Så undervisas lärare i islamofobi

Fem dagar efter Hamas terrorattack mot Israel håller Mattias Gardell en föreläsning om islamofobi i kongressanläggningen Waterfront i centrala Stockholm. På plats finns omkring 15 kursdeltagare, alla kvinnor förutom Fokus utsände. Dessutom deltar åhörare från hela landet via länk.  

Utbildningen, som vänder sig till lärare och skolpersonal, anordnas av den statliga myndigheten Forum för levande historia. Gardell är till vardags professor vid Uppsala universitet och vetenskaplig ledare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CFR). Han är en ofta hörd röst genom åren i debatten om rasism och främlingsfientlighet.

På Wikipedia kan man läsa att Gardell under nittiotalet var verksam i den "våldsbejakande och vänsterextrema organisationen Antifascistisk aktion (AFA)”, att han tidigare var anarkist men numera föredrar termen ”frihetlig socialist”, samt att han var en av initiativtagarna till och ett av språkrören för organisationen Ship to Gaza. År 2010 var han med på ett fartyg som försökte bryta Israels blockad av Gaza och som bordades av israelisk militär, varvid tio turkiska aktivister dödades ”sedan stridigheter uppstått i samband med bordningen”.  

Kursen på Waterfront syftar till att hjälpa lärare och annan skolpersonal att förhindra att islamofobiska idéer får fäste inom skolan. Mattias Gardell tar avstamp i rasismens historia. Han berättar att rasism är en teknik för att bibehålla en rådande maktstruktur i samhället och att den uppfanns av den katolska kyrkan i samband med att morerna - vilket då var synonymt med muslimerna - drevs bort från den iberiska halvön.  

– I de allra flesta samhällen där vi har dokumenterade kunskaper om människan och det samhälle hon lever i fanns inte rasism. Rasismen, som sedan globaliserades och präglar våra samhällen i dag, kan spåras tillbaka till 1400-talet i det katolska Spanien, säger han och vandrar sedan snabbt vidare genom historien fram till nutiden.  

Vi får lära oss att islamofobin är intimt sammankopplad med det västerländska samhällsbygget och kommer så fram till hur islamofobin tar sig uttryck i Sverige i dag.   

– Det här är Ahmed, säger Gardell.  

På den projektorsduken syns ansiktet på ett alldeles nyfött barn. Från publiken hörs ett sorl av ömma känslor. ”Åh, men gud vad söt”, viskar någon. Gardell berättar att bilden kommer från en nyhetsartikel på nyårsdagen 2011 och visar årets först födda Malmöbo.  

Han berättar vidare att dåvarande sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth i samband med publiceringen bloggade om artikeln. Gardell återger: ”Första barnet i Malmö 2011 heter föga förvånande Ahmed. Symptomatiskt för Malmö, symptomatiskt för islamisering, symptomatiskt för den demografiska bomben. Ahmed är ett säkert tecken på Sveriges omedelbart förestående undergång.”  

Föreläsaren riktar sig mot publiken och pekar på bilden.  

– Hur kan lilla Ahmed… ett naket liv… en alldeles nyfödd… (paus). Han kan inte berätta. Hur kan han hota hela landet? Han kan ju inte ens äta själv. Eller gå eller krypa.  

Så tas publiken med på en fiktiv resa genom Ahmeds uppväxt. Gardell gestikulerar omväxlande mot bilden och mot publiken.  

– Vad ska människor tänka om honom? Han ska komma att associeras med essensen av oroande muslimskhet. Den hinderbana som han kommer uppleva genom att associeras till kvinnoförtryck, tafsande eller terrorism, säger professorn och ställer en retorisk fråga:  

– Kan man ens gå till badhuset med en sån här typ? 

Fokus hittar senare artikeln om Ahmed i Sydsvenskan. Första bebisen i Malmö 2011 hette mycket riktigt så, men det var inte en pojke – utan en flicka och Ahmed var hennes efternamn. Även i citatet från Kent Ekeroth har det blivit knas. Sista meningen – den om att ”Ahmed är ett säkert tecken på Sveriges omedelbart förestående undergång” – återfinns nämligen ingen annanstans. Felkönandet av Ahmed och felciteringen av Ekeroth är intressanta med tanke på att ett pass senare under dagen ska handla om hur viktigt det är att lärarna undervisar barnen i källkritik, historiebruk och att återge källor på ett korrekt och hederligt sätt – allt enligt skolplanens föreskrifter.  

