Saudiarabien: Landet under piskan

»Heyya ila salaat (kom och be)«, skallar böneutroparens röst från den spruckna högtalaren. Runtomkring hörs andra böneutropare. Som ringar på vattnet sprids deras rop när de ekar mellan husen. När det ena avtar tar det andra vid.

Olayagatan i affärsdistriktet Olaya, i centrala Riyad som normalt sjuder av liv och rörelse, har blivit kusligt ödslig: dubbelparkerarade bilar står med sina varningsblinkers påslagna lite överallt. Den ena affären efter den andra stänger. Butiksbiträdena skyndar sig ut ur affärerna. Några ställer sig på gatan utanför sin arbetsplats. En del sällar sig till lämmeltåget av saudiska män, iklädda sina vita thoob (den traditionella klädseln för män), som småspringande beger sig mot en närliggande moské.

I Olayadistriktet kan man köpa italienska eller franska märkeskläder och skor, Rolexklockor eller diamantringar. Om du behöver en ny bil, jag menar om du har tröttnat på din gamla bil och känner för att impulsköpa en Porsche, så är inte det något problem. Det är bara att plocka fram American Express och betala, så är den din. Vill du ha din kaffelatte? Starbucks ligger bara ett par hundra meter därifrån. Den som vill ha en Big Mac behöver inte heller leta länge.

Medan böneutroparna uppmanar till bön, går jag in i ett praktfullt shoppingcenter, med stora skyltfönster och blanka skinande marmorgolv. Några män halvspringer mot en trappa. På golvet sitter några kvinnor klädda i svarta abayor (den långa svarta kappa som täcker kvinnan från topp till tå). Ansiktena är täckta av en slags mask, ett svart tygstycke med en smal springa för ögonen. Några av kvinnorna har glasögon som sitter utanpå ansiktsmasken. Kvinnorna sitter på golvet. Några barn springer omkring och leker.

Fem gånger om dagen ska en sann muslim be i riktning mot Mekka. Fem gånger om dagen upprepas proceduren. Och då avstannar hela landet. Mutawa, den religiösa civilklädda polisen, ser till att ingen bryter mot traditionen. Den som gör det hamnar i fängelse och får dessutom betala böter.

Två vakter i gröna uniformer kommer fram till mig och pekar i riktning mot moskén.

– Det är där borta, upplyser de vänligt men bestämt.

På ytan framstår Saudiarabien först som ett relativt öppet land. Men när jag börjar prata med människor på gatan möts jag av en närmast kompakt tystnad. Att diskutera kungahuset är inte att tänka på. Av det tiotal experter och journalister som bidragit med information till den här artikeln, vill ingen förekomma med sitt namn.

Saudiarabien är kontrasternas och paradoxernas land. En oljemiljardär – och de är många – kan sätta sig i sitt privata jetflygplan och inom några timmar vara i Paris eller London för att shoppa upp några svenska årslöner utan att blinka. Samtidigt finns en enorm fattigdom. Enligt en norsk sjuksyster, som arbetat i Saudiarabien i ett tiotal år, finns det familjer som inte ens har råd att köpa blöjor eller mat åt sina barn. Det här är »Lawrence av Arabiens« och »Tusen och en natts« land med kungar, prinsar, harem, shejker, kameler och fåraherdar. Ett land som står med ena foten i medeltiden och den andra i rymdåldern.

I Saudiarabien tillämpas sharia (den muslimska lagen) enligt vilken man hugger av handen på tjuvar och halshugger mördare. Äktenskapsbrott straffas också med döden. Det är här profeten Muhammed och islam föddes. Men det är också här som Usama bin Ladin är född. Samtidigt som jihadister och salafister är starkt kritiska mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, ses regimen som den viktigaste bundsförvanten för USA i Mellanöstern efter Israel. Här finns de två heligaste platserna i den muslimska världen, Medina och Mekka med sin svarta sten, Kaba. Här finns också det svarta guldet, oljan, i överflöd.

Detta är landet där en kvinna inte kan resa utan sin mans, broders eller pappas tillstånd och där hon måste dölja sitt ansikte när hon vistas utanför hemmet. I Saudiarabien är hon bara hälften så mycket värd som en man. Hon hamnar i fängelse om hon ger sig till att köra bil.

