Överklassens diskreta charm

En kvinna kommer fram på gatan. 

– Jag går en journalistutbildning. Får jag prata med dig?  

– Om?   

– Boendekostnader. 

Förstår att hon menar de höga boendekostnaderna. Jag är nog inte rätt person. Jag bildar opinion, tillhör inte folket, hör jag mig själv säga.  Gör citationstecken i luften, hon ser förbryllad ut, vi går åt varsitt håll. Jag tyckte jag räddade henne från att intervjua en person vars åsikter redan är kända. Av en del.  
Men tillhör inte folket? Hur tänkte jag?  

Det jag menade är att medieklassen inte tillhör ”folket”, den är inte ”Nisse i Hökarängen”. Det är sen gammalt.   

Medieklassen står utanför. Den berättar.   

Jag skrev boken Överklass, En bok om klass och identitet år 2007. Förlaget presenterade den som att pengar inte är ett krav för att räknas som överklass. Men pengar måste ha funnits någon gång. Det var vad intervjupersonerna sade.  

Uppfostran, stil och smak är oproblematiskt i överklassen. Den som vet, den vet. Att det dyker upp nya influencers eller brats är inget hot. De som är riktig vara, kan det här. Överklass är fortfarande lika tydligt som alltid. 

Det är när medierna beskriver vilka som tillhör överklassen, och hur den är, som saker händer. En kulturjournalist som kommenterade boken undrade om överklassen verkligen kunde tycka att bordsskick är en viktig fråga?  

Ja, den kan det. I överklassen är bordsskick viktigt, men i hennes ganska så retoriska fråga låg budskapet inbäddat: Jag skiter i vad överklassen tycker, till exempel om bordsskick.  

Ok. Den som inte är intresserad av andra ska naturligtvis inte läsa böcker om dem.  Med medieklassens alldeles speciella bevekelsegrunder till att utelämna nyanser är jag grundligt bekant. Jag har levt i utkanten av den mediala klassen sedan jag började publicera mig, för fyrtio år sen. Det var en mycket bra position att vara ledarskribent, först i Dagens Nyheter och sedan i Svenska Dagbladet. Medieklassen brydde sig inte om ledarskribenter, såvida de inte var vänster. Från en position på en etablerad ledarsida kunde man både se och höra. Jag har lyssnat. Och sett.     

Medelklassen i Sverige bryr sig inte om överklassen. Men finns det något medieklassen har svårt för är det överklass. Den avskyr överklassen. På riktigt.  

Den journalistiska avskyn ställer sig gärna på tvären i berättelserna om överklassen. Eller så hyser medieklassen egentligen ingen avsky mot överklassen, utan vill bara ställa sig in bland sina egna.   

Det märks när journalister ska skriva om överklassen. Förr fanns Månadsjournalen, men nu är det i stort sett bara Svensk Damtidning som skriver om överklassen. Så de flesta journalister behöver inte skriva om överklassen över huvud taget. Men några har trots allt skrivit böcker i ämnet.   

År 1974 kom journalisten Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige. Det var inte en indignerad bok, men dock försåtlig, där intervjuerna försetts med kommentarer. Helt i onödan egentligen, eftersom intervjufrågorna och texterna på ett alldeles uppenbart sett talade om för läsaren vilken sorts människor Kullenberg hade porträtterat – relikter, orealistiska figurer med styltigt tal. Fascinerande egentligen, att hitta elva personer varav ingen hade något som helst av intresse att berätta. De avidentifierade personerna fick spela sina tilldelade roller i överklassens Löjliga familj. 

Boken kom i flera upplagor och fick en uppföljare i journalisten Björn af Kleens bok Jorden de ärvde. Den handlar om fideikommissen och de jordegendomar som ägs av adeln. Han skriver om dåligt blod, hustomtar och släktfejder. Efterordet är intressant. I det berättar han att han hela sitt liv drömt om att bli reporter. Och att det han finner intressant med adeln är att den bejakar sina förfäder. Det paradoxala är att han inte verkar se att om hans angrepp på fideikommissen vore framgångsrikt, skulle det motverka de sammanhållna kulturarv som berättar adelns historia. Bejakandet av förfäderna. 

Dock, Björn af Kleen avancerade från Expressen, Sydsvenskan och Metro till medieklassens flaggskepp, Dagens Nyheter. Eller egentligen då, Björn Kleen. 

En intressant sak med den medelklassiga medieklassen är att medan den inte står ut med överklassen, så verkar den oerhört intresserad, närmast besatt, av klass. För Björn af Kleen tillkommer att af Kleen är ett adligt namn, men han är inte adlig själv. Det beror på att namnet kommer från hans mor och i ätten af Kleen är det bara huvudmannen som är adlig. Och det är nog tur för reportern, om man betänker hans yrkesval. 