Med avstamp i berättelsen om Ahmed delges kursdeltagarna sedan en mängd statistik, dock utan tydliga källhänvisningar. Vi får veta att 64 681 artiklar om islam och muslimer publicerades i svensk media under 2018. Och att nio av tio av de muslimer som omnämns i media återfinns i ett negativt färgat sammanhang. Vidare har sex av tio muslimer utsatts för fysiska angrepp, här nämner Gardell som hastigast en undersökning han själv har gjort.

(UPPDATERING 2023-11-01: Så här sade Mattias Gardell ordagrant under föredraget: ”Jag gjorde en studie 2018 som visar att 59 procent av Sveriges alla muslimer har blivit utsatta för fysiska angrepp. Sex av tio.”

Efter publiceringen har Gardell bett Fokus klargöra för läsarna att han sade fel. Det var sex av tio moskéer som rapporterade att de utsatts för hatbrott, inte sex av tio muslimer. Red.)

Resten av lektionen handlar om hur dagens Sverige är genomsyrat av islamofobi. Gardell gör ingen koppling till Hamas islamistiska terrordåd i Israel några dagar tidigare (kursen hölls fyra dagar före terrorattentatet i Bryssel då två svenskar mördades och en skadades av en islamist). Inte heller kommenterades de firanden av dåden i Israel som hade genomförts på flera platser i landet eller den ökade hotbild mot judar som media har rapporterat om.   

Däremot berättar Mattias Gardell om hur judarna förföljdes i Nazityskland. Det som drabbade tyska judar under Kristallnatten 1938 har paralleller i Sverige i dag i koranbränningarna, menar han.   

– Då brände man Torarullar i alla orter där Kristallnatten var. (…) Vanligen tvingade man judar att stillatigande titta på, utan att protestera.  

Gardells röst går upp ett snäpp både i volym och tonhöjd när han säger: 

– Det är exakt så man vill disciplinera muslimer. De ska titta på! De ska vara åskådare! De ska inte säga någonting. Det är bara så de kan vara en del av svensk yttrandefrihet. Det är så absurt så man blir galen. 

Det är först när kursdeltagarna får ställa frågor som de aktuella händelserna i Mellanöstern kommer på tal. Peter, som deltar via länk, närmar sig frågan försiktigt:  

– Jag vill veta hur det ser ut i dag. Hur jag ska tänka i min vardag som lärare. Jag har elever som har väldigt svårt för människor som kommer från Israel. Hur ska jag resonera med dem? Jag förstår att de inte tycker om Israel som stat. Men (när de kritiserar, reds anm) deras tillhörighet? Att vara judar?

Som svar gör Mattias Gardell en lång utläggning innan han säger: 

– Islamofobi och antisemitism är inte samma sak. Det är olika benämningar för olika rasismformationer. Där tycker jag att man måste samtala. Men nu är jag osäker på kontexten. Menar du hur man hanterar en situation i ett klassrum där det finns elever som inte gillar judar och sprider saker om judar? 

– Ja! Precis så, svarar Peter.  

– Jag tror att man ska låta bli toleransbegreppet. Ställ det i skåpet. Inskärp i stället ordet respekt. För vem vill bli tolererad? Man vill ju bli respekterad. Det är vad som fostrar dig att bli en demokratisk samhällsmedlem. Vi får lov att respektera varandra. Vi får tycka olika, lära oss att formulera det och lära oss ta debatten, säger Gardell och fortsätter: 

– Däremot kan man inte förvänta sig att folk ska ställa upp på en diskussion som handlar om ens rätt att existera. När man gör personer i ett klassrum till representant för en hel problematik – eller ska förklara, vara ambassadör eller bära ansvar för – det är en annan artikulering av samma rasistiska sätt att tänka. Det är en svår pedagogisk fråga. Och om det är svårt i klassrumssituationen så antar jag att ni inskärper vikten av att respektera varandra.  

Här bryter kursledaren in och säger att frågan blir aktuell igen i nästa pass.  

Så följer en workshop under ledning av högstadieläraren Mirjam Haj Younes, projektledare för initiativet Motståndskraft mot rasism som nyligen har släppt en rapport om den upplevda rasismen i skolor i nordöstra Göteborg – ett område med stor segregation.  

