Regeringen Kristerssons hundra förlorade dagar

Hundra dagar är ett vanligt mått på tid i politiken. Det är sen gammalt. Valåret 2014 lovade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin att han skulle lägga tunga förslag för skolan under de första hundra dagarna efter ett makttillträde.

Tidslöften är dock inte riskfria. Ty de är en inbjudan till politiska motståndare att hävda sådant som att "Fridolin har lovat att rädda skolan på hundra dagar". Eller dra igång en svekdebatt om leveransen försenas.

I höstens valrörelse lovade Ulf Kristersson att han som statsminister skulle genomföra ett stort reformpaket under de hundra första dagarna vid makten. Av detta har knappast något märkts. Och i stället för det gamla slitna, och av S söndertrasade, begreppet "systemskifte" talar Kristersson om ett "paradigmskifte i svensk politik."

Med så stora ord riskerar fallhöjden att bli stor.

Det händer också ibland att en aning mer generös opposition erbjuder en ny regering ett slags borgfred under dessa första hundra dagar. Av detta har inte heller något märkts. Magdalena Andersson har inte vilat på hanen och snabbt klivit in i rollen som en stark oppositionsledare.

Det har tveklöst gynnat Socialdemokraterna att regeringen och Ulf Kristersson redan har hamnat i den ena svekdebatten efter den andra. Statsministern har stämplats som svag och i avsaknad av handlingskraft. Förtroendesiffrorna är utifrån ett moderat perspektiv usla och det är kanske läge att i stället börja tala om "hundra förlorade dagar".

Å andra sidan: regeringen Löfven II tillträdde den 21 januari 2019, efter Januariöverenskommelsen och det betyder att det var fler än 100 förlorade dagar även för den efter valet 2018. Fast Sverige fungerade ju faktiskt även under hans expeditionsministär. Folk gick till jobbet och tågen rullade – åtminstone inte sämre än annars.

Statsvetaren Elin Naurin har hur som helst undersökt hur väl Socialdemokraterna uppfyllde sina löften från valrörelserna 1994 och 1998. Hon fann att politikerna var betydligt bättre på att uppfylla sina vallöften än vad väljarna i allmänhet tror. S-regeringarna höll, helt eller delvis, över 90 procent av sina löften. Även regeringen Reinfeldt I genomförde nästan samtliga sina vallöften. Ändå finns bland väljarna en utbredd och missvisande bild av svenska politiker som ständiga löftesbrytare. Varför? Enligt Elin Naurin beror det på att väljarna utgår mer från vad de tycker borde ha utlovats under valrörelsen och inte utifrån vad politikerna faktiskt gick till val på. Detta fenomen kallar hon för en löftesparadox. Den innebär att varje tillträdande regering har en uppförsbacke framför sig. Och för Ulf Kristersson är backen extra brant. Han har ju även hög inflation, höga räntor, chockhöjda energipriser och en annalkande lågkonjunktur att hantera. Och ett ryskt anfallskrig i Ukraina. Parallellt med ett svenskt Europarekord i dödsskjutningar i gängkriminalitetens spår. Samt Natoansökan och ordförandeskapet i EU och... Men att enbart hänvisa till externa faktorer duger inte. Hur kunde det bli en så trög start för regeringen?

Det är givetvis lättare att bilda regering om man har ett digert och gemensamt regeringsprogram färdigförhandlat före valdagen. Vilket allianspartierna hade 2006. Partiledarna hade samlats hemma hos centerledaren Maud Olofsson i Högfors hösten 2004, vid en badtunna som de visserligen aldrig satt i tillsammans. Men de var väl samkörda och sprutade ur sig propositioner under regerandets första dryga tre månader.

Denna gång kom det att kallas Tidöavtalet, överenskommelsen mellan M, KD, L och SD som ju inte fick några ministerposter. Ulf Kristersson var så stolt över avtalet att han senare påstod att han leder "en majoritetsregering". En sanning med modifikation.

Avtalet har hur som helst granskats, analyserats och kritiserats ner till minsta kommatecken. Människorättsorganisationen Civil Right Defenders hänvisar till att Sverige måste följa de internationella konventioner och skriver vidare: "om avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen."

