Självspelande kulturkonflikt

Nyligen publicerade den oberoende tanke­smedjan Institut Montaigne en studie om muslimer och integration i Frankrike. Den är en av de mest omfattande som gjorts i Europa.

Det är inget märkligt med att islam och muslimer sätts under lupp när integration kommer på tal. Enligt Pew Research var mellan fem och sex procent av befolkningen i Europas länder muslimer år 2010. Gammal svensk statistik räknar 430 000 muslimer, eller 4,6 procent av befolkningen. Med tanke på att nykommande numera till stor del kommer från Mellan­östern och Nordafrika är det rimligt att anta att gruppen muslimer i dag snarare utgör mellan 500 000 och 700 000 personer. Vem som är muslim i dessa fall avgörs av hur den tillfrågade definierar sig själv. De som inte definierat sig själva som muslimer i dessa studier räknas inte med.

I Sverige är det på grund av lagstiftning svårt att bedriva studier som definierar etnicitet eller religiös tillhörighet. Men det är nödvändigt av tre skäl. För det första ger kunskapen möjlighet att avmystifiera de hot som kan förekomma. För det andra är kunskapen om hoten nödvändiga för att kunna bekämpa dem. Och slutligen är kunskapen den absolut bästa vägen till att befria oskyldiga från misstankar.

Den franska studien visar bland annat att 46 procent av muslimerna inte ser någon konflikt mellan sin religiösa identitet och det franska samhället i stort. Den gruppen kallar forskarna för den »tysta majoriteten«. Två tredjedelar av de tillfrågade anser att det är den sekulära staten som möjliggör religionsfrihet. Runt 25 procent är aktiva på något sätt religiöst eller ideologiskt och politiskt för att driva frågor som rör islam. Den gruppen definieras av studien som de »konservativa«. Ytterligare en grupp är radikala, militanta, samhällsfientliga unga män som rapporten kallar »auktoritära«. De utgör 28 procent av den totala muslimska befolkningen eller 50 procent av åldersgruppen 15–25 år och är växande. De är lågutbildade med hög arbetslöshet och bor oftast i förorter till storstäder. De ser ner på de »konservativa« och tar avstånd från sina föräldrars syn både på religion och förhållande till samhället.

Trots att French Council for Muslim Faith, som på olika sätt ansluter till Muslimska Brödraskapet i Europa, de facto representerar Frankrikes muslimer inför regeringen, känner inte en tredjedel av muslimerna i Frankrike till organisationen. Bara 9 procent av de tillfrågade upplever sig vara representerade av organisationen. Rapporten rekommenderar entydigt att myndigheter hittar ett nytt sätt att hantera representationen av muslimer på och gör sig av med det existerande systemet, bland annat genom att hitta andra eller nya röster.

I Sverige pågår ständiga försök till att få i gång forskning om muslimer i Sverige. Forskare söker sig dit pengar finns. Men ambitionerna börjar i fel ända. Det finns nämligen ingen anledning till att börja om från början. Det finns mycket bra och relevant forskning gjord i Europa på ämnet islam, muslimer och integration.

Det går visserligen inte att överföra den franska rapporten i sin helhet på Sverige. Men om vi med största försiktighet försöker knyta an till Sverige och samtidigt lyssnar på experter om Muslimska brödraskapet som Khalil al-Anani, Lorenzo Vidino och Shadi Hamid å ena sidan och å andra sidan på experter på islamiska våldsuttryck eller terror som Gilles Kepel, Olivier Roy och Nafees Hamid, finns några slutsatser att dra. Främst om varför mötet mellan islam och Europa stöter på en rad problem.

Både Vidino och Hamid menar att Muslimska brödraskapet i Europa inte i första hand ska ses som ett terrorhot, utan som ett integrationsproblem. »Representanterna« ställer sig som en vägg mellan muslimer i allmänhet och politiker och myndigheter. De blir »gate­keepers«, grindvakter, som driver sina egna intressen utan att egentligen ta hänsyn till vad muslimer i allmänhet önskar eller vill uppnå i de länder de flyttat till.

