Riskkapitalistens bästa vän

Utanför fönstret var det fortfarande beckmörkt. Linda Öhgren väckte Gösta strax före halv fem. Hans smärtor hade inte avtagit. Han haltade på väg till bilen. Linda tog plats bakom ratten. De rullade ut från bostadsområdet, ut ur Torsby, ut på riksväg 45 och omslöts av mörkret. Vid halv nio blev himlen grå och halv tio var de framme hos vårdspecialisten i Göteborg och slog sig ner i ett välfyllt väntrum. De behövde inte ge sig till tåls särskilt länge. Linda höll om sin livskamrat och berättade att han fortfarande gick dåligt. Chefsveterinären Gustaf Svensson, i vita byxor och blå tröja, iakttog den franska bulldoggen Gösta.

– Han har en hälta, en stelhet, sa Linda. Det är mer det än att han snubblar. Han är mer aktiv nu, än för tre veckor sedan.

Gustaf ville se Gösta promenera en stund i korridoren. Linda ställde sin hund på golvet. Gösta nosade längs väggarna. Chefsveterinären följde hans steg

– Mm, sa han, det är en liten rörelseavvikelse.

I mottagningsrummet halade Linda fram sin telefon och spelade upp en film som visade hur Gösta strövade runt i naturen i Torsby, bara någon dag tidigare. Inget haltande där.

– Jag tror det är en hälta som kommer och går, sa hon. Det var som värst när han var fem månader.

Nu var han ett halvår. Gustaf lyfte upp Gösta på undersökningsbordet. Sjukgymnasten Nina kände på hunden. Gustaf klämde på hans framben.

– Det känns som att han är öm i sin armbåge, sa Gustaf.

– Jag tänkte ett tag att det är för att han har växt, sa Linda.

Det blev tyst. Var Gösta för tjock? Gustaf klämde på armbågen.

– Han är ju enorm, sa Linda, och jag ringde min uppfödare. Men han är absolut inte tjock.

Gösta drog bort framtassen när Gustaf tryckte. Han reagerade lite på andra sidan också. Gustaf konstaterade att Gösta led av dubbelsidig armbågsömhet. Många olika saker kunde ligga bakom.

– Det kan vara lösa broskbitar i leden som gör ont.

– Jag är ganska insatt i armbågsskador, sa Linda. Min tik bröt armbågen på tre ställen.

– Det här handlar om att två ben möter ett tredje, sa Gustaf. Benen kan hamna i olika nivåer. Ibland lossar ett av dem. Under tiden man växer är det ojämnt, men det växer bort. Jag vet inte om vi ska göra en datortomografi. Just nu är han rätt bra. Men det är ingen tvekan om att det finns en ömhet. Det krävs absolut inget ingrepp.

– Mediciner mot ryggen har han slutat med, men jag var orolig för att det kunde vara en missbildad kota.

– Ni har ju kört ända hit, sa Gustaf.

– Man gör allt för sina djur, sa Linda. Men nu är han symtomfri, även om han haltar.

– Ta det lugnt, sa Gustaf. Kommer smärtan tillbaka kör vi en skiktröntgen, för jag kände att man fick ta i rätt mycket för att det skulle framkalla reaktioner hos honom. Det handlar inte om tydliga symtom, inga nerver som ligger i kläm.

Linda tyckte det var ett skönt besked.

– Man vill ju inte ha köpt en sjuk hund. Man vill veta att den inte har ett dolt fel. Han är en sällskapshund, han platsar inte som utställningshund, han är alldeles för stor för det.

– Jag skriver varför vi inte går vidare, sa Gustaf och visade Linda journalen. Det står tydligt här. Armbågsskadan går att hantera. Många hundar har problem med armbågarna. Man kan göra en datortomografi om man har tillräckligt med symtom, om man ser avvikelser som har klinisk betydelse.

Att sätta sin hund i bilen och på en dag köra sammanlagt dryg 60 mil, och komma hem med beskedet att testa Göstas hälta på promenader skulle kunna upplevas som snopet. Men Gustaf tyckte att Linda var förståndig: en del hundägare vill ha besked snabbt, veta prognosen, det är klokt.

