Så vill Jonas Sjöstedt stjäla vänstern från Socialdemokraterna

Det fanns en stjärna som »filmarbetarna« – det är vad branschen gillar att kalla sig – flockades kring, i champagnebaren på Cirkus inför Guldbaggegalan. Det togs selfies och fnittrades.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var alldeles tydligt på hemmaplan. Och när själva galan drog i gång kom det mer.

Sjöstedt var placerad på parkett, så att konferencieren Emma Molin kunde dra in honom i sitt mellansnack. När partiledaren kom i bild hälsades han med applåder och glada rop.

Det var inte särdeles förvånande. Det ap­plåderas och tjoas åt snart sagt vad som helst på galor av det här slaget. Och kreativa kulturmänniskor är ofta konformister politiskt, så det blir vänster av Sjöstedtsnitt. Men ändå: Vilken annan partiledare skulle hälsats med applåder och något som liknade jubel?

Jonas Sjöstedts popularitet gick inte att ta miste på. Men varför denna entusiasm? Det här är trots allt en partiledare som just släppt igenom en regering byggd på den uttryckliga grunden att göra honom maktlös och vänsterpolitik omöjlig.

***

Det var ingen brist på kritiska vänsterröster mellan den 11 januari, då 73-punktsprogrammet presenterades, och Jonas Sjöstedts första presskonferens den 14 januari.

Om Vänsterpartiet släpper fram en socialdemokratisk statsminister som driver Centerpolitik har partiet »återgått till den underdåniga attityd gentemot socialdemokratins ledning som präglade Hilding Hagbergs tid som partiledare men som valet av C H Hermansson var ett uppbrott från«, skrev den förre partiledaren, numera partiavhopparen, Lars Ohly i Svenska Dagbladet.

Utanför Vänsterpartiet var det få som uppfattade piken.

Ohly räknades alltid till vänstern inom partiet. Jonas Sjöstedt har alltid räknats till partihögern. Hilding Hagberg, ordförande i Sveriges kommunistiska parti mellan 1951 och 1964 var inte bara kommunist utan dessutom sovjetorienterad. När Moskvatrogna APK bildades i en utbrytning 1977 hoppade den då 78-årige Hagberg dit.

Det brukade, bara en aning skämtsamt, sägas att Hilding Hagbergs devis var »ligg lågt med sossarna, vänta på ryssarna«. Hagberg skulle helt enkelt aldrig ha fällt en arbetarregering. C H Hermanssons förnyelse av kommunistpartiet bestod inte bara i att ta ett kliv bort från Sovjet, utan dessutom i att kliva ut ur socialdemokratins skugga.

Väntar man inte på ryssen längre måste man åstadkomma något på egen hand. Det var den kniv Ohly vred om. Men det han satte kniven i var knappast underdånighet, eller blind röd lojalitet. Det han gjorde tydligt var att Vänsterpartiets nuvarande partiledare och dess förre har skilda synsätt på hur man tar sig ur Socialdemokraternas skugga.

Det var ingen stor överraskning för Väns­terpartiet att Socialdemokraterna band sig till Centern och Liberalerna. I över tio år har Socialdemokraternas överordnade mål varit att slå sönder Alliansen. Dessutom var samarbete över blockgränsen precis vad Socialdemokraternas högerflygel behövde, för att kunna dra det egna partiet åt sitt håll.

Ett tråkigt faktum för vänsterpartister, men också en möjlighet. En högervridning av socialdemokratin är inte utan fördelar för det vänsterparti som står kvar.

Frågan var därför vad som krävdes för att kunna släppa igenom Stefan Löfven. Den besvikelse och ilska och de upprop som vänsteranhängare fyllde sociala medier med, riskerade att få grepp om partiets kärna. På lokal och regional nivå ställdes krav på att sätta stopp och säga nej.

Hur komma ur detta, utan att framstå som den där dörrmattan?

[caption id="attachment_530908" align="alignnone" width="750"] Aron Etzler (till vänster) och Jonas Sjöstedt (höger) skapade begreppet »misstroendelöfte« för att med hedern i behåll kunna släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Bakom finns en långsiktig plan att vinna vänstern. Foto:[/caption]

Under de tre dagarna i väntan på Jonas Sjöstedts första presskonferens var det alldeles tyst från partiledningen. Även i verkställande utskottet fanns de som hade mycket svårt att förmå sig att rösta annat än rött.

Det var särskilt det som kom att kallas »förnedringsklausulen« – »Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden« – som var omöjlig att komma förbi.

Blickarna riktades, förutom mot Jonas Sjöstedt, mot partisekreteraren Aron Etzler, känd långt utanför det egna partiet som en skicklig strateg och politisk analytiker.

