På spaning efter hjälten

När nationer drabbar samman i stora lagtävlingar – som under pågående EM i fotboll – bidrar ett uråldrigt och medfött känsloregister till laddningen och upphetsningen; att det i symbolisk form är ett krig som utkämpas. Deras armé mot vår; nederlag är lika med döden – eller åtminstone permanent förlust av värdighet och självbestämmande. Lyssna bara på sportterminologin, djupt krigisk: attack, försvar, formation, dödens grupp, skyttekung. En spelbegåvad mittfältare och speluppbyggare kallas fältherre.

Ofta kan en enskild spelare identifieras som har varit positivt avgörande för utgången genom en särskilt anmärkningsvärd insats. Den som gjorde det avgörande målet. Eller målvakten som stod pall i en kanonad av skott: Matchhjälten. Han eller hon dränks i ära i hemlandets medier, idoliseras av knattar. Och om matchen är av särskilt viktig karaktär, ska namnet ringa i evigheten. Fråga Thomas Ravelli, bronshjälte från VM 1994, som fram till straffräddningarna mot Rumänien i kvartsfinalen varit djupt kritiserad under hela karriären, men som 35 år gammal plötsligt blev en av rikets mest populära personer. Sportens arena är helt enkelt fenomenal på att föda fram hjältar. Och hur underbart är inte det? Iliadens och Vilda Västerns och världskrigens hjältar dog ju, många av dem, men på europeisk nivå skapas inte längre hjältar av krig. Fram till 24 februari 2022, vill säga, då Ukraina hamnade i det nygamla existentiella grundvillkoret att hjältedåd inte längre stavas “avgörande mål i slutminuten” utan bokstavligen “ta en kula för laget”.

Men kriget i Ukraina åsido för ett tag: Var finns i dag hjälten på andra samhällsarenor än sportens? Är han – eller hon – inte anmärkningsvärt frånvarande? Går det rentav att hävda att det i ett slags kulturkrigsmening pågått ett långvarigt krypskytte mot hjälten, åtminstone hos oss här i väst? Den tanken väcks när statyer av Abraham Lincoln och George Washington plockas bort och ställs i skamvrån för att dessa ledare inte hyste perfekta antirasist- och HBTQI-certifierade minoritetsvärderingar à la 2020-talet. Vi förnimmer den när traumateam och krisgrupper bildas vid minsta störning i samhället. Och visst borde vi begripa att något slags dekonstruktion av arketypen “hjälte” är i faggorna, när sajten Jämställt.nu beskriver hårdhänta pojklekar – det vill säga en fram till nyligen som fullt normal betraktad utvecklingsfas hos oss primater – som “toxisk maskulinitet”.

Bit ihop. Var en man. Stiff upper lip. Det är gamla dygder som numera luktar arrakspunsch och 1800-tal. Den sortens imperativ om tålighet inför smärta och förlust klingar hopplöst omodernt i en tid när känsloutlevelse i stället bejakas och offerskap premieras. Med allt vad det innebär i form av offentliga subsidier, gråtutrymme i medierna, samt maktöverläge i debatt och lagstiftning. Guldmedaljen i “oppression olympics” går till den som på trovärdigast sätt får fram budskapet att “mig/oss är det mest synd om” och att “inget i mitt/vårt misslyckade liv är mitt/vårt eget fel”.

Ett vid första ögonkastet tidstypiskt exempel på hjältedekonstruktion fanns i tidningen Bohusläningen (jo, den stavar sitt namn just så) år 2021. I ingressen till Marielle Petersons krönika läser vi: “Jag tror inte på bilder av övermänniskor eller stora rubriker om superhjältar. Får rysningar av galor som delar ut utmärkelser och tar spjärn i ett hjältenarrativ.”

Hjältefiguren, menar Peterson, är en “övermänsklig konstruktion med den numer anmärkningsvärda superkraften 'godhet' – medan vi människor är just… mänskliga och komplexa. I en och samma människa samsas både ynkedom, generositet, oegentligheter, mod, hämningar, passioner, tillkortakommanden, ilska, frustration, girighet, talanger och rädslor. Rätt ofta motsägelsefulla sådana.”

