Propaganda­ministerns plan

»Den bästa reklamen görs alltid av andra.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Den bistra vintern 2011 höll som bäst på att övergå i vår när telefonen ringde. Mannen som svarade heter Lars Trägårdh, är historiker och hade nyligen återvänt efter en långvarig exil i USA. I andra änden presenterade sig statssekreterare Per Schlingmann. Trägårdh kände så klart till mannen som skapat varumärket nya moderaterna; några månader tidigare hade de sammanstrålat på Engelsbergs bruksherrgård utanför Fagersta – Sverige 14:e världsarv – under ett seminarium med rubriken »Images of Sweden«.

Dag ett hade Trägårdh hållit föredrag. Andra dagen hade det blivit Schlingmanns tur att tala om »The New Sweden«. Han hade låtit som ett eko av Trägårdh. Efteråt hade de bytt några ord.

Nu ville Schlingmann att de två skulle träffas igen. Han ville lära sig mer av historieprofessorn.

Det Trägårdh hade som moderaterna desperat sökte var en historieskrivning där alliansregeringen inte framstod som en anomali i ett i grunden socialdemokratiskt land, utan som en logisk förlängning av ett sedan länge etablerat svenskt samhällskontrakt.

Efter telefonsamtalet möttes också Schlingmann och Trägårdh. Moderaterna hade då vunnit sitt andra val. Oppositionen var splittrad och vilsen. På ytan såg det rätt bra ut för borgerligheten.

Men Schlingmann hade detta återstående problem. De nya moderaterna hade inte lyckats etablera bilden av Sverige som ett borgerligt land. Inte i väljarnas ögon, inte i mediernas ögon, inte i utlandets ögon. Hos de flesta var Sverige ett socialdemokratiskt land med en borgerlig regering.

Nyckeln låg i Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen. Att Sverige i själva verket var ett land uppbyggt av radikal individualism – inte kollektivism.

Schlingmann älskade det. Den nya bilden av Sverige.

Om han bara kunde finna ett sätt att sälja den till väljarna.

Sverige är ett varumärke som vilket som helst. Värdet ligger i hur det betraktas av andra; om ett land inte förvaltar sitt rykte innebär det snart minskad turism och export, färre investeringar och lägre politiskt inflytande. Varje land måste därför marknadsföra sig.

»Nation branding«, brukar det kallas. Eller »public diplomacy«.

Båda syftar till samma sak: att stärka det egna varumärket genom att påverka allmänhet, näringsliv och civilsamhälle i utlandet.

I Sverige insåg man på allvar vikten av att organisera en sådan propagandaapparat först 1995. Då bildades Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet, NSU. Här samlades ett antal chefer från utrikesdepartementet, näringsdepartementet, Svenska institutet, Exportrådet, Invest Sweden och Visit Sweden för att fungera som rådgivare åt regeringen. Myndigheter som tidigare arbetade utifrån olika intressen skulle hädanefter samverka kring en enhetlig bild som kunde placera Sverige på den internationella kartan.

Decennier av upparbetad goodwill gav dem en gynnsam utgångspunkt. När den stora auktoriteten på området, Anholt Nation Brands Index, första gången genomförde sin mätning av länders attraktionskraft hamnade Sverige överst. Det svenska varumärket var starkast i världen. Det var 2005.

På NSU hade man emellertid identifierat ett allvarligt problem: Sverige levde på gamla meriter och associerades fortfarande mest med Palme, Abba och Bergman. En generationsväxling till och de positiva minnena av Sverige skulle vara borta.

De årliga mätningarna från Anholt Nation Brands Index skulle sedermera besanna farhågorna – år för år gled Sverige sakta nedåt på listan. I senaste mätningen hamnade Sverige på tionde plats.

Sverige behövde en ny image. Ödet föll sig så att processen med att ta fram en ny Sverigebild kom att ske parallellt med att Per Schlingmann, då moderaternas kommunikationschef, satt och formulerade profilen för vad som skulle bli nya moderaterna.

