Om man är rädd för framtiden är katastrofen redan ett faktum

Årsskifte och och vad ligger i korten?

En börskrasch, säger ena tidningen. En ny rysk offensiv mot Kiev, säger den andra. Eller kanske en kinesisk attack mot Taiwan. Båda rapporterar om sjunkande huspriser, stigande elpriser, rekordutsläpp av växthusgaser och tusentals utrotningshotade arter.

Gott nytt år?

Man kan alltid lita på viktorianernas kärlek till det makabra. Alfred, Lord Tennyson, skrev inte bara Nyårsklockorna, som Ring Out, Wild Bells heter i den mycket fria svenska översättningen. Han skrev också The Death of the Old Year, en ångestriden, ganska utdragen dödskamp, ackompanjerad av patetiska vädjanden:

"Old year you must not die;
 You came to us so readily,
 You lived with us so steadily,
 Old year you shall not die."

Men utgången är förstås given. I sista versen sluter poeten det döda årets ögon, binder upp den fallna hakan och tar ett kliv från liket, mot ytterdörren. Ett nytt år knackar på:

"There’s a new foot on the floor, my friend,

 And a new face at the door, my friend,

 A new face at the door"

Inte den mest peppande nyårsdikten, kanske, men till och med Tennysons årsskiftesgnyende slutar alltså i en ny början.

De är ett par som har synts i generationer: det nyfödda året i sin blöja och den långskäggige Fader tid med sin lie – antagligen ärvd av jordbrukstitanen Kronos i någon uråldrig sammanblandning med Chronos, personifieringen av tid. Oavsett om årsskiftet förlagts till mars, eller jul, januari eller augusti, är historien alltid densamma: ett nytt år är en ny början, en pånyttfödelse. Vid nyår kan alla bli det där obesudlade barnet, utan annat bagage än våra uppriktiga löften för det nya året.

"War is over, if you want it", som John och Yoko mässade i sin jul- och nyårsdänga.

Men inte 2023.

Det här är ett Benjamin Button-år. Det börjar som svag och ledbruten gammal man. Det är som om Tennyson blivit bönhörd och det utslitna året fått leva vidare. Eller rättare sagt, det här är ett Benjamin Button-år, om vi har tur. För vem vågar lova att året blir yngre, starkare och snyggare – som Brad Pitt i filmen – i takt med att månaderna går?

Vad blev det av hoppet?

Viktorianerna levde inte i en idyll. Den stora potatissvälten slog till på Irland, Krimkriget kostade närmare en halv miljon liv, i USA utbröt inbördeskriget som resulterade i flera döda än i något annat amerikanskt krig fram till denna dag.

Barnarbete och prostitution hörde till vardagen och två boerkrig förutspådde slutet på Pax Britannica och början till det som skulle resultera i första världskriget. Tre eller fyra kolerapandemier dödade hundratusentals, ryska snuvan en miljon. Den ekonomiska tillväxten var, särskilt i Storbritannien, bättre än någonsin tidigare, men det saknades inte kriser. I USA utbröt en bankkris 1837, samma år som Victoria besteg tronen. En femårig depression följde på den. Tio år senare kollapsade brittiska finansmarknader, när järnvägsboomen tog slut. Ytterligare tio år senare kom ”the panic of 1857”, som kallats världens första globala finanskris, pådriven av telegrafen.

Så där fortsatte det under hela epoken. Det var sällan mer än ett decennium mellan finanskriserna och de djupa lågkonjunkturerna.

Och viktorianer dog som alla andra. Mer än alla andra, förstås, med dagens mått mätt, i avsaknad av antibiotika och annan läkekonst. Men till och med i döden var det något speciellt med viktorianerna. Mot slutet av 1800-talet inföll vad konsthistorikern Julian Litten kallat "The golden age of the Victorian funeral".

"Efterlämnade fotografier påminner oss om att de mest utstuderade ceremonier, av ett slag som i dag skulle verka överdådiga om de gällde sorgeakter för statsöverhuvuden, var rutin när en specerihandlare eller läkare skulle begravas", skriver A N Wilson i The Victorians.

