Därför valde M-löftet Idergard ett liv i Guds tjänst

Det blev sent i går, festen varade länge, kvällen övergick i natt. När han kommer strax före 11 är kyrkan nästan fullsatt. Han hittar en plats på sista bänkraden och sätter sig till rätta. 

Vad gör han här? Testar sina nyväckta religiösa rötter? Söker syndernas förlåtelse? Det är en alldeles vanlig söndag, hösten 2007, i Sankta Eugeniakyrkan i Kungsträdgården mitt i Stockholm, en dag som för alltid förändrar hans liv.

– När jag sitter och pustar ut i bänken tittar jag mig runt. Flera saker slog mig, hur tyst det var trots att det var nästan fullsatt, dofterna av tända ljus, förberedelsen för något heligt.

– Plötsligt är det något som säger mig: titta dig omkring för här ska du verka en dag. Det kommer från ingenstans. Ja, tänker jag, det är väl den här församlingen jag ska tillhöra för jag bor ju här. Så kommer det igen: nej, nej, du ska verka här.

Tio år senare prästvigs Thomas Idergard i samma kyrka av Anders Arborelius, biskop i katolska kyrkan i Stockholm; då Sveriges första katolska kardinal sedan ett par månader tillbaka (som utses till Årets svensk 2017 av Fokus). Thomas blir Pater Thomas Idergard SJ (där det senare inte står för de horisontella förbindelserna utan de vertikala, SJ som i Societas Jesu).

En anmärkningsvärd livsvändning för en person som på 90-talet beskrevs som närmast given i Moderaternas framtidsteam. I början av 90-talet träffades vi några gånger, då jag och en kollega skrev en stor artikel om Moderaterna i Linjeflygs tidning Upp & Ner. Han var alltid lika välklädd, välkammad och välartikulerad. Snabba svar på det mesta. Ordförande för Muf i Västerbotten blev han redan som 17-åring.  

Den 22-årige Thomas Idergard hade just flyttat till Stockholm från Skellefteå och blivit politiskt sakkunnig på näringsdepartementet efter att Carl Bildt bildat regering. Andre vice ordförande i Moderata ungdomsförbundet (Muf), var han redan. Och de flesta visste att dåvarande ordföranden, Ulf Kristersson, pekat ut honom som sin efterträdare.

Fast det dröjde några år, på Muf-stämman i oktober 1992 på Hotell Lappland i Lycksele utmanades i stället Kristersson av Fredrik Reinfeldt som gick segrande ur det som kallades »Slaget i Lycksele«. 

Men 1995 var det hans tur och Thomas Idergard blev ordförande. När vi träffades 1991 såg han som sin stora uppgift för Muf att förmå Bildtregeringen att montera ner »den så kallade välfärdsstaten«.

– Den stora medelklassen kan betala sin välfärd själv, tyckte han. Muf ville också »försvaga kommunerna«, »avskaffa hyresregleringarna« och »sätta facket på plats«, men stod också för: »fri invandring«.

Den unga generationen skulle sätta sin prägel på Moderaternas politik.

– Vi är jävligt duktiga men vi är också extremt otåliga. Vi vill inte vänta på resultaten tills vi är 40–45 år, sammanfattade Ulf Kristersson.

Som 55-åring är Ulf Kristersson missnöjd med att inte ha blivit Sveriges statsminister. Som nybliven 50-åring är Thomas Idergard övertygad om att han hittat sin rätta väg.

– De som håller på med politik är värda vårt stora tack. Det kommer nog alltid finnas moment i mig av att förändra världen, det var det som gjorde att jag gick in i politiken. Men jag gör det mer som präst, jag får vara med att hjälpa Gud förändra världen, genom att hjälpa människor med relationen till Gud. Om den nåden slår rot i människor så kommer deras liv och relationer att förändras, och då förändras världen.

– När Kristus offer i mässan genom mina ord blir verkligt närvarande och näring för de troende, eller när jag hör bikt och är verktyg för att Gud förlåter synder och så helar människor och deras relationer, då får jag medverka till förändringar långt mycket större än vad många år på taburetter bidrar till. För jag har varit med och förändrat något grundläggande, säger han nu vid ett cafébord i Sankta Eugeniakyrkan.