– Det är okej att testa Gösta på promenader, sa Linda. Han gillar att gå. Nu vet jag att Göstas hälta inte är ett misstänkt neurologiskt problem. Det man är rädd för är dolda fel, då gäller inte försäkringen för hunden.

Sigge, en långhårig tax, stod på tur i väntrummet. Han hade ont i ryggen, misstänkt diskbråck, hade vilat i tre veckor, fått antiinflammatorisk medicin under två veckor, och återbesöket skulle ge svar på om han blivit bättre eller sämre, om han skulle få magnetröntgen eller rehab.

Sigge ylade i korridoren.

– Jag kom på en sak, upplyste hans matte, Elisabeth Ottosson. När han var sjuk förra gången hade hans kemiska kastration släppt. Samma sak nu, han är hyperaktiv, jag ska kastrera honom, han piper, ska ut hela tiden, bara drar, äter inget.

Gustaf klämde. Sigge ylade. Reflexer kollades. Ben ryckte till.

– Bra, sa Gustaf. Han är liten för sin storlek, har tunna muskler. Det finns en liten ömhet när jag trycker. Han sänker sig. Jag tror det är bra att träna upp hans rygg, så det inte kommer igen.

Gustaf vände sig till Sigges matte.

– Han bör får en effektiv träning. Låt honom gå mer i ojämn terräng. Han kan komma hit och gå vattenpass. Det stärker upp ryggen. Det är inte konstigt att man blir öm om man är otränad.

Sigge var glad, hoppade upp på Gustaf.

– Han är så kärleksfull, sa hans matte.

– Kolla ryggen en gång till innan du kastrerar honom, sa Gustaf.

Sigge fick en tid nästa vecka.

– Vad ska jag göra med honom hemma?

– Gå i lite ojämn terräng. Korta pass i tio minuter.

– Jag har en till som är hemma och är sjuk.

– Jag förstår det, men det bör göras. Ska vi sätta i gång nästa vecka? Jag har en tid på onsdag 19.30.

– Men då är det »Bonde söker fru« på tv, sa Elisabeth.

Gustaf sa ingenting och Elisabeth skrattade till och försäkrade att hon bara skojade. Gustaf bokade in Sigge i »vattentrasken«. En chans att träna på att ta ut stegen. Sträcka på sig. Sigge fick en rad tider. Elisabeth fick veta att hon kunde betala per gång, eller köpa ett fem-kort.

Hur länge brukade han få vara ute? Fem, tio minuter bara, så han får göra det han ska. Ganska lite tid för en hund, upplyste Gustaf. Hundar behöver röra sig för att stärka musklerna. Nu får vi komma i gång med den träningen här i stället. Sigge lufsade ut.

Gustaf Svensson förde in noteringarna i journalen. Ännu en vårdbehövande hund. Ännu en arbetsdag fylld av besökare som vill kolla sina husdjurs skavanker; betala för ett råd, en tablett, en spruta, ett rehab-pass, akutvård, odontologi, ortopedi, dermatologi, kardiologi, blodtryckssänkande behandling eller neurologi.

Gustaf Svensson började som veterinär för 18 år sedan. Han växte upp på en gård där hans pappa var bonde. Familjen hade höns, inhyrda hästar, får, ankor och katter. Djuren hade namn som Misse, Mimmi och Busen. Ibland tänker han på det, och på att husdjuren nu för tiden heter Sigge, Gösta och Wilma. Och på att andra namn som Duffy och Chanel nästan är lika vanliga, och på att kanske namnen vi ger husdjuren säger något om oss människor.

– När jag växte upp avlivade man ett djur om benet var brutet, säger Gustaf. Om det fanns en bra prognos kunde man göra en operation. Nu åker man från Torsby för en liten hälta, bara för att få det uppkollat.

Till stiftelseägda djursjukhuset Blå Stjärnan på Ringön i Göteborg, där Gustaf Svensson är chefsveterinär, kommer varje år 42 000 besök. Att husdjuren i Göteborgsregionen håller de 200 medarbetarna på Blå Stjärnan, Sveriges största djursjukhus, alltmer sysselsatta finns det olika sorters siffror på. En visar att man har fördubblat sin verksamhet de senaste sju åren.