Redan här reser undertecknad ragg en smula. Jag tror inte på antiheroismen eftersom heroismen håller upp ett ideal att sträva efter, och eftersom den som siktar mot månen i alla fall har en chans att träffa trädtopparna.

Antiheroism var annars en dekokt jag ofta itvingades som barn i det rika och – menar somliga: fredsskadade – folkhemmet. Inte minst i statstelevisionsmonopolets barnprogram predikades allas lika medelmåttighet. Från och med ungefär 70-talet har en antiheroisk hjärntvätt pågått, förvisso i mild temperatur. Terapikultur; tänk Woody Allens antihjälte-persona. Pacifism; en bort-i-tok-ideologi, eftersom den ger fritt fram för såväl skolgårdens mobbare som för Hitler – eller Putin.

Mina idoler Hasse & Tage ordvitsade i revyn Svea Hund från 1976 med utgångspunkt i Glenn Millers storbandsevergreen ”In The Mood”. På svenska blev det “Inte mod” och kontentan, något hårdraget, var att man skulle ”vara lite feg”, medan all fysisk kamp var förkastlig. Från ungdomen minns jag också hur vi byggde en “bro för fred”; en mänsklig kedja hand i hand mellan sovjetiska och amerikanska ambassaderna i Stockholm. Gamle filmwesternhjälten Ronald Reagans idé om att rusta sönder “Ondskans imperium” sågs av oss demonstranter som en krigshetsares deliriska fantasi eftersom våld i princip alltid var förkastligt.

Vi ska återkomma till Petersons text, för den visar sig ha betydligt mer tankeväckande i sig än vad man först kunde tro. Men först en liten exposé över den antiheroiska agendan.

Morgonen den 21 oktober 1966 inträffade en fruktansvärd olycka i gruvorten Aberfan i Wales. 116 barn dog, liksom 28 vuxna. Kolslam började plötsligt glida ner mot byn, som var belägen i dalgången nedanför gruvan. Merparten av offren var barn och personal på lokala skolan. Den ungersk-amerikanske sociologen Frank Furedi tar upp händelsen i sin bok Therapy Culture: Cultivating Vulnerability in an Uncertain Age som kom 2003. Furedi noterar att överlevande barn i Aberfan tycktes lida brist på trauma i efterdyningarna av katastrofen, en iakttagelse som bekräftades i långtidsuppföljning. Han skriver vidare att samhällets retorik kring katastrofer fram till och med ungefär 1960-talet centrerades kring prisande av räddningsarbetares mod, samt maningar om att ”nu går vi vidare i livet”. Det ansågs inte självklart att drabbade skulle hamna i långvariga psykiska smärttillstånd.

Den inställningen kan låta hård, men kan lika gärna kallas livsbejakande i livets berg- och dalbana. Och som en hugsvalelse för alla oss som förskräckta tagit del av skildringar från exempelvis amerikanska campus och där förekommande ängsliga krav på “safe spaces” och “trigger warnings” samt rädsla för “micro-aggressions” (i form av till exempel skämt som på något sätt anses sårande). Som om unga, presumtivt vetgiriga personer, inte skulle tåla ens en avvikande politisk uppfattning utan att drabbas av posttraumatiskt stressymdrom, PTSD.

Detta är förstås att uppmuntra svaghet; vilken i sin tur gör oss ännu svagare. Vi blir bytesdjur för rovgiriga politiker och företag som vill exploatera denna svaghet för att vinna makt/tjäna pengar (exempelvis genom att sälja lösningar i form av terapi och medicin). I terapikulturen blir vi alla drabbade klienter/patienter, utan självläkningsförmåga. Liknande tankegångar har torgförts av socialpsykologen Jonathan Haidt och Greg Lukianoff, bland annat i boken The Coddling of the American Mind: How Good Intentions and Bad Ideas Are Setting Up a Generation for Failure (2018). Där beskrivs hur barn/ungdomar fråntas rätten att självständigt – och med viss risk förstås – utforska världen, på grund av föräldrarnas tilltagande rädsla för allt från pedofiler till höga klättertorn i lekparken.

