Därför längtar S tillbaka till en stark statsmakt

Staten och Socialdemokraterna har en stark, ibland sårig, mer än sekellång, nära relation. Partiet har gått från att se staten som ett överhetens förtrycksinstrument, över statsmakten som möjliggörare och befriare, till ett gradvist växande tvivel från det tidiga åttiotalet, ungefär. Men är en ny omvärdering på gång? En återgång till glansdagarnas positiva syn på statlig styrning?  

Ett exempel är kraven på en bankskatt. “Medan vanligt folk går på knäna gör storbankerna rekordvinster på det tuffa ekonomiska läget”, har förre finansministern Mikael Damberg argumenterat. Ett annat är de kritiska rösterna mot välfärdsvinster. Och de integrationspolitiska förslagen framlagda av riksdagsledamoten Lawen Redars arbetsgrupp i somras pekar åt samma håll. Nyporna är hårda med nationell folkräkning, strategisk rivning av problematiska bostadsområden, inkomst- och utbildningströsklar för vilka som får bo var samt ekonomiska sanktioner mot kommuner som inte får bukt med utsattheten. Till Dagens Nyheter sa Redar att “politiken måste ta tillbaka kontrollen” och så pekade hon på ett föredöme: “Linköpingspolitikerna som stängde Skäggetorpsskolan och spred ut eleverna över stan, så att de fick klasskompisar med svenska som modersmål.” Läsarna fick veta att Redar älskar Per-Albin Hanssons folkhemstal från 1928, om ett samhälle som varken känner ”kelgrisar eller styvbarn” och där ”den starke icke trycker ner och plundrar den svage”. ”Vi ska hem. Till vårt folkhem”, sa Redar och Payam Moula, sekreterare i S-arbetsgruppen, stämde in i kören på X: ”Detta är Per Albin. Detta är Erlander.” Undertexten var inte svår att uppfatta. Socialdemokraterna ska bort från individualismen och marknadsliberalismen och andra urgröpningar av partiets ideologi efter den så kallade guldåldern - de cirka fyra decennier då S styrde i ett internationellt beundrat lyckorike, präglat av tillväxt, utjämnade livsvillkor och framtidstro. 

Redan jämfört med den senaste valrörelsen 2022 är det som att Socialdemokraterna börjat tala mer sturskt om interventioner, statlig styrning och värdet av höga skatter. Inför valet hade Magdalena Andersson enbart “förändrade 3:12-regler” som svar i en partiledarutfrågning om hur hennes syn på skatter skilde sig från de borgerligas. Men nu klingar alltså mer statligt ljud i skällan. Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör på Sydöstran (S) delar bilden: 

– Vänsterpartiet har legat på hårt hela tiden med krav på mer regleringar, och det har funnits en sådan underström också inom S, men den har inte riktigt kommit till skott. Fast det var nära under Håkan Juholt, när han förkunnade att “vi har avreglerat, nu ska vi påreglera”. Då jublade alla, säger Ljunggren som konstaterar att staten nu har kommit tillbaka brett över det politiska fältet. 

– Ta angiverilagen, att offentliganställda ska skvallra om illegala invandrare. Och åldersgräns på sociala medier, gigantiska statliga industrisatsningar på exempelvis kärnkraft. Vi såg inte att det skulle komma från en regering med en massa gamla MUF-are … 

Håkan Juholt var Socialdemokraternas partiledare under blott tio månader 2011 och 2012. Företrädd av Göran Persson och Mona Sahlin, efterträdd av Stefan Löfven. Alla dessa var vid sina tillträden tydliga förespråkare för valfrihet och vinstintresse i välfärden, utan skarpa skiljelinjer mot de borgerliga. 

Just år 2012 utkom författaren och ekonomen Carl Hamilton med boken S-koden: den socialdemokratiska utmaningen. Han tecknar bilden av ett parti stukat av sjuttiotalets stagflation och fondstrider, av åttio- och nittiotalens ideologiska motvindar, av att avregleringar, antikollektivism och kritik av en övertung välfärdsstat hade hamnat högst på agendan. Ett av Hamiltons exempel på en strykrädd socialdemokrati hämtar han från valrörelsen 2010 då S accepterade alliansens tre första jobbskatteavdrag, och bara lamt sprattlade emot det fjärde. Klent motstånd bjöds också mot utförsäljningar av statliga företag.  