Man kan se begravningstågen, med sina svartplymascherade hästar och lugubra begravningsentreprenörer i florsinsvepta cylinderhattar, som ytterligare ett exempel på viktorianernas kärlek till det makabra. Man kan se dem som statussymboler och förmögenhetsskryt. Men de var också, på ett bakvänt sätt, en manifestation av hopp. Att göra döden till ett extravagant offentligt spektakel, sade något om viktorianernas syn på livet.

Livet var till för att åstadkomma något. Det gick att åstadkomma något. Och även en specerihandlares gärning var värd en parad.

Ända in i döden – till och med förbi den – trodde viktorianerna på framsteg. Upp och fram. Upp och fram. Varje nytt år var en ny möjlighet.

Men inget är förstås riktigt så enkelt.

I vetenskapshistorikern Tore Frängsmyrs klassiska studie Framsteg eller förfall går han igenom västerlandets skiftande förhoppningar på framtiden. Ibland har det spåtts undergång, ibland har framstegen setts som en naturlag. Optimismen och pessimismen har växt ur sociala och ekonomiska erfarenheter, ur politiska och religiösa övertygelser, men inte alltid på ett enkelt sätt.

De ekonomiska, vetenskapliga och till sist politiska framstegen under viktorianernas tid, var så påtagliga och väsensskilda från vad som gällt tidigare, att de inte gick att ignorera. Men de ledde inte automatiskt till hopp och framtidstro. Tider av snabb utveckling innebär nästan alltid också stor oreda: folkomflyttningar, vunna och förlorade förmögenheter, osäkerhet, vilsenhet, de stigande förväntningarnas missnöje. Den sidan av myntet var också omöjlig att ignorera.

En slutsats Frängsmyr återkom till var att till och med Jules Verne, ofta beskriven som en profetisk teknikoptimist, i själva verket var en teknikpessimist: "nästan alla fantasikonstruktioner slutar illa. De miljardärer och tekniska genier som gör uppfinningarna blir galna eller går under med sina luftfarkoster och maskinella öar. Kapten Nemo slutar symboliskt nog instängd i en grotta."

Vad det någon som sade Elon Musk?

Den sortens dubbelhet till framstegen var inte unik. William Morris formgav sina tyger och tapeter med en idealiserad medeltid för ögonen. Hans utopiska framtidstro blickade bakåt. William Blake dog och glömdes bort redan innan Victoria tillträdde, men på 1860-talet återupptäcktes han. Blakes avsmak för "these dark Satanic Mills", eller i klartext den industriella revolutionen, slog an en sträng hos viktorianerna, vars nyvunna välstånd kom från just dessa djävulska fabriker.

Och sedan kom, till sist, slutet på århundradet, fin-de-siècle: pessimism, uppgivenhet, oro och civilisationskritik. Den framstegsvänliga 1800-talsmänniskan kände sig inte längre hemma i den värld hon hade skapat.

Geografiprofessorn Michael Heffernan har skrivit om vad det betydde för Europa och går rakt på kärnan redan i rubriken: Fin de siècle, fin de monde?:

"Debatten mellan optimister och pessimister var som mest intensiv i de stora europeiska huvudstäderna, fästningar för de traditionella imperie-nationalstaterna, vars framtid verkade osäker. Europas (eller ’europeisk’ civilisations) öde var den främsta frågan i den här debatten. De som välkomnade förändring tenderade att se framväxten av ett nytt (och kanske förenat) Europa som skulle fylla en central roll i den globala ordningen; de som fruktade förändring förutspådde en farlig epok under vilken europeisk överhöghet underminerades och till sist förstördes av framväxten av väsensskilda imperier västerut […] och österut."

Vasa? Kina?

Tekniska, ekonomiska och politiska förändringar tycktes ställa allt på huvudet. Inget verkade längre fast och allt syntes samtidigt hänga ihop, skriver Heffernan:

"Förändringar som faktiskt inträffar vid kritiska ögonblick av det här slaget tenderar att anta extra (ibland mystiska) lager av mening. Det här var alldeles bestämt fallet under 1890-talet, ett ’semiotiskt upphetsat’ decennium när allt, tycktes det, var ett tecken, ett förebud om framtida radikal splittring eller omvälvande kaos."

Känns det bekant?

Framstegen hade inte upphört, men undergången hade ändå gjort entré. Sådant som tidigare viftades bort som beklagliga bieffekter, eller rent av sågs som framsteg i sig, blev nu järtecken och larmsignaler.

