Pojken som blev av med guldbyxorna

Den här texten publicerades i Fokus i april 2017 och återpubliceras i samband med rättegången mot Allra-ledningen.

Allras vd Alexander Ernstberger gick till gymet som vanligt i måndags. Det gör han två gånger i veckan på fasta tider. Bara i nödfall bokar han om. Efteråt gick han till kontoret, trots att det var kväll. Inte heller det ovanligt. Han är känd för att arbeta hårt. Och ofta sent.

Alexander Ernstberger är inte mer än 31  år – sedan i söndags. Men har redan mer erfarenhet som entreprenör, chef och företagsledare än de flesta får under en livstid.

De senaste månaderna har det mest handlat om krishantering. Från att ha suttit som vd och huvudägare i ett bolag med miljardvärdering, redo att ta steget till börsen, har Ernstbergers vardag blivit en kamp för överlevnad. Väl framme på Allras kontor hänger han kavajen över stolen i ett konferensrum för en intervju med Fokus. Skjortan är välstruken och uppknäppt i halsen, stilen är ledig men elegant. Rolexen sitter där den ska.  Håret ligger perfekt kammat bakåt. Inga spår av trötthet trots den senaste tidens turbulens. Han säger själv att han sover gott om natten.

Skymningen faller och det blir mörkt innan intervjun är över. Allras vd svarar lugnt och välformulerat på frågorna. Endast vid något enstaka tillfälle avstår han från att kommentera. Budskapet är rakt och tydligt:

– Det har inte begåtts några fel, och det finns ingen som har kunnat påvisa att några fel har begåtts.

Så hur blev han en av Sveriges mest jagade och utskällda vd:ar?

***

Det är mars 2008, ett halvår innan det som ska kallas århundradets finanskris bryter ut. Premiärkväll på Operan, men klädkoden är inte den vanliga. De särskilt inbjudna från näringslivets toppskikt, medieadeln och kultureliten är utstyrda på temat maskeradbal. Fattas bara annat när det är Verdis opera om mordet på Gustaf III som spelas.

En av gästerna är Alexander Ernstberger, 21 år gammal och utsedd till »Sveriges yngste börs-vd«. Han tillhör gruppen stjärnor i vardande som kryddar gästlistan denna kväll.

– Det är ett bra tillfälle att etablera kontakter med nya människor, säger han till Dagens industri, iförd randig rock och matchande sidenbyxor från SVT:s kostym-förråd.

Sedan noteringen av Towork på Aktietorget ett halvår tidigare har han synts frekvent i medierna. Aktien handlas visserligen på en småbolagslista och intäkterna är fortfarande blygsamma, men Alexander Ernstberger personifierar något eftersträvansvärt, en ung och motiverad entreprenör som tror på kraften i den andra internetvåg som håller på att skapas av bolag som Google, Amazon och Apple.

Medieexponeringen blir knappast mindre av att mamma heter Camilla Stern (fd Ernstberger), pr-konsult och eventarrangör med en avundsvärd kontaktlista i de rätta kretsarna i Stockholm. Hon är också på plats på Operan, men i sin yrkesroll. Hon är en av de ansvariga för premiärfesten.

Mars 2008. Alexander Ernstberger uppklädd med sällskap på premiären av »Maskeradbalen« på Operan i Stockholm. 

Alexander Ernstberger föddes 1986 och växte upp på Östermalm i Stockholm i kvarteren kring Karlaplan. Han gick på Carlssons skola, där huvudstadens förmögna invånare gärna sätter sina barn, och senare gymnasiet Östra real. Under uppväxtåren arbetade hans föräldrar tillsammans i olika egna företag. Först i verktygsfirman som Alexanders farfar hade grundat men som inte överlevde 1990-talskrisen, senare bland annat i skobranschen.