En impuls tills Furedis utforskande av “terapikulturen”, var när hans son kom hem från skolan och beklagade sig över “stress”, ett dittills (runt millennieskiftet) inte alls lika ofta använt ord som idag. Ett annat ord, vars resa in i allmänt språkbruk vittnar om ett paradigmskifte, är “vulnerability” (sårbarhet).

I en intervju häromåret med den svenske skribenten och poddaren Ivar Arpi berättade Furedi att ordet vulnerability fram till och med sjuttiotalet nästan enbart användes om broar och andra byggnationer. Men 1978 började en psykiatriker använda det om bebisar, och sedan exploderade bruket.

– Det har blivit ett definierande medium för västerlandets självförståelse avseende kultur och politik. (…) Vi har blivit så vana vid den användningen att vi inte ens märker att det finns något udda med att definiera normala livsproblem, exempelvis oro och smärta, som en psykiatrisk diagnos.

Furedi beskriver en värld där antalet terapeuter exploderar, där vi förväntas tala högt om våra svagheter och dysfunktioner, där “den stiffa överläppen” är ett minne blott, och där antalet diagnostiserade och medicinerade barn och vuxna ökar lavinartat. Vi människor beskrivs som ack så svaga, och läkemedelsbolagen tjänar storkovan.

Parallellt noterar han att bokgenren biografier-över-stora-män (och kvinnor) ägnar allt mer utrymme åt deras svagheter, idiosynkrasier och stundom dåliga beteende, och allt mindre åt deras hjältedåd, mänskliga landvinningar och andra insatser som gjort dem värda att skriva tjocka böcker om. Denna nivellering är destruktiv. För om de som borde sätta ribban högt för mänskliga ambitioner anses svårt defekta, sänks den ju. Varför försöka nå lika högt som Winston Churchill – Europas räddare från nazismen samt Nobelpristagare i litteratur – om han var en rasistisk och alkoholiserad fähund?

Terapi har blivit opium för folket, skriver Furedi. Och noterar att en av tio brittiska soldater är oförmögna dra ut i strid; att 750 medlemmar av Royal Navy i en övning drabbades av sjösjuka i mindre båtar; att en av 4 gay/lesbiska sökt hjälp för psykisk sjukdom. I en undersökning från 2002 sade sig nio elever av tio känna av skolrelaterad stress. Och akta er för jul och andra högtider! En doktor Donald Dossey på ett stresshanteringscenter hävdade att 90 procent av amerikanerna lider av semesterskräck och “julstress”. En av Furedi citerad irländsk undersökning landar i siffran 56 procent på högtidsstress (här ingår även nyår!). I sådan mental miljö seglar förstås heroismen i stark motvind.

En nostalgisk Furedi frambesvärjer som motbilder Londonbornas stoicism under andra världskrigets Blitzen, de tyska bombningarna, och de ovan nämnda överlevande i Aberfankatastrofen. Här en sidoanmärkning, apropå katastrofhantering, med svensk vinkling: Finns det ur “hjälteperspektiv” möjligen något hämmande i vår svenska konsensusmentalitet? Tsunamin på annandagen 2004 får tjäna som exempel. Om du låter bli att ta kommandot som individ, riskerar du mindre kritik än om du har fattat “fel” beslut. Eftervärldens dom tenderar att bli mjuk över den som vänder med fiskstimmet, men ofta hård mot den som simmar mot strömmen.

Därmed inte sagt att vi inte kan producera hjältar: Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Chileambassadören Harald Edelstam. Men är det inte lite tunnsått de senaste 50 åren? Exemplen hopar sig inte. (Fast självklart finns det obesjungna svenska hjältar, till exempel sårade och döda från fredsbevarande militära insatser i främmande land.)

