S söker sina rötter i nya programmet

Partiprogrammen har en exklusiv plats i Socialdemokraternas inre liv. Sedan partiet bildades 1889 och har bara nio stycken antagits. Och nyligen presenterades ett förslag till ett tionde partiprogram som ska antas vid kongressen i Göteborg som pågår mellan 28 maj och 1 juni nästa år.  

Om rätt ska vara rätt så finns faktiskt också ett program från partikongressen 1905. Det ses dock mer som en ”brygga” mellan 1897 och 1911 års programbeslut. Men som Enn Kokk – som var socialdemokratins självständige och främste huvudsekreterare i programkommissionerna under nästan trettio år på raken - skriver i en kommentar hos Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, så var perioden mellan 1897 och 1905 mycket konfliktfylld och påverkande för den unga socialdemokratins tänkande och programproduktion. Det finns därför skäl att stanna upp en stund även vid detta ”ickeprogram”. 

Den svenska socialdemokratins första decennier var stökiga och späckade med formativa framgångar och motgångar. Den interna debattlusten runt bland annat parlamentarismen, försvaret och monarkin var stor, och det var inte helt ovanligt att ledande socialdemokrater fick sitta några månader i fängelse för uttalanden om kungar och/eller präster. Relationen mellan partiet och fackföreningsrörelsen, ”kollektivanslutningen”, var också föremål för interna konflikter. Misslyckandet med att driva igenom allmän rösträtt samtidigt som den allmänna värnplikten (”folkförsvaret”) infördes, ledde till medlemsförluster för partiet. Samtidigt utvecklades motsättningen mellan S båda ungdomsförbund Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet, grundat 1897 av Hinke Bergegren och det 1903 nybildade Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, av bland andra Per Albin Hansson. Det var alltså en konfliktfylld period för partiet som dessutom tvingades ta ställning till unionskrisen mellan Sverige och Norge 1905. 

Den främsta orsaken till att uppmärksamma 1905 års partikongress är emellertid att Socialdemokraterna tidigt anslöt till den så kallade ”materialistiska historieuppfattningen” där samhällsutvecklingen i huvudsak beskrivs som effekter av tillvarons ekonomiska och materiella villkor. Att de dramatiska händelserna och konflikterna under 1900-talets början kom att påverka partiets självbild och program är inget att förvånas över.  

I de socialdemokratiska programmen finns en tydlig tendens av anpassning till förhållanden på marken ”här och nu”. Det samtida kombineras med ett historiskt medvetande; viljan att knyta ihop då med nu och nu med då är slående. Och i centrum hittar vi ofta just den materialistiska historieuppfattningen. Utkastet till partiprogram inför 2025 års partikongress är inget undantag.  

Under rubriken ”Vår samhällsanalys” skriver programkommissionen - där partiledaren Magdalena Andersson är ordförande – att ”Grunden för socialdemokratins samhällsanalys är en materialistisk historieuppfattning. Faktorer som kapital, teknik och arbetets organisering är avgörande för människors frihet och sociala villkor”. Skrivningen om den materialistiska historieuppfattningen är tydligare och mer skarp än i det nu gällande programmet från 2013. Vilket inte är en slump. Socialdemokraterna har ett behov av att dra upp en gräns mot olika former av identitetspolitiskt flum som riskerar att fjärma partiet ännu mer från vanligt, arbetande folk. Att i programmet tydligt markera vad som ligger till grund för samhällsanalysen är ett steg i den riktningen. 

Den materialistiska historieuppfattningen utgör också en användbar teoretisk plattform för den som vill förstå socialdemokratins utveckling under sin drygt 135-åriga existens i Sverige. Det är förhållanden ”på marken” som påverkar och bygger upp partiets dagliga politik och partiprogram. Från vänster har detta alltsedan partisprängningen 1917 använts för att sprida en nidbild av att Socialdemokraterna sviker sina idéer för den snöda maktvinningens skull. 