Föräldrarna gick skilda vägar under sent 1990-tal. Mamma Camilla – knappt 21 år när Alexander föddes – startade senare eget i pr-branschen och gifte om sig med entreprenören Peter Stern, som gjort sig en förmögenhet på vingrossisten Primewine. Alexander Ernstberger beskriver sammanhållningen i familjen som god. Pappa Jan arbetar i dag med yngre brodern Edward med det egna hårvårdsmärket REF.

Alexander Ernstberger säger själv att han var en blyg och tillbakadragen kodknackare under de sena tonåren. Planerna på att läsa till flygingenjör, som pappan, gick om intet när han hoppade av naturprogrammet efter två år. Snart övergavs också planerna på att gå klart gymnasiet på ekonomisk linje.

I stället blev Alexander Ernstberger entreprenör. Han började med att kontakta lokala småföretag och erbjöd dem hjälp med att skapa enklare hemsidor. Hur man gör hade han läst sig till på internet och lärt sig genom egna försök framför datorskärmen. Inte ens tjugo år fyllda knep han titeln webmaster för Stureplan.se, det digitala vattenhålet för en ny generation hippa Stockholmare under ledning av chefredaktören Alex Schulman. Det var inget glamouröst jobb, men en spännande miljö att röra sig i för en grabb i den åldern.

Mamman Camilla lyckades locka Alexander tillbaka till skolbänken, en kurs på reklamskolan Berghs som utmanade kodknackaren att tänka mer kommersiellt. Det var här idén till Towork slog rot. Hobbyprojektet utvecklades inom loppet av ett år till ett noterat bolag med namn som Jessica Staël von Holstein och tidigare Googlechefen Johan Kinnander i styrelsen. Arbetet var intensivt.

»Händer ganska mycket just nu, stress och hets men det mår man ju bara bra av«, skrev Ernstberger i ett inlägg på Facebook kort före noteringen i oktober 2007. I intervjuer återkom han ofta till sin arbetsglädje.

– Jag har enorm energi och kan jobba 14 timmar om dagen, berättade han till exempel för Expressen.

Och det var inte tomt prat. Flera som har följt honom genom åren vittnar om en passion för arbetet. Men att han skulle sakna andra intressen håller han inte med om. Under de tidiga tonåren tävlade han i vattenskidåkning, därefter har det blivit mycket tennis och utförsåkning. Gärna i Åre. Förra året blev det sex besök, men extremskidåkning i alperna är inte heller så dumt, medger han.

Han har också ett grundmurat bilintresse, som på senare år tagit sig uttryck i återkommande sejourer på racingbanan Nürburgring där han rattar sin Porsche 911 GT3. Men om bilkörning på sluten bana är en relativt anonym övning väcker hans privata helikopter mer uppmärksamhet. Exempelvis när han landade på bryggan till Camilla och Peter Sterns hus i Stockholms skärgård.

Alexander Ernstberger är medveten om att hans hobbies kan uppfattas som vräkiga, men säger att han har ett genuint intresse i botten. Det handlar om många timmars träning för att sakta men säkert bemästra svåra situationer, både bakom ratten och vid spakarna. Han beskriver det som närmast meditativt, ett sätt att fokusera och öva upp självkontrollen:

– Man får inte stressa upp sig, man måste var lugn och sansad och hela tiden bedöma risker och situationer så man inte gör något dumt.

***

Människor som gör storstilade uttalanden i medierna innan den egna affärsmodellen är bevisad brukar ofta avfärdas som skrytsamma scharlataner. Så är det inte med Alexander Ernstberger. De flesta Fokus har talat med inför den här artikeln beskriver honom i positiva ordalag. Hårt arbetande, lågmäld, påläst. En person som är genuint intresserad av affärsutveckling och av att skapa lönsamma intäktsmodeller. Som inte drar sig för att plöja långa tekniska eller byråkratiska texter för att skaffa nödvändig kunskap. Även om det inte är lätt att komma honom nära, har han uppenbarligen lätt för att få folk att tycka om honom.