Och nu var det 2023.

Inte ens när han var som bäst kunde thrillerförfattaren Ken Follet räknas som en av de främsta i genren. Å andra sidan har han sålt över 160 miljoner böcker sedan mitten av sjuttiotalet. På något sätt måste han ha fingrarna på vår gemensamma puls.

Hans senaste, Never, kom 2021 och är i vissa delar riktigt usel, så jag begår inget större etikettsbrott om jag avslöjar handlingen.

Vi får följa en libanesisk-amerikansk CIA-agent som drar runt i Sahara och ömsom bekämpar islamister, ömsom kuttrar med en klimatflyende fiskaränka från Chad. Vi får följa en kinesisk spionchef, gift med en raffigt ekivok TV-stjärna. Och vi får följa USA:s kvinnliga president, förälskad i sin rådgivare, bedragen av sin man och en orimligt tålmodig samtalspartner till sin mer än lovligt korkade tonårsdotter, som Follett givit den otacksamma rollen som stand-in för mindre begåvade läsare.

Det är egentligen bara slutet ni behöver veta något om: på sista sidan utbryter totalt kärnvapenkrig. Ingen agent lyckas stoppa klockan med tre sekunder kvar. Inget telefonsamtal får en general att i grevens tid ta fingret från den röda knappen. Efter drygt 800 sidor, som märkligt nog inte lyckas stegra spänningen, smäller det, helt enkelt.

Och sedan är det slut.

Follett har förstås en tanke med att spränga jorden i bitar. Han har läst på om första världskriget, då världens ledare i historikern Christopher Clarks formulering "gick i sömnen" rakt in i katastrofen. Med små, rationella och ofta välavvägda beslut, ledde de världen in i ett blodbad. Follett vill beskriva hur det kan hända igen, med ännu större insatser. Men det är inte så lätt att få det att fungera dramaturgiskt. Vägen mot katastrofen blir som en lång garageuppfart. Katastrofen i sig som en plötslig cymbalskräll, utan efterklang.

Men trots det, eller kanske snarare just av det skälet, framstår Never som en bok av och för vår tid.

Undergången är här. Var det inte det vi visste? Teckentydarna har bråda dagar. Fin de siècle 25 år för sent.

Akademiledamoten och filosofiprofessorn Åsa Wikforss hade ett par goda poänger när hon, i Dagens Nyheter på luciadagen, åter läxade upp sina meningsmotståndare. Artikeln följde samma stig som Wikforss trampat en längre tid: de som inte är tillräckligt oroade av klimatförändringarna och högerpopulism förnekar vetenskap, evidens och argument. De har slutat bry sig om fakta, sprider desinformation och ägnar sig istället åt personangrepp, ad hominem, för att "lura åhörarna och leda bort dem från sanningen".

En god poäng Wikforss gjorde var att hon felaktigt skyllts för att vara aktiv i Miljöpartiet. Det är hon inte. En annan poäng var att sociala medier bidrar till att försämra tonläget i det offentliga samtalet. Mer om det senare. En tredje och mer central poäng var att anklagelser om "klimathysteri", eller en "kollektiv paranoid psykos" som räds demokratins död, missar målet.

Jag tror inte att jag läser Wikforss maliciöst om jag tolkar hennes huvudinvändning ungefär såhär: det finns faktiskt goda skäl, fakta och evidens för att vara hysterisk när det gäller klimatet och högerpopulismen. Eller som hon själv avslutar sin text: ”Under tiden fortgår klimatförändringarna och den högernationalistiska populismen flyttar fram positionerna. Man kan bli hysterisk för mindre."

Men i just formuleringar av det slaget ligger det som verkligen gör att slarviga anklagelser om hysteri missar sitt mål. Ska man kalla vår tids undergångsprofeter hysteriska, är de hysteriska på ett väldigt speciellt sätt. De har inte övermannats av ångest och skriker att det brinner. Det här är istället en resonerande, närmast överlogisk hysteri, som vill övertyga oss om att vetenskapen, logiken och sanningen kräver att vi drabbas av panik. Vi ska resonera oss in i hysterin, på vetenskaplig grund.

"I want you to panic", som den världsberömda Greta uttryckte saken, mellan referenserna till klimatforskare.

