Så blev Iran den globala terrorismens högborg

I mars 2005 hölls en konferens i Irans huvudstad Teheran om situationen i Mellanöstern efter att Saddam Hussein hade störtats i Irak. De inbjudna talare kom främst från länder i regionen, men även från Europa. Den iranska regimens syfte med konferensen var i första hand att kritisera den internationella interventionen i Irak 2003. Men Irans styrande ville också visa upp sitt land som en mötesplats för forskare och diplomater från både Mellanöstern och Europa, och tona ned Irans framtoning som ett muslimskt ortodoxt och politiskt islamistiskt land som hade spritt sig.  

Den då sittande presidenten Muhammad Khatami var av omvärlden ansedd som en ”reformist”. Han hade bland annat infört en ”Bring Your Own-reform” som gjorde det möjligt för gäster på vissa restauranger att ta med eget vin. Det gällde visserligen enbart sådana restauranger där vindrickande sällskap satt i separata tält och sålunda inte ”störde” övriga gäster, men 2005 betraktade utomstående Iran-kännare och observatörer den reformen som ett tecken på att den islamiska regimen höll på att liberaliseras och på en mer allmän ”reformvilja”. Men det var förhoppningar som snart skulle grusas när Khatami följdes av en av de mest hårdföra och intoleranta presidenter Iran har haft, Mahmoud Ahmadinejad. 

Denna önskan hos omvärlden att läsa in reformvilja och politiska öppningar i Iran utifrån enskilda små förändringar har funnits ända sedan den islamiska revolutionen i början av 1979 då shahen av Iran störtades.  

Den islamiska revolutionen föregicks av flera år av våldsamma interna protester mot det auktoritära välde som shah Mohamed Reza Pahlavi utövade. Han hade kommit till makten blott 22 år gammal år 1941 då han efterträdde sin far – Reza Pahlavi – som hade grundat Pahlavidynastin efter en militärkupp under tidigt tjugotal. Andra världskriget var en period där både Sovjetunionen och Storbritannien intervenerade i Iran för att motarbeta tyskt inflytande. Efter kriget vidtog interna maktkamper i landet när premiärminister Mohammad Mossadegh nationaliserade oljeindustrin, som kontrollerades av det britterna. Han kom i konflikt med både det religiösa ledarskapet och inflytelserika politiker och industrimän runt shahen och det hela slutade med att Mossadegh störtades i en kupp med kodnamnet Operation Ajax, som understöddes av både Storbritanniens underrättelsetjänst MI6 och USA:s motsvarighet CIA. Kuppen ledde till att Mohamed Reza Pahlavi befäste sin position som kung (shah på persiska) och landet blev i praktiken ett envälde styrt av monarken. 

Shahen hade fått sin utbildning vid den exklusiva internatskolan Le Rosey i Schweiz och var en stor frankofil och beundrare av väst, åtminstone när det kom till livsstil och konsumtionsvanor. Han ville modernisera Iran och det mest ambitiösa steget togs 1963, då shahen initierade ett program kallat den Vita Revolutionen. Det var ett omfattande paket som innehöll landreform, nationalisering av skogar och annan mark, privatisering av statliga bolag, valreformer för att öka antal kvinnor i politiken, samt att tillåta icke-muslimer att inneha offentliga ämbeten.  

Programmet genomfördes till stora delar, men till priset av konflikter med det fortfarande mycket inflytelserika iranska prästerskapet, som motsatte sig ”västerländska” reformer som kvinnors frigörelse (inklusive tillgång till utbildning och ökad politiskt inflytande såsom rösträtt i den folkomröstning som hölls om den Vita Revolutionen) och liberala alkoholregler. Iran under sextio- och sjuttiotalen var således ett land där kvinnor nådde en relativt hög grad av jämställdhet, i alla fall jämfört med andra länder i regionen. Under sjuttiotalet hade Iran också en stark ekonomisk tillväxt, understödd av stor oljeexport och ett högt oljepris. Somliga ekonomer trodde att landet på några år skulle ta steget in i i-världen och bli jämbördigt med andra dåtida tillväxtländer som Sydkorea och Japan.  

Men samtidigt präglade Iran av hård repression mot shahens politiska motståndare som hölls under kontroll av den fruktade säkerhetspolisen Savak. Att regimen också hade ett starkt stöd från USA och Storbritannien och att västerländska oljebolag fortfarande hade ett stort inflytande störde många. I synnerhet den politiska vänstern, vars globala aktiviteter ökade i slutet av 1960-talet på många håll, även i Iran. 