Kanske var det dessa egenskaper som räddade honom från kritik när Towork gick över styr. Sensommaren 2009 var förlusterna fortsatt stora och behovet av nytt kapital akut. Ernstberger sålde merparten av sina aktier för en spottstyver och avgick som vd.

Men han hade ingen brist på sysselsättning. Faktum är att ett nytt bolag redan var i gång. Towork hade delat kontor med ett säljbolag lett av den sex år äldre David Persson Rothman. En gemensam bekant hade sammanfört de båda som snart bestämde sig för att dela lokaler. David Persson Rothmans telefonsäljare jobbade främst kvällstid och kunde ta över kontorsplatserna när Toworks personal gick hem för dagen.

David Persson Rothman växte upp i Östergötland och slog sig tidigt in på telefonförsäljning. Med tiden blev det egen firma med många anställda i Linköping, staden som under 00-talet var centrum för en flora av callcenter och telemarketingbolag. Huvudaffären var att dra in nya kunder till de svenska mobiloperatörerna. Men inte heller Persson Rothman fick någon enkel resa som nybliven egenföretagare. Callcenterbolaget försattes i konkurs våren 2007 och ägaren bestämde sig för att söka lyckan i huvudstaden.

Eftersom Alexander Ernstberger ofta hängde kvar på kontoret på kvällarna fick han en  inblick i hur man säljer saker via telefon. Duon insåg också snart att de trivdes i varandras sällskap och att de kompletterade varandra på många sätt. De är ganska olika. Ernstberger trivs i kostym medan Persson Rothman är mer av en jeanskille. Den förstnämnde gillar strukturer och systematisering, den andre kan sälja sand till beduiner och snö till eskimåer.

En kategori bolag som David Persson Rothman hade som uppdragsgivare var så kallade PPM-rådgivare, alltså företag som, mot en årlig avgift, ger råd om och i vissa fall också själva väljer fonder som kunderna ska placera sina premiepensionspengar i. Marknaden för PPM-rådgivning öppnades vid millennieskiftet när svenska folket plötsligt fick möjlighet att välja pensionsfonder själva.

Många brydde sig inte och hamnade i den statliga soffliggarfonden. Andra försökte maximera sin avkastning genom ständiga fondbyten. Rådgivnings-bolagen riktade in sig på kategorin däremellan, personer som oroar sig för hur det ska gå med pensionen och som är mottagliga för löften om bra avkastning till begränsad risk. Trots ständiga varningar från sparekonomer och medier om att de årliga avgifterna i realiteten gör det svårt att få någon större avkastning på PPM-pengarna så växer sig branschen större år för år i takt med att PPM-pengarna fortsätter att strömma in. Enligt Pensionsmyndigheten anlitar i dag cirka 600 000 svenskar ett rådgivningsbolag.

Affärsidén är enkel och lyckas man bara bygga upp en tillräckligt stor kundbas kan lönsamheten blir riktigt bra, fantastisk till och med. De nyblivna kumpanerna enades om att det borde gå att bygga en egen verksamhet i samma nisch. Så under våren 2008, bara ett drygt halvår efter Toworks notering, etablerades Svensk Fondservice. Därmed såddes fröet till dagens Allra.

Under den första tiden bestod teamet också av Patrik Gunnarsson, son till tidigare HQ-chefen Torbjörn Gunnarsson och Dagens industris dåvarande chef-redaktör Gunilla Herlitz. Gunnarsson tog rollen som vd under startsfasen, men lämnade efter något år.

Oktober 2009. Patrik Gunnarsson, dåvarande vd samt grundarna David Persson Rothman och Alexander Ernstberger, poserar i det nystartade Svensk Fond-services lokaler. (Foto: Claes-Göran Flinck/Dagens industri)

Parallellt med att Towork gick sämre lade Alexander Ernstberger alltmer tid på det nya bolaget. Svensk Fondservice utvecklade en teknisk plattform för att underlätta fondbyten för kunderna. En bombmatta av telefonsamtal lades över de svenska hushållen i en kampanj koordinerad av David Persson Rothman som också använde flera externa säljbolag. Det gick bra. Efter det första året hade Svensk Fondservice enligt egen uppgift 25 000 betalande kunder och omsatte drygt 13 miljoner kronor.