Tanken prövades om inte Löfvenomröstningen kunde skjutas fram till den fjärde och sista möjliga omgången. Då skulle alternativet ha varit extra val. Det skulle ge Vänsterpartiet ett starkare förhandlingsläge, med extra val som enda alternativ.

Det var uteslutet. Talmannen tänkte inte bli del av några sådana förhandlingar.

Det gjorde att Vänsterpartiets beslut blev avhängigt vad som skulle ske i en fjärde omröstning, i det fall att partiet röstade ner Stefan Löfven i den tredje. Sjöstedt och Etzler var övertygade om att ett nej till Löfven i tredje omgången skulle leda till att Centern och Liberalerna släppte fram en moderatledd regering, med stöd av Sverigedemokraterna, i den fjärde.

Valet, var budskapet internt, stod mellan en socialdemokratisk regering som bedrev högerpolitik och en högerregering som bedrev samma politik, men dessutom med stöd av Sverigedemokraterna. Att förklara för sina anhängare att man släppt fram den senare, genom att spärra den förra, skulle bli omöjligt.

Återstod att finna en plan för att kunna släppa igenom Löfven. Aron Etzler skred till verket.

Det var den planen Jonas Sjöstedt iscensatte under sin första presskonferens den 14 januari. Den som lyssnade mindre noga hörde bara att han var upprörd och att det han hade läst var »helt oacceptabelt«. Men den som lyssnade bara aningen bättre, hörde att Sjöstedt inte ställde några krav på Stefan Löfven, eller på uppgörelsen. Han krävde inte ens en ändring av »förnedringsklausulen«.

Förvånansvärt många rapporterade om Vänsterpartiets »krav«. De fanns aldrig. Vänsterpartiet kunde helt enkelt inte »i nuläget« släppa fram den här regeringen. Själva poängen med »nulägen« är att de upphör.

I just detta ärende kände sig talmannen tvingad att ge viss assistans: omröstningen sköts upp 48 timmar. Det räckte för att ett annat nuläge skulle infinna sig. Inga konkreta överenskommelser gjordes. Inte ett ord ändrades i 73-punktsprogrammet. Men Sjöstedt deklarerade ensidigt att förnedringsklausulen var »tillintetgjord«.

Det var en inte alldeles riskfri balansgång. Det blev tydligt när Sjöstedt på stående fot fick för sig att säga att det fanns »ett papper som ni aldrig kommer att få se« där överenskommelsen fanns nedskriven.

Det rörde sig helt enkelt om Sjöstedts egna minnesanteckningar, som inte är bindande för något eller någon. Att de dök upp speglade vänsterledningens nervositet. Skulle det här – som i allt väsentligt var en bluff, eller åtminstone rent ensidig signalpolitik – lugna partiet?

Något slags löständer krävdes för att bettet skulle skrämma, det hade Etzler och Sjöstedt förstått från början. Ur det föddes den märkliga konstruktionen »misstroendelöftet«: om den här regeringen gjorde allvar av sina planer att lagstifta om anställningstryggheten och marknadshyror i nybyggnation, skulle Vänsterpartiet väcka misstroendevotum i riksdagen.

Som hot var det inte alldeles lyckat. Det krävs 35 riksdagsledamöter för att väcka en misstroendeförklaring i riksdagen. Vänsterpartiet har 28. Den detaljen var det ingen som kom sig för att kontrollera, förrän i efterhand. Till det kom att hotet byggde på att Vänsterpartiet först skulle sitta igenom nästan tre år av högerpolitik och sedan, med ett år kvar till ordinarie val, fälla en socialdemokratisk regering tillsammans med moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater.

Varför det, om det var alltför oaptitligt nu i ett enklare läge?

Jonas Sjöstedt var tydlig med att han hoppades att aldrig behöva sätta hotet i verket. Idén med »misstroendelöftet«, förklarade han, var att det i sig skulle avskräcka regeringen från att överträda Vänsterpartiets röda linjer. Men han försäkrade att det inte var något tomt hot. Vänsterpartiet hade trots allt gjort något liknande 1990, då det röstade ner den socialdemokratiska regeringens stoppaket, trots att Ingvar Carlsson förklarat att det rörde sig om en kabinettsfråga. Och, gick resonemanget, skillnaden mellan »misstroendelöftet« och att släppa igenom 73-punktsprogrammet och Stefan Löfven, var att misstroendelöftet skulle leda till extra val, inte en högerregering.

Fast sådant är svårt att veta. Efter regeringen Carlssons fall blev det inget extra val. Det blev en ny regering Carlsson, men utan stoppaket.