"Keep calm and carry on" stod det på den klassiska brittiska affischen från andra världskriget. Det kom faktiskt knappt i bruk, men andemeningen begrep britterna. Det är samma trotsiga lugn som George Orwell uppvisar i inledningen till sin uppsats om England – Lejonet och enhörningen — när han iskallt konstaterar att det just då, i samma ögonblick, flyger högt civiliserade människor ovanför honom, med ambitionen att döda honom.

Nu säljs istället affischer med texten "Don’t keep calm. Panic!" till aktivister på väg till sina demonstrationståg. På väggen i den hoppfulla centerkandidaten Elisabeth Thand Ringqvists kontor, kunde vi läsa i Svenska Dagbladet vid lucia, finns en bonad som fångar samma idé, men i fler, kaxigare ord: "Keep calm and carry on? No thanks I’d rather raise hell and change the world."

Tanken att det finns en poäng i att hålla huvudet kallt, verkar ha gått förlorad.

Åsa Wikforss bild av sina meningsmotståndare och deras retoriska knep har sina starka sidor. Men hon är själv en driven retoriker som inte drar sig för att nyttja argumentationsfel, när det passar henne. När hon klumpar ihop alla som inte delar hennes övertygelser om klimatkris och högerpopulism, oavsett hur de argumenterar, är det en magnifik övning i associationsskuld. Alla med annan uppfattning än hon är lika falska och lömska som foliehattar och fascister.

Och när hon skriver om "vetenskapen" blir det till slut inte bara en metod, utan ett slags förbjudande händelsehorisont, som inte bara slår fast vad som är sant, utan också sätter gränsen för vad som ens är möjligt att tala om. Allt som inte har vetenskaplig evidens i ryggen kan klassas som nonsens eller desinformation. Det närmar sig rätt ofta vad som inom retoriken kallas argumentum ad verecundiam, eller helt enkelt att spela på auktoritetstro.

Finns inte en forskare att hänvisa till, är tanken inte giltig. Finns en forskare är saken avgjord och diskussionen slut.

Det leder inte bara till att det nästan blir omöjligt att föra några djupare intellektuella samtal, eftersom sådana alltid kräver ett friare tänkande, utan också obönhörligen till att meningsmotståndare antingen är felinformerade, oärliga, eller båda delarna. Det finns mycket lite utrymme för att på ett ärligt sätt hysa någon annan uppfattning än Wikforss egen, om man resonerar som Wikforss.

Wikforss är inte unik, snarare ett slags banérförare för vad som i intellektuell medelklass blivit det normala på senare år. Och just därför är det fascinerande att intresset är så litet för psykologin och sociologin bakom den breda undergångsvåg som sköljer över oss.

Hur kan man inte bli intresserad av en rörelse som vill att vi resonerar oss fram till panik? Som till sist blir auktoritär i sin argumentation mot auktoritära rörelser? Som har så tydliga kopplingar till andra historiska perioder, präglade av undergångsstämning?

Det händer förstås att sådana kopplingar görs, som när den Twitteraktiva juristen Krister Thelin i somras jämförde Miljöpartiets Märta Stenevi med den fanatiske domedagspredikanten Girolamo Savonarola i 1400-talets Florens. Thelins formuleringar var inte de elegantaste, men även om de hade varit det skulle resultatet antagligen ha blivit detsamma: en upprörd debatt om hur kvinnor i politiken mobbas, snarare än en diskussion om intressanta idéhistoriska linjer. Åsa Wikforss använder ungefär samma avledningstaktik när hon påpekar att ordet "hysteri" kommer av grekiskans livmoder, "hystera", och på så sätt planterar tanken att den som ens använder begreppet är misogyn.

Om man ändå försöker beskriva och förstå den tankevärld som formar den här sortens undergångsföreställningar, stuvas man genast in med dem som ägnar sig åt personangrepp, smutskastning, desinformation och förnekande av fakta. Det räknas som en förolämpning att behandla Åsa Wikforss, Märta Stenevi, Greta Thunberg och andra av det slaget, som personer, med föreställningar, tankemönster och egenheter som alla andra. "Vetenskapen" har liksom befriat dem från sådana brister. De drivs helt enkelt av det som är sant, av fakta, så deras personer är ointressanta. Lögnarna och desinformatörerna på andra sidan åsiktsregistret, däremot, kräver sin förklaring. Det är något fel på dem.