Den snabba tillväxten fick de unga entreprenörerna att inse vikten av fungerande fakturarutiner och att det inte gick att bygga ett kundstödssystem i Excel. Ernstbergers it-kunskaper kom väl till pass.

– Det var ganska turbulent de första ett och ett halvt åren, därefter började vi få rätsida på det, säger han.

Svensk Fondservice nöjde sig inte med att ragga kunder till en enkel rådgivningstjänst. Redan sommaren 2009 ansökte bolaget hos Finansinspektionen om att få bli värdepappersbolag med möjlighet att förvalta kundernas PPM-pengar.

Ernstberger trivdes som fisken i vattnet. Att utveckla och lansera nya tjänster och att snabbt kunna förändra gamla blev Svensk Fondservices adelsmärke. Nya och mer lönsamma affärer hägrade ständigt vid horisonten.

– Alexander är väldigt intelligent och sätter sig in i saker minutiöst. Han hade ingen kunskap om finanssektorn tidigare men hade förmågan att ta reda på saker och ting själv. Han läste sig till väldigt mycket, säger en person som har följt honom.

För att kunna skala upp affären till en ny nivå och klara sig igenom Finansinspektionens granskning måste styrelsen breddas och rekryteringar genomföras. Våren 2010 tog Ernstberger formellt över vd-skapet i firman. Parallellt gick juristen Andreas Selin och analytikern och fondförvaltaren Johan Bergsgård in i styrelsen, båda fick också mindre ägarposter. Johan Saxon, med bakgrund som delägare i ett bolag av samma sort kallat Nordisk Fondservice, blev en viktig rådgivare till grundarna och senare också delägare i Svensk Fondservice.

Det eftertraktade tillståndet från Finansinspektionen var i hamn sommaren 2010.

***

Men det fanns också ett helt annat skäl till att Svensk Fondservice ständigt tvingades anpassa affärsmodellen. Både Pensionsmyndigheten och Konsumentverket hade fått upp ögonen för de aggressiva fondrådgivarbolag som växte som svampar ur jorden. Det är sällan som svenska myndigheter så aktivt och öppet har försökt motarbeta en sektor – och misslyckats.

Som ett av flera bolag hamnar Svensk Fondservice återkommande på olika varningslistor. Konsumentverket gjorde flera försök att stoppa eller försvåra fondrådgivarnas verksamhet. Pensionsmyndigheten skruvade åt regelverket. Systemet med pin-koder, som spararna enkelt kunde uppge för telefonförsäljarna, byttes till krav på bank-id för att genomföra fondbyten.

Kritiken mot rådgivarna baserades dels på en mängd klagomål om oseriös försäljning men också på grundproblemet att rådgivarnas höga avgifter gröpte ur pensionskapitalet. Inte många sparare har klart för sig att en avgift på till synes modesta 0,5 procent sänker pensionen med 15 procent. I ett skräckexempel som Pensionsmyndigheten pekade på häromåret där spararen betalade drygt 3 procent i årlig avgift, blir pensionen 60 procent lägre än om avgiften hade varit noll.

PPM-rådgivarna påminner lite om skattesmitare som ständigt hittar nya luckor i lagen när gamla täpps igen. De anpassade affärsupplägg och tjänster i takt med myndigheternas åtgärder. Den som följer Svensk Fondservices resa i mediearkiv och årsredovisningar ser att bolaget var i ständig förändring. Först kom de egna PPM-fonderna, så följde ett utökat tjänsteutbud inom andra typer av pensionssparande och försäkringar.