Men hur tomt »misstroendelöftet« än var – och det fanns rätt många även inom Vänsterpartiet som inte tog det alltför bokstavligt – var det nödvändigt för att kunna släppa fram en socialdemokrati på väg mot höger. I det syftet bröt partitoppen nu tystnaden och kastade sig ut i en febril aktivitet på sociala medier med två huvudsakliga budskap:

Alternativet till detta var en moderat och kristdemokratisk regering med stöd av Sverigedemokraterna, inget annat.

Nu går Vänsterpartiet i hård opposition, med tydliga gränser dragna för regeringen Löfven, om den vill sitta kvar.

Det fungerade.

Alla kritiska röster tystnade inte. Lars Ohly förblev kritisk. Rossana Dinamarca, för några år sedan vice partiordförande och utmanare om partiledarposten när Jonas Sjöstedt valdes 2012, kallade beslutet »ett historiskt misstag«: »Man hade ett ypperligt läge att få en vågmästarroll men sumpade den. Vi har inte fått någonting.«

Men det var en minoritet som höll fast vid att Vänsterpartiet borde ha röstat ner Löfven. Missnöjeslavinen, som ett tag såg ut att dra med sig allt större delar av partiet, hade avstannat. Medlemstillströmningen, som varit positiv i snart tio år och lyft partiet från runt 10 000 till runt 26 000 medlemmar, gjorde ett skutt. På en dryg vecka efter Jonas Sjöstedts första presskonferens tillkom runt 600 medlemmar. Några hoppade av efter den andra presskonferensen, men de kunde räknas i tiotal.

Ingen väckte egentligen på allvar frågan om varför Vänsterpartiet inte hade krävt förhandlingar. Om det nu var så uppenbart att Centern och framför allt Liberalerna aldrig skulle ha gått till extra val, borde det då inte ha funnits en öppning för sådana?

I partiets utkanter fanns en och annan som tänkte åt det hållet. Kajsa Ekis Ekman dömde ut partiledningens strategi som »en patetisk utfästelse om att kanske göra motstånd i framtiden«:

»De borde ha lagt fram 73 egna krav, naturligtvis! Alla som hungrade efter ministerposter och makt hade varit tvungna att kompromissa med er. Annars: ingenting! Ni hade ett guldläge att stå upp för löntagarna, och ni sumpade det.«

Men i partiets topp var det aldrig ett alternativ. Förhandlingar skulle ha gått stick i stäv med den långa planen. Att ställa sig i vägen för en socialdemokrati på väg mot höger låg inte i Vänsterpartiets intresse, tvärtom.

Medan det utanför partiet talades om att Vänsterpartiet nu var marginaliserat och maktlöst, spred sig lättnad och rent av entusiasm inom partiet.

Planen hade lyckats. Guldläget hade inte sumpats, det var kretsen kring Sjöstedt och Etzler övertygad om, det hade uppstått nu. Det var i den stämningen Jonas Sjöstedt besökte Guldbaggegalan.

Allt han upplevde där bekräftade det.

***

Att närma sig makten är inte okomplicerat för ett parti som i sin själ är oppositionellt, inte bara i partipolitisk bemärkelse, utan mot hela samhällsystemet. Det är först under de senaste 20 åren som Väns­terpartiet medvetet börjat kliva fram mot regeringsmakten.

I valet 1994 fick Vänsterpartiet 6,2 procent, det bästa resultatet sedan 1948. I valet 1998 nästan fördubblades andelen till 12 procent. Gudrun Schyman var partiledare och Lars Ohly partisekreterare. Väns­terpartiet var landets tredje största parti och det stod snart klart att Göran Persson skulle fortsätta som statsminister. Persson slöt en överenskommelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men inget av de två partierna bjöds in att sitta i regeringen.

Inom Vänsterpartiet väcktes aldrig den frågan. Det talades en hel del om hur det makalösa väljarstödet skulle växlas in i inflytande, men att sitta i regering och vara ministrar var en så främmande tanke att den avskrevs utan diskussion.

Några år senare, på den här sidan millennieskiftet, hade partiet fallit tillbaka till 8 procent, fortfarande historiskt mycket bra, men rörelseriktningen gick åt fel håll. Gudrun Schyman hade börjat förlora sin lyster. När det blev dags för partiledarskifte ställdes partiets vänster mot dess höger.

Det var en process som tog några år. På den sida som betraktade sig som förnyare och uppfattades som höger fanns personer som Johan Lönnroth, Karin Svensson Smith och gruppledaren Lars Bäckström, som skötte mycket av budgetförhandlingarna med regeringen. På den andra sidan fanns bland andra Lars Ohly, som på kongressen i början av 2004 valdes till partiledare med stor majoritet. Samtidigt slängdes förnyarna ut ur partiets styrande organ och flera sakpolitiska beslut fattades som av partiets högerflank beskrevs som tecken på att Vänsterpartiet var på väg att förvandlas till ett »smalt elitistiskt nykommunistiskt parti«. Det hjälpte inte att den nye partiledaren vägrade att sluta kalla sig kommunist.