Och i Dagens Nyheter ser kulturchefen Björn Wiman en större mening i de förrymda Furuviksaporna. Han ser "naturens hämnd" och grubblar om "själva fundamentet för människans existens".

Den semiotiska upphetsningen når nya nivåer. Inget är längre för långsökt för att använda som bevis för att vi närmar oss avgrunden.

Ett nytt år, nya järtecken.

Viktorianerna hade sina begravningar och monument, men hur möter vi döden?

Aktivt, verkar det som.

Läkaren Staffan Bergström blev av med sin legitimation förra året, efter att ha hjälpt en ALS-sjuk man att lämna livet. Parti efter parti i riksdagen lutar åt att aktiv dödshjälp ska utredas och sedan legaliseras. Malcom Kyeyune skrev i november här i Fokus om hur dödshjälp blivit ett instrument bland andra i den kanadensiska välfärdsstaten.

Först erbjöd kanadensisk sjukvård dödshjälp till de som var obotligt och allvarligt sjuka. Sedan gavs handikappade möjlighet att få dödshjälp. Nu radas fallen upp där den kanadensiska staten ger aktiv dödshjälp till människor som mer än något annat är ensamma, eller lever under svåra socioekonomiska omständigheter. Över 10 000 kanadensare dog på det här sättet 2021.

Kyeyunes artikel ledde till en replik till försvar för dödshjälp från en medlem i styrelsen för föreningen Rätten till en värdig död. När samma fråga behandlades i DN hörde läkaren och författaren PC Jersild, en långvarig försvarare av aktiv dödshjälp, av sig. Historierna om missbruk av dödshjälp "går nästan aldrig att verifiera", skrev Jersild. ”Starka krafter”, som den katolska kyrkan, sprider de här historierna och de som är mot dödshjälp är inte sällan för att barnmorskor inte ska kunna tvingas att assistera vid aborter.

Med andra ord: abortmotståndare. Där har vi associationsskulden igen.

Vi kommer just ur en pandemi, där epidemiologer fått regeringar att stänga igen hela länder och upphäva basala fri- och rättigheter, för att spara människoliv till varje pris. Men pandemin har knappt lagt sig innan den mest brännande medicinska frågan börjar bli att sjukvården ska ges möjlighet att orsaka dödsfall, istället för att förhindra dem. Och den som sätter sig på tvären är reaktionär, uppbackad av dunkla "starka krafter".

Om man nu ska tolka tecken borde detta vara något att ägna lite tid åt.

Är dödshjälp det närmsta hopp vi kan komma, ett år som redan från början är utslitet? Att vi åtminstone är herrar över när vi ska dö?

"Att VM spelas i en skurkstat är deprimerande nog", skrev Bengt Ohlsson i en kolumn i Dagens Nyheter en bit in i december, "men än värre är min sjunkande känsla av att samtiden alltmer påminner om ett äktenskap som befinner sig i det där stadiet av sönderfall när precis allt, stort som smått, kan förvandlas till ett tillhygge".

Det är den semiotiska upphetsningen, när den blivit en påk.

Från det tillbaka till 1997, tio år innan den första iPhonen letade sig ut ur de kinesiska slavfabrikerna.

Tilltalet, någonstans mellan managementplattityder, filosofiseminarium och självhjälpskurs, var ännu inte utslitet när britten Geoff Mulgan kom ut med Connexity. Cool Britannia hade precis fötts, Tony Blair hade just flyttat in på Downing Street och snart kom Mulgan själv efter, även om det aldrig blev riktigt tydligt vad han gjorde för nytta för premiärministern. Något måste det ändå ha varit, för i dag är Geoff Mulgan sir och, typiskt nog, ”Professor of Collective Intelligence, Public policy and Social Innovation” på University College i London.

"How to live in a connected world" var bokens undertitel. Mulgans tes var rätt enkel och samtidigt snygg: den nya globala sammankopplingen skapar en allt starkare spänning mellan vår lust till frihet och vårt ständiga beroende av varandra. Odlar vi inte våra dygder, kommer vi att driva varandra till vansinne, konflikt och förtryck.

