Politiken som försvann

»Jämställdhet mellan män och kvinnor är en paroll som har få sakliga argument emot sig, men däremot många traditionella hinder.«
Ur Alva Myrdals (s) manifest »Jämlikhetens villkor« 1977.

Hemma i Bodträsk utanför ­Kalix uppmanade predikanterna henne att finna sig i sakernas tillstånd och vänta på att komma till himlen. Hennes mors råd var i stället att hon skulle lämna orten, skaffa sig utbildning och egna pengar. Gertrud Åström lydde mamma. Det tog henne till Stockholm, med uppdrag som jämställdhetsutredare, jobbet som vd för Ordfront, och nu ordförande i Kvinnolobbyn, en paraplyorganisation för den svenska kvinno­rörelsen.

Under två decennier har hon upplevt den svenska jämställdhetsrörelsens alla stora politiska framgångar.

I dag talar Gertrud Åström om ett bakslag. Den 1 januari 2009 försvann den så kallade jämställdhetslagen, efter 28 år. Enligt riksdagsbeslut ersattes den och sex olika andra diskrimineringslagar med en, gemensam diskrimineringslag.

– Sedan jämställdhetslagen togs bort är jämställdhetspolitiken inte längre reglerad i lag i Sverige. Och nu när jämställdhetsombudsmannen försvunnit har den heller ingen egen myndighet, det är ett politiskt område utan externt uppdrag, säger hon.

Regeringens syfte med att slå ihop flera lagar av likartad karaktär var att förenkla och stärka skyddet mot diskriminering, där Sverige legat steget efter USA och övriga EU. Men den nya lagen rymmer också ett tydligt ändrat förhållningssätt, eftersom den omfattar sju olika diskrimineringsgrunder, är neutralt utformad och inte direkt uppmanar till att stötta kvinnor. I jämställdhetslagen stod det exempelvis att »lagen siktar på att förbättra främst kvinnors villkor i arbetslivet«, sådana formuleringar saknas i den nya lagen. Kraven på lönekartläggning omfattar också färre företag och behöver inte göras lika ofta, vart tredje i stället för varje år.

Den försvunna jämställdhetslagen är ett tecken i tiden.

Trots att Sverige är ett av världens mest jämställda länder, där alla partiledare i riksdagen, utom kristdemokraternas och moderaternas, bekänner sig till feminismen, har väldigt lite hänt när det gäller betydande politiska beslut på jämställdhetsområdet de senaste 25 åren. Under det senaste decenniet finns bara ett exempel – en skärpning av diskrimineringslagen år 2005 av dåvarande jämställdhetsministern Jens Orback.

Den borgerliga alliansen har visserligen infört en jämställdhetsbonus, men dels är den frivillig, dels är det få som utnyttjar den. Så den får betraktas som ganska obetydlig i sammanhanget.

I den nuvarande valrörelsen driver inget av blocken några större jämställdhetsreformer. Detta trots att flera partier adresserar frågan, moderaterna har exempelvis för första gången publicerat ett jämställdhetsmanifest.

Är det så att ett av samtidens sista stora samhällsprojekt nått vägs ände?

Under många år var Sverige ett föregångsland. 1970-talet var jämställdhetens gyllene årtionde. Moderskapspenning blev föräldraledighet. Sambeskattning av makar togs bort. Det kom en ny abortlag, daghemmen började byggas ut, småbarnsföräldrar fick rätt till sex timmars arbetsdag.

Sedan har förändringstakten avtagit och debatten ändrat karaktär. Under 1980- och 1990-talen låg fokus på löneskillnader och makt – att öka den kvinnliga representationen inom politiken, organisationer och företag. De senaste åren har det handlat mest om att synliggöra och stoppa våldet mot kvinnor, bland annat hedersvåldet, men också skärpta straff för sexualbrott. Men det är i lika hög grad en fråga om brottsbekämpning som jämställdhet.

Bredare beslut eller reformer som påverkar människors vardag och könens makt och inflytande i samhället lyser med sin frånvaro.
När riksdagspartierna själva får chansen att peka ut de viktigaste jämställdhetsbesluten under de senaste 25 åren blir det också mest pratpolitik och förslag som kan inordnas under andra politikområden. De framhåller framför allt sexköpslagen från 1999, reformen av sexualbrottslagen (2005) men även pappamånaden (1995). Därutöver nämner de handlingsplaner, målsättningar och tillsatta utredningar snarare än tvingande beslut.