Under 2004 fortsatte de interna striderna. Högerflanken bildade en fristående förening – Vägval vänster – som av partivänstern uppfattades som en fraktionsbildning, särskilt sedan tidningen Flamman publicerat ett dokument, »Plan B«, som beskrev förnyarnas strategi efter att ha förlorat slaget på partikongressen. Lars Ohly hamnade nu mitt emellan förnyare och partivänstern i sina försök att hålla samman partiet. Anklagelserna haglade, hoten om uteslutning kastades runt alltmer vårdslöst och avhoppen blev fler.

Det märkliga var att traditionalisterna, eller vänsterflanken, gav intrycket av att vinna striden: Ohly var deras partiledare och de kontrollerade partistyrelsen. Ändå gick utvecklingen snarare förnyarnas väg. Vänsterpartiet blev inte en testuggande sekt utan intresse för verklig makt.

Den avgörande händelsen stod ett annat partis ledare, Socialdemokraternas Mona Sahlin, för.

Sahlin höll 2008 presskonferens med Miljöpartiet och berättade att de båda partierna kommit överens om ett långtgående samarbete fram till 2020. Vänsterpartiet fick inte vara med. Beslutet var inte tillräckligt förankrat i den egna partistyrelsen och hon fick genast den socialdemokratiska vänstern och LO emot sig. Sahlin tvingades backa och så inleddes ett nytt rödgrönt samarbete. Det tog ett par månader att prata sig samman i fem olika arbetsgrupper men i december 2008 var en överenskommelse klar. De tre partierna skulle utmana Alliansen tillsammans i valet 2010.

För Vänsterpartiet var det ett avgörande beslut, även om valresultatet ledde till att regeringen Reinfeldt satt kvar. När Väns­terpartiet hade fått 12 procent och Lars Ohly var partisekreterare, hade ingen haft tankar på att vara med och bilda regering. Nu, när Ohly var partiledare, blev det ett uttalat mål.

Det var en stor förändring, som motsade att Vänsterpartiet hade blivit ett »smalt, elitistiskt nykommunistiskt parti«.

En delförklaring var möjligen det stora lyftet i opinionen vid valet 1998. Plötsligt fanns massor av poster och tjänster att besätta i kommuner, landsting och i riksdagen. Följden blev att aktiva i Vänsterpartiet i mycket större utsträckning än tidigare behövdes i praktiskt parlamentariskt arbete. Allt fler av diskussionerna inom partiet handlade om parkförvaltning, idrottshallar och snöröjning, allt färre om marxism.

Statsvetarprofessorn Jörgen Hermanssons klassiska konstaterande att Vänsterpartiet inte var särskilt bra på praktisk politik, eftersom det haft så få chanser att öva på det, blev allt mindre sant. Under åren som kom efter 1998 hade Vänsterpartiet sina kanske främsta framgångar på den kommunala arenan, med profiler som Stig Henriksson, kommunalrådet i Fagersta som vande sig vid att regera med stor pragmatism och egen majoritet på som mest drygt 58 procent.

Det var det här partiet Jonas Sjöstedt förklarade sig villig att leda sommaren 2011, då Lars Ohly nått vägs ände. Han hade gjort sin karriär lite i kanten av partiet. I elva år var han EU-parlamentariker. När falangstriderna i partiet fortfarande var bittra, i mitten på 2000-talet, lämnade han den svenska politiken och bosatte sig i Brooklyn tillsammans med sin fru, Ann Måwe, som tjänstgjorde som diplomat i FN. När han kom tillbaka till Sverige var det inte längre en omöjlighet för honom att stiga i graderna, trots högerstämpeln, även om det fanns delar av partiet som såg på honom med misstänksamhet. Vid valet 2010 tog han sig till riksdagen, genom personvalskryss och i januari 2012 blev han ny partiledare.

Liksom vid nästan alla val av det här slaget krävdes en del koalitionsbyggande. Sjöstedts bästa drag för att nå makten var att göra upp med Flammans chefredaktör Aron Etzler om partisekreterarposten. Etzler tillhörde partiets vänsterflygel och hade en ojämförligt stark ställning i den något yngre partikadern. Han var en av grundarna till det kortlivade globaliseringskritiska nätverket Attacs svenska gren och ansågs i allmänhet vara en ovanligt skarp kombination av politiskt nytänkande och organisatorisk förmåga.