Intressant när sedan överklasskildraren Kullenberg får sin biografi skriven, Solitär utgiven i år och skriven av Anna Hedenmo. Kulturskribenten Göran Greider läser och når lyriska höjder: 

”Alla avfällingar från överklass och högborgerlighet älskar jag, och  Annette Kullenberg var en sådan. Hon hörde till den svenska och europeiska efterkrigstid då åtskilliga ur de härskande klasserna övergav sin nedärvda klasslojalitet och valde en annan väg, från  Palme  till  Mitterrand. För att tala med självaste Bertolt Brecht: 'Ja, jag röjer deras hemligheter. Mitt bland folket/ står jag och förklarar/deras bedrägerier… för i deras planer är jag invigd.'"

Sådärja, vänsterns bamsepoet förklarar på några få rader överklassens uppgift. För att bli respektabel finns bara en väg, att avslöja den egna klassen.  Det är lustigt att han tror sig veta att Annette Kullenberg var överklass. Hon var uppvuxen på Kungsholmen i Stockholm. Den stadsdelen, tidigt kallad Svältholmen, har aldrig varit överklassens hemvist. 

En intressant sak är hur Kullenberg beskriver sin utgångspunkt: ”Staketen är osynliga för dem som inte lärt sig att upptäcka dem från tidig barndom. Överklassen i Sverige utmärks enligt min mening inte av ett sådant lätt uppspårat förhållande som höga inkomster, stora förmögenheter och egendomar.” 

Hon har alltså sedan tidig barndom lärt sig upptäcka staketen, som håller undan dem som inte tillhör överklassen, och är därför skickad att berätta hur överklassen är. Hur gjorde hon den upptäckten? Vi måste dra slutsatsen att hon vill förmedla att hon rört sig i kretsen av dessa priviligierade och därför kan berätta om överklassen. 

Av Hedenmos biografi framgår att Annettes pappa var vd för Köpmannaförbundet, detaljhandelns branschorganisation, och hennes mamma bibliotekarie. Det fanns respekt för bildning och utbildning i hennes familj. Men dessa saker har aldrig varit fokus för svensk överklass. Där är det viktigare att vara en skicklig fasanskytt än att doktorera. Hade Kullenberg varit överklass, hade hon vetat det. 

Men vi förstår att det var viktigt för Annette att räknas in på rätt sida av staketet, Cecilia Hagen skrev i Expressen att Kullenberg sagt: ”Cecilia, du ska veta att jag är minst lika mycket överklass som du.” Vilket ju kan betyda att båda två är lika lite överklass, men jag tror inte att det var så Annette menade. 

Kanske vet Greider mycket väl att Annette Kullenberg inte var överklass? Och att hon därför inte hade övergivit någon klasslojalitet? Oavsett det är tankefiguren för tilltalande för honom, för att han ska avstå från panegyriken. Här ser vi penndragen i de överhettade skildringarna av svensk överklass. De är regel snarare än undantag.  

När jag skrev boken om överklassen fick jag frågan: Kan man säga att du snor Kullenbergs koncept?

Självklart var jag inspirerad av Annette, men jag tänkte tvärtom. Hon skrev 2004 att hon inte längre kunde få syn på den överklass hon mönstrat 1974, och hon frågade sig om den grävt sin egen grav? Ja, svarade hon själv. Den som ville studera genuin överklass fick bege sig till England. 

Jag trodde hon hade fel. När förläggaren och jag diskuterade boken ville jag ställa frågor inte om pengar och makt, utan om uppfostran, utbildning och familj.  Eftersom överklass är stigmatiserad i Sverige ville jag att de intervjuade själva skulle uppge att de betraktade sig som överklass. För att vara tydlig, självskattning är en metod som används också i den insamling av data som Statistiska Centralbyrån, SCB, gör. Nu också när det gäller kön, för den som inte hänger med. 

Jag hittade efter lite letande tio personer som ansåg att de tillhörde överklassen. Och de fick de livremmar och hängslen som i Sverige gör att man vågar prata. Anonymitet. Eller källskydd, som det heter på mediesvenska. 

Såklart slog paranoian till. Inte hos intervjupersonerna utan hos vänner och medieklassen. Den vanligaste frågan jag fick var: Hur vet du att de verkligen är överklass? Det fanns en föreställning om en överhängande risk för att någon inkräktare skulle dupera mig och snika sig in i gruppen överklass, för att sedan låta sig intervjuas. Intressant tanke. Men för mig obegriplig. Ingen skulle veta namnet på den som förekom i boken. Skulle personen sitta hemma på kammaren och njuta av känslan att förse en fiktiv person med fejkade klassynpunkter? Tja. Kanske en ljuv dröm i medieklassen? Ett nytt sätt att baktala? Nej. Jag vet att det är osannolikt svårt, men här får man faktiskt misstro sig själv och lita på mig. 