Den 11 september 2001 chockades hela världen när två passagerarplan som kapats användes som gigantiska missiler och kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn i New York. De två byggnaderna rasade samman och nära tre tusen människor omkom. Innan röken ens hunnit lägga sig över Gound Zero, avslöjades att 15 av de 19 kaparna var saudier. Men ännu mer chockerande är att pengar som kan spåras till Saudiarabien, och enligt en del bedömare i vissa fall till och med till kungahuset, har använts för att sponsra al-Qaida som låg bakom attentatet.

Hur kunde Saudiarabien som så länge varit en av USA:s närmaste allierade i Mellanöstern vara inblandat i terroristaktiviteter som är riktade mot väst? För att svara på den frågan måste man ta en närmare titt på de historiska, religiösa, socio-ekonomiska och politiska skäl som ligger till grund för denna koppling mellan terrorism och kungadömet.

En del av svaret står att finna i wahhabismens rigida och konservativa idéer. Wahhabiterna, som utövarna kallas, har sedan 1700-talet ingått i en slags allians med kungahuset Saud. Denna allians utgör grunden för det symbiotiska förhållande som råder i dag mellan huset Saud och det wahhabitiska prästerskapet.

Kungadömet får sin legitimitet av de skriftlärda, ulemaa. Dessa är i sin tur ansvariga för frågor som rör religion. De styr skolväsendet och cirka 5 000 religiösa poliser, mutawa.

Men det kanske viktigaste är att också de runt 700 religiösa domare som dömer vid sharia-domstolarna står under deras inflytande. Dessa är i allra högsta grad konservativa och styrs och tillsätts av det saudiska kungahuset.

Med dessa institutioner som bas har prästerskapet kunnat förespråka jihad, heligt krig mot alla som inte följer läran. Man har velat bevara eller återgå till det idealiska samhälle som existerade vid tiden för profeten Muhammeds och de fyra första kalifernas tid. Nymodigheter och reformer har alltid motarbetats av wahhabiterna.

När oljan upptäcktes på 30-talet uppstod ett intresse för kungadömet Saudiarabien i västvärlden, både USA och England försökte då erbjuda kungahuset ett militärt och politiskt stöd mot att de skulle tilldelas oljekoncessionerna i landet. USA gick ut ur denna maktkamp som segrare, när det amerikanska oljeexploateringsföretaget Socal (Standard Oil of California) accepterade att betala 5 000 pund årligen samt bevilja ett lån på 100 000 pund som skulle betalas ut omedelbart. England förlorade budgivningen eftersom de vägrade att betala i guld – saudierna godtog inte budet att få betalt i indiska rupees i stället.

Oljan gav stora inkomster, men de märktes inte förrän efter andra världskrigets slut, då utvinningen blev mer omfattande. Saudierna märkte snart hur fler och fler utlänningar svämmade in över landets gränser.

Innan oljan upptäcktes fanns det bara 50 icke-muslimer i landet. I dag handlar det om uppskattningsvis 9 miljoner.

För att undvika motsättningar placerades icke-muslimerna i speciella läger där de levde åtskilda från saudierna. Men det uppstod ändå motsättningar. På ena sidan stod kungahuset och andra som ville exploatera oljan för att öka statskassans inkomster. På den andra fanns de strängt religiösa och konservativa som reagerade mot att gudlösa hedningar strömmade in i landet och senare skrämdes de av det nära samarbetet mellan kungadömet och USA.

Denna dragkamp pågår än i dag och har lett till en polarisering av hela samhället. Det finns stora inflytelserika islamistiska grupper som hävdar att samhället har drabbats av ett moraliskt förfall och avvikit från wahhabismens och därmed islams principer. Dessa grupper har nu både radikaliserats och militariserats.

Men hur stark den religiösa övertygelsen än var så hade al-Qaida aldrig varit vad det är i dag utan det kalla kriget och utan saudiska oljemiljarder. När Sovjet­unionen invaderade Afghanistan 1979, gav Saudi­arabien och USA ekonomiskt stöd till de afghanska mujahidin. Det gällde att till varje pris stoppa den röda faran. Paradoxalt nog visade sig radikala och militanta muslimer vara mest villiga att bekämpa kommunisterna, därför var det främst inom dessa grupper som kungahuset och CIA rekryterade. I Saudiarabiens moskéer blev fredagsbönens religiösa budskap alltmer politiskt. Den religiösa retoriken uppmanade wahhabiterna till jihad mot ryssarna, och att de skulle bege sig till Afghanistan för att hjälpa sina muslimska bröder där. Mellan 35 000 och 45 000 saudier hörsammade kallelsen.