I dagens debatt framträder ett initiativ framför andra: att förändra föräldraförsäkringen så att männen tar ut större del än vad de gör för närvarande.

Historiskt är det framför allt vänsterpartiet som har drivit en full individualisering – det vill säga att föräldrarna ska tvingas ta ut exakt lika stor andel av den statligt finansierade ledigheten, men partiet har inte fått stöd hos sina partners.

Socialdemokraterna och miljöpartiet har i stället valt att förespråka en mjukare linje med en tredelad försäkring. Där har föräldrarna rätt till varsin tredjedel och den sista delen kan disponeras fritt. Men i budgetförhandlingarna nyligen lyckades de rödgröna inte enas om något förslag.

Anledningen till tveksamheten är att frågan är kontroversiell, långt över blockgränserna. Enligt en undersökning gjord av fackföreningen Unionen 2008 vill 40 procent av 4 400 tillfrågade medlemmar ha kvar föräldraförsäkringen oförändrad. Och de flesta som vill ändra i den vill ändå att föräldrarna ska ha »full frihet« att välja vem som ska vara hemma, inte mindre frihet.

Den borgerliga alliansens starkaste förespråkare för en tredelad föräldraförsäkring, EU-ministern, tillika folkpartiets kvinno­förbunds ordförande [[Birgitta Ohlsson]], har kämpat för en tredelad ledighet i över tio år. Men hon får inget stöd för en tvingande lagstiftning, vare sig i sitt eget eller övriga regeringspartier. Trots att det egentligen är ologiskt att föräldraförsäkringen ska vara »öppen« som nu, när alla andra försäkringar är individuella.

Varför uteblir de stora reformerna? Ett svar är att i teorin har kvinnor och män lika möjligheter i dag. Att ta ytterligare ett steg och hårdare styra människors beteende i en viss riktning är trögare. Här kommer debatten om individens valfrihet in, även om man kan diskutera vad verklig valfrihet är, och om både män och kvinnor har den. Och politikerna vet att det är svårare att göra ingrepp i familjepolitiken än på många andra områden, därför ser de sig noga för.

Statsvetaren och forskaren Malin Rönnblom vid Umeå universitet tycker det är märkligt att jämställdhetspolitiken ska behandlas annorlunda än andra frågor.

– Inget parti driver en jämställdhets­politik i bemärkelsen att; nu fattar vi ett beslut och så driver vi igenom det även om det inte råder konsensus. Det finns en syn som går ut på att man inte kan använda tvång genom majoritetsbeslut, men så resonerar vi ju inte när det gäller exempelvis miljöpolitik, säger Malin Rönnblom.

Men så har det inte alltid varit. Historiskt har flera beslut som fattats på det här området drivits igenom med svag förankring i opinionen.

– Om vi hade frågat om män skulle inkluderas i en föräldraledighet i stället för att ha mödraledighet hade svaret blivit nej. Många tyckte också att kopplingen till kvinnors egen inkomst var fel, säger Gertrud Åström.

Tidigare socialministern [[Bengt Westerberg]] (fp) kan vittna om att han inte hyllades som någon hjälte i liberala kretsar när han drev igenom pappamånaden 1994. Han tvingades försvara sig, och framhålla att det var ett erbjudande, inget tvång. Ändå kallade motståndarna partiet för »tvångspartiet« under en tid efteråt.

Organisationsforskaren Charlotte Holgersson på KTH menar att det generellt finns en obefogad rädsla för förändringar, både politiskt och i organisationer.

– Man anpassar sig alltid. När ­socialdemokraterna införde »varannan damernas« (hälften av kandidaterna till valbar plats skulle vara kvinnor) fanns en stor oro för att de kvinnor som därmed garanterades plats i politiken skulle bilda ett b-lag. Men det finns väl ingen i dag som skulle säga att det blev så? Även radikala beslut blir så småningom självklarheter.

Men i politiken finns inga självklarheter. Annat än att locka sympatisörer. Som jämställdhetsdebattören och moderata riksdagskandidaten [[Maria Abrahamsson]] säger:

– Politiker är beroende av väljare för att vinna val. Om väljarna inte vill kvoteras är det svårt att driva den frågan framgångsrikt.