Året före, 2011, hade LO-ekonomen Dan Andersson skrivit en bekymrad långessä i samma anda: “Socialdemokratin och staten”. Andersson menade att statens försvagning skett i fyra riktningar. Genom överlämnandet av makt uppåt mot EU; åt sidan mot marknaden; nedåt mot kommunerna och inåt genom en självpåtagen begränsande roll. Alliansen, fortsatte han, bejakar att staten backar tillbaka och sänker skatterna, i tron att mer av människors problem kan lösas via marknader. Medan “socialdemokraters tradition är att ställa sig två frågor: vilka kapaciteter (förmågor) behöver individen för att hantera sitt liv? Om trots likartade möjligheter skillnader i utfall blir stort, hur stora skillnader skall då accepteras?” Resonemanget fortsätter: “Att tro att individerna blir fria och får större handlingsmöjligheter bara för att staten backar undan, är därför en mycket snäv syn på vad möjligheter och frihet är.” Andersson önskar en pånyttfödd socialdemokrati som “förstår att genom staten öka människors kapaciteter”. 

Även Carl Hamilton hamnar i hur staten, rätt rattad, kan lyfta individen, i stället för att hämma henne. Han tar sin utgångspunkt i den rådande inställningen bland 1920-talets nationalekonomer, att arbetslöshet sågs som ett individuellt problem, vilket skulle lösas genom att den arbetssökande sänkte sina löneanspråk tills dess utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden kom i balans. Om samhället över huvud taget skulle ge arbetslösa stöd, måste det ske till så torftiga villkor att löneanpassningen nedåt inte försvårades. Men från och med 1930 års partimotion, skriver Hamilton, hade socialdemokratin en egen syn på hur arbetslösheten skulle tacklas. Den teoretiskt bevandrade blivande finansministern Ernst Wigforss förde ett tvåfrontskrig. “Åt vänster mot kommunisterna, som förberedde sig på att ge kapitalismen den avgörande dödsstöten. Åt höger mot de borgerliga partierna och konservativa ekonomiprofessorer, som hävdade att Socialdemokraternas tal om stimulanspolitik genom underskottsfinansiering skulle föra landet till ruinens brant.” 

Inspirationen kom till en del från brittiska fackföreningsekonomer. Här fanns också Marx teori om underkonsum som resonanslåda, men de nya idéerna var främst ett resultat av inhemsk debatt och forskning. (Nationalekonomen John Maynard Keynes klassiker The General Theory of Employment, Interest and Money - i vilken bland annat efterfrågestimulans under lågkonjunktur förespråkas - utkom först 1936.) 

Den nytillträdda S-regeringen fick 1933, efter förhandlingar med Bondeförbundet i ett förlopp känt som ”kohandeln”, ett slags keynesiansk konjunkturpolitik. Den nu expansiva arbetslöshetspolitiken innebar att staten kunde ta upp lån för att finansiera avtalsenliga löner vid beredskapsarbeten. I utbyte fick bönderna  igenom ett omfattande stödprogram till jordbruket, med skyddstullar, prisstöd och andra regleringar. Detta var det sakpolitiska innehållet; men det bars alltså upp av ny teori, skriver Hamilton. Undersysselsättningen ansågs bero på underkonsumtion och underinvestering. Generella lönesänkningar riskerade förvärra problemen, liksom åtstramade räntehöjningar. “Problemet kräver aktiv ekonomisk politik. Socialdemokratin hade funnit sin tankejuvel: Det gällde att samtidigt mobilisera medborgarna som konsumenter och som produktionsresurs.” 

Några år tidigare hade Per Albin Hansson brutit med klasskampsretoriken och formulerat idealet om folkhemmet (termen hade myntats av den konservative statsvetaren Rudolf Kjellén.) Hamilton sammanfattar: “Gemenskapstanken är grundstenen och politiken leder. Efter sex års vandring i den politiska öknen hade socialdemokratin funnit sin egenart.” 