Efter tre år som Muf-ordförande lämnade Thomas Idergard den direkta politiken, och i likhet med många andra talanger från Muf gick han till kommunikationsbranschen. Den snabbväxande pr-branschen svalde politiska talanger som en drunknande sväljer vatten. Han jobbade på byråer som Rikta, Spider och i många år på Prime PR som var hetast i branschen då och som hade påfallande många med M- eller S-bakgrund bland konsulterna. Fast ett och annat politiskt mellanspel kom emellan, som när han var kanslichef för Ja-sidans kampanj i EMU-omröstningen 2003. 

Och han satt i SVT:s morgonsoffa på fredagar och analyserade som »högerröst« politikens svängningar.

Men folk fortsatte säga att Thomas Idergard borde ha eller ta en plats i Moderaternas toppskikt och så sent som förra året sa en ledande moderatpolitiker till Fokus:

»När nu den det borde blivit blev präst i stället, var Ulf ändå en bra lösning.«

Präst i stället för partiledare om man hårdrar det något. Hur gick det till?

– Jag glider in där på sista bänkraden 2007. Något år tidigare hade jag så sakteliga börjat upptäcka min kristna tro igen, som jag haft med mig sedan barnsben. Och jag hade börjat gå i kyrkan ibland och funnit glädje i det. Men det fanns något i det lutherska som inte gav mig det jag sökte.

Det fanns frön som såtts tidigare. Hans farbror är katolsk präst i Skellefteå, och firade nyligen 30 år som präst. Det fanns en katolsk närvaro i familjen.

– Jag blev politiskt engagerad i mitten på 80-talet när Johannes Paulus var påve, och hans betydelse politiskt för befrielsen i Östeuropa från kommunismen går inte att underskatta. Påvens person, liksom min farbror och att jag själv som tonåring brukade sitta uppe och följa midnattsmässan från Rom på julafton när de andra gått och lagt sig, var saker som bidrog. Jag fascinerades av skönheten i den katolska liturgin, det var på allvar och det var heligt.

– När jag reflekterade över min egen kristna tro låg det nära att dra i ett antal trådar som redan fanns där. I det protestantiska kändes det som det var upp till mig: hoppas jag blir förlåten, men jag får aldrig höra det. Jag är ensam på något sätt där. Jesus har varit här och stuckit, men inte lämnat kvar kommunikationsutrustningen. Så går jag till katolska kyrkan och finner – här är ju kommunikationsutrustningen.

[caption id="attachment_540148" align="alignnone" width="750"] 30 september 2017: Thomas Idergard prästvigs i S:t Eugeniakyrkan av ärkebiskop Anders Arborelius. Dagen efter blir hans kompis Ulf Kristersson moderatledare. Foto: Fredrik van de Walle. [/caption]

Folk som känner honom säger att om Thomas gör något gör han det fullt ut. Så efter mässan den här söndagen 2007 gick han in i katolska bokhandeln i samma byggnad och bad att få köpa katolska kyrkans katekes, den är på sisådär tusen sidor. Och när pr-kollegorna ville dra med honom på fest satt han i stället lutad över katekesen. Läste och funderade.

– Jag tänkte efter den söndagen: Vad menar du med att verka? Då var det tyst. Då tänkte jag: Jag är ju största syndaren i stan och har just halkat in på sista bänkraden, jag är inte ens med i församlingen. Vad är detta? Sedan börjar jag hela processen med att konvertera, den pågår mellan 2007 och 2009. En nära tvåårig resa. Jag läser mycket och går och samtalar med en präst och går en kurs för en grupp som konverterar tillsammans.

Den han pratar med är jesuitprästen Erwin Bischofberger, även professor i medicinsk etik på Karolinska institutet, som avled 2012. När han beskriver vad som kan vara en kallelse tycker pater Erwin att han ska åka på en reträtt i Dalarna.

– Just före midsommar sitter jag på tåget till reträttveckan och tänker: Vad skönt, nu ska alla idiotiska idéer bort, nu ska jag hitta min väg som vanlig katolik. Vad kan jag ge kyrkan som vanlig lekman? Nu ska Thomas liv som katolik organiseras. Och så blev det precis tvärtom, där ställdes allt på ända. Jag såg en riktning i mitt liv, i allt det som blivit något, i allt det  om inte blivit något. Allt pekade mot att jag hade total frihet att ställa mitt liv till Guds förfogande på ett mer genomgripande sätt. Jag började förstå att det kan ha varit Guds vilja med hela resan.

Men ville Gud att du skulle bli ordförande i Muf också?

