”Öppna era hjärtan”-retoriken stämplade migrationskritiker som onda

Det här är sista delen av tre i Erik Hörstadius artikelserie om den svenska invandringspolitikens historia. Läs den från första delen här.

Under 2013 tillsatte Moderaterna en arbetsgrupp om invandringen. Den leddes av migrationsminister Tobias Billström. "Sverige är det tredje landet i EU att ta emot flest invandrare. Integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. Gruppen kan aldrig bortse från det. Därför måste vi diskutera volymerna", sa han i en intervju.

För detta "volymprat" blir han anklagad av egna ungdomsförbundet för att vilja stänga gränsen. Och blir hårt tagen i örat av sin chef, statsminister Reinfeldt. Om problem skulle man inte tala.

Tanken att inte diskutera invandringens och integrationens avigsidor hade nu vuxit sig stark i den svenska offentligheten. Så stark att Publicistklubben anordnade en debatt om Vänsterpartiets Ali Esbatis tanke att "vägra ta debatten" med invandringskritiker. Esbati fick stöd av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Dock ej av Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski: "Idén om att vägra ta debatten är ett hot mot demokratin. Det finns en slags konsensuselit som attackerar den som vågar ha kritiska åsikter", menade hon.

I valrörelsen 2014 höll så Fredrik Reinfeldt sitt berömda Öppna-era-hjärtan-tal. Många hajade till. Han tydliggjorde nämligen att det finns en målkonflikt mellan välfärd och flyktingsolidaritet. Att reformer kanske måste skjutas upp. "Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden."

Dittills hade det officiella Sverige länge pumpat ut det motsatta budskapet: att vi tjänade på invandringen. Den så kallade Sandvikenrapporten får tjäna som illustration.

I maj 2014 publicerade Dagens Nyheter en artikel om en konsultrapport som hade beställts av en nämnd i Sandviken: "Sandviken tjänar över 500 miljoner kronor årligen på de utomlandsfödda personer som bor i kommunen", löd budskapet.

– Det var ju ett fantasiscenario som målades upp. Rapporten var felaktig från början. Hur kunde någon stå bakom den?, funderade oppositionsrådet Jonny Bratberg (M) i efterhand.

Dessa år haglade glädjerapporterna: "Aldrig tidigare har så många välutbildade flytt till Sverige", skrev SVT Nyheter sommaren 2015. "In i landet strömmar färdigutbildade ingenjörer, läkare och ekonomer."

Det talades om ett "kompetensregn". Tankesmedjan Arena idé gav ut en skrift med budskapet att Sverige hade tjänat 900 miljarder på invandringen. Potentiella samhällsvinster blåstes upp, problem sopades under mattan, samtidigt som myndigheter utformade det ena bort-i-tok-naiva systemet efter det andra. Som etableringslotsarna.

I princip vem som helst fick betalt för att coacha invandrare mot arbetsmarknaden. Ganska snart kom rapporter om "coacher" som åt popcorn och tittade på film med de arbetssökande, men inte gjorde så mycket mer. Kvalitetskontrollen var obefintlig. Så småningom urartade problemen med lotsarna till organiserad brottslighet, hot, människosmuggling och utpressning – ja rentav rekryteringsförsök till terrorgruppen IS.

Samma år lades också Reva ner; ett försök att för en gångs skull stärka samhällskontrollen. Reva uttyds "Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete". Det syftade på de inre utlänningskontroller som måste till för att upprätthålla legaliteten i invandringspolitiken, genom att utvisa dem som vistades här olagligt.

Men i ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask i Dagens Nyheter 2013 gick författaren Jonas Hassen Khemiri till attack. Han skrev om hur livet som mörkhyad invandrare innebar att ständigt utsättas för majoritetssamhällets rasism: "Att vara fjorton och komma ut från McDonald’s på Hornsgatan och bli frågad på legg av två poliser. Att vara femton och sitta utanför en Expert-butik när en polispiket stannar till, två poliser kommer ut, ber om legg, frågar vad som händer ikväll. [ … ] Hur kommer det sig att det alltid finns pengar när resurssvaga ska förföljas, men aldrig pengar när resurssvaga ska försvaras?" Tesen var att Reva förstärkte detta lågintensiva krig mot invandrarna.

Om Öppna-era-hjärtan-talet bidrog till att beröva alliansen valsegern 2014 eller inte låter vi vara osagt. In i Rosenbad tågade hur som helst Socialdemokraterna och Miljöpartiet, stödda på decemberöverenskommelsen. Och allt blev vid det gamla, åtminstone på det asyl- och migrationspolitiska området.

Vi har nu kommit fram till vad som kunde ha varit denna berättelses klimax, men som väl snarare är ett anti-klimax. Under sommaren och hösten 2015 eskalerade flyktingströmmarna genom Europa. De hade varit stora i flera år men nu blev de enorma.

Land efter land stängde gränserna men Sverige härdade ut. Den 6 september höll Stefan Löfven ett tal: "Mitt Europa bygger inga murar. Vi hjälps åt", sa han. Samtidigt ordnades en stor flyktinggala på Globen med hela kändiseliten: "Hela Sverige skramlar." Där försökte folkhälsoprofessorn Hans Rosling förklara att det är mycket mer effektivt att hjälpa på plats i krisområdet, än att ge vissa migranter fristad i Sverige. Men han talade för döva öron till ett saligt och godhetssignalerande publikhav och misstänkliggjordes också från en del håll. Fanns inte risken att sådant snack "gynnade mörka krafter"?