När Socialdemokraterna grundades 1889 pekade marxistisk teori ut staten som ett förtryckarinstrument i tjänst hos överheten. Men SAP var för den skull inte entydigt revolutionärt inriktat, långt därifrån. Historikern Lars Ilshammar beskriver spretigheten i antologin Socialdemokraternas idéer: “Socialdemokraterna är inget typiskt idéparti, varken då eller senare. Snarare representerar denna unga rörelse en bred brokig och ofta bråkig koalition.” 

Den programmatiska bottenplattan är förvisso ortodox marxism. “Men över den finns flera mjukare sedimentlager av frihetlig socialism, anarkism, liberal humanism à la franska revolutionen, utvecklingsdeterminism, socialdarwinism och inte minst radikal kristendom. Kan en människa vara både kristen och socialist? Så lyder en vanlig frågeställning vid den här tiden.” Ilshammar lyfter också fram att “bakom den uttalade internationalismen lurkar blågul patriotism och svällande nationella känslor.” Ofta förnekade men ändå tydligt närvarande.” 

Han skriver vidare att Socialdemokraterna i likhet med andra folkrörelser utgör ett slags motoffentlighet.  “Arbetarkommunen är en spegelbild av den borgerliga kommunen”, heter det bland annat. “Och i studiecirkeln övar man sig flitigt i kommunal kunskap och räkning, språk, nationalekonomi och uppsatsskrivande. Så blir tidens unga folkrörelser till medborgarskola.” Människor skolas in i politikens ritualer, språk och kultur långt innan Sverige blir en fullvärdig demokrati. “Begrepp som föredragningslista, propositionsordning och reservation har blivit en del av vårt arvegods från artonhundratalets sprängfyllda tomrum.” Här skönjs en förklaring till att våldet var snudd på obefintligt, under det demokratiska genombrottet i Sverige. Arbetarledare som Hjalmar Branting var antirevolutionära. Vidare hade ju marxismen problem med en motspänstig verklighet. Arbetarnas välstånd steg, generellt i Europa; utsugningsteorin sprack alltså. Och från cirka 1870 krympte fattig-Sverige avståndet till andra ekonomier. Allmän och lika rösträtt samt åtta timmars arbetsdag var huvudkraven. Det förra kom stegvis från 1907, det andra klubbades igenom 1919. Reform, inte revolution, gällde. Även beroende på att det etablerade samhället avstod från hård konfrontation. Till exempel var det ju högerledaren Arvid Lindman som lotsade fram rösträtten, väl medveten om starka klasskonflikter skulle kunna kratta manegen för en revolution. 

– Arbetarrörelsen kunde relativt konfliktfritt ta över ämbetsmannastaten och göra den till socialstat, säger Stig-Björn Ljunggren. 

År 1917 blev det partisprängning. Kommunisterna bildade eget. Det betydde inte att all revolutionär retorik nu städades bort inom S. I 1920 års partiprogram stod att “klasskampen skall icke upphöra förrän den kapitalistiska utsugningen upphävts”. Men när Branting bildade Sveriges första rena S-regering samma år underminerade han retoriken genom att i direktiven till socialiseringsutredningen skriva in att ett förstatligande av produktionsmedlen inte var aktuellt. 

Under sitt dödsår 1926 gav den unge tidningsredaktören Nils Karleby – en viktig inspiratör till Wigforss – ut skriften Socialismen inför verkligheten. Han vände sig mot den marxistiska tron på en ödesbunden utveckling, och mot socialiseringskrav. I stället efterlyste han en ”arbetarklassens nationalekonomi”, innebärandes bland annat folkets "delaktighet i de sakliga produktionsfaktorerna", "vidgning av offentlig verksamhet", skapandet av en "offentlig kapitalbildning", en utbyggd "socialpolitik till arbetarklassens lyftning", samt en utbildningspolitik och som lyfte de lägre klasserna för att “därvid åvägabringa ekonomisk likställighet". 