– Lite av en katt och råtta-lek har det varit men inte på ett felaktigt sätt. De mer snabbfotade och dynamiska marknadsaktörerna har hängt med i förändringarna, medan de lite tröttare och segare inte har gjort det. Men det är kanske därifrån Pensionsmyndighetens irritation har kommit, att förändringarna inte har gett den effekt de har önskat, säger Alexander Ernstberger.

Svensk Fondservice hängde i alla fall med i svängarna. 2012, fyra år efter starten, omsatte bolaget 236 miljoner kronor och gjorde en vinst på nästan 30 miljoner. Totalt förvaltades 9 miljarder kronor åt 110 000 kunder.

Blott 26 respektive 32 år gamla hade Alexander Ernstberger och David Persson Rothman redan tjänat mer pengar än vad de flesta gör under ett arbetsliv. År 2012 fyllde deras privata ägarbolag på kassan med drygt 50 miljoner kronor vardera. Pengarna kom från försäljningen av en mindre del av aktierna i Svensk Fondservice, en affär som passerade  under radarn då men väckte stor uppståndelse nu i vår, när Svenska Dagbladet uppmärksammade den.

Ny delägare i Svensk Fondservice – som bytte namn till Allra året efter – blev ett bolag kontrollerat av Mattias Bengtsson, stor ägare i bland annat finansbolaget Oak Capital, som hade kritiserats för att sälja kreativt konstruerade finansiella produkter till privata investerare mot höga avgifter. När medierna senare granskade Allra visade det sig att bolaget gjorde stora investeringar med fondspararnas pengar via Oak Capital 2012, affärer som gav stora intäkter till Oak.

Kontakterna med Oak Capital satte prägel på

Allras vidare utveckling. Med tiden fick Oaks vd

Olle Marcusson, vice vd

Christer Swaretz och styrelseledamoten Evran Mersin alla  höga tjänster inom Allrakoncernen. Trion hade stora kunskaper om marknaden för så kallade strukturerade produkter och andra exotiska värdepapper. Framför allt Evran Mersin, med bakgrund på utländska investmentbanker och som senast arbetat för franska Crédit Agricole i Stockholm, sägs ha skapat en nära relation med Alexander Ernstberger som bland annat är gäst vid Mersins bröllop i Istanbul 2015.

Miljonrullningen satte också spår i grundarnas konsumtionsvanor. Ernstberger hade redan en Porsche sedan tidigare, men bytte upp sig till nya modellen 991 i slutet av 2012. Ett år senare blev det en 991 Turbo och snart också en egen helikopter. För Persson Rothmans del blev det Ferraribilar. En pryddes senare av nummerplåten »DE NADA«, spanska för artighetsfrasen »ingen orsak«, när han ställde upp i Gumball 3000, ett racingjippo där stekare kör värstingbilar genom Europa i höga hastigheter.

Allras medgrundare David Persson Rothman bränner gummi med sin Ferrari F12. (Foto: TT)

Kampen med myndigheterna och den återkommande kritiken mot fondrådgivarbolagen i medierna fortsatte.  När Pensionsmyndigheten förändrade de tekniska förutsättningarna för fondbyten 2014 verkade det som om Allra nästan gav upp:

– Vi tar också hänsyn till viljeinriktningen hos myndigheter och lagstiftare samt den pågående debatten gällande konsumentskyddet vid telefonförsäljning och har beslutat att upphöra med tjänsten, sa Alexander Ernstberger till nättidningen Realtid.se.

Interna dokument, som har lämnats in till Stockholms tingsrätt i samband med den nu pågående tvisten med Pensionsmyndigheten, visar att Allra bekymrades över läget och noterade ett utflöde ur de egna fonderna när nykundsbearbetningen upphörde. Men det framgår också att Allra arbetade på en lösning för att kunna komma runt problemet: »På koncernnivå har Allra sökt alternativa tillvägagångssätt för att återuppta nyförsäljning av Allras fonder inom PPM«, heter det i dokumentationen.

