Reinfeldts kvinnoproblem

Den bitterkalla lördagen den 28 januari 1995 bänkade sig Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann i en seminarielokal i Stockholm. Moderata ungdomsförbundet skulle analysera valförlusten året innan. Reinfeldt var ordförande, Schlingmann pressekreterare.

Efteråt skulle allt komma att handla om deras angrepp på Carl Bildts bunker. Innehållet glömdes bort. Däribland insikten om att kvinnorna är nyckeln till en långvarig borgerlig regering i Sverige.

Moderaterna är ett parti med tydlig könsröstning, säger valforskarna. Fler män än kvinnor röstar på partiet. Det var detta Fredrik Reinfeldt ville göra upp med.

Vi måste nå nya väljargrupper, särskilt kvinnor och unga, sa ungdomsförbundsordföranden där på seminariet, och slog något avundsjukt fast:

– Det finns en frejdigare ton bland socialdemokraterna.

Snart tretton år senare har Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann problem igen.

Sedan valet 2006 har regeringspartierna förlorat 1 200 väljare om dagen. Stödet är det lägsta på 13 år, enligt Synovates senaste väljarbarometer. Avståndet till vänsterblocket är uppe i 18,6 procentenheter.

Moderaterna läcker nu som ett såll. Partiet har tappat omkring fem procentenheter sedan succévalet. Fredrik Reinfeldt har Bo Lundgren-siffror.

Skandaler, osynlighet och en tyst motståndare är standardförklaringen till alliansens opinionskatastrof.

Men Fokus unika opinionsundersökning pekar på att det snarare handlar om hur människor uppfattar politiken. Synovate har på Fokus uppdrag ställt en längre serie frågor till 1 017 väljare om hur de uppfattar regeringens beslut.

Resultatet är slående. 43,8 procent känner sig missgynnade, 33,6 procent upplever sig gynnade. Tanken att regeringens politik leder till att flertalet får det sämre är också etablerad när de tillfrågade tittar på samhället i stort.

35,8 procent anser att deras släkt och vänner missgynnats, 27,9 procent menar att släkten och vännerna gynnats. De tillfrågade tror inte ens att deras grannar gynnas av regeringen. 24,6 procent känner att grannarna gynnas, men lika många upplever att grannarna missgynnas.

– Jag är faktiskt inte förvånad, säger partisekreteraren Per Schlingmann. Vår utmaning nu är att vinna ökat förtroende i välfärdsfrågor.

Fredrik Reinfeldts regering har gjort det som ingen annan borgerlig regering lyckats med i modern tid. De har regerat i högkonjunktur.

Under 2007 har kurvorna pekat uppåt, och pengarna rullat. Ändå upplever inte svenskarna att de gynnas av regeringen. Varken sänkningen av inkomstskatten eller den nya fastighetsskatten är givna väljarmagneter, visar Fokus undersökning.

Plånboksfrågorna dominerar när de tillfrågade på en öppen fråga motiverar varför de känner sig gynnade eller missgynnade. Få eller inga svarar sjukvård, skolor eller den så livligt diskuterade klimatfrågan.

De gynnade nämner i stället sänkningen av inkomstskatten, den nya fastighetsskatten och ökad sysselsättning.

De missgynnade nämner oftast den nya a-kassan, nya sjukförsäkringsregler och höjningen av bensinskatten.

Men de missgynnade tar också upp baksidorna av regeringens starka kort. Att inkomstskattesänkningen inte gäller pensionärer och att vissa villaägare får höjd skatt på huset. 8 procent fastighetsskatten som missgynnande.

– Det är ett pedagogiskt problem. Reformerna gynnar de välbeställda på kort sikt, och regeringen lyckas inte förklara att man tror att det kan starta processer som på lång sikt gynnar fler, säger valforskaren Henrik Oscarsson vid Göteborgs universitet.

Väljarna, menar han, önsketänkte. De trodde på Per Schlingmanns mjuka budskap, men upplevde att det innebär få förändringar av Sverige:

– I stället har regeringen gjort många förändringar. Allt som allt har de ju faktiskt genomfört ett större systemskifte än regeringen Bildt gjorde 1991.

Moderaterna svär sig fria och säger att de bara gör det de lovade inför valet. Visst, men det finns uppenbarligen ett stort glapp mellan hur folk uppfattade löftena och hur de nu upplever resultatet.