Det har kommit att kallas ”funktionssocialism” och beskrivs i 1990 års partiprogram som den ”socialdemokratiska vägen, att förändra bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning snarare än det formella ägandet av produktionsmedlen, och låta denna bestämmanderätt utövas på många olika vägar, är därför inte bara en enklare utan framförallt mer ändamålsenlig metod att skapa det folkliga inflytandet över produktionsordningen.” 

– Fackföreningarna har aldrig varit intresserade av att ha staten som motpart, säger Stig-Björn Ljunggren om icke-intresset för en storskalig socialisering. Och man har heller inte velat att staten ska reglera arbetsmarknaden. 

Här anmäler sig nu ett ord laddat med vissa nyanser av brunt: korporatism. Statsvetaren och senare högerledaren Gunnar Heckscher plockade upp det. Han skrev 1946 att under 1900-talet en ny ”social människotyp, mindre individualistisk och mer inställd på samverkan med andra individer och med samhället” hade vuxit fram. Heckscher likställde inte Sverige med diktaturer som Mussolinis Italien – där ju såväl klassmotsättningar som individualistiska/rättighetsbaserade perspektiv skulle lösas upp genom just korporatism – men termens association till en dominant stat har fått fäste i svensk kontext. Statsvetaren Bo Rothstein skrev exempelvis boken Den korporativa staten (1992), i vilken intresseorganisationernas starka närvaro i offentligheten och lagstiftningsprocesserna lyfts fram. 

Ett potentiellt demokratiskt problem lurar här, nämligen omständigheten att vissa medborgare - låt oss säga LO-arbetare – blir dubbelt representerade jämfört med andra – låt oss säga hemmafruar. Detta genom att den förra gruppen inte bara företräds i riksdagen genom det parti de röstar på utan även genom sina organisationer representeras i styrelser, utredningar med mera. Fast det korporativa elementet kan ses även i ljusare dager. Troligen har ju exempelvis Saltsjöbadsandan tjänat Sverige väl. Det var i Saltsjöbaden 1938 som LO och SAF skrev under på modellen att arbetsmarknadens parter ska sluta avtal utan inblandning av politiken. Hög grad av samarbete och samhällsansvar och låg grad av konflikt har sedan dess kännetecknat arbetsmarknaden. 

Stig-Björn Ljunggren framkastar tanken att den korporativa staten verkar genom ett slags kooptering där en potentiellt besvärlig opposition neutraliseras genom att företrädare för denna ges plats i beslutsprocessen, eller får offentligt stöd i olika former. 

– Alla organiserade samhällskrafter görs delaktiga i statens styrelse. Man kan nämna de gamla länsarbetsnämnderna som bestämde över AMS-politik och arbetskraftsinvandring. Det blir som korruption nästan, inte genom pengar men mentalt, i och med att alla blir delägare i staten.  

Den svenska staten agerar således efter familjen Wallenbergs devis: verka men inte synas. Vi kan exemplifiera med begreppet Harpsundsdemokratin. På femtio- och sextiotalen sammanstrålade representanter för regeringen, fackförbunden, bankerna och storföretagen på Harpsund.  Förelöparen var den så kallade Torsdagsklubben. Redan 1948 hade ekonomiske samordningsministern Per Edvin Sköld skapat denna informella mötesplats för att främja relationerna mellan regeringen och näringslivet. Företrädare för industri, lantbruk, grossister, småföretag och fack möttes varannan vecka för att diskutera export- och produktionsfrågor. 

– När Wallenbergarna ville ha ett nordiskt flygbolag var det bara att prata med statsministern, och snart var SAS bildat, säger Ljunggren. 

Staten och kapitalet satt alltså mer eller mindre i samma båt inte bara i visan, utan på riktigt. Socialminister Gustav Möllers kom under trettio- och fyrtiotalen med socialpolitiska reformer som utbyggd folkpension, arbetslöshetsförsäkring, barnbidrag, bostadsbidrag, inrättande av AMS, satsningar på förebyggande hälso- och socialvård. Men det handlade om “grundskydd”; alltså att lägga ett välfärdsgolv, inte om att säkra inkomsterna vid akut eller kronisk arbetsförmåga. Sverige närmade sig rekordårens epok som toppade 1974 när Världsbanken utsåg landet till världens rikaste med en BNP på 29 500 kronor per invånare. 