Den låga tvåvåningsbyggnad man huserat i sedan 1967 har blivit för liten. Tidningarna har rapporterat att djursjukhuset för länge sedan sprängt sina vallar, måste byggas ut, renoveras. Men sådant är omöjligt att genomföra under drift. Flera år har Blå Stjärnan därför varit på jakt efter ny mark. I maj förra året kunde Göteborgs-Posten berätta att något var på gång. Med inspiration från en gammal silo längst ut på Älvudden planeras ett nytt stort djursjukhus, hopbyggt med ett 17 våningar högt punkthus. På färggranna skisser tornar det nya komplexet upp sig. En maffig bild. Visionär. Ett nytt landmärke i Norden största inlopp, en nutida signal från det som under industriepoken varit hamnkranarnas och lastbåtarnas nav i Sverige, exportekonomins hjärtpunkt. Ett djursjukhus. Moderna vanor innebär mer än nya hundnamn.

I en kandidatuppsats 2014 beskrev Karin Sjölin på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp hur djursjukvården i Sverige förändrats de senaste 25 åren. Ett enkelt skifte: sällskapsdjuren blir fler, lantbrukets djur färre. Ägare till sällskapsdjuren söker oftare vård till sina djur. Också antalet vårdinsatser per djur ökar. Mer än varannan svensk hund gör ett eller flera vårdbesök på ett år. Lever längre gör de också. Antalet hundar som blir tio år eller äldre ökade med 68 procent under den tioårsperiod som studien mätte. En bidragande orsak till hundarnas ökade ålder var att de oftare tas till veterinären, konstaterade Sjölin.

Den svenska veterinärverksamheten har traditionellt bestått av både statligt finansierade distriktsveterinärer och privatpraktiserande. Distriktsveterinärerna får anslag för att ägna sig åt lantbrukets djur, men sedan flera decennier tas även sällskapsdjur emot – eftersom de ökar i antal. De privatfinansierade veterinärerna har tyckt att de statsfinansierade djurvårdsspecialisterna kan hålla sig till lantbruksdjuren.

Länge bestod branschen framför allt av många små företag. År 2005 bedrevs 1 069 företag inom veterinärverksamhet, 750 var enskilda firmor och bara 27 hade mellan 20 och 200 anställda. Men 2011 hände något. Riskkapitalbolag hade noterat svenskarnas ökande lust att lägga alltmer pengar på djursjukvård. Revolutionen gick fort. Omkring 2010 fanns det inte ett enda riskkapitalbolag som investerade i eller drev djursjukvård. I december 2012 hade riskkapitalbolagen Anicura och Evidensia köpt upp omkring 65 procent av djursjukvårdsmarknaden.

Djursjukvården stöptes om till storindustri, och blev ett ämne på näringslivstidningarnas rosa sidor. Riskkapitalbolagens vårdbolag tjänade pengar. Dagens industri berättade den 24 november 2017 att husdjuren numera är riskkapitalets bästa vän. »Svensk djursjukvård går på export« löd en rubrik. »Kosttillskott för djur lockar finansprofiler« en annan. »En våldsam expansion pågår«, skrev Dagens Industri, och upplyste om att ett av de två stora svenska bolagen, Evidensia, hade fått en ny ägare. Denna hade, i sin tur, köpt det brittiska veterinärbolaget Independent Vetcare av ett annat riskkapitalbolag, och Sveriges största djursjukvårdskoncern heter numera Evidensia/IVC. Bolaget är till och med Europas största kedja. Sverigechefen Johan Wiklund förklarade miljardrullningen med att det var ett svar på attityd- och beteendeförändringen hos människor: »Vi ser i dag våra husdjur som en del av familjen. Vi lägger mycket pengar på foder och tillbehör och är beredda att betala för kvalificerad vård för ett djur som är sjukt.«

Djursjukvården är inte skattefinansierad. Går man till en veterinär utan försäkringar blir det dyrt. Men djurförsäkringar har funnits i Sverige sedan 1800-talet, och svenska djur är bland de mest försäkrade i världen. 80 procent av landets 784 000 hundar är försäkrade. I Danmark och Norge är bara drygt var fjärde hund det. Enligt Karin Sjölin påverkar sannolikt riskkapitalbolagen branschen på flera sätt. De senaste åren har försäkringsbolagens premiuminkomster från djurförsäkringar ökat med 67 procent. Försäkringsbolagen hävdar att kostnaderna ökat. Bland annat för att det utförs fler undersökningar på riskkapitalbolagens kliniker och djursjukhus än på andras. Fler undersökningar och dyrare vård leder till dyrare försäkringspremier. Det leder till att en växande andel djurägare inte har råd att försäkra sina djur. Det kan leda till djurvälfärdsproblem, skrev Sjölin.