Connexity var, kan man kanske säga, en kritisk version av jesuitpatern Pierre Teilhard de Chardins spådom att mänskligheten skulle komma att utveckla ett globalt hölje av kommunikation, "noossfären" och att det skulle bli ett slags kollektivt medvetande.

De Chardin dog fyrtio år innan internet uppfanns, vilket kanske var tur. Hans religiösa informations- och evolutionslära var också en frälsningslära. Det fanns inte troll, dickpicks och Elon Musk i noossfären. Däremot fanns ett drag av John Lennons Imagine över alltihop: den nästan olidligt naiva tanken att vi blir såta vänner, om vi bara kommer riktigt nära varandra.

Geoff Mulgan kom lite närmare sanningen, i det att han identifierade problemen med att ständigt befinna sig i varandras ansikten. Och där är vi nu: livet har blivit ett evigt Ring P1, näst intill omöjligt att stänga av. Det är det som Bengt Ohlsson beskriver som ett kollektivt, sönderfallande äktenskap. Grälsjukan när man inte längre har någon fredad zon. När åsikterna, provokationerna och påståendena tränger sig in i varje springa och minsta glipa.

Murarna är rivna, kontorslandskapen och planlösningarna öppna, vi kan alltid bli nådda och förväntar oss alltid att nå fram. Det mesta känns flyktigt och obeständigt i ett sådant kalejdoskop av ständiga intryck, men samtidigt blir det märkligt nog allt svårare att förnya sig. Varenda tanke vi någonsin givit uttryck för finns någonstans, bara en algoritm bort. Vi får aldrig glömma, aldrig börja om.

Det är som Anna Scott, Julia Roberts superstjärna i Notting Hill, säger till Hugh Grant, när han inbillar sig att dagens tidningar är bortglömda imorgon:

"Tidningar finns för evigt. Jag kommer att ångra det här i all framtid."

Det är den världen som inte bara superstjärnor lever i längre. Närheten och de oändliga arkiven föder grälsjukan. Ur det växer de medvetna missförstånden, idiotförklaringarna och cancelkulturen. Det som brukade vara diskussioner liknar nu snarare ett slags desperat försvarsstrid, för att åtminstone försöka hålla några av alla enerverande åsikter på avstånd. Det är inte så konstigt att det allt oftare helt enkelt utmynnar i uppmaningen att hålla käften.

Det finns inte längre något nytt med ett nytt år, det har smutsrand redan från början. Kakafonin fortsätter, utan att ens hämta andan.

Dagens Nyheter igen och Per Svensson den här gången. I mitten av december skrev han om stämningarna bakom den planerade statskuppen i Tyskland.

Det som förenar de här kuppmakarna med andra högerpopulister är tron på "den djupa staten" "att det synliga maktetablissemanget är en fasad. Bakom den agerar de verkliga makthavarna".

Det är en potent formulering. Antisemitismen finns där, det har Svensson rätt i, liksom allsköns andra nippriga konspirationsteorier. Problemet är bara att det är en så svepande beskrivning, att den fångar mycket annat också.

Är inte den här känslan av att makten döljer sig en del av varje omskakning av eliter, från antiken fram till demokratins genombrott? Kan det inte rentav stämma att makten drar sig undan och gömmer sig, ibland?

Vi har lobbyister och en politik som inte är oberoende av pengar. Det är inte bara sant i USA. Att friskolekoncernerna i Sverige är så nära sammanflätade med de borgerliga partierna är till exempel tidvis genant.

Vi är medlemmar i en europeisk union som dragit allt större delar av politiken allt längre från medborgarna och faktisk demokrati. Kan regeringen kraftigt sänka reduktionsplikten, som den lovat? Bara till priset av att böta miljardbelopp till EU, påstods i tidningarna strax före nyår.

Vi har en enorm byråkrati med tjänstemän som inte är valda, men de blir fler och fler och alltmer aktivistiska.

Vi har politiska partier som gröpts ur tills de bara samlar ett smalt, icke-representativt utsnitt av befolkningen.

Vi har en global finansmarknad, som radikalt minskat de politiska frihetsgraderna.

