Samma sprit, skilda världar

Regnet hamrade på sommarstugornas tjärpapptak. Det var sommaren 2005 och den hetaste politiska frågan var alkohol.

– Jag är övertygad om att vi behöver en sänkning av spritskatten, sade Göran Persson.

– Ja, inte bara spriten, utan även vinet och starkölen, inflikade Fredrik Reinfeldt.

Sedan inträdet i EU 1995 hade svenskarna ökat sin alkoholkonsumtion med två liter ren alkohol per person och år. Det betyder tre glas vin mer i veckan för alla utom barn och nykterister. En extra salongsberusning i veckan alltså, varje vecka, året runt. Men det var inte på Systembolaget köerna blev längre utan i gränsbutiker i norra Tyskland.

Systembolagets försäljningsmonopol hade i decennium efter decennium varit en av grundbultarna i socialpolitiken. Det var på systembolagen som den delikata balansgången mellan kraven på tillgänglighet och önskan att hålla nere konsumtionen finjusterades.

Men sommaren 2005 började fler och fler prata om att Systembolaget, trots sitt monopol, höll på att konkurreras ut. Plötsligt ansågs det helt logiskt att föreslå sänkta skatter på alkohol som ett sätt att försvara den restriktiva svenska alkoholpolitiken.

Alla inblandade kom på fötter, inklusive bryggerinäringen. Frågan var uppe vid två budgetförhandlingar, inför 2005 och inför 2006. Vid socialdemokraternas bordshalva skötte Bosse Ringholm korten. Telefonen gick varm hos finansministern. Uppgivna partikamrater från Skåne vittnade om lemmeltåg av spritsugna skåningar på färjorna till Danmark och Tyskland och öde systembutiker på den svenska sidan. Det fanns inga handlingsalternativ – alkoholskatterna måste sänkas för att inte ungdomarna skulle supa ihjäl sig på smuggelsprit. Det måste finansministern förstå.

Men Bosse är helnykterist.

– Jag fick intrycket av att Bosse Ringholm tog upp frågan för att han måste. Det var väldigt lamt. Det fanns inget driv bakom, säger Yvonne Ruwaida, miljöpartiets representant i budgetförhandlingarna.

Inte heller socialdemokraternas partigrupp verkade tycka frågan var viktig och det förbryllade henne. De var ofta framme och ville övertyga henne om än de ena, än det andra. Men inte om alkoholskatterna. Yvonne Ruwaida undrar än i dag vem det egentligen var som drev frågan.

– Vi var tydligt emot, men visst fanns ett förhandlingsutrymme om sossarna verkligen hade velat sänka spritskatten, säger Yvonne Ruwaida.

Arne Kjörnsberg ville det inte. Han var då ordförande i skatteutskottet och budgetförhandlare åt s. Enligt sig själv är han »ytterst ytterst måttlig« med alkohol.

– Min strategi var att hålla emot så länge det bara gick. Jag tror att det var riksdagsgruppens linje också. Vi ville inte ha någon skattesänkning om det gick att undvika, säger han.

S-riksdagsmannen Kent Härstedts alkoholutredning hade föreslagit en 40 procentig sänkning av spritskatten och en sänkning med 30 procent av skatten på starköl och vin.

Men så blev det alltså inte, trots att det fanns en gedigen riksdagsmajoritet för en sänkning – moderaterna, socialdemokraterna, centern och folkpartiet. De tre småpartier som satte sig emot hade tillsammans en dryg femtedel av väljarkåren bakom sig. Kristdemokraterna reste mest ragg och ville ensidigt trotsa EU och avskaffa de fria införselkvoter som satt i gång lämmeltåget till gränsbutikerna vid Puttgarten.

Det var alltså ytterst nära att Sverige genomförde en gigantisk omläggning av hela alkoholpolitiken. Men när det bara var det allra sista lilla klivet kvar tvekade politikerna.

Vad hade hänt om Sverige gjort som Finland? Där gick regeringen mer resolut fram.

Redan sommaren 2003 körde finansministern över socialdepartementet. »Perkele«, sa han under ett informellt möte med socialdepartementet våren 2003. »Vi är inte överens, när vi borde vara det«. Skattesänkningen gick sedan rakt igenom riksdagen utan politisk beredning.

– Det hela skedde på ett kuppartat sätt. Finansdepartementets beredning skedde bakom lykta dörrar. Inga betänkanden eller promemorior publicerades för allmänheten, säger alkoholforskaren Christoffer Tigerstedt på det statliga socialforskningsinstitutet Stakes.

Tigerstedt och hans forskarkollegor på Stakes var i stort sett överens om en sänkning av spritskatten med hänvisning till gränshandeln, men ölskatten? Gränshandeln med öl var högst marginell, ändå sänktes den skatten med 32 procent.

En förklaring kan vara att den finska bryggeriindustrin har lika långa armar in i den finska politiken som nykteristerna har i den svenska. Flera ministrar har koppling direkt till ölindustrin eller till orter där bryggerierna är huvudnäring. Att dessutom vd:n för den finska bryggeriföreningen är före detta politiskt sakkunnig med breda politiska kontakter har visat sig verksamt.