Socialdemokraternas jämställdhetstalesman, juristen [[Claes Borgström]], har ett förflutet som jämställdhetsombudsman. Han ser att det inom hans parti, som kämpar med historiskt låga opinionssiffror, kan finnas en försiktighet när det gäller radikala reformer, för att inte stöta bort väljare.

– Men jag tror att det är ett misstag, det är för kortsiktigt, säger han.

När riksdagspartierna i dag adresserar jämställdhetsfrågor sker det framförallt på två sätt. Det ena är att man driver okontroversiella frågor, som att arbeta mot våld mot kvinnor, där alla är ense. Eller att stärka kvinnors ställning i utvecklingsländer. Där integreras jämställdhetspolitiken i biståndspolitiken. Den blir då i någon mån mer lätthanterlig, eftersom den inte utmanar dem som har makten i Sverige utan »patriarker« i andra länder. Långt borta.

Den andra vägen är att partierna knådar till jämställdheten så att den passar in i deras kärnpolitik. Moderaterna producerade i vintras för första gången någonsin ett jämställdhetsmanifest. Det slogs upp som en stor sak. Men innehållet var en lätt modifierad kopia på partiets vanliga politik. Det handlade om att höja jobbskatteavdraget, för att kvinnor (liksom män) ska kunna leva på sin lön. Likaså vill moderaterna enligt manifestet »göra det möjligt för kvinnor att starta eget« inom vård/skola/omsorg. Det är en förlängning av målsättningen att privatisera offentlig verksamhet, där kvinnor ofta arbetar. Resultatet blir samtidigt att fler börjar arbeta i den privata sektorn, även det ett borgerligt mål, som antas öka den ekonomiska tillväxten. Jämställdheten bäddas in, i stället för att slipas av och profileras.

När kristdemokraten Lennart Sacrédeus nyligen lade fram en motion för »minskad familjesplittring som nytt jämställdhetsmål«, var det helt i linje med partiets klassiska familjepolitik. Hans parti är det som kanske haft allra svårast att hitta sin nisch i jämställdhetsfrågan. Skälet är enkelt: även om partiet är för kvinnors rättigheter finns det en grundläggande konflikt som är svår att komma runt mellan kristdemokraternas traditionella värdebas där familjen är grundbulten, och jämställdhetens uttalade mål att riva ned strukturer och få ut kvinnor i jobb.

Även [[Maud Olofsson]] är försiktig med att styra jämställdheten politiskt. Hon talar varmt om kvinnligt företagande, därmed håller hon sig inom sitt tilldelade område och centerns kärnpolitik »entreprenörskap«.

På sitt bord har hon frågan om Sverige, som Norge har gjort, också borde införa lagstadgad kvotering för bolagsstyrelser. Men inte heller här väljer hon några offensiva drag. Den 2 september 2009 sa näringsministern i SvD att det »inte är regeringens ansvar att de svenska bolagens styrelser har en dålig könsfördelning«.

Och hon är inte ensam om den inställningen. Inga partier, utom vänsterpartiet och feministiskt initiativ, vill tvångskvotera in kvinnor i styrelserna för privata bolag. Det kan betraktas som ett ingrepp i äganderätten att tvinga ägare att rekrytera utifrån kön.

Det mullrar ändå lite på det här området. Kvotering till styrelser är en fråga som får starkt genomslag i medierna, vilket öppnar för politiska utspel. Men det har mullrat förut, främst från ­socialdemokratiskt håll, utan att något hänt. Senast har både moderata partisekreteraren [[Per Schlingmann]] och [[Mona Sahlin]] gjort utfästelser om framtida lagstiftning om kvotering, men de är inget annat än just utfästelser.

För Sahlin är det andra gången; hon lovade samma sak som jämställdhetsminister (då utlovade hon också delad föräldraförsäkring). För Per Schlingmann, som inte ens äger frågan, handlar det om ett löst hållet löfte i en annan tidsålder – 2014. Ändå har partikamrater gått till storms mot förslaget. Sannolikheten att en moderatledd regering ska införa kvotering får anses vara lika med noll.