Till Furedis och Haidts/Lukansioffs diagnos av västerlandet som klätt i offerkofta och förgiftat av svaghetskult, ansluter sig socialpsykologerna Sally Satel och Christina Hoff-Summers med sin bok One Nation Under Therapy. Evidensbaserat och datadrivet gendriver de en del moderna teser, som till exempel den att god självkänsla skulle vara avgörande för mental hälsa, framgång och samhällsnytta. Vidare odlar det inte sundhet att ta bort tävlingsmoment – som betyg och idrottslig tävlan – för unga. De växer alltså inte av att slippa tävla. Och att tränga undan negativa känslor – i stil med att “keep a stiff upper lip” – kan faktiskt vara produktivt för psykiskt välbefinnande. Problem ska inte alltid adresseras och ältas. Bland annat studier efter 9/11-terrorattackerna tyder på att attityder som bejakade resiliens och agens generellt var mer konstruktiva än att gå in i de inre rum där potentiell själslig skada tog det större utrymmet.

Detta ska inte förstås som bristande empati för den enskilde drabbade, eller en ovilja att stötta själsligt. Men håll i huvudet vår grundläggande socialitet; om svaghet och trauma beskrivs som det nya normala, blir till slut “tuffingen” nästan omyndigförklarad.

Här är två egna minnen från den där lite kladdiga terapeutiska attityden. Jullovet år 2000 befann jag mig i en brinnande bil och kom i förstone inte ur den (den låg nästan upp och ner i ett dike efter en vådlig sladd i vinterföre). Och i april 2017 kom jag gående på Kungsgatan i Stockholm och mötte plötsligt gråtande medmänniskor; och strax därpå svårt sargade kroppar mitt på gatan, dödade av terroristen Akilov. Medan jag försökte fatta vad som hänt, skrek plötsligt en polis i megafon: -Området är livsfarligt, spring från platsen! 

För mig personligen slutade den dagen lyckligt, liksom bilolyckan. Men vid båda tillfällena minns jag huvet-på-sned-frågorna: Hur mådde jag, EGENTLIGEN? Det var nästan som om jag förväntades vara chockskadad, på väg mot PTSD. Men jag var ju liksom bara glad och förstås tacksam mot “ödet” att jag hade klarat mig så bra. Båda händelserna bidrog snarare till ökad livslycka, än dämpade den.

Hittills i texten har ordet ”hjälte” används rätt oprecist. Här en uppstramning, hämtad från rehabiliteringspsykologen Kendra Cherry som i tidskriften City Journal skrivit en översiktsartikel med rubriken “What Makes a Person Heroic? Characteristics of a Hero”.

Hjältedefinitionen, som den här kommer fram, kan vara värd kontemplera över. Egennytta ingår förstås inte i en sådan. Därför blir ju matchhjältarna i EM närmast per automatik diskvalificerade, med tanke på hur deras marknadsvärde ökar när de petar in den där vitala kvitteringen. Cherry sätter sedan upp en lista över hjälteegenskaper, och där hittar vi bland annat: Empati. Övertygelse. Ärlighet. Moralisk integritet. Styrka. Jävlar anamma (determination). Uppoffring (self-sacrifice).

En hjälte hjälper alltså andra, av fri vilja, trots risk och utebliven egennytta.

Och här några rön om vilka som är/blir hjältar: Dem vi kan kalla “engångshjältar” – till exempel en civilperson som springer in i en brinnande byggnad och räddar en medmänniska – är i sin personlighet rätt lika sin nästa, men kan ligga lite högre i empati. De som väljer “hjälteyrken” – som sjuksköterskor och brandmän – skiljer ut sig lite mer, bland annat genom en högre värdering av att leva “moraliskt”. Vidare är de bra på att “walk a mile in another man's shoes", det vill säga föreställa sig sin medmänniskas drömmar, smärta, inre värld, lidande. De är också, generellt, både mer självsäkra och optimistiska än genomsnittsmänniskan. De tänker/känner alltså: Byggnaden eller bakteriehärden brinner, men jag kan hantera den; och jag har hygglig chans klara mig själv från skada/död. Vidare tycks hjältar kännetecknas av gott tålamod, tålighet inför motgångar och långsiktigt tänkande.