Klassdimensionen syns i Fokus undersökning. De som upplever sig gynnade är mellan 29 och 60 år, har hög inkomst, bor i villa eller bostadsrätt i större stad och är akademiker. De som upplever sig missgynnade är under 29 år eller över 60, tjänar dåligt, bor i lägenhet på landsbygden, är LO-medlemmar och har låg utbildning.

Men det finns en ännu tydligare och mer överraskande dimension. De som känner sig gynnade är män medan de som anser sig missgynnade är kvinnor. Kvinnorna tror inte på Fredrik Reinfeldt.
2007 var året då moderaterna arbetade aktivt för att locka kvinnliga väljare. Som statsminister har Fredrik Reinfeldt besökt kvinnor i den offentliga sektorn, som partiledare har han könskvoterat partiets valsedlar. Hans och Per Schlingmanns plan från ungdomsförbundet har sjösatts.

– Ja, vi jagar kvinnoröster. Vi vill representera hela Sverige, säger Schlingmann.

Men resultatet efter ett år är klent. Könsgapet är markant. Nästan hälften av landets kvinnor, 49 procent, anser sig missgynnade av regeringen. Bara 27,6 procent upplever sig gynnade. Bland männen är det tvärtom. 41,1 procent känner sig gynnade, 38,3 procent missgynnade.

– Det speglar i vilka grupper moderaterna har stöd, men också hur samhället ser ut i dag. Höginkomsttagare har hittills tjänat mest på skattesänkningarna, och män är oftare höginkomsttagare, säger Niclas Källebring, analytiker på Synovate.

Kvinnorna nämner oftare än män a-kassan och sjukförsäkringsvillkoren som motivering för sin syn på regeringens politik, vilket inte förvånar Ylva Thörn, ordförande i fackförbundet Kommunal, vars kvinnor Reinfeldt allra helst vill nå:

– Regeringen misskrediterar kvinnor i alla sammanhang. Men det här visar ju också att kvinnorna begriper vad som sker, att man inte kan lura folk.

Magdalena Andersson, ordförande för Moderatkvinnor, menar att könsgapet beror på kvinnors idealism.

– Jag tror att kvinnor gärna tar emot skattesänkningar för sig själva, men samtidigt kräver rättvisa i övriga samhället. En kvinnlig undersköterska har de facto fått en ekonomisk standardhöjning, men upplever att många inte fått det lika mycket bättre. Vi har inte lyckats berätta att vi satsar jättemycket på välfärden.

I valet 2006 hade moderaterna ett könsgap på åtta procent. Bland männen fick partiet 31 procent av rösterna, bland kvinnorna 23 procent.

I samma val bröts dock trenden att kvinnor och män röstar mer och mer olika. Till moderaternas fördel talar också att ett parti, enligt internationell forskning, inte får fler kvinnoröster bara för att man han en kvinnlig partiledare.

Men problemet som moderaternas ledarduo formulerade i ungdomsförbundet för tretton år sedan kvarstår. Per Schlingmann ser det som den viktigaste utmaningen inför valet 2010:

– Min analys är att könsgapet beror på bristande förtroende för oss i välfärdsfrågor. Därför är välfärden nästa område som vi måste stärka vårt förtroende på.

Sex väljare om livet med Fredrik Reinfeldt

Skatter och socialförsäkringar dominerar bilden av den krisdrabbade regeringen. Men hur resonerar väljarna på ett djupare plan? Utifrån sex statistiska typer i undersökningen har Fokus valt ut och porträtterat lika många väljare. De är människorna bakom missnöjets Sverige.

Erika Hedberg, 32, lärare, Härlanda

Efter två år som lärare på lågstadiet vet hon en sak. Det där med betyg är en läskig och svår fråga.

Erika Hedberg har i och för sig jobbat som lärare länge, och i barnomsorgen i övrigt. Men då var hon outbildad, eller obehörig som det heter. Nu har hon utbildning och lön på 19 000.

Man kan ju tänka sig att hennes liv i småhusområdet Härlanda i östra Göteborg skulle vara bättre med regeringen Reinfeldt. Hon är, enligt SCB:s definition, låginkomsttagare som åtminstone borde gynnats av inkomstskattereformen. Men hon säger att det varken gör till eller från.

– Jag vet inte vad det gett för mig i lägre skatter. Men jag vet ju hur mycket dyrare a-kassan är.

Vi snackade om det i lärarrummet en dag och då hade någon räknat och sagt att vi tjänade lite, lite. Och när man redan tjänar så lågt som vi gör innebär ju inte det någon skillnad.