Kanske var det ett tecken i tiden; resultaten blev hur som helst slående lika. När NSU lanserade sin plattform för en gemensam Sverigebild hösten 2007 lät det som när Schlingmann, nu partisekreterare, pratade om nya moderaterna: all kommunikation ska sträva mot att framställa Sverige som ett progressivt land, och genomsyras av fyra värdeord – nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet.

Här någonstans börjar historierna flyta samman, och det blir alltmer oklart vad som är Sverige, vad som är regeringen och vad som är moderaterna. En intressekonflikt vi känner väl till från tiden när staten var synonymt med det socialdemokratiska arbetarpartiet. Då var det moderaterna som var de största kritikerna.

För Schlingmann var det inte så mycket ett problem som en strategi. När valet 2010 närmade sig valde moderaterna att använda »Föregångslandet Sverige« som sitt huvudbudskap. Vad som gör historien än mer intressant är att Schlingmann bara dagar efter den historiska valsegern meddelade sin avgång och överlät partisekreterarposten till Sofia Arkelsten. Själv såg han väldigt nöjd ut men ville inte säga något om sin egen framtid.

En vecka senare avslöjades draget: Per Schlingmann skulle bli statssekreterare under Fredrik Reinfeldt med ansvar för statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi. I pressmeddelandet kunde man utläsa att regeringen i ökad utsträckning ville vara »delaktig i samhällsdebatten och öka dialogen med allmänheten«.

Det var en helt ny roll, skapad enbart för Schlingmann. Traditionellt har statsministern haft två statssekreterare – en för inrikesfrågor, en för utrikesfrågor. Schlingmann blev nu en tredje. Avlönad av skattebetalarna. Och med regeringen – inte moderaterna – som uppdragsgivare.

Oppositionen kom snabbt att kalla honom »propagandaminister« och utnämningen KU-anmäldes. Det blev dock ingen »prick« som det heter på politikersvenska. Konstitutionsutskottet lyckades inte ens reda ut vad det är Schlingmann egentligen gör.

– Men det faktum att vi granskar Per Schlingmann är ett ställningstagande i sig. Man kan säga att det är en inlindad kritik mot hans anställning, sa utskottets ordförande, Peter Eriksson (mp).

Efter det blev det tyst. Mannen med ansvar för regeringens kommunikation försvann ur mediebruset. Mystiskt, kan tyckas. Men framgångsrik kommunikation har aldrig handlat om att synas, eller ens att höras. Det handlar om att påverka.

Är det någon som vet det så är det reklammannen Per Schlingmann.

»För att en story ska få fäste är det viktigt att själv använda den ofta, speciellt i början. En story ger ingen större effekt om den förblir en ›engångsanekdot‹, utan det är när den återkommer av sig själv på fler och fler ställen som den blir som mest effektiv.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Vill man veta vad Per Schlingmann egentligen gör om dagarna kan det finnas en anledning att i stället studera vad han inte gör – eller snarare vad han får andra att göra. För Schlingmanns roll, nu precis som när han var moderaternas strateg, handlar om vad som på marknadsföringsspråk kallas storytelling. Historieberättande.

Att omvandla budskap till berättelser som vandrar från mun till mun. Vilket är själva kärnan i »Nation brandning«. Det gäller att plantera fröet i rätt jord, se till att det får vatten och tillräckligt med sol. Sedan kan man se på medan historien växer.

Då kan man befinna sig på Engelsbergs bruksherrgård utanför Fagersta samtidigt som ens berättelse egentligen utspelar sig i en schweizisk alpby.

World Economic Forum i Davos sista veckan i januari 2011 samlade 2 500 personer, varav ett 30-tal av världens mäktigaste stats- och regeringschefer, EU:s och FN:s högsta ledare och 1 400 företagsledare. Sverige – eller om det nu var moderaterna – representerades av statsminister Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson.