Etzler och Sjöstedt kunde på ytan verka svårförenliga, men det visade sig snart att de hade viktiga beröringspunkter. Framför allt delade de idén om en modern vänster, som inte är rädd att söka makt och inflytande. De förstod båda vikten av att finna nya vägar framåt i en värld där globalisering, avregleringar och finansrörelser kunde få politiken att verka maktlös.

Etzler sökte internationella exempel på goda strategier. Attac var ett. Han hade 2007 skrivit boken »Trondheimsmodellen«, som tog fasta på ett par andra.

I norska stortingsvalet 2001 rasade Arbeiderpartiet med över tio procentenheter till strax över 24 procent av rösterna. Det var det sämsta resultatet sedan 1924. Arbeiderpartiregeringen hade åren dessförinnan drivit en liberaliseringspolitik med privatiseringar och marknadsreformer. I lokalvalen 2003 engagerade sig facken i Trondheimsområdet för att strukturera och vässa det folkliga missnöjet mot marknadsreformerna. Nitton krav formulerades och partierna tvingades ta ställning till dem. Vänsterpartierna segrade stort.

Vid stortingsvalet 2005 använde norska LO samma modell. LO frågade medlemmarna vilka krav de ville driva. En lista med 54 krav sammanställdes och drevs hårt under ledning av LO-ordföranden Gerd-Liv Valla. Resultatet blev att Arbeiderpartiet bytte fot, sökte sig vänsterut och fick knappt 33 procent. En vänsterregering bildades, tillsammans med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti, Vänsterpartiets systerparti.

Ett annat exempel Etzler beskrev i sin bok var det Socialistiska partiet (SP) i Nederländerna. Det började som en maoistisk randgrupp men hade, då Etzler skrev sin bok 2007, växt till 16,6 procent, samtidigt som Socialdemokraterna tappat rejält. Nyckeln i båda fallen, menade Etzler, var att odla den organiska kontakten med folket. Bred kontakt, inte revolutionära brandtal, var vägen till framgång.

Jonas Sjöstedt blev vald som partiledare på uttryckliga löften om att förändra Väns­terpartiet. I sin första intervju i Dagens Nyheter, efter att ha blivit vald i januari 2012, är det holländska SP han talar om, med stor fascination:

»De har vuxit från nästan ingenting till att bli Hollands näst största parti, och det i ett land utan vänstertraditioner. Deras idéer bygger på folklighet och deras språkbruk är helt odogmatiskt. De har inte ens en röd stjärna som symbol, de har en tomat.«

Sju år senare har inspirationen blivit strategi.

***

Den mest centrala och samtidigt osäkra komponenten i Vänsterpartiets maktstrategi är fackföreningsrörelsen.

När Vänsterpartiet 1990 för första och hittills enda gången röstade bort en socialdemokratisk regering, hade de LO i ryggen. LO:s styrelse hade visserligen släppt igenom stoppaketet, som utlöste regeringskrisen, men ångrade sig snabbt när reaktionerna kom.

För Vänsterpartiet var det centralt att striden med Socialdemokraterna inte också var en strid mot LO. Partiet vill inte vara i konflikt med arbetarrörelsen, utan framträda som arbetarrörelsens enda pålitliga företrädare. Då är LO:s stöd viktigt, men det är en relation med betydande spänningar.

Svensk fackföreningsrörelse har nästan från början varit militant antikommunistisk. De som är bevandrade i arbetarrörelsens historia kan de ödesmättade dokumentbeteckningarna utantill: LO:s cirkulär 638 från 1929 och 1 144 från 1940 samt Metallarbetarförbundets cirkulär 3 från 1941. Dokument som på olika sätt stängde ute kommunister från fackliga uppdrag, eller helt enkelt ledde till att röster på kommunister ogiltigförklarades.

De grövsta ingreppen skedde under andra världskriget – det är länge sedan och Vänsterpartiets föregångare kunde då misstänkas vara i främmande makts sold – men antikommunismen har levt kvar. Så sent som på 1990-talet var det betydligt vanligare att Vänsterpartiets politiker bjöds in för att tala med topparna i näringslivets organisationer – det skedde regelbundet och flera gånger om året – än att de bjöds in till LO – det skedde, med något enstaka undantag, inte alls. Så sent som i förra årets valrörelse kunde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson avråda sina medlemmar från att rösta på Vänsterpartiet.

Men nu försöker Vänsterpartiet en gång för alla att bryta ner de fackliga barriärerna.