Och apropå moral: Det kanske går att tala om hjältemod också hos den som följer sin övertygelse till stort personligt pris men utan rent fysisk risk. Till exempel den som lämnar ett företag, en arbetsplats, en trygg inkomst, när arbetssituationen blir etiskt eller intellektuellt ohållbar. Var möjligen moderate försvarsministern Mikael Odenberg en hjälte när han tog sin hatt och lämnade alliansregeringen 2007 på grund av de drastiska nedskärningarna inom försvaret?

I det underhållande och ofarliga pseudokrig som nu pågår i Tyskland – fotbolls-EM – har det riktiga kriget gjort sig påmint i ovanligt hög grad. Främst då genom Ukrainas deltagande i turneringen. Och ett annat till rysk aggression kopplat land, Georgien, skördade sin unga nations hittills största sportsliga framgång genom att avancera till åttondelsfinal mot stormakten Spanien (där blev det dock förlust med 1-4). Lita på att spelarna redan blivit hjältar i hemlandet – trots det ovan skrivna om att en “sann” hjälte agerar oegennyttigt.

Men med kriget nu fört på tal: sedan vårvintern februari 2022 har det ju krupit obehagligt nära. Vilket väcker frågor knutna till heroism.

”Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling”, deklarerade statsminister Ulf Kristersson på konferensen Folk och Försvar 2024, i ett utspel som handlade om både integration och samhällsanda; och ytterst då hjältemod, enligt klassisk självuppoffrande definition. Hur står det då till med den svenska försvarsviljan, när den handlar om risk för egna livet och hälsan?

Centrum för civilsamhällesforskning har undersökt saken. I ett riksrepresentativt urval tycker nio av tio svenskar att vi ska göra väpnat motstånd om vi blir anfallna av en främmande makt. En lika stor andel är beredd att själv delta i landets försvar. Försvarets forskningsinstitut – FOI – har i tidigare studier visat siffror som förvisso är lite lägre men ändå rätt höga, bland annat i en undersökning från 2022. I den framkommer att andelen 76 procent säger sig vara mycket eller ganska villiga att delta i en icke stridande roll; även med risk för eget liv.

FOI-forskaren Herman Andersson lyfte vid rapportpresentationen fram en intressant psykologisk aspekt, utifrån att vi människor är “sociala djur”, det vill säga starkt påverkade av hur omgivningen resonerar och beter sig:

 – Vi har haft intrycket av att många tror att försvarsviljan är lägre än vad den är. Det ökar risken för att människor inte vill ställa upp i försvaret, eftersom de tror att andra inte kommer att göra det.

Den minnesgode kanske funderar över exempelvis presidenterna Bill Clinton, George Bush den yngre och Donald Trump, alla födda 1946, som “smet undan” krigstjänstgöring i Vietnam. Det var mer eller mindre legitimerat av tidsandan. Svårare är att föreställa sig att George Bush den äldre hade kunnat bli president, utan sitt dokumenterade hjältemod under andra världskriget. Och John F Kennedy, född 1917 – vars hälsoproblem gjorde att militären i förstone inte ville ha honom i rullorna – gick så långt att han bluffade sig in i flottan (genom att manifestera sin fysiska duglighet med i princip förfalskade läkar-second-opinons). Han lyckades med detta och blev krigshjälte, vilket var en viktig ingrediens i hans sedermera lyckade presidentkandidatur.

Men för att krångla till den svenska bilden lite. I FOI-studien är 48 procent “mycket” eller “ganska” villiga att delta i en stridande roll med risk för eget liv, en betydligt lägre andel än de som vapenlösa vill delta i försvaret. Och i civilsamhällsstudien framkommer att på frågan om man själv kan tänka sig bära vapen, så sjunker siffran från nio av tio till sex av tio. Här är könsskillnaden stor; kvinnor tycks i långt högre grad vara ovilliga att avfyra vapen i syfte att döda lede fi. Intressant nog är det alltså för många själva hanteringen av vapen, inte livsfaran i sig, som får människor att tveka. Tanken på att döda andra är för många uppenbarligen värre än risken att dö själv. Bland utrikes födda är för övrigt försvarsviljan i nivå med de svenskföddas, enligt studien.