Man föreslog bland annat en avancerad webbteknik som innebar att Allra skapade en egen version av Pensionsmyndighetens hemsida för att kunna »styra vad kunden får se« och för att hjälpa kunderna att genomföra bytet till Allras fonder »på mindre än en minut och med minimal administration«. Upplägget lanserades i oktober 2015 efter en hårt strukturerad intern produktutvecklingsprocess under ledning av Alexander Ernstberger.

Ett annat sätt att komma runt nyförsäljningsproblemet var att köpa kundstockar. I november 2014 tog Allra över konkurrenten Prognosia och ökade i ett slag det förvaltade kapitalet till över 20 miljarder kronor. Prognosia värderades till 250 miljoner kronor i uppgörelsen. Men Allra hade inte pengar så det räckte så i stället köptes Prognosia på kredit genom ett komplicerat upplägg som Evran Mersin var med och tog fram.

Ett annat bolag – Allra Intressenter – ställde ut en revers till Prognosias tidigare ägare. Skulden ska betalas av under fem års tid. Hela affären baseras på att Allra fortsätter att leverera god avkastning för att amortera på reversen. Alternativt måste Allra ta in pengar via ett obligationslån, eller i samband med en börsnotering. Något som i dag inte längre är aktuellt.

– Jag har full förståelse för att de [Prognosias ägare]  är lite missnöjda med situationen, det är vi alla. Men det är part of the game. Vår möjlighet att amortera har helt plötsligt blivit väldigt mycket sämre, säger Alexander Ernstberger.

***

Förra året höjde Allra insatserna för att ta nästa offensiva kliv på marknaden. Utåt kommunicerades bilden av Allra som en snabbväxande, seriös, trygg och ansvarstagande uppstickare som stod på den lilla spararens sida. Beroendet av PPM-intäkterna tonades ner när den nya koncernen formades. Målet var att få en fullvärdig banklicens till 2020.

Planerna gick i full blom sommaren 2016 då Allra formellt ansökte hos Finansinspektionen om att bli ett kreditmarknadsbolag, försteget till en bankoktroj. Alexander Ernstberger berättade om planerna på en intern konferens före bolagets årliga sommarfest.

Allra positionerade sig som en cool och attraktiv arbetsgivare där unga och framgångsrika säljare hade chansen att vinna resor till New York och Dubai, där koncernen för övrigt precis hade etablerat ett eget dotterbolag med Evran Mersin som chef.

En nyckelperson för att forma den nya bilden av Allra blev Anton Abele som anslöt som kommunikationschef i början av förra året. Han är sex år yngre än Alexander Ernstberger men hade redan hunnit med en period som riksdagsman för Moderaterna. Abele hämtades från en konsultroll på pr-byrån JKL, som hade kontor i samma hus som Allra i centrala Stockholm.

Med Abele i teamet började Ernstberger uppvakta riksdagsledamöter och ministrar. Duon besökte även Almedalsveckan tillsammans sommaren 2016 och försökte tina upp relationerna med Pensionsmyndigheten.

Parallellt pågick förberedelserna för en börsnotering för fullt, med SEB som huvudansvarig bank. För att få det eftertraktade banktillståndet och göra bolaget börsfähigt hade  namnkunniga styrelsemedlemmar rekryterats. Förre justitieministern Thomas Bodström var först att nappa. Han hjälpte till att övertyga Ebba Lindsö som bland annat har varit vd för Svenskt Näringsliv och ordförande för Sjätte AP-fondens styrelse. Båda valdes in i Allras styrelse under våren. I slutet av året anslöt sig Svenska spels tidigare vd Meg Tivéus och Karin Moberg, som båda ingick i Ebba Lindsös nätverk. Styrelsen bestod därmed av en majoritet nya ledamöter. Kvar sedan tidigare var grundarna David Persson Rothman och Alexander Ernstberger samt mångårige ledamoten, juristen Andreas Selin.

Under processen klev David Persson Rothman av sina operativa uppdrag. Efter flera år som försäljningschef hade han blivit vd för försäkringsverksamheten. Men det var något som skavde i rollen som grundare, huvudägare och mellanchef.