– Gud har sådant tålamod med oss. Vi behöver saker som får oss att förstå: Det här är vägen! De kan vara stora och små. Vi tror att allt måste ske just nu och på en gång. Men jag tror att Gud tillåter oss att få alla de erfarenheter vi får för att vi ska se vad han egentligen tänkt. Det betyder inte att det bara fanns en enda väg, Gud hade kunnat jobba med andra erfarenheter också.

Thomas Idergard konverterade till katolicismen påsken 2009. När han berättade om det för en gammal kompis som var Muf-ombudsman i Västerbotten när Thomas Idergard var ordförande där blir han förvånad över svaret: »Det här pratade du om redan 1987.«

– Va? Då var jag 18 år? Jo, säger han, jag kommer ihåg när vi åkte till Bjurholm för en M-konferens och du berättade om din farbror som då var på väg att bli katolsk präst. Då sa du till mig: Om det här med kyrko­tillhörighet skulle vara viktigt för mig skulle jag bli katolik på en gång.

[caption id="attachment_540143" align="alignnone" width="400"] »Det sista Ulf gjorde i sitt ›fria‹ liv var att delta på min präst­ vigning.« Thomas Idergard om att Ulf Kristersson medverkade vid hans högtidsstund. Foto: [/caption]

Samtidigt som han konverterade fortsatte han som opinionsbildare. Han ledde tankesmedjan Timbros välfärdsprojekt och jobbade med liknande frågor på pr-byrån Kreabs ägarbolag Magnora, som också är största ägare i Kunskapsskolan och då planerade starten av privata äldreboenden, det som blivit Silver life.

Katolik på deltid, alltså som församlingsmedlem, inte mer. Men funderingarna gnagde vidare: vad betydde det där »du ska verka här«? Och detta att göra något »100 procent«? Bli katolsk präst? Men den som konverterat till katolicismen får inte börja i ett prästseminarium förrän efter tre år.

– Det har att göra med att det inte ska vara en nyförälskelse. Och denna regel tjänade mig mycket väl, som en politiker skulle säga. Jag kunde stegvis koppla mig bort från mitt gamla liv, och börja smaka på det nya. En sak jag gjorde var att börja studera filosofi. För att bli vigd till präst i jesuitorden måste man ha tre års teologi och filosofi.

Men han vill fördjupa sig i denna väg och första steget blir två år på novitiatet i Nürnberg, som han beskriver »som en blandning mellan internatskola och militärförläggning«. Efter det tre års teologistudier i London. 

– Vid första besöket i Nürnberg tänkte jag: »Det här kommer jag aldrig att klara«. Men när jag åkte hem kände jag att det lockade. 

– Under novistiden lever man ganska isolerat, stiger rejält ut ur det vanliga livet. Man har ingen mobil, inget internet på rummet och det var jätteskönt. Vi hade cirka 400 kronor i fickpengar i månaden. Det var undervisning och livet tillsammans med andra noviser och så var vi ute på praktik. Jag var i Albanien en sommar, jag jobbade på Vatikanradion i Rom och var här i Stockholm och jobbade på sjukhem. Jag började mer och mer förstå vad jag säger nej till när jag säger ja till Gud på det här sättet. Vissa saker var svåra, men det var aldrig något som fick mig att tveka om att detta var min väg. Inget säger att den sanna vägen ska vara enkel.

Fanns det hos dig själv moraliska överväganden som kom att förändras? Muf och Moderaterna var tidigt för samkönade äktenskap till exempel.

– Det var faktiskt efter min tid, vilket jag är tacksam för. Det fanns som en bubblande fråga i Muf, men går man tillbaka i handlingar kan man se att jag hade reserverat mig för en annan hållning, jag hade en katolsk syn utan att veta om det. Jag har alltid varit emot aborter, sedan har det aldrig varit en stor fråga politiskt i Sverige.  

– Men i politiken hade jag förstås varit omöjlig av det skälet, lyssna bara på hur det lät när Elisabeth Svantesson utnämndes till statsråd.

Däremot säger han att han har samlat på sig en del moraliskt bagage som han hade att ta itu med.

– I sakfrågor var det inget behov av omvändelse. Där­emot i min egen personliga moral och mitt leverne. När jag blir upptagen i katolska kyrkan 2009 gör jag min så kallade generalbikt. Det är klart att jag då slänger av en massa eget bagage, där mitt eget liv inte stått i samklang med Guds vilja. Jag slänger ut alla de stenarna för Gud och han sopar av dem från vägen. Så är det.

Var det många stenar då?

– Ja, tänk dig ett 40-årigt liv, en del som ungkarl i Stockholm. Med mycket pengar och mycket festande.