Den här långa och tämligen friktionsfria marschen ut ur fattig-Sverige uppfattades av somliga som lite trist. En tanke om “ideologiernas död” kom tidigt i svang. Statsvetaren Herbert Tingsten – från 1946 central samhällsröst som chefredaktör för Dagens Nyheter - var inne på det spåret redan 1941, i en inflytelserik studie betitlad Den svenska socialdemokratiens idéutveckling. Tingstens, vid den tiden själv socialdemokrat, omdöme om partiet: Det var ett tomt skal. Den enda ideologi som fanns kvar, sedan man blivit statsbärande och gjort sig kvitt det mesta av marxismen, var makten för dess egen skull.  Politiken var cirkulär och syftade till att samla en majoritet i riksdagen för reformer vars mål var att samla en ny majoritet i nästa val. Partiet saknade idéer och höll sig med gamla socialistiska slagord, tömda på konkretion, mest i liturgiskt syfte. 

Men redan i 1948 års valrörelse blåste det upp till ideologisk strid. Socialdemokraterna anklagades för att vilja införa planhushållning. Inte genom regelrätt socialisering men genom klåfingrig näringspolitik. Vilken oppositionen fruktade kunde undergräva demokratin. Den interventionistiska krisbekämpning under trettiotalet utgjorde en idémässig inspiration för S. Det gjorde även den till synes lyckade regleringsekonomin under kriget med priskontroller, regleringar, ransoneringar et cetera. Utredningar tillsattes med långtgående direktiv, bland annat om socialisering av försäkringsväsendet och inrättande av branschvisa samarbetsorgan i vilka staten skulle vara representerad. Förslag formulerades om en statlig affärsbank, kreditgarantier för exporten, statlig samordning av utrikeshandeln. Gunnar Myrdal talade om arbetarrörelsens skördetid. Samme Myrdal, för övrigt, som tillsammans med sin hustru Alva Myrdal hade förespråkat en starkt interventionistisk familjepolitik i boken Kris i befolkningsfrågan från 1934.  En grundtanke där var att den sjunkande nativiteten måste stöttas genom ambitiös reformpolitik: fri sjukvård, gratis skollunch, barnbidrag, stöd till bostadsbyggande och bostadskonsumtion med mera. En annan att det patriarkala familjesystemet (yrkesarbetande far, hemmaarbetande mor) måste revideras. Barnen skulle tidigt in i förskola, båda föräldrarna skulle jobba, familjernas konsumtion skulle styras.  Under ”guldåldern” blev det en hel del aktiv politik av detta, men vad gäller konsumtionsstyrning segrade Möllers kontantlinje. Han tyckte det var förnedrande om hjälpbehövande inte själva fick göra sina konsumtionsval. 

PHM har det kallats: borgerlighetens planhushållningsmotstånd. Oppositionen mobiliserade häftigt - inte minst Tingsten, nu folkpartist  – med två huvudargument: Ekonomins effektivitet skulle försämras, och friheten var nu hotad. Och marknadsvännerna vann. Ett nytt samförstånd etablerades. Borgerligheten skulle i 25 år leva i trygg förvissning om att det som stod i socialdemokratiska partiprogram och det som sedan blev politik var två skilda saker. 

Fast helt konfliktfria var inte rekordåren. Pensionsstriden i slutet av femtiotalet sticker ut. Statlig tilläggspension eller frivillig tilläggspension? Efter rådgivande folkomröstning, extra val och en dramatisk riksdagsomröstning – där en folkpartistisk “avfälling” avgjorde till Socialdemokraternas förmån – infördes ATP-systemet år 1960. Innan dess hade statsminister Tage Erlander skrivit i sin dagbok att han fruktade en ideologisk kris när trygghetssystemen, utbildningen och vården väl blivit uppbyggda. Räddningen kom dock genom visionen om det starka samhället. I 1956 års remissdebatt talade Erlander om “de stigande förväntningarnas missnöje”. Han sa att när man är van vid stabil och hygglig inkomst, “då inriktar man sin efterfrågan på ting som innebär längre arrangemang både för den enskilde och för samhället.” 