Under året sökte sig bland annat 35 000 ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan till Sverige. Men många av dem var varken ensamma, barn, eller ens flyktingar. Många av dem var vuxna ekonomiska migranter med tät kontakt med sina familjer, för vilka de var ankare. Dessutom kom många från Iran.

På senhösten, när över 10 000 flyktingar anlände varje vecka, tvärvände regeringen. Stefan Löfven tillkännagav tillsammans med en gråtande miljöminister, Åsa Romson (MP), att gränskontroller och transportörsansvar gällande tågpendeln från Danmark infördes med omedelbar verkan.

Asylinvandringen minskade påtagligt efter regeringens kovändning, men totalvolymen var fortsatt hög, bland annat genom anhöriginvandringen. Även debatten om migrationen fortsatte i hög grad i gamla hjulspår. När den kände amerikanske journalisten Tim Pool reste runt i migrationens Sverige 2017 och tyckte att det var obehagligt att vistas här eftersom alla verkade så rädda att yttra sin mening, blev han utskälld av det svenska etablissemanget och anklagad för att smutskasta "Sverigebilden".

Klas Granström gjorde samma år ett reportage på det temat för tidningen Journalisten. Rubriken löd: "Därför är det så tyst". Journalister på public service-företagen Sveriges radio, UR och SVT vittnade om en tystnadskultur gällande normkritik, mångfald och flyktingpolitik. Nästan ingen vågade framträda med namn, förutom veteranen Janne Josefsson, som berättade att kollegor slutar hälsa när han tog upp känsliga frågor. I reportaget talade han om att "en ängslighet och en rädsla för att säga vad man tycker präglar arbetet och riskerar att köra journalistiken i diket i avgörande framtidsfrågor".

Här påminner jag åter om vad Stefan Löfven sa i den där tv-utfrågningen 2019: "Vi såg det inte komma." Kanske borde han ha läst Per Brinkemos bok Mellan klan och stat som kom ut 2014. Där beskrivs hur integrationen försvåras av djupt liggande kulturmönster i vissa grupper. Men möjligen lät Stefan Löfven sig avskräckas av rasistanklagelserna mot Brinkemo på kultur- och debattsidor. (Ganska absurda, givet Brinkemos nära band med den somaliska gruppen i Malmö.)

Tänk om Löfven hade bläddrat igenom antologin Världens kris – vänsterns lösningar, också den från 2014. Där skriver vänstertänkaren Per Wirtén om de frågor en långsiktigt trovärdig invandringspolitik faktiskt måste hantera. En tanke han vädrar där framstår som tämligen djärv satt i 2014 års kontext: "Sätt som välfärdspolitiskt mål att ingen ska behöva uppleva invandringen som ett hot mot den egna materiella tryggheten."

Wirtén hänvisar bland annat till statsvetaren Robert Putnams forskning om tillit: "Invandring minskar den infödda befolkningens sociala kapital." Ett hot uppstår mot fördelningspolitikens grundläggande solidaritet, genom att människor från olika kulturer misstror varandra. Samhället kan sprängas i fragment där människor lever parallella liv. Wirtén varnar vidare för tendensen att bortse från folks vardagliga upplevelser, och menar att rättighetsliberaler och socialister förenas i orealistiska resonemang om en värld utan gränser: "Men den som tror att en värld med öppna gränser är möjlig under vår livstid har fångats av verklighetsflyktens skönhet [...] Migration är ett fenomen som förändrar hela kontinenter. Enskildas beslut påverkar många andras liv."

Berättelsen om den svenska invandringspolitiken och integrationsdebatten genom åren närmar sig slutet. Och ni som läst så här långt tycker kanske att det är märkligt att Sverigedemokraterna inte har förekommit hittills (utom en gång i artikelns inledning), det parti som har invandring som sin absolut viktigaste fråga, ja rentav raison d’etre. Skälet är att SD har haft en obetydlig inverkan på den praktiska politiken hittills. Annat än som en sorts antimateria som övriga sju riksdagspartier helst har undvikit, men ändå har varit tvungna att förhålla sig till.

Också media försökte i det längsta att tänka bort SD. Våren 2006 arbetade jag med ett samhällsmagasin på TV8 och föreslog för redaktionen att vi skulle bjuda in Jimmie Åkesson som gäst. Det borde inte vara konstigt. Han var partiledare sedan något år och siktade på att ta SD in i riksdagen i den höstens val. Detta var ett ganska brokigt program där en massa vildbasar från hela samhällsdebatten brukade medverka. Men kollegorna tittade på mig som om jag var en vampyr, de höjde bildliga silverkors och viftade med vitlökskransar. "Vet du vad SD tycker? Vet du hur de ser på allas lika värde?", undrade de. "Näe, men det kan man ju ta reda på och ställa frågor om", sa jag. Det blev ingen inbjudan.

Medierna blev tvungna att börja bevaka SD när partiet tog plats i riksdagen 2010. Men i politiken har isoleringen brutits först under det senaste året då moderater, kristdemokrater och till sist även liberaler har närmat sig.

Inledningsvis redogjorde jag för den genomsnittliga invandringen till Sverige sedan 1980-talet. Vi avslutar med antalet beviljade uppehållstillstånd under de första elva månaderna pandemiåret 2021: 87 143.

Sverige har varit ett invandrarland sedan åtminstone 1964 och är det alltjämt.

Detta är den sista delen av tre i journalisten Erik Hörstadius artikelserie om den svenska invandringspolitikens historia. Läs första delen här.