Fast ingen vet i dag vad som blir verklighet. Avtalet torde vinna SM-guld i antal utredningsförslag per A4-sida. Dokumentet innehåller drygt 40 utredningar som ska tillsättas och den processen är förstås enormt tidskrävande. Direktiv ska formuleras och lämpliga utredare vaskas fram. Sedan tar det ett eller kanske två år innan ett slutbetänkande kan gå ut på remiss. Så ska lagrådet yttra sig. Kommer regeringen Kristersson göra som Stefan Löfven och den så kallade gymnasielagen; det vill säga ignorera en dundersågning från lagrådet och några av landets främsta jurister?

Återstår att se. Men lagrådet vill i alla fall upprätthålla de rättsstatliga principer som Civil Right Defenders slår vakt om.  

Hur kommer då Socialdemokraterna reagera på de hårda tag inom framför allt migrations- och kriminalpolitiken som är att vänta? Ett vanligt stalltips bland politiska kommentatorer är att Magdalena Andersson kommer lämna walkover i de frågorna. Partiet vill inte framstå som för slapphänt om de ska kunna locka tillbaka väljare från SD. Men lägger regeringen en miljard på brottsförebyggande arbete så kommer S enligt gängse oppositionslogik att lägga två.

Det finns ett bevingat ord inom politiken som lyder ungefär: "Det är bättre att den jäveln står inne i tältet och pissar ut, än att han står på utsidan och pissar in."

Citatet tillskrivs Lyndon Johnsons när han blev USA:s president efter mordet på John F Kennedy och undrade om han skulle behålla den besvärlige FBI-chefen J. Edgar Hoover eller ej. Hoover fick stanna i tältet.

Och Ulf Kristersson måste rimligen ha funderat i samma banor: det är bättre att ha Liberalerna med i regeringen än att ha dem utanför. Det finns åtminstone en liten möjlighet att partiet – som är djupt splittrat i synen på SD – kan hålla sams med de övriga Tidöpartierna under mandatperioden om man får sitta vid maktens grytor.

Till och med det tidigare regionrådet Anna Starbrink från Stockholm, som ägnade sig åt krypskytte mot Nyamko Sabuni och hennes mjuka linje mot SD, har befordrats till riksdagsledamot.

Bedömningen från statsrådsberedningen lyder alltså: partiledare Pehrson har ett betydligt enklare jobb att hålla ordning i riksdagsgruppen om Liberalerna ingår i regeringen. Säg den liberala ledamot som vill spräcka en regering där L ingår och gå till historien som en modern Ture Königsson; den folkpartiske riksdagsledamot som 1959 svek partilinjen och förverkligade Socialdemokraternas pensionssystem och därmed partiets grepp om makten.

Så till ministerlistan. Formellt är det statsministern som väljer ministrarna. Men i en koalitionsregering får respektive partiledare lägga sina egna bitar i regeringspusslet. Det ska oerhört mycket till innan en statsminister lägger sitt veto.

Liberalerna och Johan Persson valde blott 27-åriga Romina Pourmokhtari till klimat- och miljöminister. Otroligt snabbt marscherat av en politisk broiler med några kurser i statsvetenskap som akademisk merit.

Pourmokhtari hade i egenskap av ordförande för Liberal ungdom varit starkt kritisk mot moderpartiets vilja att förhandla med SD; den så kallade Sabuni-linjen. Möjligen tänkte även Pehrson på Lyndon Johnson och hans tält när han valde det unga stjärnskottet.

Liberalerna var dock inte tillräckligt förberedda för regeringsmedverkan. Varje parti med regeringsambitioner sätter samman vad som brukar kallas en "äntringsstyrka", alltså de politiskt tillsatta tjänstemän som ska invadera kanslihuset vid en valseger och få den nya politiken på plats så snabbt som möjligt. Men efter hundra dagar saknar Pourmokhtari fortfarande politiskt sakkunniga liberaler på sitt kontor. Det gör även den liberala jämställdhetsministern Paulina Brandberg.

Regeringen har nu 23 ministrar. Det hade Löfven också när han klev på i januari 2019. Men minst ett par av Kristerssons ministrar framstår som tämligen onödiga. Behövs verkligen en särskild minister för "civilt försvar"? Han heter Carl-Oskar Bohlin och är moderat. Det är ju annars uppgifter som en duglig försvarsminister borde kunna hantera och delegera.

Vidare har vi begåvats med en särskild "socialtjänstminister" i form av moderaten Camilla Waltersson Grönvall. Hur ska hon kunna hantera bristen på socionomer som är där skon klämmer? Deras arbetsgivare är kommunpolitiker. Nej, detta måste betecknas som en politisk PR-post.

