Så lyckas du som EU-parlamentariker

Fokus kan härmed krossa en myt. Om ”ex-minister” är definitionen på en politisk elefant så har Sverige sedan EU-valet 2004 faktiskt bara skickat tre stycken sådana till Bryssel. Medelåldern bland invalda parlamentariker har sjunkit och låg i valet 2019 för första gången under 50 år i alla de svenska partigrupperna; genomsnittsåldern var blott 45.

Annat var det i början. I den första kullen av 22 svenska EU-parlamentariker, valda hösten 1995, fanns fyra före detta ministrar varav tre var äldre herrar. Kanske var det då som EU-parlamentets öknamn ”Elefantkyrkogården” cementerades. Men redan fyra år senare sjönk antalet ex-ministrar till två.

Helt elefantfritt blev det inte. Marita Ulvskog (S) valdes in 2009 efter en lång politisk karriär, bland annat som civil- och kulturminister. Elefanter kan vara populära, och Ulvskog fick över 350 000 personkryss i två val, vilket gör henne till den tredje mest kryssade kandidaten någonsin i ett EU-val. Hon blev omvald 2014 trots att hon enligt en kartläggning av Europaportalen var en av de mest passiva svenska ledamöterna under den föregående mandatperioden. En annan socialdemokratisk ex-minister är Heléne Fritzon (S). Hon var migrationsminister i två år under Stefan Löfven, men flyttade till EU och Bryssel 2019. Vid 60 års ålder är hon toppkandidat för Socialdemokraterna för andra gången.  

Elefant nummer tre är Alice Bah-Kuhnke vars politiska karriär har varit rekordkort eftersom hon blev statsråd bara tre dagar efter sitt inträde i Miljöpartiet 2014. Låt oss kalla henne rekordelefant, eller paradox. För Bah-Kuhnke representerar också en ny trend i EU-valen – mediepersonligheterna. Alice Bah – som hon hette innan hon gifte sig med en skådespelare – debuterade som programledare i SVT:s Disney-klubben under nittiotalet och fick senare en egen talkshow i TV4. Hennes partikamrat Pär Holmgren var en känd TV-meteorolog med omskriven frisyr som tog klivet till klimataktivism och författarskap innan han blev EU-parlamentariker 2019. En parallell är Isabella Lövin, journalisten som vann både Stora Journalistpriset och Guldspaden innan hon gick in i politiken som miljöpartist och valdes in i EU-parlamentet 2009. Nu vill hon tillbaka dit. Om Miljöpartiet får behålla tre mandat vid valet den 9 juni så kan den före detta miljöministern och vice statsministern bli den fjärde elefanten i Bryssel på 20 år.

En mer generös definition av ”elefant” fångar in den tidigare partiledaren Alf Svensson (KD) som avrundade sin politiska bana i Bryssel. En kort tid satt också förra MP-språkröret Peter Eriksson där. Elefantvarning var det på Gunnar Hökmark, partisekreterare (M) nästan hela 1990-talet. När Fredrik Reinfeldt städade ut gammelmoderaterna hamnade Gunnar Hökmark i EU-parlamentet och stannade i femton år.

Även ex-partiledaren Jonas Sjöstedt (V) fastnar om elefantnätet kastas vidare. Som listetta i årets val kan han dessutom bli den enda svensk någonsin som har valts in i EU-parlamentet fyra gånger. Han är också den enda som har skrivit deckare om EU-parlamentet.

Totalt är elefanterna alltså få. Fram träder i stället mediekändisarna. En svensk otänkbarhet som EU-parlamentariker på 1990-talet. Dit hör journalisten Maria Carlshamre, senare Robsahm, som gjorde ett par år i Bryssel som liberal ledamot på 00-talet. Lars Adaktusson, en av SVT:s allra tyngsta politiska reportrar och programledare blev kristdemokrat och EU-parlamentskandidat 2014. Och SVT-programmet Suhonen & Teodorescu samt hennes tidigare mycket uppmärksammade redaktörskap för Göteborgspostens ledarsida var fördelar för Teodorescu Måwe när Ebba Busch värvade henne till toppnamn för årets KD-lista i stället för kontroversiella Sara Skyttedal.

EU-valet har ofta varit mera person än politik. Det måste inte nödvändigtvis vara fel. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarson har sagt: ”Politik är inte bara tyckande eller positionstaganden i enskilda sakfrågor. Företrädare ska ha egenskaperna, erfarenheterna och nätverken för att framgångsrikt kunna bedriva politik och få saker gjorda”.

– EU-parlamentet är en bra plats för individualister. Men man måste också vara väldigt social, säger Stina Morian, dotter till framlidna EU-parlamentarikern Marit Paulsen (L).

Den union som Sveriges måttligt EU-entusiastiska befolkning gick med i 1995 handlade främst om ekonomi. I tio år hade kommissionsordföranden Jacques Delors prioriterat den inre marknaden, med en gemensam valuta som slutmål. Så det blev logiskt att två före detta handelsministrar fanns bland de första svenska EU-parlamentarikerna. Efter införandet av euron 1999 började EU ta steg mot en mer federalistisk union och lade fram ett förslag till konstitution. Det var att gå ett steg för långt tyckte många och förslaget avvisades så småningom. Men klyftan mellan EU-entusiaster och EU-skeptiker i Sverige som hade präglat debatten hela nittiotalet fördjupades efter folkomröstningen om EMU 2003. Året efter blev det eurokritiska partiet Junilistan tredje störst i Sverige med 14,5 procent av rösterna. Det året markerar samtidigt kulmen på det svenska EU-motståndet. Knappt 38 procent av väljarna tog sig till vallokalerna, att jämföra med 80 procent i riksdagsvalet två år tidigare.