"Kan svenska politiker genomföra ett paradigmskifte, ens om de vill" frågade statsvetaren Andreas Johansson Heinö på Dagens Nyheters ledarsida veckan före jul: "Populismens framgångar de senaste decennierna handlar inte bara om ett generellt missnöje med den politiska riktningen utan också om en frustration över politikens impotens. När politiken inte levererar är det lätt att tro att det är viljan som brister."

Det diplomerade liberala svaret på det här problemet är att lära väljarna att inte förvänta sig att politiken kan göra så mycket. Men väljarnas svar tycks vara ett annat. De ser etablerade partier med en åsiktsgemenskap i att impotens är den vuxna hållningen, men som ändå vill ha makten. De väljer hellre dem som, rätt eller fel, påstår att de inte blir maktlösa om de får makten.

Måste man vara antisemit för att ana att makten fuskats bort någonstans? Att den hamnat någonstans utom räckhåll? Om polisen inte kommer, sjukhusen ständigt är i stabsläge, skolan styrs av de mest högljudda eleverna, snöröjningen dröjer, tågen står still, är det inte lätt att dra slutsatsen att politikerna antingen blivit maktlösa, samvetslösa, eller båda delarna?

Makten har, ärligt talat, alltid varit långt bort för de flesta. Men det här handlar till dels om perspektiv och perspektivet har förändrats. Till exempel på så sätt att väljarna inte längre är lika auktoritetstroende. Tron på auktoriteter, eller tilliten om man så vill, räckte en gång rätt långt för att skapa ett band mellan makthavare och medborgare.

Mycket av det Per Svensson skriver är både sant och intressant. Men det är också sant att samhällseliter sällan vill, eller ens kan, se sina egna tillkortakommanden. Problem av det här slaget vill de helst förklara bort. De byter hellre folk, om det börjar kärva.

Fast något har ju ändå hänt.

I Sverige har vi en regering som bygger på en ny koalition, som åtminstone är ett försök att hitta en annan väg fram än att isolera dem som opponerar sig. Det skulle vara ett under om den höll någon längre tid, men det är ändå något slags utveckling.

Och så har vi avfällingarna.

Prins Harry kvalar in i den gruppen, men om vi begränsar oss till politiken har vi till exempel Kyrsten Sinema, senatorn från Arizona, som strax före jul meddelade att hon lämnar Demokraterna och blir oberoende i stället. Sinema motiverar det med att de stora amerikanska partierna kapats av sina ytterkanter. Hon är inte intresserad.

Och i Danmark har Lars Løkke Rasmussen just kunnat räkna hem en framgång, efter att ha hoppat av det parti som han brukade var ledare för, liberalkonservativa Venstre, och startat eget mittparti, Moderaterna.

I båda fallen säger kritiker, särskilt från de partier som avhopparna lämnat, att det mest handlar om karriärdrag och makthunger. Det kan säkert vara sant, men avhoppen säger ändå något om vår tid.

När så mycket är i rörelse, allt tolkas som tecken och ingen är säker på vad som sker i morgon, ökar möjligheten för enskilda personer att påverka historien. Donald Trump är förstås den som tog chansen tidigt och kom längst. Jeremy Corbyn och Boris Johnson lyckades sämre i Storbritannien. Men det är ingen naturlag att ytterkanterna stärks när den karismatiska individen får större makt. Sinema och Rasmussen kan vara exempel på en motsatt trend.

Ändå: det här året kommer inte att – i Sverige eller på annan plats – finna någon ny politisk jämvikt, som får kritikerna att tystna, konspirationsteorierna att skrumpna och eliterna att lättat luta sig tillbaka och slappna av. År 2023 är mitt i något. Varken en början eller ett slut.

Här är en idé att jonglera med: vi kanske inte alls är på väg mot en katastrof. Vi kanske redan är mitt i den.

Franklin D Roosevelt, en president som specialiserade sig på att återerövra hoppet i Amerika, stod för formuleringen "we have nothing to fear, but fear itself" i sitt installationstal 1933. Det är en alldeles uppenbar lögn, om man tar saken bokstavligt, men Roosevelt visste vad han menade. Många amerikaner förstod det också.

Är man rädd för framtiden är katastrofen redan ett faktum.

Gott nytt år. För det gamla året måste dö. Låt oss hoppas att det nya året blir yngre och yngre, som Benjamin Button.

Läs även: Dandyn trotsar världen med välskuren kravatt

Läs även: Vi ser det inte komma