Younes berättar att en grupp skolungdomar själva har varit centrala i arbetet med enkäten och rapporten, som finansieras av Socialstyrelsen. De har även blivit utbildade i förståelsen av olika former av rasism, och har enligt rapporten ”fått mer kunskap om den subtila rasismen och kan därmed sätta ord på sina känslor” samt ökad insikt i att ”vithet i sig inte handlar om hudfärg utan om makt”. De har även fått veta att ”många ungdomar inte uppfattar att det som hänt är en form av rasism”. 

Av rapporten framgår att ungdomarna i referensgruppen först trodde att de aldrig hade blivit utsatta för rasism. Men ”när bilden av rasismen blev mer nyanserad insåg de att de stött på rasism dagligen”. Bland annat genom ”subtil rasism”. Ungdomarna utformade sedan enkäten och tog med den till fritidsgårdar och mötesplatser och förmådde andra ungdomar att svara på den.  

– Vi mutade dem även med godis för att de skulle svara, säger Mirjam Haj Younes.  

När Fokus senare frågar Tobias Gröndahl, enhetschef vid socialkontoret i nordöstra Göteborg som står bakom rapporten, om den är att uppfatta som vetenskaplig är han noga med att påpeka att så inte är fallet.  

– Det är inte vetenskapliga siffror. Det är inte de resurserna vi har lagt på den och vi har inte ambitionen att det ska vara en vetenskaplig rapport. Siffrorna är bara indikationer, säger Gröndahl.  

– En del i att den inte är vetenskaplig är att ungdomar själva har varit delaktiga i den. De har ingen vetenskaplig utbildning.  

Kan den användas för analyser, till exempel i en fortbildning för lärare eller dylikt?  

– Nej. Vi har inte tagit fram den som ett sådant material. Den har inte syfte att fungera som faktaunderlag, säger Tobias Gröndahl.    

Obekymrad om detta använder Younes uppgifter ur rapporten för att ge en bild av rasism och islamofobi i skolorna. Det är lärare och annan skolpersonal som står för den största andelen av rasismen, hävdar hon. 

– 65 procent av alla elever har utsatts för rasism. Den största gruppen som utsätter dem är lärare och skolpersonal. Nästan hälften, 48,8 procent, som har blivit utsatta för rasism har blivit det av skolpersonal, som lärare och fritidsassistenter.  

Hon säger vidare att drygt 45 procent har blivit kränkta på grund av sin religion.  

– Då undrar ni, hur många av dem är muslimer? frågar Younes retoriskt. Hon fortsätter:  

– Det är 65 procent muslimer som har blivit kränkta på grund av sin religion. Ni kan se att det är 3,5 procent som är judar.  

Den låga andelen kränkta judar förklaras med att ”vi inte har så många judiska ungdomar som har besvarat enkäten i vårt område”. Det framgick inte hur många judiska ungdomar som hade besvarat enkäten, endast att 3,5 procent av samtliga svarande upplevde att de hade blivit kränkta på grund av sin judiska tro.  

Efter sifferexercisen går vi över till lektionens huvudsyfte.  

– Jag ska lära er identifiera islamofobi. Och de stereotyper, mikroaggressioner och vardagsrasism som de utsätts för i skolan, säger Younes och tillägger att övningen inte lutar sig mot forskning, utan mot egna erfarenheter och samtal med de ungdomar hon möter i skolan och i sitt projekt.  

– Detta är vad ni ser i media, säger hon och en bild på bland annat terrorister och heltäckande slöjor syns på den vita duken.  

– Det är en bild vi matas av i hundratals filmer. Mellanösternpersoner demoniseras och den vita personen är den som ska rädda alla.  

Younes berättar om hur hennes uppväxt är präglad av denna bild och hur den genomsyrar samhället och dess syn på muslimer.  

– Man säger inte ”vi hatar muslimer” men man hittar kryphål i lagarna. Man vill i stället förbjuda minareter, man vill förbjuda slöja, man vill förbjuda moskéer. 

Samma synsätt, menar hon, genomsyrar också skolan. Här tar hon upp situationen i Israel och Gaza och använder den som exempel på när islamofobi kan komma till uttryck.  