Ett annat område där det mullrar då och då är rätten till heltid, som liksom sextimmarsdagen egentligen är en klassisk arbetsmarknadsfråga. Medan sextimmarsdagen är tämligen död, driver nu vänsteralliansen heltidsfrågan som en kvinnofråga, eftersom flest kvinnor arbetar deltid. Men inte heller här finns några bindande löften om lagstiftning.

– Riksdag och regering kan inte gå in och lagstifta om rätt till heltid. Det är en fråga för arbetsmarknadens parter, men de har haft väldigt lång tid på sig nu utan att något hänt. Men ibland kan man påverka parterna genom att öka trycket, säger Claes Borgström.

Man kan tolka det som positivt att jämställdheten integreras i andra politiska frågor, teoretiskt skulle den kunna få större kraft på så vis. Men den kan också försvinna, bli osynlig. Många av dem som Fokus har talat med anser att det var vad som skedde i fjol när man bakade ihop jämställdhet med integration och diskriminering, genom att skapa en gemensam ombudsman och en gemensam diskrimineringslag.

– Jag tror att frågorna förlorar på att slås ihop, de är olika. Dessutom kommer man inte åt det strukturella problemet som skapar bristande jämställdhet genom att driva enskilda processer, man ska göra det också, men det räcker inte, säger Claes Borgström.

Även om det skulle vara sant att jämställdheten kommit på undantag sedan den integrerats med diskriminering och integration, kan det finnas ett värde i att man erkänner frågans komplexitet. Människan har inte bara en genustillhörighet, utan även klass, sexuell läggning, utbildning, religion, eventuell funktionsnedsättning, ålder och etnicitet, och i grunden handlar det om att värna mänskliga rättigheter.

Så argumenterar exempelvis Anita Göransson, professor i genus, ekonomisk förändring och organisation vid Linköpings universitet.

– Feminismen och jämställdheten är en aspekt av demokrati och mänskliga rättigheter. Den brittiska forskaren Sylvia Walby har funnit att det är bra att knyta ihop frågorna, eftersom ingen kan vara emot mänskliga rättigheter, och kvinnor ingår faktiskt i mänskligheten, säger hon.

Så tänkte kanske både förre s-ledaren [[Göran Persson]] och finansminister [[Anders Borg]], när de kom ut som feminister med några års mellanrum. Ändå har ingen av dem i regeringsställning eller riksdagen drivit jämställdhetsfrågor med sikte på maktförskjutning. Göran Persson stärkte 2005 tillsammans med dåvarande jämställdhetsminister Jens Orback kvinnors skydd mot diskriminering. Men de mer offensiva politiska förändringar socialdemokraterna tidigare drivit, som »varannan damernas« – som visserligen inte är en lag, men ett mål som satte en trend – ligger många år bakåt i tiden.

Och någon stor valfråga blir aldrig jämställdheten. Utvalda frågor i familjepolitiken dryftas, debattartiklar skrivs, men de hamnar inte högst på agendan. Det handlar i stället om ekonomi och fördelningspolitik, det vill säga jobb, vård, skola och omsorg.

Det konstaterar också den person som satte jämställdheten på den politiska agendan under 1990-talet, talespersonen för fi, [[Gudrun Schyman]].

– Skälet till att jämställdheten inte prioriteras i valet är att i den traditionella partipolitiken finns ett patriarkalt tänkande som färgar politiken, och  som ser jämställdheten som en sidofråga, säger Gudrun Schyman.

Hon drar paralleller till miljöpartiet och deras svårighet att få genomslag för miljöfrågan initialt. Innan den successivt annekterades av riksdagspartierna.

Moderaten Maria Abrahamsson har en helt annan syn. Hon anser att det politiska ointresset beror på att jämställdhetsreformer helt enkelt inte behövs.

– Det är ingen stor majoritet av väljarna som upplever att jämställdhet är ett problem i dag. Det visar sig inte minst genom att fi fick 0,67 procent av rösterna i förra valet och två procent i EU-parlamentsvalet. Min utgångspunkt är att det finns två brister på jämställdhetsområdet i vårt land. Det ena är osakliga löneskillnader (för likartade arbetsuppgifter) och det andra är våldet mot kvinnor, men våldet handlar snarare om brottslighet, säger hon.

Löneskillnaderna för samma arbete har minskat kraftigt de senaste åren, medan skillnaderna mellan typiskt kvinnliga och typiskt manliga jobb består. Sjuksköterska kontra industriarbetare.