När den islamiska revolutionen bröt ut vid årsskiftet 1978/79 och shahen störtades och tvingades i exil, trodde många iranier som hade varit motståndare till den hårdföra politiken (men inte nödvändigtvis till de västinspirerade reformer som shahen hade infört) att det skulle gå att liberalisera landet även politiskt. Det blev därför ett brutalt uppvaknande för de mer sekulariserade grupperna när det visade sig att landets nya ledare ayatollah Ruhollah Khomeini inte hade några sådana planer, utan i stället införde ett ortodoxt religiöst styre där opposition inte tolererades och ett religiöst råd hade all politisk makt. Den nya regimens inställning till västvärldens ”degenererade” demokratier blev fullt klar för omvärlden, om inte förr så när den amerikanska ambassaden i Teheran ockuperades i november 1979 och 52 amerikaner hölls som gisslan i 444 dagar.  

Irans premiärminister när shahen föll hette Shapour Bahktiar. Han var en oppositionell som hade utnämnts i december 1978 när protesterna mot shahen gick mot sin kulmen och syftet var att blidka demonstranterna. Bahktiar var den som lät ayatollah Khomeini komma tillbaka från Iran från exilen och han insåg tidigare än de flesta andra (även i Iran) vilken sorts regim Khomeini såg framför sig. Men han föreställde sig också någon form av ”Vatikanordning” i den heliga staden Qom, där Khomeini skulle bli en symbol mer än en verklig maktfaktor. Bahktiar utnämndes på nytt formellt den 16 januari 1979, samma dag som shahen lämnade landet och han upplöste då Savak och släppte politiska fångar fria.  

Två veckor senare, den 1 februari, landade Khomeini i Teheran och möttes av en miljonhövdad folkmassa. Samma dag höll han ett tal där han lovade att ”sparka in tänderna” på Bahktiar och förklarade att ”jag utser regeringen”. Läget försämrades snabbt för regeringen och Bahktiar tvingades avgå och fly till Frankrike, där han mördades av iranska agenter 1991. 

Ny premiärminister blev Mehdi Bazargan, som även han ville ha en formell demokrati. Han kom flera gånger i konflikt med Khomeini och i november 1979, när Bazargan var i Alger för samtal med USA, stormades den amerikanska ambassaden i Teheran. Bazargan lämnade omedelbart in sin avskedsansökan, som denna gång beviljades. Han tvingades också i exil och dog i Schweiz 1995. 

I december 1979 fick Iran en ny konstitution där den politiska makten lades i händerna på ett råd av religiöst lärda, Velayat e-Faqih, som betyder ungefär Väktarrådet. Det var Khomeinis tolkning av begreppet som blev avgörande för hur Iran har styrts sedan dess; som en teokrati men med inslag av demokrati och där de religiösa principerna hela tiden är styrande.  

Inrikespolitiskt betydde det att allt motstånd mot regimen och upplevda hot mot det religiösa principerna bekämpades med alla medel. Iran hör i dag, tillsammans med Ryssland och Kina, till de länder som har flest fängslade dissidenter. Detta religiösa styre kom snabbt att genomsyra hela samhället, även om det mötte motstånd i början. När shahen störtades hade revolutionen stort stöd bland liberaler och socialister. Även i väst stödde många Khomeini som blev revolutionens affischnamn och Man of the Year 1979 i Time Magazine. Vänsterintellektuella kändisar som Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre och Michele Focault hyllade Khomeini och hans störtande av shahens sekulära regim. Möjligen borde de ha varit mer uppmärksamma på Khomeinis tidigare politiska ställningstaganden. Hans första politiska aktivism kom redan 1963 när shahen initierade den Vita Revolutionen. Khomeini motsatte sig allt som detta moderniseringsprojekt ville uppnå och därmed började hans politiska motstånd mot regimen, vilket medförde att han tvingades i exil, först till Turkiet, sedan till Najaf i Irak (ett shiamuslimskt centrum) och slutligen i Paris. 

Khomeinis motstånd mot det västerländska samhället kom att dominera Iran efter 1979. Uppvaknandet för de liberala och vänsterinriktade aktivister som hade stött revolutionen blev brutalt med massfängslanden och senare tusentals dödsdomar mot regimens motståndare (genomfört av nitiska statstjänstemän som Hamid Noury, den tidigare åklagare som dömdes till livstids fängelse i Sverige 2022, men utväxlades i somras mot svensken Johan Floderus som hade tagits som gisslan i Teheran). 