En kandidatuppsats i nationalekonomi från Linköpings universitet, av Sandra Johansson och Stella Liljeström, bekräftade Sjölins slutsatser att premierna på djurförsäkringar ökat sedan riskkapitalisterna gjorde sitt intåg.

Aktörer som noterat en ökad vilja att se till att våra husdjur får vård för kroppsliga skavanker kommer snart att få upp ögonen för att var tredje hundägare kan tänka sig att ta hunden till psykolog. Det visade en enkät som presenterades av Västra Kennelklubben på hundutställningen My Dog på Svenska Mässan i början av januari 2018. »Min erfarenhet är att många hundägare upplever ett beteende som är naturligt för hunden som ett problem«, sa hundpsykologen Pia Myrseth, på Hundens hus i Högsbo, till Göteborgs-Posten.

Sådant kräver en hundpsykolog. Det är ingen skyddad titel, men för att bli det måste man vara hundtränare först, kunna prata med hundar som inte vill klippa klorna, eller som har problem med att möta andra hundar. Och kunna prata med ägarna, som inte alltid vet vilka beteenden som är naturliga för hundarna; som inte begriper att en tax som driver på och vill jaga i skogen är lycklig, och får utlopp för sina instinkter, trots att ägaren tycker att hundlivet just då mest är jobbigt. Det gäller också, förklarade psykologen på Svenska Mässan, att påminna ägare om att en hund inte kan vara ensam hemma en hel dag. Det är inte naturligt för en hund att vara ensam så länge, inte heller lagligt. Våra nya vanor kräver folkbildningsinsatser.

I ett mörklagt rum på Blå Stjärnan satt veterinären Kajsa Winbladh och tittade på röntgenbilder. En annan tax ska opereras. En liten. Röntgenbilden lyste upp på en datorskärm. Benet har växt fel. Kajsa och Gustaf Svensson diskuterade hur det kan rätas ut. Man måste kapa benet, såga av det och sätta det rakt – men var lägger man snittet? Kajsa Winbladh klippte i ett papper:

– Såhär kanske, skär mitt i coran  …

– Det jag tänkt, som verkar krångligt, är hur vinkeln på sågsnittet ska vara.

Svåra livskvalitetsräddande operationer i ett rum, rehab i ett annat: En labrador, som enligt hans matte är »till hälften en jaktlabb, till hälften en vanlig tjocklabbe«, tränade i vattenbadet bakom en dörr. Hunden traskade på ett rullband och vattnet fylls på. Träningen ska ge honom stabilitet. Som vattengympa för människor.

Intensivvårdsavdelningen är bemannad dygnet runt, den här dagen låg en katt med lunginflammation i syrgasbur. Andra djur satt i mottagningsrummen. En katt bars in till operation. Kastrering väntade. Andra katter väntade på ultraljud, man kollade magar och hjärtan. Cancersjuka schäfern Bonzo låg i en bur och tittade. Blå Stjärnan har en tandavdelning, tar emot sköldpaddor, gnagare och marsvin. Doften av djur blandas med doften av rengöringsmedel. En kille kom in med en råtta som hade gått ner i vikt. Råttan fick ultraljud. Råttor lever normalt i två, tre år.

– Man får diskutera kostnaderna från fall till fall, sa Gustaf Svensson, det finns en risk med narkos.

Ett protesfall uppenbarade sig i korridoren. Hunden, som hade vit päls och hette Apple, såg sorgsen ut när han kom gående i korridoren. Han hade en protes, ett konstgjort ben som ersättning för det som kanske klippts av i en hundfälla i Portugal. En veterinär visade upp honom för Gustaf Svensson.