Till Kristerssons försvar kan möjligen anföras att han åtminstone inte har någon särskild handelsminister. Landets onödigaste statsråd. Sedan 1995 är det nämligen EU-kommissionen som hanterar handelspolitiken och därmed borde handelspolitiken naturligtvis ligga hos EU-ministern. Men icke. Kristersson placerar handelsfrågorna hos biståndsminister Johan Forsell.

Vad det talats mindre om är att nuvarande regering troligen är den mest akademiskt meriterade i modern tid. Högre utbildning ger inte per automatik dugliga politiker, men det är absolut en fördel i en allt komplexare omvärld.

Statsministern är civilekonom och försvarsminister Pål Jonsson har disputerat i krigsvetenskap vid den ansedda brittiska högskolan Kings College i London. Jämställdhetsminister Paulina Brandberg har en bakgrund som åklagare, medan justitieminister Gunnar Strömmer har varit advokat och även grundat och drivit Centrum för Rättvisa, en icke vinstdrivande organisation som hjälper enskilda som har behandlats illa av staten. Utbildningsminister Mats Persson, som ansvarar för den högre utbildningen, är själv filosofie doktor i ekonomisk historia.

Finansmarknadsminister Niklas Wykman har en påbörjad forskarutbildning i nationalekonomi, hans chef finansminister Elisabeth Svantesson är ekonomi licentiat och har därmed snäppet högre utbildning än sina företrädare, doktoranderna Magdalena Andersson och Anders Borg.

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson är jur kand, precis som EU-minister Jessika Rosvall och migrationsminister Maria Malmer Stenegard. Civilminister Erik Slottner är pol mag. Kulturminister Parisa Liljestrand har en rektorsexamen. Socialminister Jakob Forssmed uppger att han har "studier motsvarande en fil.mag. i statsvetenskap".

Socialförsäkringsminister Anna Tenje har studerat statsvetenskap på magisternivå och skolminister Lotta Edholm har en fil kand i detta ämne. Utrikesminister Tobias Billström har en master i historia från Cambridge och biståndsminister Johan Forsell är civilekonom från Handels i Stockholm.

Kristersson verkar ha fått in gediget folk och därmed sluppit den typen av skandaler som Reinfeldt drabbades av under sin olycksaliga start 2006. Dessvärre för honom har det inte räckt för att ge hans ministär en aura av handlingskraft och viljestyrka.

Finansminister Elisabeth Svantesson presenterade regeringens viktigaste styrinstrument – budgeten – den 8 november, efter blott tre veckor i regeringsställning.

Här har vi ett systemfel i svensk politik: en nytillträdd regeringen har helt enkelt inte tillräckligt med tid för att låta sin agenda prägla budgeten, utan tvingas ärva mycket av företrädarens politik. Regelverket runt budgeten bromsar därmed en "rivstart" och regeringen tvingas vänta till vårbudgeten.

Pengar saknas inte. De svenska offentliga finanserna är i toppform, även om lobbyorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner som vanligt slår på  varningstrumman och kräver miljarder i statsbidrag. Den 10 januari rapporterade Riksgälden dessutom en glad nyhet. Statens budgetöverskott för 2022 blev 164 miljarder kronor. Riksgälden hade tippat 91 miljarder i en prognos. Detta öppnar också för Socialdemokraterna och Magdalena Andersson i nästa valrörelse. Då kan de använda sig av Olof Palmes ord från 1976; att de borgerliga partierna kom till "Det dukade bordet".

Och till skillnad mot 1976 är bordet faktiskt väldukat på riktigt år 2022. Varför hugger då inte finansministern in på godbitarna och delar ut till väljarna?

Den ena förklaringen finns ovan: tre veckor är inte tillräckligt för seriösa och omfattande nya budgetposter.

Den andra förklaringen är att Sverige lider av inflation som Riksbanken försöker bekämpa med kraftfulla räntehöjningar. Och om finanspolitiken blir för vidlyftig späs inflationen på ytterligare vilket leder till fler räntehöjningar i en spiral som snabbt kan bli obehaglig.