Claes Borgström tror att förnöjsam­heten är en synvilla.

– Många som tycker att det är ganska bra har inte satt sig in i frågan och då ser man inte problemen, säger han.

Enligt SOM-institutet i Göteborg ligger jämställdheten i botten när väljarna får ranka viktiga valfrågor, två procent anser att jämställdheten är en viktig valfråga. Trots att 96 procent av svenska folket är överens om att jämställdhet är viktigt. Är det så att det är riskfritt att säga att man är feminist och för jämställdhet, men riskabelt att driva en jämställd politik?

–  Man tjänar inga politiska poäng på jämställdhetsfrågan, den riskerar att bli både jobbig och kladdig. Frågan kommer för nära, visar att politiken också finns i sängkammaren, säger forskaren Malin Rönnblom.

Det är tydligt att frågorna blir svårhanterliga när de rör sig in i den allra mest privata sfären, synen på man och kvinna och deras relation bakom stängda dörrar. Vid ett framträdande på Handelshögskolan i Stockholm i september 2005 sa SEB-chefen [[Annika Falkengren]] enligt sajten Realtid: »Man vill ju inte ha en sån där Mahjong-man som är hemma och dammsuger och lagar mat, det måste vara lite balans.« Hon ger uttryck för en rädsla för att jämställdhet ska försvaga attraktionskraften mellan könen och därmed kärleksrelationen.

De åtta författarna till boken »Jämställdhetens baksida« (2008), skriver »Att ifrågasätta … könstypiska mönster och sträva efter jämställdhet upplevs ofta som hotfullt, direkt felaktigt och likställt med att ifrågasätta partnern och hela kärleksrelationen.«

Frågan är så känslig, så infekterad, att författarna har fått kritik för titeln. Bara för att den antyder att jämställdheten skulle ha ett pris. Men forskarna kastade bollen till politikerna och krävde att de skulle ta ansvar – samhället har förväntningar på att människor ska leva jämställt, men ger ingen vägledning i hur »vardagspusslet« ska gå ihop, och alla problem kan inte lösas på individnivå. Där har bollen blivit liggande.

– Politikerna vill inte uppfattas som om de lägger sig i människors privatliv. Många anser att det handlar om individuella beslut, men politiker styr alltid, även genom icke-beslut, och det måste de ta ansvar för, säger Anne Grönlund, forskare vid Umeå universitet, och en av de åtta författarna till studien.

Hon får medhåll av Yvonne Hirdman, professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola och adjungerad professor vid Stockholms universitet.

– Frågor om sex och genus är svårt och hotfullt därför att det kräver att man ska ändra på sig själv, säger hon.

Det är en pågående diskussion om var gränsen mellan det privata och det politiska ska ligga. Den flyttas successivt, för några decennier sedan var det en privatsak om kvinnor och barn fick stryk hemma. Så är det inte längre. Och sedan 1982 faller kvinnomisshandel under allmänt åtal, vilket innebär att vem som helst kan anmäla, inte bara offret. Det saknas inte heller pengar.

Totalt har integrations- och jämställdhetsdepartementet mellan 2007 och 2010 fått 1,6 miljarder kronor. Bara i den senaste budgeten avsattes 400 miljoner kronor. Sannolikt har ingen tidigare regering satsat så mycket  på jämställdhet som den här. Frågan som dröjer sig kvar är vad det ger. En stor del av pengarna har gått till högskolor, forskning och att bekämpa våld mot kvinnor.  Alliansens strategi har varit att inympa jämställdheten i all verksamhet, vilket även socialdemokraterna jobbade med under 1990-talet.

– All politik ska ha ett jämställdhetsperspektiv, det är ingen egen sakfråga, säger Integrations- och jämställdhetsministern [[Nyamko Sabuni]].

Frågan är, kan man utbilda bort diskriminering? Anna Jutterdal, jämställdhetssamordnare vid Stockholms universitet, har arbetat med jämställdhet på Sveriges Kommuner och Landsting. Hon har sett många projekt rullas i gång med hög fart och stort engagemang, för att sedan tyna bort när projektpengarna är slut, och allt återgår till det vanliga igen. Om det lever kvar är det tack vare entusiastiska enskilda individer, ofta under toppskiktet.