Gustaf Svensson tycker att den sortens vård tangerar den etiska gränsen. Tillhör det ett djurs naturliga beteende, att röra sig på ett så märkligt sätt? Att djur får leva i rullstolar, hundar med förlamade bakdelar på vagnar, är det den normala livskvaliteten?

– Det finns ju större medicinska möjligheter nu, sa Gustaf Svensson. Jag har alltid haft synsättet att kan djuren inte leva sina naturliga liv är deras liv inte värda att leva. Men man kan också se saken annorlunda och tänka: Vad har jag för rätt att bestämma över det här djuret? Att det är fel att avvisa djur  … I Sverige går vi mot den här trenden. Men premierna blir dyrare ju mer vård man får. Det mesta går absolut att behandla, men på det viset blir det en klassfråga: Vilka har råd att låta sina djur överleva?

Blå Stjärnan är en stiftelse som startades av Försvarsmakten för 85 år sedan. Vinsten återinvesteras. En del av den går till djurägare som inte kan betala för vården.

Riskkapitalbolagens inträde i branschen har förändrat den.

– Det finns för- och nackdelar med det, tycker Gustaf Svensson. De får visa att de kan bidra med bra djursjukvård. Det finns tillväxtmöjligheter. Skillnaden mellan nu och förr är att människor ser sina hundar som familjemedlemmar och i allt högre grad vill göra så mycket som möjligt för djuren. Det går hand i hand med nya medicinska möjligheter och ställer nya etiska dilemman på sin spets.

– Samtidigt, säger han, har lantmänniskor blivit mindre knussliga. En bonde i dag går inte till veterinären med sin sjuka gris. Förr fick grisen vård, nu slaktas den; nu är det råttan som får vård, förr fick den råttgift. Det är en stor förändring som skett, och jag som alltid haft djur omkring mig vet inte riktigt vad det beror på. Handlar det om Maslows behovshierarki, eller om avsaknaden av mänskliga kontakter  …?

Den allmänna uppfattningen bland forskare är att hunden utvecklades från vargen. På något sätt tog människan hunden till sig, tämjde den och till slut var dess egenskaper så förändrade att den blev en ny art, skriver Elin Lundgren i kandidatuppsatsen »Bandet mellan människa och hund – Hundens anpassning och den bakomliggande fysiologin« (Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, 2015). En del forskare menar att hundar blev tama för omkring 14 000–15 000 år sedan, andra att hundar skilde ut sig från vargar för mer än 100 000 år sedan.

Clive Wynne, chef på hundforskningsinstitutionen vid Arizona state university, har studerat djurbeteenden och den evolutionära relationen mellan djur och människor. Han påpekar att det är lätt att se varför våra husdjur är benägna att älska oss: de blir omhändertagna, får mat och husrum. Men de är i viss mening parasiter, ger inte något särskilt tillbaka. Har djuren bara förblindat oss?

Wynne tror att det är sannolikt att djuren från början var vargar som samlades kring människors avskrädesgropar. De tamaste, som var villiga att komma närmre, fick mer mat. Till slut började människor känna sig mer bekväma med hundarna, och hundarna gillade att vara med oss. Hundarna var bra att ha med sig på jakten. De gav alltså ändå något tillbaka. Så mycket att vi tog in dem i våra hus. I Sibirien hittade man häromåret en kyrkogård där hundar begravts tillsammans med människor för 8000 år sedan. En stark affekt, har man antagit att det funnits.

Om hundar var jägarnas kompanjoner, blev katterna lantbrukarnas. Det lär finnas dna-bevis på att de första katterna tämjdes i länder runt östra Medelhavet för 10 000 år sedan, av folk som uppfann jordbruket. Katter var bra på att äta upp gnagarna som knaprade i sig av säden.

I takt med att djuren började umgås med människorna blev de mer sociala själva, och utvecklade kommunikativa talanger som behövdes för att umgås med andra katter och människor. Domesticeringen började antagligen bland djuren; de tamare djuren var bättre på att dra nytta av de resurser som fanns i närheten av de mänskliga boplatserna. Sedan började människor involveras. Selektivt odlade man fram de sötaste, och mest samarbetsvilliga djuren. Hundar och katter har stora ögon i förhållande till sina ansikten. Människor faller för sådant. Wynne påpekar att tama hundar är lika barn. De slickar, pussas, och kan inte överleva på egen hand. Människor älskar hjälplösa mjuka varelser.