Hemma har hon man och en treårig son. Hon säger att hon inte är så intresserad av politik. Hon säger att det känns jättehemskt att säga så när man är lärare.

Men det är klart, skolpolitiken har hon ju tänkt en del på, även om hon inte riktigt vet om Jan Björklund är rätt ute. Tidigare betyg, till exempel, det tar ju bort lusten och glädjen för eleverna, tänker hon sig.

– Å andra sidan, det måste man ju ge den nya regeringen, har skolan i alla fall blivit mer uppmärksammad. Det tycker jag är bra. Och kanske gynnar det mig.

Ali Hallal, 47, art director, Tumba

Det skulle kunna vara ett tecken på likgiltighet, det där att Ali Hallal säger att det inte spelar någon roll vem som kommer till makten i Sverige.

Den slutsatsen är fel. Man måste bara förstå hans ingång.

Ali Hallal kom till Sverige från Libanon 1986. Han var reklamare, och efter två år fick han praktik och jobb på en byrå i Trollhättan.

I privatlivet upplever han ingen större skillnad med den borgerliga regeringen, på jobbet saknar han en ordentlig satsning på praktikanter.

– Jag fick jobb i Sverige för jag lurade ett företag att ha mig som praktikant. Bättre än ändrad a-kassa är att hjälpa folk att få erfarenhet, att ge dem praktikjobb.

Han har haft egen firma i två år nu. Han jobbar mest med matproducenter. Formger allt från förpackningar till broschyrer. Hyr in sig i ett hus, och delar lokaler med Botkyrka kulturskola.

– Jag tycker inte att det har blivit fler jobb. Jag har bra med jobb, men jag vill kunna anställa någon och för det skulle jag behöva fler uppdrag.

Till Tumba och Stockholms södra förorter kom han för hustruns skull. Hon hade blivit misshandlad på sitt jobb med utvecklingsstörda. Och i Botkyrka var köerna för vård av hennes rygg mycket kortare.

De har fyra barn tillsammans. Snart är alla vuxna. Sverige är ett bra land för dem, tycker han.

– En sak har jag lärt mig om Sverige. Vi har normer här som består oavsett vem som tar makten. På det sättet finns det egentligen ingen höger eller vänster här, och det är bra.

Siri Persson, 71, pensionär, Vindeln

De gjorde en sprängning i hjärtat. Det blev inte så bra, men det går. Hon vet hur mycket hjärtat tål nu. Hon kan fortfarande dansa, 71 år gammal, Siri Persson.

Hon är änka, och jobbet i äldreomsorgen slutade hon ju för flera år sedan, fackklubben och fritidspolitiken likaså.

Hon vet hur det var förr. Sex syskon på klent utskifte i norrländska inlandet. De var jordbrukare, men läste Västerbottens Folkblad, sossetidningen.

– Hur många som var bondhustrur då har full pension i dag? Eller arbetarhust­rur? Det är ju inga. Det är bara de som jobbar som får skattesänkning. Inte vi som har slitit hund med att bygga upp välfärden. Det kan aldrig de här unga moderaterna förstå.

Hon har en liten lapp där hon skrivit upp hur hon missgynnas, punkt för punkt. Bensinskatten, som drabbar här där det inte finns någon kollektivtrafik.

Fastighetsskatten som blivit avgift, men dyrare för hennes villa.

Och utförsäljningen av statliga bolag. Ja, den kanske inte drabbar henne direkt, men hon gillar den inte.

Hon är ordförande i Vindelns Hjärt- och lungförening. Yngst. Hjärtat klarar definitivt en bugg. Regeringens politik anser hon vara hjärtlös.

– Jag tycker att pensionärerna glömts bort, att de fattiga får det sämre och de rika får det bättre. Att de sparkar på dem som redan ligger. Det är vad jag tycker.

Eva Calderon, 63, säljare, Coop Forum

Hon har väl jobbat i butik i hela livet. Utom några när hon stod på Volvo-bandet, som hon säger. Byggde bilar alltså.

Men annars har hon jobbat i butik jämt. Varit säljare som det heter, eller kassörska som folk säger. Därmed tillhör hon Handels-kollektivet och de riktigt lågt betalda i landet. Hon heter Eva Calderon.

– Jag kan väl inte säga att jag har gynnats av regeringen. Jag kan i alla fall inte komma på något som har gjort mitt liv bättre.