– Om politikerna vill ha förändring måste de efterfråga det och visa att de prioriterar jämställdheten. Framför allt måste de styra och följa upp arbetet löpande, det är där det oftast brister, säger hon.

Psykologen Magnus Sjögren tillhör skaran eldsjälar som reser runt och utbildar folk i jämställdhetsarbete. Ändå säger han att det inte alls räcker, det gäller att helt ställa om organisationer och samhälle och »dit är det långt«. Han tycker också att det är lite oklart vad politikerna egentligen förväntar sig.

– Vi har beslut i Sverige på att all offentlig verksamhet ska jämställdhetsintegreras, men oftast sker ju inte det. För att verkligen genomföra detta krävs ett enormt politiskt mod på kommunerna, att exempelvis omfördela resurser inom fritid. Det är ju svårt att vara den som säger att »nu ska vi inte stötta hockey­killarna mer«.

Vem vågar flytta resurser från det framgångsrika lokala hockeylaget till tjejernas ridning? Och vem bestämmer att nu ska det bli ändring, nu ska inte pojkarna och flickorna på den lilla lågstadieskolan i Enskede stå i skilda led, som man gjort i 30 år, och när man går till matsalen ska inte pojkarna gå först?

Magnus Sjögren påpekar också att en enskild person aldrig kan göra mer än det finns stöd för i organisationen, att en omställning måste börja uppifrån och gå nedåt. Med projektmodellen blir det ofta tvärtom.

Samtliga forskare Fokus talat med säger att utbildning, som regeringen satsar stora summor på, är bra, men det krävs politiska beslut också. För det finns ett motstånd där ute. Charlotte Holgersson på KTH pekar på att det exempelvis inte alltid räcker att rekrytera lika många kvinnor som män till högre positioner för att det ska bli jämställt.

– Vi har sett att även om chefer har kunskap om vad kön spelar för roll i arbetslivet behöver det inte innebära att de vill förändra. Fler kvinnor behöver heller inte nödvändigtvis innebära att kulturen förändras eller att det som kvinnor gör uppvärderas. Det krävs både vilja och kunskap för förändring.

Forskarna framhåller också att man måste erkänna att förändringarna kan leda till konflikter.

– Om man har en styrelse där det behövs en jämnare könsfördelning, så måste ju en del män bli av med jobbet för att fler kvinnor ska kunna komma in. Det är klart att det blir ett motstånd, säger Anna Jutterdal.

I Sverige är 99 procent av alla ordföranden i börsföretag män, trots att kvinnor i allmänhet är mer välutbildade. Ett av få kvinnliga svenska styrelseproffs, Pernilla Ström, som sitter i bland annat Bonniers och HQ Fonders styrelse, sa så här i en intervju i SvD häromveckan: »Det är så otroligt känsligt att lämna en styrelse för de här männen. De sitter där med tänderna i bordskanten och får nästan släpas därifrån.«

– Det finns säkert de som ser negativa resultat av en ökad jämställdhet. Men män har också mycket att vinna, och som politiker måste man ta den debatten om man vill ha förändring, säger Anne Grönlund.

När socialingenjören Alva Myrdal i sitt jämlikhetsmanifest skrev att »För familje­livet, eller rättare hela privatlivet, fordras att hela vår ideologiska inställning blir mer upplyst och öppnare redovisad« var det socialismen hon menade var verktyget som skulle lösa problemen. Men det politiska landskapet ser i dag helt annorlunda ut än det gjorde på 1960-70-talen.

– De sista 20 åren har liberalismen, och ett ökat tal om valfrihet, slagit igenom i båda blocken, och valfriheten går på tvärs mot en tvingande lagstiftning inom jämställdheten, säger Charlott Nyman, forskare på Umeå universitet och en av författarna bakom »Jämställdhetens pris«.

Spänningen mellan kollek­tivet och individen ställs på sin spets när det gäller jämställdhetsfrågor. Forskningsminister [[Tobias Kratz]] säger i ett nyhetsbrev från Uppsalakonferensen 2009 att »jämställdhet handlar för mig aldrig om att göra pojkar och flickor lika, snarare motsatsen, att befria individen från kollektivets bojor«.

Maria Abrahamsson sluter upp bakom den liberala linjen.