Men kärleken vilar på djupare saker än så, skriver Elin Lundgren: ett sofistikerat kognitivt utbyte. Hunden kan i stor utsträckning känna igen mänskliga signaler och även förstå vad de betyder. Ett experiment som har använts vid flera studier för att bedöma en hunds kognitiva förmågor är en så kallad object choice task. Uppgiften går till så att man har gömt en godisbit i en av två eller flera behållare. En försöksledare har sedan använt icke-verbala signaler, som att peka nicka eller titta, för att ge en vink om var belöningen finns. Upprepade gånger har forskare visat att hundar förstår mänskliga signaler, och kan tolka handrörelser, huvudrörelser och ögonrörelser.

Hundar klarar i själva verket testet bättre än schimpanser och lika bra som ettåriga människobarn. Den kärleksrelation som uppstått mellan människor och hundar och katter bygger på vänlighet, respekt och samarbete, visar flera forskare. Det senare har ådagalagts i experiment som visat att hundar samarbetar med större vilja och bättre med människor som beter sig icke-aggressivt. Hundar söker ögonkontakt och vänlighet, och belönar människor som behandlar dem väl.

Till det psykologiska och intellektuella bandet kan läggas ett fysiskt. Hundar har en lugnande effekt på människor, som får sänkt blodtryck och en ökad nivå av hormonet oxytocin. Samma kroppsliga effekter uppenbarar sig också hos hunden. Oxytocin är en neuropeptid som spelar en viktig roll för anknytningen mellan individer. Oxytocin är ångestdämpande, smärtlindrande och har visat sig sänka blodtryck och kortisolnivåer.

En studie 2009 med 40 000 svenskar visade att husdjursägare i högre utsträckning led av mental ohälsa än de som inte hade djur. Men kanske visar den ohälsan bara att människors tillvaro med andra människor är miserabel, och att det bara är djuren som kan ge tröst och tillit.

I sin bok »Some we love, some we hate, some we eat: Why it’s so hard to think straight about animals«, skriver den amerikanske psykologen Hal Herzog att människans kärlek visserligen bara gäller en del djur, men att de känslorna är starka. Herzog noterar att tidningsartiklar som rapporterar om djurövergrepp väcker starkare känslomässiga reaktioner hos läsare än artiklar om människor som våldför sig på varandra.

I alla fall i vissa lägen värderar vi djur högre än människor, skriver Herzog. Men att vi knappast bryr oss om 24 hästar som dör på kapplöpningsbanorna, och än mindre om 9 miljarder broilerkycklingar som dör en ohygglig död, när sälar, cirkuselefanter, schimpanser och späckhuggare väcker vår medkänsla är besynnerligt. Lättare då att förstå vår relation till hundar och katter, den tycks på alla sätt vara knuten till den djupa relation som Elin Lundgren skriver om.

En forskare ställde försöksdeltagare inför ett moraliskt dilemma: 573 personer ombads redogöra för vad de skulle göra om en hund och en människa samtidigt kastade sig ut framför en buss. Resultatet visade att skiljelinjen inte gick mellan djur och människa, utan det handlar om vilken relation man hade till djuret eller människan. I en annan studie fick folk läsa påhittade nyheter om ett offer som attackerats med ett basebollträ av en okänd gärningsman, och lämnats medvetslös med brutna ben och andra skador. Deltagarna fick läsa samma historia, där offren var antingen en 1-årig bäbis, en 30-årig vuxen, en valp eller en 6-årig hund. Valpens utsatthet upprörde flest. Den 30-årige mannen fick minst medkänsla.

De vi knyter an till, i synnerhet små varelser – oavsett om de är hundar, katter eller människor – tycks vara allra viktigast för oss.

Gustaf Svensson tittar ut genom sitt fönster; ut över den grå Göteborgshimlen, industribyggnaderna, köpcentret och vägarna utanför.

– Kanske har det med människornas ensamhet att göra, säger han.

En månad har gått sedan Linda Öhgren tog bulldoggen Gösta till veterinären: Hur mår han i dag?

– Han är helt återställd och haltar ingenting. Men det är som veterinären säger, hältan kan komma tillbaka när som helst.