– Nu har det här med Hamas och Israel hänt. Vid sådana händelser får elever mycket frågor. Lärarna säger ”vad tycker du?”. Då blir man en talesperson. Oftast har man ju inte med det att göra. Precis som en svensk jude inte har något att göra med vad Israel gör mot Palestina. Men den bilden gör att unga killar demoniseras, säger Mirjam Haj Younes. 

Sedan går hon in på hur lärare generellt sett beter sig islamofobiskt mot ungdomar från Mellanöstern. Här återkommer siffran 48,8 procent – den från den ovetenskapliga rapporten som sade att högst andel av rasismen kommer från lärare och skolpersonal.  

– De här 48,8 procenten… Det är kanske inte så att lärare skriker n-ordet på elever.  

Så pausar hon och säger: 

– Jo, det kan också hända så klart.  

Men det förekommer även oavsiktliga övertramp, menar hon, och ger som exempel att lärare kan säga till elever: ”Åh, du är rätt fin för att vara svart”. Eller ”Duschar du med slöjan på?”.  

Andra exempel på rasism är om en lärare har svårt att uttala en elevs namn och därför ber att få använda en kortversion av namnet. Eller om en vit person frågar en mörk person varifrån den kommer. Däremot är det inte rasistiskt om en mörk person frågar en annan mörk person samma sak. Hon ger ett färskt exempel: 

– När jag kom in här i byggnaden var det en man som frågade om jag var från Marocko. Jag såg att han kanske var från Marocko. Därför kände jag inte ”åh, ska jag få den frågan nu igen”. För jag kan nämligen skilja på avsikten när någon frågar, förklarar Younes och forsätter: 

– När icke-vita ställer den frågan till varandra så försöker man hitta en gemenskap. Men om den kommer från majoritetssvenskar, då är det för att de vill stigmatisera en och visa att ”du är inte en av oss”. Vad de egentligen vill fråga är ”Varför är du brun?”.  

Hon går vidare till begreppen mikroaggressioner och minoritetsstress, något som hon menar drabbar muslimska elever i större utsträckning än majoritetssvenskar.  

– Det är som myggbett. Ett känns inte så illa. Men får man många så exploderar man. Sedan blir lärare förvånade när Muhammed kastar en stol i klassrummet. De tror att det var oprovocerat men de inser inte att de gång på gång hade utsatt honom för mikroaggressioner.  

Här menar hon även att icke-vita elever systematiskt blir utsatta för rasism av skolledningen då de bestraffas mycket hårdare än vita.  

– Jag har sett hur vita elever misshandlar lärare och vikarier utan att bli avstängda. Men har en icke-vit elev kastat ett ägg i hemkunskapen blir den avstängd i två veckor.  

Hon säger vidare att hon sett liknande saker på flera skolor, men tillägger också:  

– Jag säger inte att det är så. Jag vet inte om det finns någon undersökning eller så. Men det är min upplevelse. 

Workshopen avrundas av med en hoppingivande anekdot från hennes egen arbetsplats.  

– Tänk er slöjdläraren Lennart. Ja, han heter faktiskt så. Jag har jobbat med honom länge. Han är den stereotypa träslöjdsläraren. Blunda och ni har honom framför er. En macho typ som drar misogyna skämt. Nu tolv år senare ger jag honom beröm i stället. Han har omgett sig av vissa lärare som kan hjälpa honom att förstå.  

Nu återstår bara ett pass av kursen, en presentation av ett skolmaterial som arrangören, Forum för levande historia, har tagit fram. En modul i utbildningsmaterialet ska vara särskilt lämplig i arbetet mot islamofobi. Den handlar om protesterna som uppkom vid ett moskébygge på Södermalm under nittiotalet.  

Camilla Sjöström, pedagog på myndigheten, berättar om de protester som uppkom och att somliga var av det löjeväckande slaget. 

– Ett argument som ofta kom fram under moskébygget var ”när alla muslimer böjer sig framåt i bön, så kommer det eka på hela Söder”.  

Sedan lyfter hon fram att en viktig aspekt i skolmaterialet är att eleven ska bli vaksam på hur historien används i en argumentation. 

– Materialet bygger på förmågan att använda källkritik, säger Camilla Sjöström.  

***

Läs även: En havererad myndighet

Läs även: Fokus granskar: Anställda flyr Strålsäkerhetsmyndigheten