De tios gäng var överklass. Och de svarade på raka frågor som:  Hur märker du att någon är medelklass? Håller överklassen på att dö ut? Har man vissa skyldigheter som överklass? Och – vad är det man inte får säga? 

Svaret är att man inte diskuterar människors ekonomi. Och en sak man knappt får häva ur sig är: ”Jag kan kommentera att någon inte har lämnat Karlavägen på fyra år och att det kanske är dags att bege sig åtminstone ner till Birger Jarlsgatan. Folk är lite för isolerade ibland och för snäva i sin syn.” 

Hur märker man att någon är medelklass? ”De kommer från en mindre ort i landet som jag aldrig hört talas om och har flyttat till Stockholm. De har gått i kommunala skolor och har inga problem. Det är inget fel på medelklassen. De är jättejordnära, jättereko och rätt frispråkiga. De har ett förståeligt jobb, allt är organiserat och begripligt. Det är inga konstigheter med medelklassen.” 

En intressant fråga är hur många generationer det tar att bli överklass. Alla hade svar på frågan. ”Två, tre” eller nåt annat antal generationer. Men samma person som sade att det tar minst tre generationer att bli överklass ansåg samtidigt att gruvarbetardottern prinsessan Lilian hade det mest kungliga beteendet i kungahuset. 

När jag åkte på turné med boken till Norge, fick jag den allvarligt ställda frågan varför jag lät intervjupersonerna svara anonymt. Den frågan dök aldrig upp i Sverige, för svenskar förstår svaret. Intervjupersonerna skulle aldrig ha ställt upp annars. Det verkade obegripligt i Norge. Jag begrundar fortfarande detta. 

Alex Schulman sågade, året efter, boken på Expressens kultursida. Självklart. Det man tycker är dåligt måste man såga, ungefär så. Sen återkom han till denna sågning i sin podd. Där sade han att han fortfarande hade svårt att tänka på sitt livs ohederligaste ögonblick.  Bara det är ju svårt att tro på, men ok.   

Vilket var då tillfället? Jo, när han sågade min bok. För han tyckte inte boken var dålig. Han sågade för att få ryggdunkar. På stan. Kul bild, medieklassen som dunkar Schulmans rygg. Han hade rätt och är numera kolumnist i den av medieklassen högt aktade Dagens Nyheter.  

Han är en levande och rak beskrivning av hur medieklassen använder överklassen för sina karriärsyften, och framför allt en riktigt tydlig illustration av hur nedlåtande överklassen behandlas.

Riktig föraktad. Ingenstans ett intresse för vilka människor som utgör samhället, inte om de fötts i överklassen. Överallt behovet av att få människor att skämmas för sitt överklassursprung. Vissa människor ska veta sin plats och alltid skämmas för sitt ursprung. Andra ska hyllas. För sitt ursprung. Så är det naturligtvis. Enligt nu rådande normer. 

Klassresan får gärna bära in i medelklassen. Litteraturvärlden är full av karaktärer som gjort klassresan uppåt, och därmed kan beskriva våndan i att komma upp i en klass som man tills nyss inte tillhörde. Och sorgen i att inte längre tillhöra den klass man en gång var en del av. Så är det naturligtvis också för dem som reser från medelklass till överklass, men där vet vi mindre, ofta inget alls. För etiketten säger att tystnad är mest klädsam, när man är osäker på hur man ska föra sig. Och osäker, det är klassresenären. 

Det finns en annan klassresa vi sällan talar om. Det är klassresan neråt. Den i överklassen som mister slott och pengar har ändå en sak, sin överklassidentitet. Den kan vara så cementerad att, som en av intervjupersonerna sa, ”Jag är hellre novueau pauvre, än noveau riche”. För den som är först med att samla ihop en förmögenhet möts ofta av misstänksamhet. 

Hur gick det till egentligen, lyder kommentaren men den riktiga frågan är om det gick rätt till? Sen tvättas pengar genom generationer och blir, om de inte skingras för vinden, respektabla. 

Pengar måste finnas i medelklassen också, men de utgör inte identiteten. Fast de hjälper. Min mormor föddes som äldsta dotter till en änka som drev butik för färdiglagad mat i de dåvarande fattigkvarteren på Östermalm. De som heter som de som jobbade på Östermalm. Jungfrugatan, Tyskbagargatan, Skeppargatan, Styrmansgatan och Majorsgatan. 

Min mormorsmor hade bara råd att ge ett av sina barn en utbildning. Min mormor var äldsta barnet och blev som många kvinnor lärare. Statens kaka är liten men säker, hette det för länge sedan. Nu är statens kaka stor och osäker. Men att lära andra människors barn att läsa gav både socialt och kulturellt kapital. 