– Det är tydligt att människor inte vill bli utsatta för statens förmyndarskap, oavsett om det utövas av en socialdemokratisk eller liberal regering, det ligger djupt. Vi har mindre auktoritetstro i dag än på 1970-talet, säger hon.

Det finns flera andra förklaringar till att partierna verkar ha svårt, eller vara ovilliga, att med lagens långa arm som redskap driva jämställdheten som politiskt projekt. En är att det är oklart vem som äger frågan – den skär igenom många olika fält, exempelvis arbetsmarknad, brottslighet, diskriminering. Vem tar helhetsgreppet i avsaknad av ett jämställdhetsdepartement och en jämställdhetslag?

Det var också lättare för det tidigare starkt dominerande »statsbärande« parti som socialdemokraterna var, att driva igenom en politik efter ideologisk övertygelse utan att snegla på kortsiktig opinion. I dag är läget annorlunda, även de stora partierna blir mer opportunistiska.

Jämställdheten uppfattas som ett riskabelt område, där de har mycket att förlora och lite att vinna på att utmana.

Men här experimenterar nu alliansen lite nyvaket eftersom de har färre kvinnliga väljare än vänsterblocket och måste hitta en väg in till dessa. Därav exempelvis Per Schlingmanns oväntade utspel om kvotering.

Gudrun Schyman håller på att få rätt i sin spådom att alla partier på sikt tvingas skaffa sig kunskap i jämställdhetsfrågan, och förhålla sig till den. Hon är övertygad om att fi kommer att göra samma resa som miljöpartiet har gjort. Men hon törs inte säga hur lång tid det kommer ta.

Partiernas val

Fokus har bett riksdagspartierna lista de fem politiska beslut de anser varit viktigast för jämställdheten de sista 25 åren, alltså sedan 1985, som de själva varit med och drivit på. Så här svarade de:

Socialdemokraterna
Femårig handlingsplan för jämställdhet, 1988.

Jämställd regering och »varannan damernas« (innebar att lika många män som kvinnor ska finnas på s valsedlar), 1994.

Lagen om våld mot kvinnor skärps (inklusive förbud mot könsstympning), 1998.

Pappamånad, 1995.

Sexköpslagen, köp av sexuella tjänster kriminaliseras, 1999.

Miljöpartiet
Samtyckeskravet (utredning pågår, inga beslut fattade).

Statliga medel till kvinnojourer 2006.

Reform av sexualbrottslagen 2005.

Jämställdhetsintegrering av myndigheter (förra mandatperioden och sittande regeringen).

Vänsterpartiet
Sexköpslagen 1999.

Könsneutrala äktenskap 2009.

Assisterad befruktning av lesbiska par tillåts 2005.

Folkpartiet
Pappamånaden i föräldraförsäkringen, 1995.

Lönekartläggningen och jämställdhetsplanen i nya jämställdhetslagen, 1992.

Förbud mot sexuella trakasserier eller repressalier, arbetsgivares skyldighet att vidta åtgärder, nya jämställdhetslagen 1998.

Sittande regeringens handlingsplan mot våld mot kvinnor, 2006–2010.

Jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen 2008.

Kristdemokraterna
Intern regel om jämställd fördelning av platser i bland annat partistyrelsen, 1987.

Samtyckesfrågan när det gäller våldtäkt, utredning pågår.

Kommuner inte bara bör utan ska ge stöd till kvinno­jourer (2007).

Resurser till kvinnoorganisationer ökade från 3 till 30 mkr per år (2007–2009).

Handlingsplan för att motverka hedersrelaterat våld (2007).

Centerpartiet
Inrättandet av Rikskvinnocentrum 1991–1994, numera NCK.

Sexköpslagen 1999.

Handlingsplan för mäns våld mot kvinnor 2007.

Valfrihetsreformerna: Lagen om valfrihet (ger medborgare möjlighet att välja leverantör av tjänster inom vård och omsorg), avdrag för hushållsnära tjänster, Barnomsorgspeng etc.

Satsning på kvinnors företagande 2006–2010.

Moderaterna
Pappamånaden 1995.

Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor 2007.

Handlingsplan mot prostitution och människohandel, 2008.

Arbetet med att stärka kvinnors ställning ­globalt, framför allt genom biståndspolitiken, 2006.