– Tydliga roller och ansvar är viktigt, och att både vara ägare och anställd i ett växande bolag kan vara förknippat med vissa utmaningar. Men vi har jobbat nära varandra så pass länge och har en rak dialog så vi förstod båda utmaningen med det. Och det är klart att för hans del är det kanske lite befriande att inte ha en linjefunktion i ett bolag som växer och som samtidigt är till hälften hans, säger Alexander Ernstberger.

Så sent som i slutet av januari 2017 var det fortfarande business as usual för Alexander Ernstberger och Allra, det vill säga full fart framåt. Han hade precis flyttat till en stor villa på Lidingö, fjolårets dyraste fastighets-
affär, något som tidningarna ständigt påminner honom om. Börsnoteringen planerades till någon gång under andra kvartalet. Allra låg i startblocken för att rulla ut en stor reklamkampanj i radio för sina försäkringsprodukter.

– Vi hoppas att radiokampanjerna ska bidra ytterligare till att fler får upp ögonen för oss, sa Ernstberger till branschtidningen Dagens Media.

Att fler skulle få upp ögonen för Allra stämde för all del, men på ett helt annat sätt än han kunde ana. Några dagar senare inledde Svenska Dagbladet en granskning av Allras affärer. Tidningen pekade bland annat på att bolagets sparare hade fått undermålig avkastning sedan fonderna startades flera år tidigare.  Så småningom kom draghjälp från fler medier.

Vad som hände sedan är välkänt. De nya styrelsestjärnorna hoppade av en efter en. Revisorn Jan Palmqvist från Deloitte hoppade också av, men nöjde sig inte med det. Han anmälde även Allra till Ekobrottsmyndigheten. Kommunikationschefen Anton Abele checkade ut.

Bakom Allras framgångsfasad doldes nämligen en rad besvärande omständigheter. Bland annat att en stor del av Allras vinst under 2015 och 2016 kom från ett fåtal affärer som gjordes via dotterbolaget i Dubai. För fondspararnas pengar köpte Allra specialkonstruerade värdepapper – så kallade warranter. Allra tjänade 170 miljoner kronor på dessa, pengar som inte gick tillbaka till fonderna och spararna utan i stället hamnade hos Allra och i förlängningen bolagets ägare.

Pensionsmyndigheten misstänker att ytterligare omkring 130 miljoner kronor av spararnas pengar har försnillats på liknande sätt. Totalt 300 miljoner kronor, alltså.

Warrantaffärerna blev huvudnumret när myndigheten i mars i år kastade ut Allras fonder från PPM-systemet och krävde att spararnas pengar betalas in till myndigheten. Allra väntas svara formellt på kritiken denna vecka. Alexander Ernstberger är redan på förhand tydlig med Allras uppfattning. Pensionsmyndigheten har missuppfattat hela förloppet. Allras affärer har gjorts enligt regelboken.

– Att handla med ett koncerninternt bolag förutsätter att det är det billigaste alternativet för spararna. Intäkterna är en spread, skillnaden mellan köp och sälj som landar i det bolaget som mäklar affären, och inte en distributionsersättning. Det är enligt branschpraxis och precis som alla andra gör.

Det lågintensiva krig som Allra och Alexander Ernstberger har fört mot Pensionsmyndigheten i flera år har nu skruvats upp till en öppen konflikt i flera domstolsprocesser. Ernstberger säger att han ser fram emot att få sakerna prövade formellt och inte i medierna. Hittills har han stått kvar vid rodret och hävdat sitt och företagets oskuld, trots att i stort sett alla andra har lämnat skeppet. Är det då inget han ångrar?

– Jag är inte så mycket för att ångra saker. Det skapar bara ångest. Bättre att tänka framåt. Däremot, om du skulle ha ställt frågan om jag skulle ha köpt ett nytt hus för 50 miljoner i dag då skulle jag sagt nej. Det var inte värt uppståndelsen.