Ett bättre ställe att marknadsföra sig på som nation är svårt att tänka sig. Och för ovanlighetens skull stod Sverige i centrum denna gång. Ett av Davosmötets huvud­teman var »The Nordic Experience« – och på ett proppfullt seminarium kunde de fem nordiska regeringscheferna berätta varför de (med undantag för Island) klarat sig så bra ur den ekonomiska kris som omvärlden fortfarande brottades med.

Utgångspunkt för samtalet var en liten skrift betitlad »The Nordic Way« som tankesmedjan Global Utmaning hade gett ut specifikt för detta tillfälle. Skriften var finansierad av Wallenbergs investmentbolag Investor (till saken hör att styrelse­ordföranden Jacob Wallenberg var vice ordförande för hela Davosmötet) och bestod av två texter. En av ekonomen Klas Eklund – som även modererade seminariet – med tesen att framgången för de nordiska ekonomierna berodde på skatte­sänkningar, avregleringar, marknadsreformer, budgetregler och normpolitik som genomfördes efter 1990-talskrisen. En andra text om statsindividualismen skriven av ingen mindre än Lars Trägårdh och historikerkollegan Henrik Berggren, där det konstaterades att »från ett europeiskt perspektiv är invånarna i Norden inte särskilt vänstervridna«.

Per Schlingmann spred skriften – som i dag har översatts till ryska, spanska, portugisiska, franska och svenska – via Twitter.

I en artikel på DN Debatt inför Davos­mötet hade de fyra moderatministrarna berättat om »nyfikenhet«, »ryggdunkningar« och en »yra av glada tillrop« som mötte dem i omvärlden: »I allt detta ryms den bild av Sverige som nu växer fram i vår omvärld. Det är en delvis ny Sverigebild som utmanar vad omvärlden lärt sig se i Sverige och vart vi är på väg«, skrev ministrarna.

Och i en Expressenartikel med rubriken »Reinfeldt spelar i ekonomins VM« talade statsministern ut:

– Jag märker att det finns ett intresse för en ny Sverigebild som skapats på nya meriter och även om vi är blyga violer så tycker vi det är kul att berätta vad vi gjort.

Vad som inte syntes var att bakom dess blyga violer fanns en trädgårdsmästare som hade krattat rabatten. Läser man i NSU:s manual – »Progressiv kommunikation i praktiken« – under rubriken »Att låta berättelser göra jobbet« förstår man huvuddragen i Schlingmanns strategi: storyn ska tjatas in, om och om igen. Till rätt publik.

Hösten 2010 – när Schlingmann just flyttat över till Rosenbad – började svenska ministrar åka i skytteltrafik till London. I snitt var det en svensk minister i Storbritannien per vecka, enligt Nicola Clase, ambassadör och tidigare stats­sekreterare åt Reinfeldt. Statsråden träffade politiker, talade med journalister, besökte tankesmedjor. Alla bar de berättelsen om reformlandet Sverige i sina portföljer.

Den 25 november var det Fredrik Reinfeldt själv som åt lunch hemma hos premiärminister David Cameron på 10 Downing Street. Under dagen hann han också tala på tankesmedjan Institute for Government – utsedd till 2010 års mest inflytelserika av tidningen Prospect – och besöka CNN-studion för en direktsänd intervju.

Inför hundratusentals tittare utspelade sig följande utfrågning:

– David Cameron är väldigt imponerad av dig …

– Yes, yeah, oh … Jag och David Cameron har inspirerats av varandra genom åren.

– Han gillar den svenska modellen, eller hur?

– Jag gillar också vad jag har lärt mig av Cameron.

Så låter en blyg viol. Reinfeldt behövde inte säga något, programledaren gjorde det åt honom. Historien hade börjat sätta sig.

Två månader senare, en vecka före Davos­mötet, var Reinfeldt och Schlingmann tillbaka i London – den här gången för ett toppmöte helt ägnat åt vad Storbritannien och resten av världen har att lära av de nordiska länderna. Drivande kraft bakom mötet var Schlingmanns brittiska motsvarighet, och vän, David Camerons spinndoktor Steve Hilton.