Vänsterpartiet har sett exempel efter exempel på socialdemokratiska partier som vänder sig högerut, väljer den centristiska vägen och därefter krymper, skrumpnar ihop, eller till och med raderas ut. De ser socialdemokratins dragning åt mitten och höger som både en följd av och en orsak till den långsamma nedbrytningen av organisk kontakt mellan det socialdemokratiska partiet, arbetare och tjänstemän. De ser hur den socialdemokratiska basen läcker. Vart de människor som överger socialdemokratin ska ta vägen är inte förutbestämt. De letar sig till det som verkar genuint och levande. Det är ofta populistpartier, inte sällan sådana som drar åt höger.

Det är den här läckande basen Vänsterpartiet vill fånga upp. Partiets strateger vet att de måste jobba långsiktigt och målmedvetet för att klara det.

En grundläggande förutsättning är att vara trovärdig. Det är detta Vänsterpartiet ägnat nästan all sin kraft åt sedan 2008, då man låste fast sig i målet att ta sig så nära regeringsmakten som möjligt. Det finns ett underliggande antagande i Sjöstedts och Etzlers Vänsterparti, som inte är olikt det Moderaterna länge odlade: folk i allmänhet tycker egentligen precis som vi, anledningen att de inte röstar på oss är att de misstänker att rösten är bortkastad. Ur det växer övertygelsen att Vänsterpartiet, först av allt, måste visa att det söker inflytande och kan förvalta det.

Om antagandet stämmer eller ej kan man diskutera. De flesta svenskar är inte socialister. Men för Vänsterpartiets ledning har det varit en viktig arbetshypotes.

Vänsterpartiet skulle ha kunnat driva mycket radikalare krav gentemot Socialdemokraterna under den senaste mandatperioden. Man kunde ha ifrågasatt budgetramarna, eller Riksbankens oberoende, till exempel. Men de krav man drev var väl valda; dels genom att ha ett starkt opinionsstöd bland potentiella anhängare, dels genom att ändå finnas inom ramarna för etablerad politik. Kampanjen mot vinster i välfärden är ett gott exempel.

Vänsterpartiet har krävt förändring innanför ramarna, snarare än en justering av ramarna.

Vi kan kalla det Fas 1.

Efter den här regeringsbildningen är vi inne i Fas 2. På ytan kan det verka vara ett steg tillbaka, eftersom Vänsterpartiet hamnar i opposition, längre från regeringsmakten. I själva verket är det ännu ett steg i trovärdighetsbygget. Det handlar om att underminera socialdemokratins trovärdighet och, så långt det är möjligt, ta dess plats som vänsteralternativ.

När Vänsterpartiet försöker lära av de internationella exemplen på framgångsrik nyvänster – i till exempel Nederländerna, Norge, Spanien, Portugal, Frankrike och Storbritannien – återkommer ständigt vikten av att ha starka band till samhällets civila organisationer. Fackföreningsrörelsen är nästan i alla europeiska länder den viktigaste. Lyckas Vänsterpartiet skapa närmare band med fack, hyresgäströrelse och annat, häver det risken att isoleras på vänsterkanten och skapar ett underliggande politiskt tryck.

Det är den verkliga poängen med »misstroendelöftet«. Det är egentligen inte intressant om »misstroendelöftet« är ett tomt hot eller inte. Det verkliga syftet är att säga till fackföreningsrörelsen och hyresgäströrelsen, nu när Socialdemokraterna försvunnit mot mitten, att Vänsterpartiet är deras enda allierade.

Det är bara Vänsterpartiet de kan lita på.

Socialdemokraterna är förstås inte omedvetna om att man har öppnat sin vänsterflank. Det är det Göran Persson varnade för när han nyligen sa att Social­demokraterna aldrig får förlora sin roll som vänsterparti. Det är för att motverka den här faran som den socialdemokratiska vänsteroppositionen i måndags formerade sig i Reformisterna, en ny grupp med uppgift att dra partiet åt motsatt håll från 73-punktsuppgörelsen.

Det finns skäl för Socialdemokraterna att oroa sig. Att Jonas Sjöstedt nu bjuds in för att tala inför LO:s styrelse är en historisk händelse och ett betydande genombrott. Något liknande har aldrig skett tidigare i LO:s och kommunist-/vänsterpartiets långa parallella historia.

Att de stora fackförbunden, som Kommunal och Metall, skulle byta fot, eller åtminstone likabehandla Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ekonomiskt och politiskt, är knappast aktuellt. Än. Men förbund som Seko har sedan länge en öppnare attityd.

Inom Socialdemokraternas vänsterflygel försöker man övertyga LO om att stå fast. Varför byta allianspartner från ett 30-procentsparti till ett 10-procentsparti? Varför inte dra den riktiga slutsatsen av det norska exemplet och i stället lägga krutet på att dra Socialdemokraterna tillbaka vänsterut? LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter trots allt i Socialdemokraternas verkställande utskott. Varför inte driva vänsterpolitik där, i stället för att i VU ställa sig bakom en högergir och sedan liera sig med Vänsterpartiet för att argumentera mot innehållet?