Politiken – som länge handlat om att ta bort privilegier, lindra nöd och stabilisera konjunkturen – kunde enligt denna formel ges en betydligt mer central roll. Kapitalbildning skulle i högre grad ske inom den politiska sfären. Arbetslöshetspolitiken skulle inte bara handla om försörjning för den enskilde, och efterfrågestimulans. Den skulle också utbilda, omskola och flytta människor. En selektiv näringspolitik formulerades. Stora investeringsprogram på bostadsbeståndet planerades genom miljonprogrammet. Den solidariska lönepolitiken skulle slå ut gammal olönsam industri och överföra arbetskraften till mer livskraftiga företag. Barnomsorgen skulle byggas ut så att kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Enhetsskolan infördes. Den här politiken mognande först på sextiotalet. Men den ideologiska grunden lades alltså under det föregående decenniet. 

Exempelvis var ATP det stora genombrottet för inkomstbortfallsprincipen. Den blev väljarbingo för Socialdemokraterna, som börjat göra allt sämre val och hade Bondeförbundet att tacka för att man kunde sitta kvar i regeringsställning. Genom denna statligt administrerade inkomstbortfallsprincip lyckades Socialdemokraterna även knyta allt större delar av medelklassen till sig. Den möllerska grundtryggheten var ju inte nog för att säkra denna växande samhällsgrupps standard vid arbetsoförmögenhet. 

Borgerligheten – som under femtiotalet kaxigt talat om socialismens solnedgång – suckade tungt och gjorde snart inkomstbortfallsprincipen också till sin. En dramatisk statlig/kommunal expansion tog fart. De offentliga utgifterna, som låg på 20 procents BNP-andel i slutet av fyrtiotalet, nådde över 65 procent 40 år senare. För att därefter sjunka och hamna runt dagens 50 procent. Ett vittnesbörd i siffror om att guldåldern nådde vägs ände. 

 Det var under sjuttiotalet som ekonomin började hacka, med extrema kostnadsökningar inom industrin, drivna av bland annat oljekris och lönerörelser som gått över styr, med nominella lönehöjningar på så mycket som 15 procent. Sverige drabbades av stagflation: hög arbetslöshet kombinerat med hög inflation. Parallellt växte det fram en kritik mot långa köer, byråkratisk fyrkantighet och brist på medmänsklighet i den kraftigt expanderande offentliga sektorns välfärdstjänster. Marginalskatterna var orimligt höga, de kunde i praktiken överstiga 100 procent, vilket framkom i den så kallade Pomperipossadebatten som initierats av Astrid Lindgren i en artikel i Expressen. I riksdagen sa finansminister Gunnar Sträng att ”berätta sagor kan fru Lindgren, men räkna kan hon inte.”. Astrid Lindgren gav svar på tal i TV: ”Att berätta sagor har Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig. Det vore bättre om vi bytte jobb.” 

Och så kom det tredje steget: löntagarfonderna. Den politiska demokratin var det första. Den sociala demokratin (välfärdsstaten) var det andra. Nu skulle även den ekonomiska demokratin förverkligas. Socialdemokraternas partiledning under Olof Palme ville egentligen inte alls detta. Visst kunde man – i samma anda funderade även Folkpartiet – tänka sig en offentligkontrollerad kapitalbildning byggd på de “övervinster” som uppstod genom att högproduktiva arbetare i den solidariska lönepolitikens och strukturomvandlingens namn höll nere sina lönekrav. Men i debattens centrum hamnade en skiss av LO-ekonomen Ruldof Meidner, enligt vilken övervinsterna skulle hamna i fackföreningskontrollerade fonder som stegvis köpte upp näringslivet. Kapitalismen skulle alltså betala för sin egen undergång.  Borgerligheten såg nu marknadsekonomin som hotad och mobiliserade kraftfullt. Centerledaren Thorbjörn Fälldin talade om taggtråd som rullades ut. Utan löntagarfondsdebatten  – vilka senare genomfördes till namnet, men då som relativt små, maktmässigt ointressanta instrument för kollektiv kapitalbildning – hade Socialdemokraterna knappast förlorat det jämna valet 1979. Partivänstern hade uppenbarligen fått bestämma för mycket, sett till parlamentariska maktförhållanden.  