Närvarande journalister förbjöds att citera från mötet, men de var fria att återberätta med egna ord. Vilket de gjorde, till Schlingmanns stora belåtenhet. Hyllningsartikel efter hyllningsartikel i tunga utländska medier dök upp lagom för att kunna återberättas i Davos. Helgen blev inte sämre av att OECD:s generalsekreterare José Angel Gurria besökte Stockholm och sa att den svenska ekonomin var lika stark som Pippi Långstrump.

– När det goda svenska exemplet slår igenom i utländska medier så blir Sverige ett intressant land för omvärlden. Då blir det också en spinneffekt – om man talar om det utomlands så talar man om det i Sverige. Det påverkar naturligtvis vår egen självbild, säger Svenska institutets generaldirektör Annika Rembe.

När tidskriften The Economist kallar resultaten av regeringens arbetslinje för »spektakulära« och skriver att »drygt 40 år efter att Sverige som enda land på europeiska kontinenten bytte från vänster- till högertrafik gör landet nu en liknande politisk omläggning« – då börjar socialdemokraternas kulturella hegemoni luckras upp.

»Berättelser hjälper till att sprida Sverigebilden på ett effektivt sätt eftersom budskapet blir emotionellt, mer konkret, lättare att komma ihåg och förstå, och det genererar återberättanden.«
Ur »Plattform för en gemensam Sverigebild«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Vad kännetecknar en svensk? Den frågan har Lars Trägårdh på olika sätt försökt förklara rätt länge. Han är alltså historiker, men försörjde sig ett tag som entreprenör i datagrafikbranschen. Han doktorerade 1993 vid Berkeley i USA.

I grunden handlar hans forskning om hur människor fungerar tillsammans, och särskilt då svenskar. Allemansrätten och jantelagen – vad säger de om det svenska samhället? År 2006, samtidigt som nya moderaterna vann sitt första val, reviderade han historien om det svenska samhällskontraktet tillsammans med journalisten och historikern Henrik Berggren i boken »Är svensken människa?«. Enligt dem har Sverige historiskt aldrig tagit en tredje väg mellan kapitalism och socialism, utan tvärtom utvecklat en väldigt ­effektiv marknadsekonomi. Visst har staten varit viktig, men grunden för det svenska samhällsbygget har trots den social­demokratiska retoriken om kollektivet hela tiden varit en extrem individualism. Menade Trägårdh och Berggren.

Just tack vare en stark stat och ett utvecklat välfärdssamhälle har individerna befriats från gamla patriarkala strukturer. Genom särbeskattning, allmän barnomsorg, studielån och annan lagstiftning har kvinnorna frigjorts från sina män och barnen från sina föräldrar. Svensken har blivit solitär. Oberoende. Fri att konsumera och producera på en öppen marknad.

Den höga svenska tilliten beror, enligt bokens nydanande analys, just på den här unika alliansen mellan individer och stat. Vi tror att staten vill vårt bästa och litar på den och därmed på varandra. När tilliten är stor blir korruptionen begränsad och transaktionskostnaderna låga. Vilket den relativt fredliga arbetsmarknaden är ett talande uttryck för.

Med Trägårdhs resonemang är den svenska modellen i själva verket en mer framgångsrik form av kapitalism. Vilket passar moderaterna som hand i handske, konstaterade Expressens kulturchef Karin Olsson i P1 efter att ha bevittnat seminariet på Engelsbergs bruk våren 2011:

– Med den här socialliberala tolkningen av det socialdemokratiska arvet i bagaget behöver borgerligheten inte ens skämmas för att den inte genomdrivit något stort systemskifte.

Nya moderaterna kan i lugn och ro fortsätta krama välfärden. Och de kan göra det samtidigt som de inför etableringsfrihet och det ena valfrihetssystemet i vård, skola och omsorg efter det andra – för i denna berättelse har ju individens frihet alltid varit målet för svensk politik.