Naturligtvis insåg Svantesson att inflationssiffrorna före valdagen inte var förenliga med stora finansiella lättnader för hushållen. Ändå körde hon och Moderaterna vallöftet om att amorteringskravet skulle omedelbart pausas med en moderat finansminister. Straffet kom i SVT:s Agenda den 15 januari. Där tvingades Svantesson krypa till korset och erkänna:

"Om vi gör för många saker är det som att kasta pengar på en inflationsbrasa – pengarna brinner upp men inflationen kommer att fortsätta."

Och nej. Priset på diesel sänktes inte heller med 10 kronor där vid pumpen som Sverigedemokraterna lovade. Just den svekdebatten lämnade dock Svantesson med varm hand till Jimmie Åkesson.

Åter till det där hyperstressiga treveckorspasset i oktober/november.

Vore det inte bättre att ha riksdagsvalet i maj så att en nytillträdd regering kan budgetförhandla på Harpsund i augusti i stället? Jovisst. Fast Socialdemokraterna vill inte ha det så. De tror att val i maj leder till lägre valdeltagande, vilket väntas missgynna S mer än andra.

Det skulle gå smidigt. Såväl Magdalena Andersson och Finlands premiärminister Sanna Marin som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg trodde i maj på en hyfsat snabb ratifieringsrunda bland Natoländerna. Två länder hamnade sedan i sökljuset: Ungern och Turkiet. Men premiärminister Viktor Orbán meddelade före jul att Ungern godkänt Sveriges och Finlands Natoansökningar. Återstår så den oberäknelige Recep Tayyip Erdoğan och hans lika oberäkneliga parlament.

Det skulle gå smidigt tänkte nog Ulf Kristersson när han tillträdde. Hans regering var inte befläckad av socialdemokratiska "kurdvänliga" avtal med den tidigare politiska vilden i riksdagen, Amineh Kakabaveh. Och han satt inte regeringsställning när Sverige frös vapenexporten till Turkiet.

Strax före jul besökte utrikesminister Tobias Billström Ankara, för samtal med sin turkiske motpart Mevlüt Çavuşoğlu. Den svenska Högsta domstolen hade då just stoppat en av Turkiet begärd utvisning av journalisten Bülent Kenes. Billström anses ligga hyfsat bra till i den turkiska ledningen då han inte öppet kritiserat de turkiska bombningarna i norra Syrien. Men Turkiet är ingen seriös förhandlingspart utan uppträder snarare som en parodi på en mattförsäljare i basaren i Istanbul. Och Sverige kan förstås inte förhandla bort sitt rättssystem med politiskt oberoende domstolar.

Först hade Erdoğan en lista med 73 namn han ville ha utvisade från Sverige. Den har nu stigit till "närmare 130 terrorister", Finland inräknat, enligt Erdoğan.

Vad blir nästa notering från presidentpalatset i Ankara? Aftonbladets politiske krönikör Lena Mellin sammanfattar den känsla som sprider sig i det svenska folkdjupet:

"Ett gott råd till Kristersson och Billström är därför: Sluta fjäska för Turkiet. Den svenska Natoansökan kommer inte att ta avgörande steg mot fullbordan förrän under andra halvåret."

Och det kändes onekligen som en viss befrielse när Kristersson satte ner foten på Folk och Försvars konferens i Sälen: Turkiet vill ha "saker som vi inte kan och inte vill ge dem".

Sverige har dessutom en förhandlingsfördel med Nato, nämligen den finländska statsledningens ord på att Finland inte går med i Nato utan oss: "Sveriges sak är vår". Finland har ju något väldigt exklusivt att erbjuda Nato, nämligen 1.340 kilometers landgräns mot Ryssland.

Fiona Hill är tidigare toppchef vid USA:s nationella säkerhetsråd. I en intervju i DN säger hon att "Sverige inte ska gå längre" och att det krävs interventioner från andra Natoländer som Storbritannien. Så kanske dags att firma Kristersson & Billström boka biljetter till London i stället för Ankara för nästa resa. Eller?

En klassisk sång i väckelserörelsen lyder:

"Löftena kunna ej svika,
Nej, de stå evigt kvar:
Jesus med blodet beseglat
Allt, vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna,
Höjder och berg försvinna,
Men den som tror skall finna,
Löftena de står kvar."

Texten är skriven av Lewi Pethrus som 1964 bildade Kristen demokratisk samling, idag Kristdemokraterna. Och det är just partiets ledare Ebba Busch som har fått ta den tuffaste svekdebatten – den om elstödet till hushåll och företag.