I mångt och mycket har vänsterns bild av S som ett slags ”högervridna och idélösa” svikare satt sig även hos många politiska kommentatorer och betraktare. Det tål förstås socialdemokratin. Och vänstern är ju naturligtvis, precis som borgerligheten, helt fri att kriga om det så kallade problemformuleringsprivilegiet i politiken. Den borgerliga kritiken mot socialdemokratin är på ett sätt snarlik kritiken från vänster. De idealistiska perspektiven dominerar och förenar. Men där man från vänsterflanken inte ser några idéer alls (utöver lusten att styra) så ser borgerligheten stundom en mängd ”dolda och otäcka idéer” som – om olyckan är framme – riskerar att förvandla Sverige till ett förstatligat elände.  

Men att partiet hållit fast vid den i grunden marxistiska hållningen om de materiella villkorens avgörande betydelse för hur människor har det, har i hög grad bidragit till dess framgångar och särställning. Socialdemokraternas grundare utgjordes till stor del av arbetarfackföreningar som till sin natur är materiellt inriktade. Löner, arbetsvillkor, arbetsmiljö, anställningsförhållanden, sjukersättningar, arbetslöshetskassor, pensioner och allt sådant har stått och står i förgrunden. 

I det första partiprogrammet från 1897 hade de fackliga arbetarfrågorna också hög prioritet. Den tidigare nämnde Enn Kokk (1937 – 2019) skriver i en kommentar till programmet att ”…det stod tidigt klart för svensk arbetarrörelse att den politiska och fackliga arbetarrörelsen var två grenar på samma träd. För den unga socialdemokratin var det därför självklart att sätta åtta timmars arbetsdag först på sitt dagspolitiska program”.  

De nära banden mellan LO och Socialdemokraterna har – för det mesta – hållit partiet kvar på marken och i närheten av vanligt folks liv, problem och glädjeämnen. Och när LO sviktat i de fackliga kärnfrågorna om invandring och inhemsk låglönekonkurrens har tillvaron gungat också för det socialdemokratiska partiet. Det är svårt att veta vad som är hönan och ägget i de här sammanhangen, men nog är det märkligt att inte Socialdemokraterna såväl i partiprogram som i praktisk politik har hållit den arbetarfackliga fanan högre än vad man har gjort på senare år.  

Men en omsvängning tycks vara på gång. Det är intressant att notera att i förslaget till nytt partiprogram som nu föreligger finns bland annat följande punkter:  

Detta är, enligt undertecknad, bra punkter i ett S-program. De borde också ha varit punkter i den praktiska politiken under senare år. Var och en förstår ju att det inte har varit lätt för LO-fackliga socialdemokrater att stå upp för en stram invandringspolitik när partitopparna har varit ropat om rasism och fascism när någon gång sådana förslag har förts fram.  

Socialdemokraterna har verkat som parti i Sverige alltsedan tidigt 1880-tal. De första åren var det lite si och så med organisationen, men 1889 etablerades ett nationellt parti. Enn Kokk beskriver Axel Danielssons och Hjalmar Brantings socialdemokrati i skärningspunkten mellan 1800- och 1900-talen så här:  

”Socialrevolutionär i meningen att den krävde en mycket grundlig samhällsomvandling, men den var aldrig – ens i sin barndom – revolutionärt samhällsomstörtande i den mening, som något senare kom att förknippas med kommunismen. Tvärtom ställde socialdemokratin redan från början allmän rösträtt som sitt viktigaste mål.” 

1920 års program var det första efter det att Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1917 hade lämnat partiet och i stället grundade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti som några år senare blev Sveriges kommunistiska parti (vilket lever kvar än i dag i form av Vänsterpartiet). Partisprängningen satte dock inga större spår i 1920 års partiprogram. Det bryter inte av mot programmet från 1911 på några avgörande sätt. De unga programskrivarna, bland andra Per-Albin Hansson, Gustav Möller och Rickard Sandler, möblerade om lite i ordningen på de politiska punkterna i programmet. 1911 stod kraven på allmän och lika rösträtt först. 1920 var det i stället yttrandefriheten som stod överst. Vilket kanske var en smula profetiskt. Många av avhopparna till vänster fick nämligen snart erfara vilka begränsningar i yttrande- och tryckfriheten som följde med medlemskapet i kommunistiska partier vilka lydde under Lenins sovjetiska ledarskap. Återvandringen tillbaka till moders-/fadershuset i SAP inleddes också ganska snabbt.  