Slutsatsen är schlingmannsk: regeringen följer den svenska vägen. Socialdemokraterna kunde bara ta det till en viss gräns, nu är det alliansen under moderaternas ledning som måste bära uppgiften på sina axlar. »I dag har ledarskapet tagits över av partier som formellt är mer skeptiska vad det gäller statens roll men som visat prov på stor lyhördhet vad det gäller välfärdsstatens diskreta charm – och popularitet bland väljarna«, skrev Lars Trägårdh i majnumret av tidskriften Axess.

Historikern beskriver sina kontakter med Per Schlingmann och dennes arbete så här:

– Schlingmann plockar ur olika hjärnor för att själv sätta ihop det här på något sätt.

Han anger också en orsak till stats­sekreterarens intresse för Sverigebilden:

– Det krävs ju någon slags vision. Folkhemstanken måste bli uppdaterad och moderniserad i någon form. Lyckas man inte med det så har man inte framtiden för sig. Man kan inte bara vara ett förvaltarparti som är bra på budgeten, man måste också tala om visioner om det goda samhället.

Och så tillägger han en förklaring till viljan att påverka svenskarnas egen självbild via utlandets bild av svenskarna:

– Någonting som sägs i Sverige blir aldrig riktigt sant förrän det kommer tillbaka utifrån. Skrivs det om Sverige i New York Times i de här termerna så har man uppnått en annan form av dignitet och sanning än om du eller jag skriver en fjuttig artikel här hemma.

»Om alla använder samma budskap bygger vi tillsammans också successivt samma berättelse runt Sverigebilden.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Onsdagen den 16 mars samlades ett 70-tal av regeringskansliets kommunikatörer på Rotundan i Rosenbad. Att vi vet detta beror på att Information Rosenbad dokumenterade mötet och lade upp det på regeringskansliets intranät, varifrån någon läckte det till Aftonbladets ledarsida.

Om man tycker att 70 kommunikatörer bara i regeringskansliet låter mycket ska man veta att totalsiffran i själva verket är den dubbla: på 40 år har antalet pressek­reterare och informatörer växt från en person till 140, visade Magnus Erlandsson, doktor i statsvetenskap, häromåret i Statsvetenskaplig Tidskrift. Så sent som för 15 år sedan var de 20 stycken. Då bör man dessutom ha i åtanke att regeringskansliet därutöver köpte kommunikationstjänster av externa pr-firmor för 119 miljoner kronor mellan 2007 och 2010, enligt en granskning som publicerades i Dagens Nyheter i juni i år.

Att samlas så här tillsammans var dock något nytt. Det var Per Schlingmann som hade kallat till mötet för att synkronisera kommunikationen från regeringskansliet.

– Alla som arbetar i regeringskansliet ska känna att de är kommunikatörer och kommunicerar helheten, sa Schlingmann.

För statssekreteraren är det här ingen skillnad mellan de politiska och de opolitiska tjänstemännen – all kommunikation ska genomsyras av tre begrepp: »öppenhet, ärlighet och autenticitet«. Snubblande likt de fyra värdeorden i NSU:s plattform för Sverigebilden.

– Vi som jobbar med kommunikation bör ha ambitionen att varje enskilt beslut, varje enskild reform och varje enskild kommentar sätts in i ett sammanhang och återkopplas till det övergripande syftet, sa Schlingmann.

Vad är då det övergripande syftet?

Till informatörerna på Rotundan sa han:

– Det som sker och det vi aktivt jobbar med är utifrån den Sverigebild som UD och Svenska institutet jobbar med, men vi bygger på ytterligare en politisk dimension som egentligen handlar om Sverige som ett reformland.

I praktiken har det gått till ungefär som den 4 maj i år. Schlingmann hade då bjudit in utvalda delar av den svenska reklambranschen på lunch på Rosenbad för att diskutera hur de påverkar Sverige­bilden utomlands. Han har berättat för historieberättare som sedan berättat rätt historia.