Oavsett hur liten den samhällsfientliga gruppen är i Sverige – och den kan trots våra terrorresenärer vara mindre än i Frankrike med sitt koloniala förflutna – är det globalt ett stort problem. Även om denna grupp globalt inte är mer än en liten procent av världens muslimer som enligt Pew Research Center beräknades vara 1,6 miljarder år 2010, finns det ändå stor risk för att väldigt många människor identifierar sig med eller associerar till en totalitär, militant och samhällsfientlig organisation.

Samtidigt förekommer en dynamik som gör att representanterna hamnar i ett slags symbios med den militanta och samhällsfientliga gruppen unga, trots att de på flera nivåer är varandras fiender. De militanta ser representanterna som förrädare vilka lämnat det autentiska och rena islam för att i utbyte mot pengar och status gå maktens ärenden. Representanterna ser de militanta som oborstade busar vilka missförstått islams centrala budskap och i stället valt en efterbliven och samhällsfientlig tolkning. I Mellanöstern är konflikten både våldsam och öppen.

Symbiosen mellan representanterna och de militanta fungerar ungefär så här:

När de unga militanta utför ett terrordåd tar den muslimhatande retoriken fart. Den retoriken är »representanternas« viktigaste tillgång. Med den kan de peka ut väst som ett muslimhatande kollektiv och motivera sin ställning som motkraft. Politiker älskar att vara på rätt sida och kan därför inte låta bli att betala »representanterna« för deras insats mot muslimhatet. Det stärker den militanta gruppen, som får sin världsbild bekräftad när »representanterna« pekar ut väst som ett muslimfientligt kollektiv. Vad de båda grupperna har gemensamt är ett förakt för väst. Den ena omvandlar det till våld som ska förgöra väst. Den andra vill påverka väst till att acceptera mer av de religiösa uttryck eller behov som kan upplevas som främmande.

Inget av detta sker i ett vakuum och mötet med idéer i väst bidrar delvis till hur olika identiteter eller uttryck utvecklas och interagerar.

Flyktingar som kommer till Europa söker efter fungerande strategier för att ta sig fram. Är det en inkomstkälla att uppträda som representant, blir det lockande att göra det. Bidragssystemet i sig uppmuntrar till att inta rollen som exotisk och annorlunda, och föra talan för en hel grupp, som då också måste pekas ut som exotisk och annorlunda.

För dem som ser världen genom ett raster av postkolonial teori och orientalismkritik är flyktingar från vissa världsdelar en resurs som kan utnyttjas för att bevisa de egna teorierna. Det uppstår en samverkan även mellan kultursidor och universitet å ena sidan, där postkoloniala perspektiv och orientalismkritik länge haft stark ställning, och å andra sidan representanter för vissa invandrargrupper, som i sina forna hemländer har lärt sig att se omvärlden på liknande sätt.

De som kommer hit från Mellanöstern är påverkade främst av två politiska krafter: socialistiskt inspirerade militärdiktaturer och politisk islam eller Muslimska brödraskapet. Både de sekulära militärdiktaturerna och islamisk politisk aktivism har haft föraktet mot västvärlden gemensamt. Båda har eftersträvat att återgå till något genuint och autentiskt. Syriens president Hafez al-Assad (1930–2000) identifierade sig med Saladin. Saddam Hussein (1937–2006) i Irak jämförde sig med Nebukadnessar och Gamal Abdel Nasser (1918–1970) i Egypten såg sig själv som en modern Farao. De eftersträvade en ny progressiv arabism fri från religion och från västligt inflytande. Utvecklingen skulle i stället anknyta till forna storhetstider och därigenom till det rena sanna och autentiska. Den religiösa aktivismen fick sitt uttryck genom Muslimska brödraskapets viktigaste ideolog Sayyid Qutb (1906–1966). För honom hade väst genom sina kunskapsregimer degenererat världen i allmänhet och fråntagit den arabiske sunnimuslimen dennes heder. Det enda sättet att återvinna hedern och självkänslan var att återgå till ett autentiskt islam och med våld, jihad, bekämpa de otrogna.