Men, som det heter: »Gud förlåter.« I biktstolen finns förlåtelsen, men också budskapet om omvändelse: »Vänd dig bort från det här, gå en annan väg.« 

– Det som är fantastiskt med biktens sakrament är att vi faktiskt får höra det. Vi behöver inte sitta i kyrkbänken och hoppas, utan prästen löser dig från dina synder på Kristus uppdrag. Då har Gud börjat om med mig. De betyder inte att vi inte gör om våra misstag, men vi får ta emot nåden, Guds gåva av sig själv i Jesus Kristus, som hjälper till omvändelse.

– Under hela min resa tillbaka till tron – med omvändelse, konversion, kallelse, ordenslöften, prästvigning – så har det varit många stora och minnesvärda milstolpar. Men min generalbikt kommer nog alltid att vara min egen starkaste upplevelse. Jag gillar allt med att vara präst, men att höra bikt står nog som nummer ett på min lista. Det beror kanske på att bikten varit så grundläggande för mig. Det är att möta människan när hon är som bäst, det vill säga tar ansvar för sina handlingar och ber Gud om hjälp att vända om.

Men kontra sitt eget politiska förflutna är han ytterst självkritisk, snarast ångerfull, på en punkt. Det var att han blev förespråkare för en »utpräglad och tillyxad individualism«.

– Jag är medansvarig till en individualism som gick helt överstyr rent filosofiskt. En individualism där vi i viljan att reducera statens roll i människors liv kastade ut barnet med badvattnet. Där kan jag säga mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa (min skuld, min skuld, min stora skuld).

Den politiska rörelse han var en del av, som så starkt bar fram den nya individualismen, bidrog till oförmågan att resonera moraliskt, till avsaknaden av en gemensam moralisk kompass på flera olika nivåer, menar han. 

– Jag har respekt för att vi gör våra val, vi är fria att söka sanningen och även alltså att hamna fel, men det betyder inte att jag måste falla på knä inför alla val som görs. Moral är inte att mitt eget liv står i samklang med mina principer. Moral är att det finns handlingsprinciper som är gemensamma för oss. Det är som bortblåst från den svenska offentligheten, och det har jag varit med och bidragit till genom den totala individualismen, som sa att allt som jag själv väljer alltid måste vara gott bara för att jag har valt det.

– En sak är att tala om vad som är statens ansvar. En annan vad som är det gemensamma mänskliga, en god person. Och det var som bortblåst i 80- och 90-talets höger. Jag var medansvarig i en politisk rörelse vars filosofi inte var helt genomtänkt, och själv delaktig i det.

Finns det trots allt detta något moment när du drabbas av längtan tillbaka till politiken?

– Nej, aldrig och verkligen ärligt. Det ligger väldigt långt bort från mig i dag. Jag lämnade politiken 1998. Sedan fanns jag med i en kvasipolitisk värld, i opinionsbildning och satt i morgonsofforna. Under den tiden fick jag ibland frågan om att gå tillbaka till partipolitiken. Inte ens då, när mitt liv inte hade någon speciell riktning, tänkte jag att det här gör jag för att mitt liv ska få en riktning. Inför valet 2006 hade jag kunnat vara med när det blev borgerlig regering. Då frågade jag mig själv: Känner du att du vill det?  Nej, absolut inte.

[caption id="attachment_540156" align="alignnone" width="750"] Omställning. Den som konverterat till katolicismen får inte börja i ett prästseminarium förrän efter tre år. Det ska inte vara en »nyförälskelse«. Thomas Idergard ställde om till sitt nya liv, tillbringade sedan två år på novitiatet i Nürnberg och tre år med teologistudier i London.[/caption]

Men det fanns fler pusselbitar i det som var hans val.

– Min dåvarande flickvän fick mig att ganska brutalt förstå att jag inte var någon särskilt bra person i politiken. Jag var ingen särskilt sympatisk person när jag höll på med det där.

Varför?

– Jag visste det inte då, men vet det nu. Politiken var inte min »kallelse«, inte min väg. Det enda sättet att få i inre frid är att vara i samklang med det Gud tänkt för dig. Men jag var för självupptagen då, för absorberad av mig själv. 

När du konverterade och sedan bestämde dig för att bli präst, fanns det vänner som tog avstånd då och tyckte det var konstigt?