Det är bra frågor och goda argument. Men allt Vänsterpartiet behöver göra är att lyfta fram 73-punktsprogrammet: Socialdemokraterna har förbundit sig att gå åt höger i minst fyra år.

Det kan mycket väl vara så att svensk arbetarrörelse står inför sitt största interna maktskifte sedan grundandet.

***

Så snart Jonas Sjöstedt tillträdde organiserade han om parti- och riksdagskansli. Det gnisslade en del. Tjänstemän och förtroendevalda som var vana att vara med och forma politiken och ta egna initiativ, fann sig plötsligt satta på administrativa uppgifter och blev måltavlor för detaljerade instruktioner. Redan när dagens arbete inleddes på morgonen låg ofta ett mejl i brevlådan från partiledaren, med instruktioner om vad som skulle göras under dagen.

Det cirkulerar flera historier om Jonas Sjöstedts detaljstyrning och hårda nypor. En av de mer underhållande går ut på att den tidigare vice partiordföranden och numera ekonomisk-politiske talespersonen Ulla Andersson fick instruktioner av Sjöstedt att skriva en debattartikel i ett visst ämne. När hon inte gjorde det, eftersom hon inte ansåg att det var rätt sak att göra, skrev Sjöstedt den själv och undertecknade den med hennes namn. Ulla Andersson dementerar med emfas att det skulle ligga någon sanning i historien:

»Den som sagt det känner inte Jonas för han skulle aldrig göra något sådant, aldrig«, skriver hon i ett sms.

De flesta andra historier av liknande slag dementeras också, eller är omöjliga att bekräfta, men Jonas Sjöstedts hårda nypor och detaljstyrning bekräftas av många. Det har blivit en del sjukskrivningar med utbrändhetssymtom.

Partisekreterare Aron Etzler beskrivs i andra termer. Han sägs vara social och charmig, demokratisk och humoristisk. Det är en omvänd rollfördelning mot den gängse i partier, där partisekreteraren vanligtvis är den som står för de hårda nyporna och partiledaren för den sociala charmen. Men oavsett det har paret Sjöstedt-Etzler tagit ett fast grepp om partiet och visat att de inte är rädda att leda det. De som har invändningar menar att Vänsterpartiet är på väg att bli toppstyrt, rent av auktoritärt. Det gäller dels politiken, där det händer att Jonas Sjöstedt gör utspel i centrala frågor utan att först förankra dem i partiet. Det mest återkommande exemplet är hans besked i november förra året att Vänsterpartiet ska »lägga kravet om EU-utträde åt sidan« inför vårens EU-val. Men toppstyrningen gäller också det organisatoriska, där partiledningen genom Aron Etzler sägs lägga sig i lokalföreningarnas angelägenheter. En uteslutning i Dalarna och en petning i Uppsala nämns av flera personer.

Fascinationen inför det holländska socialistiska partiet (SP), som står sig trots att partiet nu krympt i konkurrens med de gröna, handlar inte bara om den folkliga förankringen, menar någon. SP är också ett extremt toppstyrt parti, där lokalavdelningarna har att rätta sig efter partiledningen.

De som inte har invändningar att tala om, säger i stället att Vänsterpartiet till sist lärt sig att prioritera, hålla kursen och kraftsamla. Jonas Sjöstedt har fått partiet att välja sina strider och hans förmåga att välja rätt gör att även de som ibland kan känna sig trampade på tårna står bakom partiledaren. Han kanske detaljstyr, men gör man som han säger blir det vanligtvis bra.

Sjöstedts ledarstil är intressant eftersom den också kan ses som en del av Vänsterpartiets ambition att bli ett brett och stort vänsteralternativ. Det finns en paradox i många av de vänsterpopulistiska rörelser i Europa som Vänsterpartiet inspireras av. De vårdar breda och folkliga kontakter – gärna i samverkan med fackföreningar, konsumentföreningar, hyresgäströrelser och annat – men de har också ofta drag av stark centralism. Politiken utvecklas inte sällan genom att en karismatisk partiledare går före. De har inte alltför detaljerade styrdokument, utan ger partiets ledning ett stort utrymme att manövrera.

Man kan ana att Vänsterpartiet är på väg åt samma håll. Inför partikongressen 2020 är tanken att partiet ska ompröva centrala frågor, som synen på EU och inställningen till privat och kollektivt ägande. Initiativet är partistyrelsens och rörelseriktningen är just mot mindre begränsande formuleringar. Det finns ännu ingen stark opinion mot sådana förändringar.