Stämningarna och retoriken som formades från 1950-talet till 1970-talet av dessa krafter i Mellanöstern, korresponderar väl med de idéer som fick stort inflytande i intellektuella kretsar i Europa, inklusive Sverige. I sin bok »Med skulden som drivkraft« går David Andersson detaljerat igenom hur den svenska världsbilden formas från 60-talet till 90-talet. Där pekar han på det djupa intryck som Frantz Fanon (1925–1961) gjorde på svenska kulturpersonligheter och hur det i sin tur ledde till den postkoloniala teorins dominans, även inom akademin. Inte minst gjorde Jean- Paul Sartre (1905–1980), genom sitt förord till Frantz Fanons bok »Jordens fördömda«, ett djupt intryck på många. Idéerna gör gällande att Europa bör visa en större ödmjukhet för andra kulturella och religiösa uttryck än vad som tidigare varit vanligt. Framför allt bör Europa skämmas över sin historia och vad som kan anses vara en historisk skuld bör tillrättaläggas. Ytterligare ett lager lades till dessa föreställningar genom Edward Said (1935–2003), som skrev boken »Orientalism«.

I Sverige plöjde studenter på 60-talet igenom litteraturen. Det formade uppfattningar och politiska beslut i ett land med stark konsensuskultur, få universitet och ett begränsat utrymme för avvikande åsikter. Postkolonial teori och orientalismkritik blev de prisma genom vilket världen betraktades i allmänhet och som dessutom förklarade att väst egentligen bär det yttersta ansvaret för utvecklingen i Mellanöstern och i Afrika. Våld för att förändra samhället till det bättre, var också en del av idébygget.

Sartre ser våldet som en förlösande kraft för de koloniserade. För Sartre tillfrisknar den koloniserade människan från sin koloniala neuros genom att jaga bort kolonialisten med vapenmakt. Förmänskligandet av krigaren är hans vapen, enligt Sartre. Urskillningslöst dödande en nödvändighet. Dödandet blir en form av förbrödrande erfarenhet bland de överlevande. Våldet blir en form av rening i vilken människan återfinner sig själv, sin värdighet och sitt ursprung.

I Frantz Fanons kritik mot kolonialismen lyfts vithetens betydelse för framgång fram. »En människa är rik för att den är vit och vit för att den är rik.« skriver han. För Fanon har kolonialmakterna förstört allt. De har punkterat sociala strukturer och nätverk, förstört lokala sedvänjor och ekonomiska system. Lokal livsstil och mode har omintetgjorts och de koloniserade kulturerna beskrivs som efterblivna, utan moral och värderingar. Rentav som ett hot mot goda värderingar. Kolonisatörens slutliga mål, enligt Fanon, är att få bekräftelse för att vita värderingar styr.

Fanon uppmanar också till våld, inte bara som ett verktyg för att bekämpa kolonialmakterna utan också som en rening med vars hjälp självkänsla och värdighet kan återerövras. De som inte tar till våld eller opponerar sig mot kolonialmakterna kallar Fanon för »emanciperade slavar«. Fanons dom är att Europa är ett monster och att det behöver skapas en ny värld som inte inspireras av Europas institutioner, byggd på ödmjukhet och strävan efter att skapa en ny människa.

Edward Said kompletterade med hur väst genom fördomar och kunskapsregimer upprätthöll sin makt över Mellanöstern. Ämnet Orientalismen var, enligt Said, västs sätt att dominera, omstrukturera och utöva makt över Orienten.

De här teorierna är delvis direkt felaktiga, delvis onyanserade och delvis ohållbara. Flera forskare har konstaterat att Saids referenser ofta antingen inte stämmer eller är otillräckliga. Många visade hur andra länder och kulturer skapat nedlåtande och avhumaniserande bilder av väst. Ingen behöver vara vit för att utöva makt på ett destruktivt sätt, eller för att vara rasist. Inte heller började eller slutade våldet i respektive regioner med kolonialmakternas intåg eller reträtt.