Busch hade kunnat välja en lugnare statsrådspost – som biståndsminister exempelvis – i stället för närings- och energiminister och därmed sluppit trassla in sig i alla elstödssladdar.

Finansminister Elisabeth Svantesson ryckte ut och försökte lindra ilskan; företag gavs möjlighet att skjuta upp skattebetalningar från 12 februari till 12 september. Fast uppskjutna skatter är också skatter. De ska betalas så det blir en form av konstgjord andning.     

En annan gammal utsaga som har gjort sig påmind är att Ulf Kristersson kritiserade regeringen Andersson för att den inte skickade artillerisystemet Archer till Ukraina: "Jag tycker det är ynkligt och svagt, när Ukraina nu strider inte bara för sina egen frihet, utan för hela Europa", sa han. Men även i den nya regeringens militära stödpaket till Ukraina lyser Archer med sin frånvaro. Kristersson motiverar frånvaron med att Archer inte låg högst på Ukrainas önskelista.

Önskelista eller ej. Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba påpekade vid ett besök i Sverige i augusti att en leverans av Archer till Ukraina var en huvudprioritet. Förre försvarsministern Peter Hultqvist ilsknade därför till och tog till papperstigern: en KU-anmälan!

Så har vi det här med att de första 300 000 kronorna på ett Investeringssparkonto, ISK, ska bli skattefria under mandatperioden. Det står i Tidöavtalet. Men ISK får vänta, skattebefrielsen glömdes bort – eller hanns inte med - i budgeten och i stället blir det en skattehöjning! Ty skatten på ISK är kopplad till statslåneräntan och den är som bekant i en snabbt stigande trend.

Aktiespararnas vd Joacim Olsson blev förstås upprörd: "Från löfte om lägre skatt på ISK till den högsta skatten någonsin, det är tyvärr följden av att regeringen valt att vänta med den utlovade skattelättnaden", fräste han.

Vid årsskiftet tog Sverige som bekant över som ordförandeland i EU. Uppdraget skänker viss prestige om det hanteras väl och kanske en del möjligheter att påverka besluten i Bryssel i "svensk" riktning. Men i grunden är det ett otacksamt arbete som inte ger många pluspoäng hos hemmaopinionen. I synnerhet inte för en nytillträdd regering som har fullt upp med annat. Självklart kommer EU-ordförandeskapet att belasta regeringsarbetet. Dygnet har bara 24 timmar för både Kristersson och hans ministrar. Och otåligheten om icke infriade vallöften kommer att växa.

En regering behöver en berättelse; för den externa marknadsföringen och för att peka ut riktningen. Göran Persson pratade om att "den som är satt i skuld är icke fri" och sanerade statsfinanserna. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg berättade om "arbetslinjen" där jobbskatteavdragen var verktyget. Vad som var Stefan Löfvens berättelse är vagare. Han gjorde ett försök med nationell industripolitik men den storyn kraschlandade innan den hade hunnit lyfta och begravdes i flyktingkris, pandemi och gängskjutningar. Magdalena Andersson inledde en ansvarsfull berättelse i våras med Natoomsvängningen även om det inte räckte till en valseger.

Vad som ska bli Ulf Kristersson berättelse till omvärlden är ännu oklart. Fast han har anställt Johan Jakobsson som en av fyra statssekreterare. Jakobsson har ett förflutet som bland annat partisekreterare i Folkpartiet, en tjänst han tvingades lämna efter den så kallade dataintrångsskandalen 2006. Han är också en erfaren PR-konsult, en så kallad spinndoktor, och hans uppdrag är att ansvara för den "långsiktiga kommunikationen", alltså att formulera en berättelse för den nya regeringen och en lågoddsare är att den storyn lär spela på något med "trygghet".

Ja, statsministern har haft en jobbig start, det råder det ingen tvekan om. Det mesta hittills har handlat om brutna vallöften.  Men finns det ingen framgång som Ulf Kristersson kan visa upp efter hundra dagar i Sagerska palatset? Jo, faktiskt! Kravet på danstillstånd försvinner på krogen vilket justitieminister Gunnar Strömmer kallade en "efterlängtad frihetsreform."

Plus en sak till: det är 1.361 dagar kvar till nästa ordinarie riksdagsval.

Läs även: Så viktigt var inte valet 2022

Läs även: Den nya regeringen kommer inte få en centimeter gratis