Det var inte svårt att rekrytera unga krigare, tillgången var god, eftersom 60 procent av befolkningen var under 20 år. Många av dem var arbetslösa eftersom de bara fått religiös utbildning och därför inte var särskilt gångbara på arbetsmarknaden. Utbildningen hade samtidigt gjort dem till religiösa fanatiker.

När Sovjetunionen till sist drog sig ur Afghanistan återvände de så kallade saudi-afghanerna till Saudiarabien. Men vad skulle de göra? De hade drillats i gerilla­krigföring, och när männen återvände tyckte de att de inte fick det erkännande och den respekt som de förtjänade. De drogs då med i de islamistiska vågor som sköljde över landet. Kraven på att Saudi­arabien skulle frigöra sig från det utländska inflytandet och följa sharia växte sig allt starkare. Detta blev en direkt utmaning av det saudiska kungahusets makt och legitimitet.

Det saudiska kungahuset består av upp­emot 7 000 prinsar. Räknar man in hela släkten uppgår summan kungliga till runt 30 000 personer. Tronen har hittills bara gått i arv från broder till broder, det vill säga till Ibn Sauds egna söner. Dessa har i sin tur sett till att deras söner fått viktiga positioner inom den saudiska staten. Och familjen Saud har sett till att dess rikedom har vuxit i takt med oljeintäkterna.

Men det är inte bara på grund av kungahusets nära samarbete med USA som legitimiteten ifrågasätts. Många kritiserar också monarkernas depraverade livsstil. Det berättas att när kung Fahd var på semester i Spanien tog han med sig 50 svarta Mercedes-bilar, en tjänstestab på 350 personer, och en stor lustjakt.

Och varje dag levererades 50 tårtor samt blommor till ett värde av 2 000 dollar. Dessutom florerar rykten om att prinsarna varit inblandade i drog-, alkohol- och sexskandaler.

En av de återvändande saudi-afghanerna är Usama bin Ladin, som blivit en hjälte i många muslimers ögon. Han är dollarmiljardären som lämnade sitt bekväma liv och begav sig till Afghanistan för att kämpa på mujahidins sida mot de kommunistiska sovjettrupperna i bergen. Inte nog med att han stred själv, han bidrog också med sin förmögenhet och byggde träningsläger och rekryterade tusentals jihadister till kampen.

Usama bin Ladin kom tidigt på kant med det saudiska kungahuset på grund av sina millitanta och radikala uttalanden. Extra besvärande blev detta eftersom kungafamiljen haft en nära relation till bin Ladin-familjen. Usamas pappa byggde upp sin förmögenhet med renoveringsprojekt i Mekka och genom att bygga många av kungarnas palats. Dessutom hade familjen Bush och bin Ladinfamiljen affärer ihop.

I den heliga staden Mekka byggs just nu ett enormt huskomplex med flera skyskrapor, som Saudfamiljen har beställt. Det högsta huset ska bli 485 meter högt. På informationsskylten framför komplexet kan man läsa att det är Saudi Bin Laden Group som är entreprenör för bygget. Det är det företaget som ägs av Usama bin Ladins familj. Tornet är högre än Stora Moskéns minareter och det kommer att bli 68 meter högre än vad World Trade Center i New York var. Den byggnad som raserades till grunden av Usama bin Ladins män.

När Irak invaderade Kuwait 1990 skickades amerikanska trupper till Saudiarabien för att driva ut de irakiska trupperna ur det ockuperade landet. Runt en halv miljon soldater som inte var muslimer stod på mark som muslimerna betraktar som helig. För de mest militanta och radikala grupperingarna i Saudiarabien blev det en chock och ledde till att islamisterna öppet ifrågasatte och kritiserade staten.

Många whahhabitiska religiösa ledare och präster utmanade det saudiska ledarskapet i moskéer, universitet och media. Missnöjet växte när de amerikanska trupperna stannade kvar även efter att Irak drivits ut ur Kuwait.

Usama bin Ladin lämnade vid den här tidpunkten Saudiarabien och begav sig till Sudan för att bygga upp sin bas för mujahidin. Han lämnade ett land där missnöjet jäste – islamister och dissidenter som öppet förordade jihad förföljdes och bevakades. Många av dem som fängslades och torterades sökte sig till al-Qaida när de senare frigavs. Merparten hade redan stridserfarenhet från Afghanistan och Bosnien. De började forma celler, en del lyckades till och med nästla in sig i säkerhetsstyrkorna.