Men i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet hade ett nytt recept för vad som är rättfärdigt formulerats. Sartre, Fanon och Said träffade rakt i ett inneboende europeiskt behov av självspäkelse.

Delar av invandringen från Mellanöstern och Nordafrika till Europa har kommit med en idévärld som enkelt kan förenas med det Fanon och Said uttrycker. Muslimska brödraskapets viktigaste ideolog Qutb är, liksom andra islamiska tänkare som Abdullah Yusuf Azzam (1941–1989), överens med Fanon om våldets betydelse. De frikopplar jihad från dess traditionella regelverk, som innebär att det alltid ska vara en fråga om självförsvar vars giltighet endast kan värderas eller bedömas av det formellt utbildade religiösa ledarskapet. I stället menar de att det är varje individs religiösa plikt och ansvar att göra något för att återupprätta muslimers stolthet och värdighet. Det är enligt Qutb och Azzam, genom jihad som den arabiske muslimen återfår sin värdighet.

Vad som för Fanon är vita eller »emanciperade slavar« är för Qutb jahili. Jahili är i vidare religiös betydelse okunnighet om islam. Men Qutb menar att det i alla tider beskriver motsatsen till islam. Qutb återkommer ständigt till vikten av att bekämpa och förgöra allt det som står för jahili.

Fanon, Qutb och Azzam är överens om att det finns människor som lever i en form av falskt medvetande eller som anses vara direkt onda eller outbildade, på grund av att de är av en annan uppfattning eller annan etnicitet och hudfärg. Och att de ska förgöras.

Även synen på västvärldens destruktiva inverkan på den arabiska muslimen delar Qutb och de olika militärdiktaturerna med Said och Fanon. Qutb går till attack mot väst som moraliskt korrupt. Han hävdar att västvärlden, framför allt judarna, hittat på ämnen som filosofi och sociologi för att upprätthålla sin makt och degenerera världen i övrigt. Precis som Said ser Qutb en främmande kunskapsregim som låst den sunniarabiska världen i en destruktiv självbild.

När idéer av Qutbs slag genom invandring möter arvet från Fanon, Sartre och Said skapas ett västfientligt maskineri. Det blir en spegel av muslimfientligheten. Européer som tar upp förtrycket av kvinnor i islamiska religiösa sammanhang, eller som riktar kritik mot olika religiösa uttryck som strider mot normer i Europa, blir betraktade som nykoloniala rasister. Steget till våldet som ett redskap för att bekämpa sådana uttryck ligger bara två pärmar bort i bokhyllan hos Sartre, Fanon, Qutb och Azzam.

När de som kommer till Europa dras in i den europiska berättelsen om Mellanöstern blir de en av flera krafter som föder varandra, bromsar upp integration och i vissa fall uppmanar till våld.

De som vill återuppväcka Sartre, Fanon och Said har i invandringen till Europa hittat en ny resurs att rekrytera för sina idéer. De som kommit till Europa lockas att stärka sin position, genom att rikta ett anklagande finger mot de mörka avsnitten i Europas historia. Det finns bidrag att hämta i att inta en offerroll och bli »representant«. De mer våldsbenägna kan glädja sig åt att den elit som våldet riktas mot erkänner sin skuld och därmed i någon mening legitimerar våldet och bekräftar en offerroll som myndigheter och politiker sedan tävlar om att vårda. Muslimfientliga och invandrarfientliga krafter kan i sin tur kultivera en sårad nationell stolthet till följd av orättfärdiga anklagelser från invandrade och bärarna av Fanons och Saids idéer. Det blir ett självgående västfientligt maskineri. Alla parter behöver varandra för att kunna rekrytera stöd för sina idéer. Och tillsammans undergräver de integration och det öppna, demokratiska samhället.