Kaoset i Iran under de första månaderna efter revolutionen gjorde också att grannlandet Irak såg chansen att krossa den nya islamistiska regimen i Teheran. Iraks diktator Saddam Hussein insåg helt korrekt att ett mål för Iran var att exportera sin islamism, vilket Saddam uppfattade som ett hot mot hans egen förhållandevis sekulära militärregim. Över huvud taget var Irans grannar i regionen långt före sina västerländska kolleger när det gällde att inse vad som höll på att hända. 

Kriget mot Iran, som inleddes i september 1980, blev dock inte den snabba seger som Baghdad hade hoppats och trott. Efter åtta års strider nåddes slutligen ett vapenstillestånd efter brutala förluster på båda sidor som inte ändrade någonting i sak, utom möjligen att Saddam Hussein försvagade sin egen position. Iran lät sig emellertid inte nedslås av det kostsamma kriget (som beräknas ha kostat mellan 500 000 och 1 miljon iranier livet) utan krigsslutet gjorde snarare att intresset hos landets styrande prästerskap för att exportera sin islamistiska revolution fick ny energi. Man såg kriget som en seger (revolutionen hade ju överlevt!) och inledde en process av att skaffa sig allierade runt om i regionen. 

När Saddam Hussein hade misslyckats med att inta Iran vände han sig i stället mot det lilla oljelandet Kuwait, som invaderades i augusti 1990. Man kan argumentera för att det blev startskottet till en kedja av händelser som skakade om hela Mellanöstern och som fortsätter att prägla regionen i dag. Att en USA-ledd koalition befriade Kuwait 1991 med Saudiarabien som bas, sågs inte med blida ögon av militanta muslimer som Usama bin Ladin. Genom terrornätverk al-Qaida inleddes en serie attentat mot amerikanska mål runtom i världen som kulminerade med terrorattacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001. Bara en månad senare inledde en USA-allians Operation Enduring Freedom i Afghanistan, med målet att störta talibanregimen och oskadliggöra bin Ladin. Det andra Irak-kriget följde 2003 vilket fick till följd att Saddam Hussein störtades. Men kaoset har fortsatt och den arabiska våren 2011 ledde inte till liberalisering och demokrati i den muslimska världen som många hoppades, utan snarare till dess motsats. Bland annat etablerades den obeskrivligt blodtörstiga Islamiska staten i delar av Syrien, Irak och Kurdistan 2014 till 2019. IS terroriserade regionen och förslavade och mördade ett oräkneligt antal människor. 

Irans regim drev alltså en aktivistisk politik där målet var att sprida islamismen till andra delar av Mellanöstern. De oljemiljarder landet har tjänat under åren (med eller utan sanktioner) har kraftfullt bidragit till att detta har kunnat fortgå. Politiken har på det hela burit frukt och Iran har i dag ett enormt stort inflytande över Irak, som i många stycken närmast kan betraktas som en iransk provins.  

Även i Syrien har Teheran har ett stort inflytande över Assads brutala regim, som knappast lyckats hålla sig kvar vid makten utan det iranska stödet. Och i Jemen på Arabiska halvöns sydkust har den Iranstödda Houthimilisen tagit kontroll över stora delar av landet. 

I Libanon är den shiamuslimska milisen Hizbollah den dominerande kraften. Hizbollah är helt beroende av Irans militära och ekonomiska stöd och förmodligen den viktigaste externa aktören i Teherans strävan efter inflytande och makt i hela Mellanöstern. Men för tillfället är det kanske det mångåriga iranska stödet till palestinska terrorrörelsen Hamas som påverkar situationen mest. Stödet till Hamas går tillbaka till mitten av 1990-talet då Israel deporterade flera Hamasledare till Libanon. Och utan vapen, pengar och material från Iran skulle Hamas aldrig ha kunnat genomföra sin omfattande attack den 7 oktober 2023 då 1200 israeler mördades och över 250 fördes som gisslan till Gaza. Det är värt att notera att för regimen i Teheran är bekämpandet av Israel betydligt viktigare än skillnaderna mellan den egna shiitiska versionen av islam och den sunniinriktning som Hamas följer. 

Hatet mot Israel och judar i allmänhet är en av de starkaste drivkrafterna hos Irans regim. Landets nuvarande högste ledare Ali Khamenei har sagt i ett tal att Israel ska vara utplånat år 2040 och på ett torg i Teheran finns en klocka som räknar ned till det exakta datumet när detta ska vara fullbordat. Iran och dess allierade har genomfört hundratals attacker i Nord- och Sydamerika, Afrika, Europa och Asien de senaste decennierna och inte sällan är det israeliska och/eller judiska mål attackerna avser. Iran understödjer alltså en hel rad terrorrörelser för att nå sina mål och landet drar sig inte ens för att inlåta sig med rent kriminella nätverk (som skedde i Sverige nu i juni till exempel). Det ska ses i ljuset av att Iran på så sätt lättare och snabbare kan komma åt mål i olika länder utan att direkt använda sig av egna agenter eller sin diplomatiska personal, även om det också förekommer.  