Men katten var ur säcken. Det svenska partisystemet kunde faktiskt brytas på EU-nivån. Varken Piratpartiet eller Feministiskt Initiativ kom in i riksdagen men tog plats i Europaparlamentet 2009 respektive 2014. Båda åkte ur när det var dags för omval (liksom Junilistan), men framgångarna visar vad stor medieexponering och ett lättbegripligt budskap betyder. Särskilt för kandidater som lyckas kanalisera ett starkt stråk i folkdjupet. Det kan noteras att frågan om fildelning och personlig integritet var större än invandringsfrågan i Sverige år 2009.

Att bli invald i EU-parlamentet på en smal sakfråga är alltså möjligt, med det krävs en kombination av fråga och personlighet för att lyckas. Så var det med Marit Paulsen. Hon fick 583 829 kryss i sammanlagt tre val. Ändå var det närmast en slump att hon blev EU-parlamentariker. Dottern Stina Morian som var aktiv i Liberala Ungdomsförbundet (LUF) föreslog hennes namn för moderpartiet som inledningsvis tvekade om den tidigare socialdemokraten och djurrättskämpen från Malung.

– Det enda hon brydde sig om var djurens rätt i livsmedelsproduktionen. Och maten. Hon var rak och autentisk och det var vad folk gillade med henne. Hon ljög inte, snackade aldrig skit om folk och förställde sig aldrig. När hon inte visste svaret på en fråga så sa hon det, säger dottern Stina Morian.

Med all respekt – är djurrättsfrågan den viktigaste som EU ska lösa? Är det rimligt att Sveriges mest kryssade ledamot jobbade med – kor? En näringslivshöjdare är kritisk till svenska parlamentarikers fokus.

– Det är mycket jämställdhet och mänskliga rättigheter. Jag tycker att fler av dem borde bry sig om hur det svenska näringslivet ska klara sig, säger han till Fokus. 

Han har en poäng. Sex svenskar har valt att sitta i jämställdhetsutskottet. I skatteutskottet, budgetutskottet, utskottet för budgetkontroll och utskottet för ekonomi och valutafrågor däremot – noll (0) svenskar. I utskottet för den inre marknaden – en enda.

Och parlamentarikerna samordnar sig aldrig till en heltäckande ”svensk linje”. I själva verket ses de bara på flyget.  

– Vi är inte ett landslag. Europaparlamentariker företräder det ideologiska perspektivet. Det är rådet som företräder det nationella perspektivet, säger EU-parlamentarikern Jakop Dalunde (MP). Själv har han suttit i parlamentets transportutskott och utskottet för energi och industri.

Cecilia Wikström håller med honom. Hon var tidigare europaparlamentariker för Liberalerna och anser att svenska aktörer själva måste hålla koll på när deras hjärtefrågor går genom EU:s processer.

– Näringslivet gnäller, men de har en egen läxa att göra. Skogspolitiken gick igenom på ett sätt som var jättedåligt för Sverige. Det hade aldrig hänt om Marit Paulsen och Fredrick Federley hade varit kvar, säger hon och fortsätter:

– En gång blev jag kontaktad av en professor från KI som sa att deras registerbaserade forskning skulle gå under ifall dataskyddsdirektivet gick igenom enligt förslaget. Jag höll på med helt andra frågor men kunde åtminstone kontakta rätt rapportör, en person som jag råkade känna.

Slumpen, alltså.

För att lyckas som EU-parlamentariker måste man jobba hårt.

– Man tror att man jobbar mycket som riksdagsledamot, säger Cecilia Wikström.

– Men skillnaden är enorm. I riksdagen har man fyra månaders ledighet om året. Tillhör man regeringssidan ska man rösta ja till allt som regeringen föreslår, tillhör man oppositionen ska man rösta nej till allt. Men i EU finns ingen regering på det sättet. En duktig parlamentariker blir rapportör och förhandlar frågor först i den egna partigruppen, sedan med EU:s ministerråd. Man måste ligga på, ha social skills och säga god morgon på tio språk och framför allt inse att svenskar inte är bäst på allt. Men det är ett otroligt roligt och meningsfullt arbete.

Om EU-parlamentet tidigare var en slutstation går karriärvägen snarast åt andra hållet. Bryssel har blivit platsen där yngre politiker meriterar sig för större uppdrag.

Sådant har förstås alltid funnits. Cecilia Malmström (L) var 31 år när hon valdes in i EU-parlamentet 1999. Sedan blev hon både Sveriges EU-minister och EU-kommissionär. Centerpartisten Lena Ek valdes till EU-parlamentet två gånger innan hon blev hemkallad till en ministerpost. Åsa Westlund (S) valdes in som 28-åring. Hemkommen tio år senare fick hon ett av partiets tyngsta uppdrag i riksdagen som ordförande i finansutskottet. Moderaten Christofer Fjellner gjorde också två perioder i EU-parlamentet och är i dag oppositionsborgarråd i Stockholm, väl placerad inför 2026 års val.

Men 2019 var inte bara året med lägst medelålder hos de invalda svenskarna. Det var också ett år då alla utom tre var debutanter i EU-parlamentet.

En uppseendeväckande skillnad mot tidigare, då omkring hälften valts för en andra eller tredje period.

***

Läs även: Har Folklistan en chans?

Läs även: EU-valet 2024: Valkompass – testa dina åsikter här