Partiprogrammet från 1920 kom att gälla i 24 år. Krig och annat elände kom emellan. Det följande programmet från 1944 är därför det första där de dagspolitiska förutsättningarna (S satt i regeringsställning sedan 1932) på allvar gör sig påminda. Partikongressen 1944 knyter an till hur de dagspolitiska materiella villkoren på marken mobiliserar ett betydligt större intresse för det så kallade Efterkrigsprogrammet än för det mer långsiktiga förslaget till partiprogram.  

I den bruksarbetarsocialdemokrati som jag själv växte i och präglades av på 1960-talet var intresset för partiprogrammen tämligen ljumt. Sextiotalet var däremot ett decennium då politikens framgångar blev påtagliga för arbetarfamiljerna. Framstegen avlöste varandra. 1962 flyttade min familj till en villa som mor och far, med hjälp av vänner, till stor del byggt själva och med justa lån. Några år senare köpte de en begagnad Volvo Amazon. Och jag har ett minne av ett bilburet förstamajtåg i Askersund där vi kunde veva ner bilrutorna för att hålla upp fanor och visa upp plakat. Partiprogrammet från 1960 präglades också starkt av den rådande utvecklingsoptimismen. Den tekniska utvecklingen, strukturrationaliseringen och konkurrensen hyllades som viktiga drivkrafter för ett växande välstånd.  

Partiprogrammet 1975 var till stora delar ett "Olof Palme-program". Den materialistiska historieuppfattningen flyttade i hög grad utomlands till befrielse- och solidaritetsrörelser runtom i världen. Det var också det första S-programmet som gick till hårt angrepp på kommunismen. Vilket inte var så konstigt; den revolutionära vänsterns uppsving i västvärlden utsatte S för prövningar liknande dem man hade upplevt åren runt Ryska revolutionen 1917. Vid tiden för kongressen 1975 läste jag en vinterkurs på arbetarrörelsens folkhögskola i Jära utanför Nässjö och var ordförande i den lokala SSU-klubben på skolan. Alla de övriga sju politiska partierna som fanns på folkhögskolan stod till vänster om Socialdemokraterna. Det var en märklig tid.  

Det var också en svår tid för socialdemokratin på andra sätt, vilket endast indirekt och delvis hade med angreppen från vänster att göra. Rekordårens stadiga tillväxt började tackla av. S var inne på sitt 43:e raka år som innehavare av statsministerposten och höll också på att tackla av. I riksdagen var det så jämnt att lotten fick avgöra i frågor där blocken stod mot varandra. I valet 1976 skulle S komma att förlora makten för första gången sedan 1932. I bakgrunden mullrade LO: s förslag om löntagarfonder och socialisering av privat egendom. Socialdemokraterna hade kort sagt tappat lite av markkontakten med vanligt och arbetande folk. Den materialistiska historieuppfattningens inflytande på partitänkandet gick på tomgång. 

Politiska partier finns i grunden till för att samla intressen av olika slag inom styrande församlingar, för att på den vägen bilda majoriteter kring hur saker och ting ska hanteras i samhället. Partier får aldrig bli självändamål. I vår tid, när de åtta riksdagspartierna i allt väsentligt finansieras med medborgarnas skatter, är det än mer rimligt att begära att partierna är förändras och anpassas för att finna sätt att ta itu med medborgarnas praktiska problem och förväntningar. 

Socialdemokraterna bär i detta avseende syn för sägen. Inget annat parti i Sverige har under det senaste seklet som varit så förändringsoblygt som Socialdemokraterna. Vilket är den främsta anledningen till att S har haft statsministerposten under 73 av de senaste 92 åren. Motpolen utgörs av Vänsterpartiet som i början av förra seklet bildades av uteslutna och avhoppade socialdemokrater, varav många senare slöt upp bakom Sovjetkommunisternas revolution i Ryssland. Vänsterpartiet har suttit i riksdagen lika länge som Socialdemokraterna, men har aldrig varit i närheten av att sitta i regeringen. De har satt sina egna sanningar före samhällets och medborgarnas bredare behov. 