»Det är inte meningen att vi hela tiden ska tala om Sveriges position eller kärnvärden i klartext. Meningen är snarare att vi ska kommunicera budskap som skapar uppfattningen att Sverige är allt detta.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Varför behöver Schlingmann över huvud taget ta hjälp av de reklammyndigheter vars uppgift egentligen är att sälja svenskt näringsliv och locka hit turister? Med en opposition som faller isär mer för var dag som går och en ekonomi som gör omvärlden avundsjuk är det en relevant fråga.

Svaret går att söka i en gammal klyscha: varje framgång har en baksida. Och för moderaterna är det stora problemet just att väljarna inte längre uppfattar regeringen som nytänkande och handlingskraftig.

Till viss del kan det bero på den parlamentariska situationen. En regering utan majoritetsstöd är en impotent regering. Men i grunden är det ett högst självvållat problem: i över en mandatperiod har regeringen matat in bilden av sig själv som ansvarstagande. Och väljarna tror dem; de klarar av att hålla ordning på statsbudgeten – men har de några nya idéer?

– Bilden utomlands är att vi är ett reformland. Läser man liberala ledarskribenter här hemma så får man ofta en annan bild.

Orden kom från Per Schlingmann när han talade på näringslivets forskningsinstitut Ratios årsmöte den 12 april i år. Än har den nya Sverigebilden som sprids utomlands inte omsatts i motsvarande ideologiska dominans för moderaterna på hemmaplan. Vilket är själva poängen.

Svårigheten illustreras kanske bäst med det nya idéprogram som moderaterna ska anta på partistämman i helgen. Det som en gång för alla ska sätta den moderata förnyelsen på pränt, och ersätta det gammel­moderata idéprogrammet som Per Unckel, Maria Rankka, Sten Tolgfors och Henrik Westman skrev 2001.

Det nya programmet har arbetats fram i »en öppen process«; bland annat på Sverigemötet – ett namn som luktar Schlingmann lång väg – som moderaterna höll i Karlstad i början av maj 2011.

I september presenterades förslaget. »Ansvar för hela Sverige«. Om något så är det en berättelse där moderaterna ersätter socialdemokraterna. Tar över deras roll, deras uppgift, deras värdeord.

I denna självbiografi är moderaterna »ett samhällsbärande parti« som »företräder allmänintresset«, vars politiska mål är »full sysselsättning, stark sammanhållning och internationell solidaritet«.

Historieskrivningen känns igen från Lars Trägårdh:

»Tack vare öppenhet, individualism och marknadsekonomi har Sverige blivit ett av världens bästa länder att leva i. Med det välstånd som följt friheten har vi kunnat öka tryggheten och genom utbildning, sjukvård och omsorg till alla skapa ett av världens mest sammanhållna länder.«

Till sist skrivs det rakt ut: »Moderaterna vill bygga Sverige vidare på de värderingar som många känner igen som typiskt svenska.«

Mottagandet blev svalt. »Dokumentet är ett floskelmaraton på speed«, skrev ­Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos, »punkterat av små obegripliga hurtigheter som i någon skruvad värld hade kunnat stå på lappen i en lyckokaka om hattmakaren från Alice i Underlandet startade Kinarestaurang tillsammans med Per Schlingmann.«

Kanske inte så konstigt för att komma från en socialdemokratisk ledarsida, men i borgerliga Svenska Dagbladet var domen lika hård: »Ansvar för hela Sverige känns som ett idéprogram för ett parti som helst inte vill ha något program«, skrev P J Anders Linder.

Per Schlingmann håller så klart inte med. I hans värld är konsensus inte ett skällsord utan grunden för hela det nymoderata projektet. Faktiskt grunden för hela alliansregeringen.

