot var fel med tanke på pressmeddelandet en vecka tidigare. Och det borde FI ha gjort redan när kvittot kom in – alltså innan FI ens visste om Nordnet skulle överklaga eller inte.   

Kammarrätten tycks här ha ålagt FI – ja rentav alla myndigheter som någon gång ägnar sig åt delgivning – en helt ny uppgift. Nämligen att granska de datum som anges på inkomna delgivningskvitton, och genast hojta till om man tycker att datumet på kvittot är fel – innan man ens vet om det får någon betydelse.   

Hur landets myndigheter ska lösa detta nya åliggande framgår inte av kammarrättens beslut. Rimligen behöver uppgiften tilldelas medarbetare utan alltför högt ställda krav på mening i tillvaron.    

FI:s interna jurister tog inte denna näsknäpp med jämnmod. Man överklagade kammarrättens beslut till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, och vädjade i en lång inlaga till domstolen att ta upp och rätta till saken.    

Men HFD avvisade FI:s överklagande. Det finns ingen lagregel som ger en myndighet rätt att överklaga i den här situationen, ansåg HFD, så FI var ute i ogjort väder. Huruvida justitieråden i sin vishet hade påverkats av den utförliga och välskrivna inlaga som Wallin & Partners alldeles oombedd hade tillställt dem i frågan framgår inte.  

Domstolens avvisande innebär:   

1. Nordnet anses ha överklagat i tid, eller snarare ha haft giltig ursäkt för att göra det för sent.  

2. Nordnet ska därför äntligen få sin bot på 100 miljoner prövad i förvaltningsrätten. 

3. Vinge kan andas ut, skadeståndskravet är dött, misstaget var ju enligt två ledamöter i kammarrätten knappt ens ett misstag.  

4. Piruetterna i tingsrätten har ägt rum alldeles i onödan. Liksom bara för nöjes skull, om man bortser från advokaternas arvoden.  

Mervärde åt klienten? Nja, det enda mervärde som skapats i den här historien är det som har hamnat i advokaternas fickor. Inte hos Nordnet, som i stället för plåster på såren fick en ström av nya advokatfakturor i inkorgen, och inte hos skattebetalarna, som fått hantera eländet och käbblet via sina domstolar.   

Det ska sägas: Advokaterna har i viss mån både FI och Nordnet att tacka för guldregnet. Varför väntade Nordnet ett helt år med att ansöka om återställande av försutten tid, det visade sig ju gå alldeles utmärkt? Borde man inte gjort det innan man lät Wallin & Partners gå till attack i fel instans?  

Och har inte FI varit ogin i överkant, först när man avvisade överklagandet som för sent inkommet, och sedan när man vägrade acceptera kammarrättens beslut? Varför lägger FI sådana resurser på att undvika domstolsprövning av sin bot?  

Guldregn och guldregn, förresten. Faktum är att det här med Vinge och Nordnet är en pyttetvist – knappt ens en rännil jämfört med några av de riktiga långkörare som landets främsta ”tvistlösare” gjort sig förmögna på under senare år. Ta bara tvisten om uppförandet av Mall of Scandinavia i Solna som pågått sedan 2017.  

Ett skiljeförfarande om ett par miljarder kronor startade det året mellan entreprenören PEAB och beställaren Unibail-Rodamco-Westfield. Advokaterna har i skiljeförfarandet fakturerat cirka 400 miljoner i arvoden (ja, ni läste rätt) – däribland Wallin & Partners som slitit ihop ca 123 kr miljoner kronor i arvode från januari 2018 till maj 2023. Inte illa för en advokatbyrå med bara ett dussintal jurister.  

Men då måste väl tvisten ändå vara löst? Nix. Förloraren Rodamco vände sig i fjol till Svea hovrätt med så kallat klander av skiljedomen, ett slags överklagande där man påtalar formaliafel i skiljedomarnas handläggning av tvisten. Och hovrätten har beslutat att skiljedomen tills vidare inte ska gälla i avvaktan på att man tittat närmare på saken.    

Sju år är en lång tid. Samtliga celler i klienternas och ombudens kroppar har bytts ut sedan tvisten inleddes (om man får tro naturvetarna). Och längre har man alltså inte kommit än att ett antal hovrättsråd nu sliter sitt hår för att försöka orientera sig i de tiotusentals handlingar som tvisten omfattar, där förloraren menar att två av tre skiljedomare gått fel i precis varenda buske.   

Domarnas uppgift, som ingen människa avundas dem, är att ta ställning till om det finns något fog för Rodamcos påstående att handläggningen i skiljeförfarandet varit behäftad ”med ett närmast oräkneligt antal allvarliga fel”.  

Till stöd för detta påstående hänvisar Rodamcos ombud till en skiljaktig mening från en av de tre skiljedomarna. Av en händelse just den skiljedomare som man själv hade utsett.  

Och av en händelse också en person som inte bara tillbringat större delen av sin advokatkarriär på ombudens egen byrå, Mannheimer Swartling, utan också varit en av dess mer tongivande delägare under decennier – fram till 2010 då han lämnade byrån för verksamhet som oberoende skiljedomare.  

(Visst, PEAB framförde tidigt en jävsinvändning mot att skiljemannen skulle få delta, men affärsjuridikens jävsregler täcker inte dessa mer subtila former av potentiell korruption – Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut beslutade att skiljemannen fick sitta kvar).     

Om hovrätten till slut undanröjer skiljedomen har de sju åren varit förgäves och parterna får börja om från början. Eller förlikas i ren utmattning.    

Vi tänker oss nu att en utomjording landar och blickar ut över alla de här turerna – denna ändlösa orgie i yrkanden och bestridanden, överklaganden och avvisningar, onödiga processer, klander och påstådda formaliafel. Hundratusentals arbetstimmar på företag, advokatbyråer, myndigheter och domstolar, utan att en enda sakfråga är avgjord.  

Det är väl inte otänkbart att denna utomjording då skulle utbrista:  

”Människor, ni verkar vara sköna typer, och vi är inte här för att raljera över mänskliga misstag, eller era rörande försök till civilisation och rättsväsende.  

Men tycker ni verkligen det här är samhällsekonomiskt vettigt? Och har ni aldrig hört talas om AI?”   

Nu i maj har det gått två år sedan FI:s beslut att bötfälla Nordnet. Frågan om boten är ännu inte avgjord i domstol. I hovrätten återstår också åtskilliga turer innan vi, tidigast nästa år, får veta om skiljedomen om Mall of Scandinavia står sig eller inte.  

Dimman är tät, tiden går, endast advokatfakturorna består.  

Plus det som står i punkt 7.2 i Vinges Allmänna Villkor:  

”Som regel höjer vi våra timtaxor årligen.”  

Fotnot: Skribenten har arbetat 15 år som advokat med inriktning på affärsjuridik, bland annat företagstvister. I dag är han verksam som jurist på en statlig myndighet.

***

Läs även: Därför blev Volvo Cars elbilssatsning ett börsfiasko

Läs även: Så ska det mäktiga företagsimperiet styras