Det är påtagligt hur förändringarna i Vänsterpartiet – politiskt, organisatoriskt, ledarskapsmässigt och i relationerna till andra – hänger samman i ett mönster. Det är ett parti med ett tydligt mål, inte bara en rörelse i spontan utveckling.

Frågan är: Vill Vänsterpartiet fortfarande förändra världen? Är det ett helt annat samhälle som hägrar?

När partiets talesmän pekar på väsensskillnaden mellan »extrempartierna« Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, genom att påpeka att Vänsterpartiet står för fria glasögon till fattiga barn, kan det tas som ett oavsiktligt svar på den frågan.

Skattefinansierade glasögon, utökad tandvård och höjda barnbidrag kan förstås vara viktiga saker, men de är knappast revolutionära. En beskrivning som återkommer är att Vänsterpartiets utopi numera är att Sverige ska bli som det var ungefär 1980, då jämlikheten var som störst. Det handlar mera om att renovera samhällsbygget än att omstörta det.

Å andra sidan finns de som menar att det är ett misstag att underskatta de långsiktiga ideologiska målen för personer som Aron Etzler och, för den delen, Jonas Sjöstedt. Samhället ska stöpas om i grunden. Men det måste ske ett steg i taget. Nästa steg är valet 2022, då Vänsterpartiet på valnatten ska kliva fram som det stora och enda vänsteralternativet.

***

Kommer Vänsterpartiet att lyckas kliva ur Socialdemokraternas skugga, genom att krympa skuggan och självt växa?

Kanske. Frågan är vad det skulle leda till.

Det finns en intern kritik som går ut på att Vänsterpartiet lägger alltför stor vikt vid partiets utveckling och alltför liten vikt vid samhällsutvecklingen. Den menar att regeringen som nu släppts fram kommer att gynna Sverigedemokraterna, eftersom den inte förmår göra något åt de problem som Sverigedemokraternas väljare upplever. Det kan i och för sig innebära att Vänsterpartiet stjäl väljare från Socialdemokraterna. Men vad är poängen med att bli starkare på sin kant, om möjligheten till inflytande ändå går förlorad på grund av väljarkårens fortsatta flykt mot höger?

Det finns en angränsande kritik, som den förre ekonomiske talespersonen Lars Bäckström försiktigt formulerade i en kolumn i Bohusläningen i förra veckan. Det mest sannolika efter att Vänsterpartiet släppt fram Stefan Löfvens Centerregering, menar han, är att valet 2022 kommer att stå mellan vänsterliberaler och högerliberaler. På ena sidan Socialdemokraterna och Centerpartiet, på den andra Moderaterna och Kristdemokraterna. Även om både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna växer kommer de inte att vara mer än stödpartier på varsin flank. Något riktigt vänsteralternativ kommer inte att finnas i maktens närhet.

Dessutom finns frågan om hur nästa fas, Fas 3, skulle se ut. Ingen vänsterpartist tror att Vänsterpartiet inom överskådlig tid kan ersätta Socialdemokraterna. Det man hoppas på är att Vänsterpartiet väsentligt ska stärka sin ställning i förhållande till Socialdemokraterna. Men om så sker måste det förr eller senare leda till ett norskt skifte som liknar det Aron Etzler beskrev i »Trondheimsmodellen«: Socialdemokraterna måste bestämma sig för att vända sig vänsterut igen, annars växlas Vänsterpartiets tillväxt inte in i makt.

Att Reformisterna – en organiserad, intern socialdemokratisk påtryckningsgrupp, med ett uttalat syfte att stoppa läckaget vänsterut – bildades i måndags visar att det inte behöver bli en lätt operation. I praktiken har Socialdemokraterna nu en internrörelse, inte helt olik Momentum inom brittiska Labour, eller tepartyrörelsen inom amerikanska Republikanerna. Termen »bryggkaffevänstern« används av de aktiva själva. Den här nya rörelsen kommer att driva sin linje hårt. Och just därför att Vänsterpartiet och Socialdemokraternas vänsterflygel är så lika i mål, inspirationskällor och argumentation, kommer de att få allt svårare att samarbeta. De är konkurrenter om samma väljare och därmed om makten.

Det blir stormigt till vänster de närmaste åren.

Artikeln bygger på ett dussin intervjuermed personer i och i närheten av Vänsterpartiet.

Läs mer:

Sjöstedt:  »Det bara skar sig när jag ringde Löfven«

Johan Hakelius: Go vänster, young man

Ann Charlott Altstadt: V är ett allmänhumanistiskt lydparti

S läcker åt alla håll