Han sitter på sjunde våningen i Rosenbad, i samma korridor som Fredrik Reinfeldt. Just för dagen är han iförd randig skjorta och en kavaj gjord i ett material man annars förknippar med mjukis­byxor.

Han är som vanligt blygsam med att framhålla sin egen betydelse.

– Uppfattningen om Sverige beror på vad vi gör. Min roll är ytterst begränsad, säger han.

Varför behövs det då en statssekreterare med ansvar för kommunikation?

– Under förra mandatperioden fick vi mycket kritik, bland annat av Riksrevisionen, för att flera av de reformer vi genomförde inte var tillräckligt kända och därmed inte nådde tillräckliga beteendeeffekter.

Alltså: vill regeringen förändra Sverige måste svenskarna lära sig att se alliansen på ett nytt sätt. Eller, om man tänker som Schlingmann, kan man vända på det – och få svenskarna att förändra sin bild av Sverige så att moderaterna passar bättre in i den.

Kärnan ligger kanske i följande fråga:

Är Sverige, eller har Sverige någonsin varit, ett socialdemokratiskt land?

– Nej, svara Schlingmann.

Han tar en klunk kaffe.

– Väldigt många av de begrepp vi förknippar med Sverige: den svenska modellen, sammanhållning, viktiga välfärdsreformer och ambitionen att kombinera tillväxt med välfärdsambitioner, det är starka svenska värderingar som socialdemokraterna bar väldigt bra under efter­krigstiden och som jag skulle säga att många uppfattar att vi bär i dag.

Att det låter som Trägårdh är ingen slump.

– När jag läste Trägårdhs och Berggrens »The Nordic Way« tyckte jag att det var otroligt intressant. Jag tyckte själv att det lade en pusselbit till kartan över dagens Sverige, säger Schlingmann.

I somras var han tillbaka på Engelsbergs bruk, och när han återvände därifrån filosoferade han på twitter kring välfärdsstaten och konstaterade att han var »än mer övertygad om dess betydelse för Sveriges utveckling«.

Frågan är om det bara är för Sveriges utveckling som Schlingmann målar om bilden av Sverige. I lika hög grad handlar det om moderaternas välfärd. Rött ska bli blått. Socialdemokraterna har bittert fått uppleva problemen med att bli en del av det svenska statsprojektet, men någon sådan kritik hörs ännu inte mot moderaterna. Så Schlingmann kan verka i det tysta. Alltmedan kampanjen för att övertyga svenska väljare 2014 puttrar på utomlands.

Så vad passar bättre än att avsluta denna historia i New York. Säg tisdag den 20 september 2011. Fredrik Reinfeldt var där för öppnandet av FN:s generalförsamling, han hade med sig Carl Bildt och Gunilla Carlsson. Senare i veckan skulle han tala inför generalförsamlingen och hylla Dag Hammarskjöld, men det är av mindre intresse just nu.

I stället riktar vi blickarna mot restaurang Red Rooster i hjärtat av Harlem. Den svenske stjärnkocken Marcus Samuelssons senaste skapelse.

En trappa ner hade statsministern – för dagen iklädd mörkblå kostym, vit skjorta och glansig lila slips – samlat ett antal »framgångsrika svenskar«; där satt Per Gessle, Nina Persson, Marie Serneholt och ett dussintal andra kändisar. De åt »Fried Yardbird«, »Mac and Greens«, »Shrimp and Dirty Rice«, »Cornbread« och »Sweet Potato Donuts«. Husets jazzsångerska underhöll dem mellan tuggorna.

Hemma satt Per Schlingmann och twittrade ut bilder på sin chef:

»Här med Sofi Fahrman.«

Strax därefter:

»Och här med ishockeyspelaren Henrik Lundqvist.«

Fakta | Partistämma

I torsdags inleddes moderaternas partistämma som pågår till och med söndag. Partistyrelsen och 200 av förbunden valda ombud från hela landet samlas i Örebro. Att anta ett nytt »Idéprogram« är huvudpunkten.