På senare år har en annat slags motpol etablerat sig i riksdagen. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen först 2010. Redan efter tolv år, 2022, förhandlade man fram ett innehållsrikt avtal med det regeringsbildande partiet Moderaterna och de mindre Liberalerna och Kristdemokraterna. 

Dessa stora och snabba framsteg för ett ungt parti med obskyra rötter hade varit helt omöjliga om SD inte hade visat stora talanger i anpassningens ädla konst. Partiet som är sprunget ur rasism- och nazismromantik, var en gång snävt, strikt idéburet och politiskt irrelevant. Men steg för steg överflyglades de gamla nedärvda idéerna av lusten att växa och få inflytande. Ett parti som växer är synonymt med ett parti som vågar förändras och som vill förändras för att kunna växa ännu mer. 

Socialdemokraterna är således solklara svenska mästare i förändringskonsten. Och mästarnas mästare är i det här fallet Ingvar Carlsson. Han var partiledare under ett decennium mellan 1986 och 1996, och statsminister under sju av dessa tio år. Men så mycket mer.  

För inte länge sedan bevistade Ingvar Carlsson och jag samma tillställning i riksdagens andrakammarsal. Där uppmärksammades att det gått 50 år sedan den nya grundlagen med regeringsformen antogs av riksdagen 1974. På vägen in i salen efter en kafferast berättade Carlsson att hans första minne från just andrakammarsalen var från 1958. Då satt han vid sidan som sekreterare till dåvarande statsministern Tage Erlander. Ingvar Carlsson bär med pigga ben och klart huvud alltså med sig snart 70 års erfarenheter av socialdemokratisk partiledning. 

År 1990 var jag ombud på Socialdemokraternas partikongress i Folkets hus i Stockholm. Partiet såg vid den tiden behov av att anpassa sig till en tidsanda som frustade av önskningar om större individuellt svängrum – valfrihet om man så vill – i samhället och i välfärden. Partiprogrammet skulle justeras för att knyta an starkare till tidsandans stämningar och uppfattningar. 

Ingvar Carlsson var i rollen som partiledare mycket aktiv i kongressens diskussioner om programmet. I protokollet från kongressen finns en riktig pärla. Några meningar ur ett av Ingvar Carlssons replikskiften med kritiska ombud sätter socialdemokratins förändringsförmåga i blixtbelysning. Med uttrycksfull ordknapphet förklarade han vad socialdemokrati är: 

”Jag avvisar synpunkterna (…) att programförslaget skulle vara ideologiskt otydligt. Det är fel. Då har man inte läst med eftertanke. Förslaget är tydligt präglat av just socialdemokratins ideologi. Men denna ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten. Den kan inte presenteras i enkla svartvita scheman. Det är inget som vi behöver skämmas för. Det är just detta som gett socialdemokratin dess unika förmåga att förändra den verklighet som själv alltid är sammansatt. (…) De senaste åren har fört med sig stora förändringar i vår omvärld. Det kan inte undgå att påverka förutsättningarna för vår praktiska politik, men det kanske paradoxala är att alla dessa förändringar visar på hållfastheten i vår ideologi.” 

Självklart öppnar resonemang á la Ingvar Carlsson dörren för kritiska invändningar på temat "vända kappan efter vinden". Eller påståenden att makt och regeringsinnehav är allt som betyder något för Socialdemokraterna. Och visst kan man undra över den idémässiga styrkan i en ideologi där just förändringarna i den ”praktiska politiken” tas som bevis för ”hållfastheten i vår ideologi”. Vad är och står denna ideologi i så fall för?  