– Många har stöttat och uppmuntrat mer än jag någonsin kunnat tro, de flesta är ju inte katoliker. Men det finns relationer som blivit annorlunda, även om ingen har kapat banden. En del kanske har tyckt att jag har blivit tokig och alltjämt tycker det. Jag pratade med de allra närmaste, våren 2012 träffade jag systematiskt vänner och bekanta och berättade vad jag skulle göra. Men visst fick man höra snack som »Idergard har blivit munk, han har gått i kloster« och sådant.

Snarare kanske han i dag blivit något av en katolsk »ambassadör« i sin gamla politiska eller opinionsbildande värld. I slutet av februari är han moderator på ett tvådagarsseminarium i Uppsala om »30 år efter murens fall«. Och numera åker han glatt till politikerveckan i Visby:

– Jag är i Almedalen varje sommar, som en av de ansvariga för den katolska närvaron. Nu känner jag att det är meningsfullt. Tidigare var det ett nödvändigt ont. Jag skulle springa på mingel, vara överallt där alla var. Nu behöver jag inte springa på allt. Jag är där som missionär, en uppgift som alltid har mening och styr resten.

Thomas Idergard prästvigdes den 30 september 2017. Dagen efter, söndagen den 1 oktober, blev hans kompis Ulf Kristersson partiledare för Moderaterna.

– Det sista Ulf gjorde i sitt »fria« liv var att delta på min prästvigning.

Var du på hans »prästvigning«?

– Nej, av det enkla skälet att jag då hade min första mässa. Den följdes av en mottagning och att jag gav personliga välsignelser en stor del av eftermiddagen. Ulf sa att han förstod, men jag såg allt på tv sedan.

– Ulf och hans familj är vänner. Jag träffade dem före jul, och hans fru Birgitta har ju läst till präst ett tag nu. Svenska kyrkan har sin pastorala praktik ganska tidigt i sina akademiska studier, så vi kunde utbyta en del erfarenheter, även om det är olika kristna traditioner. 

En annan expolitiker träffar han ganska ofta, Andreas Carlgren – som var miljöminister i första Reinfeldtregeringen – är kyrkvärd i Eugeniaförsamlingen och undervisar på katolska högskolan Newmaninstitutet i Uppsala, där Idergard också arbetar en dag i veckan.

Så fort religiösa samfund reagerar eller agerar i politiska frågor väcker det starka känslor, som till exempel när Svenska kyrkan varit aktiv i debatten om flyktingfrågan.

– Diskussionen om kristendom och politik blir ibland ganska sned. De som kritiserar från höger säger att kyrkan kommer med vänsterbudskap. Ja, det kan säkert vara så ibland i relation till Svenska kyrkan, som ju också styrs av politiker.

– Men då kan jag säga: Om kristna samfund stod och talade för jobbskatteavdrag skulle du tycka det är okej? Budskapet om att Kristus kan omvandla oss får en massa konsekvenser som också är politiska, det får samhälleliga konsekvenser. Men det börjar med din egen omvändelse till Jesus Kristus.

I katolicismen har rymts radikala befrielseteologier som i Latinamerika. Liksom katolska kyrkan i Polen som tog aktiv del i försöken att bryta det kommunistiska väldet och senare indirekt stött regeringspartiet Lag och rättvisa, som är ett nationalistiskt högerparti. 

– Det är vår världsliga karta som betraktar kyrkan som höger eller vänster. Nej, kampen för människans värdighet är det grundläggande. Det mänskliga livet är skapat av Gud med ett syfte och är heligt från tillblivelsen till den naturliga döden. Med den utgångspunkten hamnar kristna, beroende på var de finns i tid och rum, i opposition mot olika kränkningar och förtryck. Oavsett om förtryckaren tillhör en militärregim eller en kommunistdito går det emot den grundläggande rätten att få växa socialt, ekonomiskt, kulturellt och andligt. Kristus transcenderar alla ideologier. 

– De kristna socialdemokraternas förre ordförande, Peter Weiderud, var med i ett panelsamtal i Almedalen och sa: Jesus är mer radikal än en vänsterpartist och mer konservativ än en moderat, mer frihetlig än en liberal, mer solidarisk än en socialdemokrat. Så är det. Ideologier är nödvändiga, men väldigt preliminära begränsningar för att hantera tillvaron. Okritiskt hanterade kan de lätt bli fängelser.

Thomas Idergard lägger den söndagspredikan han suttit och filat på tidigare i en mapp och konstaterar med ett litet leende:

– Politik är viktigt, men aldrig så viktigt att det får inverka på våra relationer med varandra. Det tycker jag att jag kan säga med en viss trovärdighet. <