Hela politiken kom nu att uppdateras, utifrån industrikriser, behovet av realistiska skattebaser, svårigheterna att föra nationell politik i en allt mer globaliserad värld, och de nya internationella ekonomiska och institutionella teorierna (i hög grad anti-Keynes, anti-interventionism, anti-högskattesamhälle). I den av Ingvar Carlsson ledda så kallade Krisgruppen år 1981 talade S om en tredje väg mellan kapitalism och socialism. Året efter vann Socialdemokraterna valet stort, för att sedan att sitta i ensam regeringsställning till och med 1991. Det här var Detta var Ronald Reagans och Margaret Thatchers och marknadsliberalismens åttiotal. ”The government is not the solution, it is the problem”, sa Reagan. Individen lyftes fram på kollektivets bekostnad. ”Satsa på dig själv” manade Svenska Arbetsgivareföreningen i en valkampanj, och Socialdemokraterna hade en kontroversiell valaffisch 1985: en finansvalp i en öppen bil med en dalmatinerhund i passagerarsätet. Kredit- och valutareglering avskaffades i en olycklig process och tågordning som eldade på den höga inflationen. Marginalskatterna sänktes i flera etapper, och finansminister Kjell-Olof Feldt knöt LO, TCO och Folkpartiet till sig för “århundradets skattereform”. Samme Feldt som redan 1984 – till sin chef Olof Palmes förfäran – i en intervjubok hade öppnat för vinstdrivna, privatägda företag i välfärdssektorn. Men Stig-Björn Ljunggren påminner om att även Palme uppenbart anammade delar av kritiken mot fyrkantighet och centralism. 

– Till exempel plockade han ju in Bo Holmberg som civilminister 1982. Även socialdemokrater kunde nu erkänna att människor inte möttes med respekt överallt i den offentliga sektorn; och att det fanns effektiviseringar att göra. Självförvaltningsdebatten i SSU visar också på självkritiken.  

Kanske, funderade SSU:arna, kunde det civila samhället i form av bland annat folkrörelser och kooperativ ta över lite av hårt regelstyrda kommunala och statliga verksamheter? För att mjuka upp gränssnittet mellan producent och klient, för att stötta det lokala perspektivet – men också för att avhjälpa köerna till välfärdstjänsterna. I en artikelserie i Tiden från 1989 tycks Ingvar Carlsson hamna inte alltför långt ifrån Feldt: “Vi kan inte bygga vare sig samhällssolidaritet eller samhällsansvar på tanken, att låt vara välvilliga myndigheter skall sitta och administrera de sociala tjänsterna åt medborgarna som tacksamt har att ta emot det myndigheterna erbjuder.” 

Någon vidare fart på avregleringarna i välfärdssektorn blir det inte förrän på nittiotalet. Men ett embryo bar faktiskt S-prägel. Som skolminister 1989 till1991 inte bara kommunaliserade Göran Persson skolan; han bejakade också möjligheten att välja mellan olika kommunala skolor. 

 Den socialdemokratiska canossavandringen bort från tron på den starka staten var nu i full sving. År 1992 införde regeringen Bildt friskolereformen, vilken i princip accepterades fullt ut av Socialdemokraterna. Med Göran Persson som statsminister vreds sedan skolpengen upp från 85 procent av den kommunala kostnaden till 100 procent – rena profitdopingen till riskkapitalister.  

Och med S kvar vid rodret avskaffades arvs- och gåvoskatten 2004. Arvskatten som under bland andra Wigforss steg från 4 till 60 procent under trettioårsperioden 1918 till 1948.  