Efter att Finland sänkte alkoholskatterna 2004 har alkoholskadorna ökat närmast epidemiskt. Berusningsdöden bland kvinnor steg med 40 procent på två år. Och för finska män i åldern 16–64 år är alkohol numera den vanligaste dödsorsaken. Det stärker tesen att nordbor inte klarar av en sydeuropeisk alkoholkultur. Men finnarna befinner sig ett steg djupare in i vodkabältet än vad vi gör. Berusningsdrickandet är mer rotat än i Sverige och man dricker också nästan tre gånger så mycket starksprit som svenskarna.

– Det är socialt accepterat att dricka sig kraftigt berusad, även bland medelklassen. Det är ingen skam att vara dyngfull på bussen eller gatan. Finnarna tycks behöva fyllan för att kunna vara sig själva, säger Christoffer Tigerstedt.

I en rapport från 2005 beräknades det totala alkoholintaget öka med 0,35 liter per person och år om Kent Härstedts förslag gått igenom. Det hade i sin tur lett till 289 dödsfall, 1 627 misshandelsfall och 1,6 miljoner sjukskrivningsdagar, enligt de torra siffrorna från Folkhälsoinstitutet.

Vad har då hänt med drickandet under de år som gått sedan Sverige nästan sänkte alkoholskatterna? Alkoholkonsumtionen har – mot alla rimliga odds – sjunkit två år i rad, trots vidöppna gränser. Resandeinförseln har minskat med över 40 procent. Det är bara i Skåne som den så kallade myrtrafiken med fullastade personbilar fortsätter.

I dag är frågan om skattesänkning är överspelad.

I den senaste regeringsdeklarationen nämns heller inget om sänkta alkoholskatter, även om Fredrik Reinfeldt gärna talade om det före valet. Finansminister Anders Borg ertappades i stället i höstas med att tänka högt att det nog var bättre att höja spritskatten och sänka skatten på arbete, men det får kanske hänvisas till avdelningen för privat filosoferande.

Folkhälsominister Maria Larsson talar om en ny, nyktrare linje.

– Det finns inga tankar på att sänka alkoholskatterna, säger hon.
Strategin för att minska gränshandeln innebär nu i stället att försöka exportera »den svenska modellen«. EU ska drivas i riktning mot en restriktivare alkoholpolitik, ett arbete som Maria Larssons företrädare Morgan Johansson drivit och som resulterat i att EU-kommissionen efter lång vånda i höstas presenterade en strategi mot alkoholskador.

Men det finns starka krafter som verkar i motsatt riktning.

Alkohollobbyn har i sista utkastet lyckats tvätta bort allting som talar om höga priser och begränsad marknadsföring. Kampanjen inför strategins tillkomst var så aggressiv att till och med luttrade EU-kommissionärer slog bakut.

Lobbyisterna bearbetade särskilt kommissionärer från Tyskland och Storbritannien, länder med många jobbtillfällen inom bryggerinäringen.

Det här var inte den första fältövningen för alkohollobbyn. Europa huserar världens största alkoholindustrier, en klubb som svenska Vin & Sprit har fullvärdigt medlemskap i som världens tionde största sprittillverkare. Deras lobbygrupper har under 90-talet effektivt stoppat varje försök att försvåra försäljningen av alkohol. De arbetar ungefär efter samma modell som tobaksindustrin men har ett suveränt argument i rockärmen: alkohol är nyttigt. Argumenten går i stort sett ut på att alkohol är hälsosamt för 90 procent av befolkningen, medan tio procent lider av en medfödd allergi mot alkohol. Och att införa höga skatter och begränsa marknadsföringen hjälper inte dessa stackare.

I stället är utbildning den rätta vägen, utbildning som alkoholindustrin gärna själva sköter om. Den kan till exempel bestå i att redan tidigt inviga barn och ungdomar hur de ska dricka förnuftigt i framtiden. I England är det till exempel lag på att alkoholindustrins organisationer ska ansvara för att utbilda engelska barn i alkoholvett. I Nederländerna bygger bryggerijätten Heineken lekplatser för barn i form av stora ölflaskor.

Även i Sverige talar spritlobbyisten Bertil Swartz gärna om alkohol och barn. Barnen måste utbildas i alkoholvett, tidigt, anser han. Och man kan kanske inte kräva att barnen avstår helt från alkohol, enligt Bertil Swartz.

Hur ser då framtiden ut? Ska alkohol­industrin återsamla sina styrkor och lyckas få igenom en »Europaanpassning« av de svenska alkoholskatterna? Kommer svenska politiker att lyckas med sitt »mission impossible« att få spanjorer och fransmän att acceptera en svenskare alkoholpolitik eller kommer Sverige, oavsett prislappen på flaskan, att bryta sig ur vodkabältet?

Spelet om den svenska alkoholpolitiken är knappast avgjort för gott.