Mormor gifte sig med en lärare och deras yngsta barn, min mamma, blev också lärare. Och fick av min annars mycket strama mormor ett ord på vägen: ”Du ska inte behöva be en karl om pengar till silkesstrumpor.” 

Så när jag säger att jag inte tillhör ”folket” utan medieklassen. Vad var det för uttalande, gjort i en stund av överraskning, mitt på Kungsgatan? 

Född in i medelklassfamilj som i generationer hyllat utbildning som vägen fram. Den i släkten som inte utbildat sig betraktades med viss misstänksamhet. Vad fattades? Var denne möjligen korkad? Ganska oförlåtligt, liksom om personen helt enkelt var lat. 

Utbildning ger, eller kanske gav, socialt och kulturellt kapital med ordval à la Bourdieu. Det ekonomiska kapitalet tillmättes inte samma värde. Därför att pengar har man inga, och man räknar inte heller med att få några, så då pratar heller inte om dem. För det är inte i första hand pengar som gör att man klarar sig i livet. Det är att man vet vad man håller på med. Så tänker, eller tänkte, lärare, präster och sjuksköterskor.

Medelklassvärderingar som medelklassen sällan pratar om, men för många är rätt självklara. Man går till jobbet, betalar sin skatt och tjafsar inte. Punkt. Sen har man en hobby, och den är antagligen inte att skjuta fasaner. Eller, så är den det.

Jag har gjort noll klassresa, är helt bekväm med att vara medelklass och känner stor sympati för alla som inte bryr sig om att försöka byta klass. Och när jag tittar mig om i medieklassen, i vars utkanter jag kamperat i fyrtio år, ser jag inga spår av de forna excentrikerna. De som kom till jobbet med hatt och flaskan i portföljen. Den som tog en tupplur efter långlunchens nubbar. De som skrev sig igenom ett helt yrkesliv utan att bli ”kända” eller ”influencers”. Det gick inte att lära sig på Journalisthögskolan, men de skrev och var helt enkelt bra på det. 

Varför kallade jag Annette Kullenberg för Annette? För att vi båda tillhör medieklassen. Och Annette var en av de klassiska excentrikerna. En lunch med henne började klockan två i Operabaren. När den slutade visste man aldrig och hur vet jag detta? Jag var Annettes redaktör under några år. Och fick studera en oerhört skicklig skribent som klarade att gå rakt på allt och alla som hon ville gå på. Det enda hon inte klarade var om man gick på henne. Då rasade något inom henne och det stod fullständigt klart att hon inte genomgått en överklassfostran. Eller som en av intervjupersonerna i boken sade: ”Jag är vänlig mot alla och så är det bara. Det är nog en artonhundratalsrest från en preussisk tukttanke att man inte låter sig rubbas. Om någon är väldigt burdus kan man vara otroligt nedlåtande och jättevänlig samtidigt.” 

Otroligt nedlåtande och jättevänlig, det är ingen formel som gör sig i medieklassen. Den befolkas av dem som sover i egen säng, vaknar i tid och jobbar övertid. Samt bloggar. Och poddar. Kort sagt gillar läget och gör det som krävs för att ta sig fram, som medelklassen alltid kan antas göra. 

Det gäller att lösa uppgiften och i få branscher talas det så lite om klass, som i medieklassen. Adel tar gärna bort ett af eller von, få är de som vill sticka ut. Det finns helt enkelt inget att vinna på det. Kar de Mumma kunde kåsera från sin Rolls Royce på Östermalm. Numera skulle han inte ens få skriva gratis. 

Skriva gratis? Ja från att vara den rättstavande medelklassens arena har mediebranschen blivit en krisverksamhet. Ett erbjudande om att skriva gratis åtföljs gärna av förklaringen att det är en bra ”plattform”. Att marknadsföra sin ”profil” från. 

På den gamla tiden var marknadsföringen en effekt av att de var välarvoderade och omhuldade av den enkla anledningen att de kunde skriva. Bättre än resten. De kallades för säkerhets skull för ”pennor”, om nu någon skulle ha fått för sig att tro att de fått jobbet genom ren nepotism. 

Nu spekulerar medieklassen i att den kanske ska bli av med jobbet på grund av AI. Eller som den väluppfostrade medioten tänker, tack vare AI. Det finns säkert något framtidsjobb som går ut på att ta hand om utbrända algoritmer. Det jobbet vill den välmedierade karriäristen gärna pitcha på. Som det heter. Och får man tillfälle att använda överklassen som språngbräda, så är det bara det egna samvetet som stoppar en. Ingen i medieklassen kommer att stoppa en, många kommer att dunka rygg. 

När du tittar på överklassen kan det vara också din klassresa, eller brist på klassresa, du ser. Så – vad tycker du om den då? 

***

Läs även: Därför vill inte ens medelklassen vara medelklass

Läs även: Hur tungt ska kronan vila på en monark?