I internationell jämförelse tycks den svenska försvarsviljan hög. I World Value Survey (2017–2022), mäts andelen svenskar som är beredda att slåss för sitt land till 81 procent, jämförf med fransmän (66 procent), amerikaner (60 procent) och tyskar (45 procent).

Novus/Gallup International presenterade i mars i år en mätning som gav en tankeuppfordarnade bild av skillnaden mellan syd/öst i världen, och vår sfär, det vill säga nord/väst. I Europa (32%), USA (41%) och Kanada (34%) är man mycket mindre villig att slåss för sitt land än i Västasien (77%), Mellanöstern (73%) och Indien (76%). Men det finns ett europeiskt undantag: länder som inte ingår i EU. Där uppger 61% att de är villiga att slåss för sitt land. 

Reflexionen infaller: Borde inte världens mest välfungerande och rika länder vara värda mer att försvara än exempelvis fattiga kusiner som Moldavien och Albanien? Eller ska man tänka så här: Västerlandets individualism och höga välstånd – ofta parat med en bristande tilltro till ett liv efter detta – gör offret av det egna livet mer kostsamt?

Ja, vi människor är komplexa. Vilket fångas fint av Marielle Peterson i den ovan apostroferade krönikan i Bohusläningen. Hon berättar där om Zofia Kossak-Szczucka (1889–1968), en välrenommerad polsk författare, sträng katolik, tillika hängiven antisemit. Kossak-Szczucka ville se ett renlärigt kristet Polen. Men hon fann i sitt hjärta att behandlingen av judar var skändlig. 1942 författade hon med sin make ett flygblad, en upprörd protest mot nazisternas hantering av judar (och andra grupper), inklusive förvisningen till läger: ”Deras enda skuld är att de föddes in i den judiska nationen, dömda till utrotning av Hitler.” 

Paret kritiserade världens tystnad inför massakern på oskyldiga: ”England är tyst, så även USA, till och med de inflytelserika internationella judarna, så känsliga i sin reaktion på varje överträdelse mot sitt folk, är tysta. Polen är tyst. (...) De som är tysta inför mordet blir medbrottslingar till brottet”, skrev hon.

Med risk för sina egna liv initierade makarna motstånd och räddningsaktioner. Till slut tillfångatogs Kossak-Szczucka själv, torterades i Auschwitz och dömdes till döden, berättar Marielle Peterson i sin krönika. Men polskan befriades 1944.  Och – hör och häpna – efter kriget fortsatte hon att starkt ogilla judendom och judar.

”Våra känslor för judarna har inte förändrats. Vi slutar inte att tänka på dem som politiska, ekonomiska och ideologiska fiender till Polen. Men detta befriar inte polska katoliker från dess skyldighet att motsätta sig de brott som begås”, skrev hon.  

Peterson konkluderar: “I varje hjälte bor ett offer. I varje offer finns en förövare. I varje förövare finns en potentiell hjälte. Ofullkomlighet och bristen på kongruens eller perfektion bygger våra mänskliga väsen. Utan att vara moder Teresa eller Angelina Jolie kan vi i all vår medelmåttighet både värna och uträtta det rätta... när tillfälle ges. Vi är alla hjälten, förövaren och offret i en och samma person. I olika sammanhang och i olika tider. Med eller utan stöd av valfri ideologi.”

Här finns en relativism jag inte helt vill omfamna. Kan man inte få vara en ren och skär hjälte, obefläckad av kolonialistisk herrementalitet och svullartendenser som Churchill, antisemitism som Kossak-Szczucka; eller för den delen förvirrad sexualitet som den Dag Hammarskjöld som skildras i Per Flys film från 2023? Nja. Det kanske är för mycket begärt.

Men när jag tittar mig själv i spegeln, ser jag hur som helst hellre en luggsliten hjälte med sprickor i kanten, än en medvindsseglare som springer till terapeuten vid minsta motgång. Gör du?

***

Läs även: Har vi nått peak woke?

Läs även: Vad blir det av barn som aldrig får tävla?