Hon bor i Björlanda, ett gammalt sommarstugeområde som blivit permanentat. Ute på landet åt havet till från Göteborg sett. Hon och man och tre katter. En vuxen son har de också.

När hon tänker på vad som hänt i Sverige det senaste året tänker hon mest på sina vänner. De som är arbetslösa eller sjukskrivna.

– Jag har till exempel en bekant som är arbetslös och har delad vårdnad om ett barn. Med den nya politiken måste ju den arbetslöse flytta till jobb, kanske långt bort. Då splittras ju familjen.

Det tycker tydligen kristdemokraterna är bra. Det lika hycklande som när regeringen säger att de är emot bidrag, men sen inrättar vårdnadsbidraget, ytterligare ett bidrag.

En annan sak har förresten hänt i Eva Calderons liv sedan landet fick ny regering. Hon har börjat prata om politik. Hon säger att hon tar för sig mer i såna diskussioner, bryr sig mer.

– Många trodde på det nya som Fredrik Reinfeldt kom med. Så i dag känner ju folk sig lurade.

Jan Nilsäter, 52, civilekonom, Umeå

Han läser tidningen vid frukostbordet i det avskalat inredda radhuset och tänker: Jag tillhör tydligen vinnarna.

Jan Nilsäter vann på den nya regeringen. Han slipper förmögenhetsskatten och han har fått sänkt inkomstskatt. Han jobbar ju, så för honom blir det bättre.

Det märkliga är att han inte vet hur mycket han tjänar på politiken. Jan Nilsäter jobbar på bank. Han är chef för avdelningen för företagskunder på Swedbank i Umeå. Han sitter och räknar hela dagarna. Men sin egen privatekonomi brukar han inte räkna på.

– När jag läser tidningarna så är jag ju uppenbarligen en vinnare. Men det är ju inte så att jag går omkring och tänker på hur många kronor jag tjänat på den nya politiken. Jag upplever snarare att mitt liv inte har ändrats så mycket.

Fastighetsskatten, till exempel, vet han inte om han tjänat på. Den nya avgiften är krånglig och han och hustrun har en sommarstuga också. Två barn har de också, sju och elva år gamla. Om deras skola blivit bättre anser han osäkert.

Men han har mer positiva känslor för regeringen nu än i valrörelsen.

– Då sa de vad de skulle göra, men man visste inte om man kunde lita på det. Nu har de gjort just det, nu har de en stabil politik som ger trygghet.

Han är norrlänning. Men pratar inte långsamt. Han snusar inte. Och han kan inte komma på just något som han har förlorat på.

– Nej, fan tobaksskatten har jag ju inga problem med. Jag har ju inga laster.

Johan Ehnström, 43, civilingenjör, Stocksund

Vad hinner egentligen hända på ett år? Eller ens ett och ett halvt? Kanske inte så mycket.

Johan Ehnström har i alla fall bytt jobb i Fredrik Reinfeldts Sverige. Han lämnade familjens fastighetsfirma och blev produktionschef på ett byggföretag. I högkonjunkturen får väl civilingenjören säga, att ja, det rullar på.

– Som egenföretagare tar man ju inte ut mer lön än vad man behöver. Som anställd vill man ha så mycket som möjligt. Produktionschefer som jag tjänar gissningsvis mellan 40 000 och 60 000. Så visst, jag gynnas kanske av den här regeringen.

Han bor i Stocksund i en imposant villa. Det är en av Stockholms norra förorter, och Johan Ehnström tjänar på förändringen av fastighetsskatten, på just det sätt som socialdemokraternas Pär Nuder brukar säga att folk som bor där gör. Den nya avgiften blir ungefär hälften av vad skatten var.

– Visst, men det är också nya regler om uppskov för reavinster. Jag hade lägenhet inne i stan förut och en del av den vinsten måste jag ju skatta för.

Han är glad att socialdemokraterna förlorade makten. Dels för demokratins skull, dels delar han de borgerliga värderingarna. Livet för honom, hustrun och de två barnen blir bättre.

Kritiken om att klyftorna ökar menar han är viktig. Men det är inte regeringen själv som styr den sociala ojämlikheten.

– Det avgörande är om det blir fler jobb eller inte. Högkonjunkturen tycks ha toppat och det tycks bero på en kollaps på bostadsmarknaden i USA. I globaliseringen styrs våra jobb av så många andra faktorer än vad regeringen gör.