Det var också under nittiotalet som Socialdemokraterna tillsammans med de borgerliga etablerade den så kallade normpolitiken. Politiker ska akta sig för att styra konjunkturen, inflationsmålet är centralt, budgetdisciplin måste råda, Riksbankens oberoende blev heligt. Carl Hamilton har här uppträtt som sträng kritiker, liksom Vänsterpartiet och vissa nationalekonomer. Bland annat har man pekat på risken att politiken i situationer som under uppröjandet av nittiotalskrisen varit alltför mån om att minska budgetunderskottet och undervärderat risken att permanenta (långtids)arbetslösheten. “Det är en sorglustig uppgift att idag beskriva den position Ernst Wigforss motståndare intog. Trots att det ligger en världsdepression, ett antal finanskriser och en ny period med massarbetslöshet emellan, är det i grunden samma resonemang som presenterades av 1980- och 1990-talets ekonomiska expertis: Arbetslös blir bara den som inte vill ta jobb till erbjudna villkor”, skriver Hamilton och utbrister: “Åttio år och ingenting har hänt!” 

Det finns naturligtvis områden där S gamla vurm för staten har förblivit stark även under senare års liberalisering av samhället. Kanske främst i frågor som rör kroppen, relationen mellan könen och minoriteters ställning. Sexköpslagen trädde i kraft 1999; det blev förbjudet att betala för sex. Narkotikapolitiken har snarast hårdnat även när mycket annat i samhället liberaliserats. Antidiskrimineringsarbetet har genom bland annat nya myndigheter flyttat fram positionerna. Föräldraförsäkringen har också blivit mer villkorad utifrån en av statsmakten önskad fördelning mellan föräldrarna. Med “jämtegrering” ska akademier, skolor, myndigheter med mera verka för mer jämställdhet utifrån delmål om makt, utbildning, ekonomisk och hälsomässig jämställdhet och jämnare fördelning av hem- och omsorgsarbete. 

Men att Socialdemokraterna från åttiotalet har odlat – eller anpassat sig till – en mer statsskeptisk attityd än under guldåldern är ändå uppenbart. Apropå Lawen Redars förslag, som nämndes i inledningen, kan invandrings- och integrationspolitiken här få tjäna som paradexempel: Invandringen fick länge driva i princip vind för våg – utan konsekvensanalyser och trots kraftigt ökade volymer – med hänvisning till internationella avtal och vädjan om solidaritet. Och Socialdemokraterna accepterade den av Bildt-regeringen införda EBO-lagen, alltså att asylsökande själva fick bestämma var de skulle bo, i princip utan konsekvenser på bidragsnivån. Man kan jämföra med den betydligt mer statspositivistiska socialdemokrati som genom den så kallade flyttlasspolitiken, etablerad under sextiotalet, medelst statliga bidrag stimulerade en folkomflyttning från landsbygd och mindre städer till storstadsområdenas högproduktiva arbetsplatser. 

Den stora frågan är förstås: hur länge ska då den åter uppflammande kärleken mellan stat och socialdemokrati hålla? I opposition går det att tänka vildare än i regeringsställning, så den här nya hållningen lär hålla i ett tag, om opinionen inte gör tummen ner. Men Stig-Björn Ljunggren anar ett väljarpsykologiskt problem för partiledningen. 

– Om man under lång tid har felreagerat på ett fenomen, så får man antingen tiga sig till acceptans eller överdriva hur starkt man är för det nya. Man måste då skrika och ta i. Om regeringen vill bygga ut kameraövervakningen, ja, då kommer Socialdemokraternas Teresa Carvalho med krav på ansiktsigenkänning i realtid. I nästa steg tycker aktivisterna att tonaliteten blir för hård och då får väljarna bekräftat att det inte är en ärlig omvändelse. Det är ett problem för Magdalena Andersson att väljarna och partiaktivisterna tycker olika när en ny riktning nu tas ut, säger Ljunggren och avslutar med en filosofisk suck: 

– Jag kallar det här för de linjära sammanbrottens tid. Våra gamla kognitiva kartor stämmer inte längre. 

***

Läs även: S söker sina rötter i nya programmet

Läs även: Socialdemokraternas verkliga rädsla för högern