De sanktioner som har sjösatts mot Iran genom åren – delvis med hänvisning till regimens stöd till terrorism – har också lett till ett närmare samarbete med andra diktaturer, som Ryssland och Kina. Länderna har haft marina samövningar och inte minst har Iran hjälpt Ryssland med ett stort antal drönare som används mot Ukraina. Dessa allianser är ett viktigt instrument för Iran att anskaffa förnödenheter och därmed i någon mån minska effekterna av sanktionerna från väst.  

I juli fick Iran en ny president – Masoud Pezheskian. Han valdes sedan företrädaren Ebrahim Raisi dött i en flygolycka i maj. Pezeshkian, som tillhör den azerbajdzjanska minoriteten, började sitt ämbete med att förklara att han fullt ut stöder den islamiska teokratiska regimen och svor trohet gentemot Ali Khamenei och lovade att aldrig gå emot honom. På en fråga under valkampanjen om studenter som arresterades under oroligheterna efter mordet på kurdiskan Mahsa Amini i september 2022, svarade Pezheshkian att han inte har någon makt över politiska fångar (dit arresterade under oroligheterna och demonstrationerna hör).  

Inget av detta är förvånande. Pezheshkian må av en del utomstående bedömare betraktas som reformsinnad, men alla som kan tänkas utgöra ett det minsta hot mot regimen rensas ut långt före valdagen. För att ens komma i fråga som kandidat till presidentämbetet (eller parlamentet) screenas kandidater av ett religiöst råd som rensar bort alla som skulle kunna utgöra ett hot mot regimen. Att valdeltagandet därför var mycket lågt (under 40 procent, det lägsta någonsin) kom därför inte som någon överraskning. 

Sedan 1979 har det förvisso funnits presidenter som har försökt införa vissa lättnader, men det har aldrig varit frågan om några mer omfattande förändringar eller ens moderera regimens ortodoxa islamiska strukturer. Dessutom har det bara funnits två personer som innehaft positionen som landets Högste Ledare. Den i dag 85-årigte Ali Khamenei efterträdde Rubollah Khomeini vid den senares död i juni 1989. Den högste ledaren är statschef och har sista ordet vid alla beslut, inklusive ekonomi, försvar, utbildning et cetera. Positionen är dessutom på livstid och han utser även medlemmarna av det råd som i praktiken styr Iran, oavsett den officiella ”regeringen” säger och gör.  

President Pezheshkian förväntas koncentrera sig på ekonomin, och inte ändra något väsentligt avseende utrikesfrågor. För närvarande är läget i hela regionen mycket spänt och Irans decennielånga konflikt med Israel kan fortfarande leda till militära insatser, i synnerhet sedan Hamas ledare Ismail Haniyeh dödades i ett attentat i Teheran i slutet av juli. Israel antas ligga bakom och Irans täta band med och hjälp till Hamas sedan mitten på 1990-talet lär inte förändras med mindre än att den iranska regimen störtas. 

Presidenten har inget som helst inflytande över de institutioner som står för Irans militära insatser och stöd till terrorrörelser (främst Revolutionsgardet och säkerhetstjänsterna). Det betyder i klartext att även om företrädare för president Pezheshkian sagt sig inte vilja eskalera konflikten med Israel utan endast ”hämnas”, så är det inte presidenten som bestämmer över sådana militära och strategiska frågor. Den Högste ledaren och hans religiösa råd som har sista ordet även här.  

Och det främsta skälet till att vi inte ska vänta oss några större förändringar i Iran ligger just i att den religiösa och politiska makten i landet är helt integrerade. Endast i stater där religion och politik separerats och religion betraktas som en privatsak, kan genuin demokrati existera. Den iranska islamiska regimen har ända sedan den kom till ansträngt sig för att pådyvla befolkningen en version av islam där alla andra tolkningar bekämpas. Utöver det har regimen också drivit linjen att den islamistiska revolutionen ska exporteras.  

Inget av detta förändras bara därför att den en ny president har installerats i Teheran under sommaren, även om smärre reformer som att tillåta eget medtaget vin på vissa restauranger inte kan uteslutas. 

Fotnot: Magnus Norell är doktor i statsvetenskap och knuten till Washington Institute for Near East Policy.  

***

Läs även: Faran med att byta krigsbrottslingar med politiska fångar

Läs även: Vad vill Irans regim uppnå?