Den frågan har jag själv fått många gånger. Mitt svar är något i stil med att ”försöka göra det bästa möjliga för vanligt folk”. För att kunna göra det krävs att man har förmåga till anpassning när det sker stora förändringar i omvärlden. Vilket i sin tur är ägnat att öka chanserna till fortsatt regerande även efter nästa val. Att vara ett ledande regeringsparti är ju faktiskt en förutsättning för att kunna leva upp till ideologins mål om att försöka göra det bästa möjliga för vanligt folk. 

Partiprogrammens betydelse för socialdemokratin ska inte överdrivas. S är i allt väsentligt ett regeringsparti. Därför är det dokument som regeringsförklaringar, riktlinjer och handlingsprogram för den närmast kommande realpolitiken som tillmäts störst intresse såväl internt i partiet som i den politikintresserade omvärlden.  

Men programmens betydelse ska inte heller undervärderas. De erbjuder unika perspektiv på hur Sveriges största och helt dominerande regeringsparti har tagit intryck av och anpassat sig till skiftande samhällsstämningar – allt ifrån det första programmet som antogs 1897 till det tionde som 350 valda ombud kommer att besluta om i slutet av maj.  

Programmen kan delas in i tre grupper. I den första hittar vi de tre som kom före det socialdemokratiska genombrottet som regeringsparti 1932. Här finns, utöver programmet från 1897 även 1911 och 1920 års kongressbeslutade program. I den andra gruppen finns de som antogs på kongresserna 1944, 1960 och 1975; en period som är synonym med lejonparten av de 44 obrutna åren av socialdemokratiskt regeringsinnehav mellan 1932 och 1976.  

Även programmen från 1990 och 2001 antogs när Socialdemokraterna hade statsministerposten. Men i dessa politiska verkligheter fanns insikter om och erfarenheter av valförluster. Det nionde partiprogrammet (2013) och det nya (2025) har skrivits och kommer att antas när socialdemokratin, liksom i begynnelsen, befinner sig utanför regeringskansliets möjligheter och privilegier. Och där Sverigedemokraterna dessutom har blivit landets näst största parti. Vilket märks i förslaget till partiprogram. Socialdemokratin är nämligen ett mycket tydligt barn av sin tid. 

Begreppet "sin tid" ska dels förstås som all tid från partibildningen 1889 och fram till i dag. Mycket i de olika programmen är sig likt, decennium efter decennium. Enstaka ord och resonemang byts ut och korrigeras efter det dagsaktuella läget. Men huvudanslaget i de "Allmänna grundsatserna" i programmet som antogs den 4 juli 1897 på partikongressen i Stockholm är i stort levande ännu i våra dagar.  Det första programmet inleddes med orden: "Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling af den andliga och materiella kulturen." I programmet 1960 används en annan språkdräkt i de allmänna grundsatserna, men andemeningen behöver ingen tveka om: "Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge varje individ möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning, lägges i hela folkets händer." 

Det är först i och med det program som antogs på partikongressen i Västerås 2001 som socialdemokratin mer programmatiskt vänder blad i frågan om att "omdana samhället". Efter 104 års tal om att socialdemokratins mål är ett "helt annat samhälle" så beslutade ombuden i Västerås följande:  

"Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål. 
Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället. Frihet handlar både om frihet från yttre tvång och förtryck, hunger, okunnighet och fruktan för framtiden och om frihet till delaktighet och medbestämmande, till egen utveckling, trygg gemenskap och möjlighet att styra sitt liv och välja sin framtid." 

Som mycket ung träffade jag en ledande och ärrad partiman som förklarade att ”socialdemokratins framgångsformel” är att ”låta ungefär som vi alltid gjort medan vi försöker ta itu med de dagsaktuella problemen på bästa möjliga sätt.” Det ligger mycket i det. Socialdemokratin är kort sagt mer ett förhållningssätt än en programskrift. Det är de praktiska villkoren på marken som är viktigast för ett regeringsparti som framför allt har att hantera just verkligheten och dess olika skiften. 

Fotnot: Skribenten är politisk redaktör i Folkbladet (S) och har tidigare bland annat varit riksdagsledamot för Socialdemokraterna under åren 1991-1998.  

***

Läs även: Dags att lyfta fram och nytolka folkhemstanken

Läs även: Sverige åt sossarna!