Usama bin Ladin bedrev sin kampanj mot Saudiarabien från Sudan och var så effektiv att de saudiska och amerikanska regeringarna försökte pressa den sudanesiska regimen att utvisa honom.

Det är på så vis han åter hamnar i Afghanistan 1996, och samarbetet mellan al-Qaida och talibanerna börjar. Efter det kan listan på attentat göras lång: amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania, 1998; Twin Towers, New York, 11 september 2001, och en hel rad i Saudiarabien varav den värsta var den i Riyad, maj 2003. Den amerikanska attacken mot Afghanistan 2001 blev ett stort bakslag för al-Qaida och man beräknar att kanske 80 procent av dess infrastruktur och militära styrka var tillintetgjord efter 11 veckors massiv bombning av landet. Något som också kostade 20 000 civila afghaner livet. USA utropade sig då som segrare över al-Qaida.

Det uttalandet visar sig dock vara förhastat, för de möts sedan i ett helt annat land, nämligen Irak. Abdel Bari Atwan skriver i »The Secret History of Al-qai’da« om ett möte med Usama i Afghanistan: Han sa att han visste att de aldrig kunde besegra supermakten USA med konventionella vapen på dess eget territorium. Mer jämspelt skulle det bli om de möttes på bin Ladins territorium, då blir »striden på våra villkor i ett land som de varken känner till eller förstår«, lär bin Ladin ha sagt under mötet. Det är precis vad som händer i Irak. Det finns till och med de som påstår att USA har gått i en fälla som gillrats av al-Qaida.

Det paradoxala är att Saudiarabien, om inte direkt så åtminstone indirekt, har sponsrat terrorism och jihadism åtminstone fram till den 11 september 2001. Efter attacken uppmanar Vita huset de ansvariga i Saudiarabien att göra efterforskningar för att se var al-Qaida fått sina pengar ifrån. Då uppdagades att en del kommit från religiösa stiftelser – waqf – som var knutna till saudiska muslimska organisationer. Men det behövdes ganska stora påtryckningar för att övertala de saudiska myndigheterna att erkänna att man hade ett problem med militanta islamistiska grupper och terroristgrupper som al-Qaida i landet. Och än större påtryckningar för att förmå de saudiska myndigheterna att stänga muslimska välgörenhetsorganisationer.

Enligt USA har en del av dessa organisationer givit pengar till al-Qaida och islamistiska militanta grupper i Afghanistan, Somalia, Bosnien och Palestina. En FN-rapport uppger att 500 miljarder dollar har betalats ut till al-Qaida genom sådana kanaler. Dessutom hävdar USA att 40 procent av de 60 till 80 utländska jihadister som varje månad kommer in i Irak är saudier och att vapen och pengar kommer från Saudiarabien.

Jihadism har blivit institutionaliserat in i det saudiska samhället. Det predikas i moskéer, lärs ut i skolor; på tv visas bilder av mujahidin och shahider (muslimska martyrer). Offentliga insamlingar görs för att samla in pengar till mujahidin. Prästerskapet rekryterar även mujahidin och uppmuntrar saudiska ungdomar att dra ut i jihad. Hela samhället genomsyras av ett öppet fiendeskap mot västvärlden i form av en retorik som utpekar väst som depraverat, korrupt och moraliskt förfallet. Stora summor går till dawa (missionsversamhet), moskébyggande och byggande av koranskolor runt om i världen.

Det är detta som är saudiparadoxen. Kungadömet ser sig som en självklar ledare i den muslimska världen. Men den rollen ifrågasätts av andra muslimska stater av flera skäl, wahhabismen är så extrem och intolerant att många muslimer inte kan identifiera sig med wahhabiterna. Samtidigt anses det saudiska kungahuset stå för nära USA.

För att bota sitt »dåliga samvete« och också för att bli av med sina egna oppositionella, framför allt de militanta och radikala saudier som hotar monarkin, har de saudiska kungarna tagit tillfället i akt att exportera sina jihadister till andra länder för att på så sätt göra sig av med problemet. Även wahhabismen sprids över gränserna genom att bygga moskéer och koranskolor i andra länder för att försäkra sig om att man ska få stöd ifrån dessa länder.

Detta kan i bästa fall ge det saudiska kungahuset en kort andningspaus. Men att hålla både extremisterna och USA på gott humör är närmast att betrakta som ett »mission impossible«.

Urban Hamid har lång erfarenhet av rapportering från Mellanöstern. För sina reportage från Irak i Fokus belönades han 2007 med utmärkelsen »Årets journalist« av Sveriges Tidskrifter