Skiljelinjen

Nu i efterhand borde de kanske ha gjort det tidigare.

De hade tvekat i ett par år, testat att bo isär två gånger, aldrig riktigt känt fast mark i det där nya. Och där i bakhuvudet fanns ständigt oron över hur Morris – deras fyraårige son – skulle ta det.

Men så gjorde de det. Tog steget. Flyttade isär.

Och Morris blev – lugnare.

– Han hade nog känt av stämningen, utan att vi hade märkt det. Han kände nog på sig att någonting hela tiden var på gång. Sedan försvann det, berättar Robert.

Efter att papperna var påskrivna och flytten gjord rullade alla praktiska grejer på ganska snabbt. Att det skulle bli någonting annat än delad vårdnad var aldrig uppe till diskussion.

– Jag är ju själv skilsmässobarn så jag hade en väldigt klar bild av hur jag ville att det skulle funka för mitt barn. Mina föräldrar har alltid haft en bra kontakt och jag känner att jag hade en lycklig barndom trots att de inte bodde ihop.

Däremot tog det längre tid för Robert att anpassa sig till det nya.

– Man är så van vid att se sig själv genom en annan att det var svårt för mig att definiera om mig själv som en helt egen person. När man dessutom har barn ihop tar det nog längre tid.

Till slut gick även det. Robert har nu en ny fru, Morris har fått tre halvsyskon och med nästan tio års perspektiv kan Robert se flera fördelar med att det blev som det blev.

– När det bara var jag och Morris under lång tid kom vi väldigt nära varandra, det blir annorlunda när man bara är två. Och eftersom jag bara haft honom halva tiden har jag alltid försökt prioritera den tid jag haft med honom. Så jag tror nog att vi har en bättre relation än vad vi hade haft om jag fortfarande hade levt med hans mamma. Men det har ju varit jobbigt att sakna honom halva tiden.

Att skilja sig har blivit en del av livet i Sverige; under 2010 separerade 46 806 äkta makar. Det är något färre än hälften så många som gifte sig samma år, och då räknas inte sammanboende föräldrar – en grupp med ännu högre benägenhet att gå skilda vägar – in i statistiken.

Så det är ett tecken i tiden att det i dagarna kommer ut en bok som inte ämnar vända utvecklingen – utan förstärka den. I antologin »Happy Happy« skriver tio kända kvinnor om hur separationen stärkte dem och gjorde deras liv bättre.

– Jag tror att folk går omkring och dras med dåliga förhållanden av rädsla för att bryta upp Det handlar om rädsla för ensamheten, ekonomin, skulden gentemot barnen, omgivningens reaktioner, helt enkelt rädsla inför den stora förändring som skilsmässa innebär, berättar författaren Maria Sveland.

Hon är en av bokens redaktörer, själv nyskild och vill med antologin »stärka alla som skilt sig« och – kanske något mer kontroversiellt – »få alla dem som inte skilt sig att bli sugna«.

– Vi vill ta bort laddningen i en skilsmässa och se det mer som en utveckling än som ett misslyckande, berättar Maria Sveland.

Det är kanske ingen slump att det är kvinnor som ligger bakom antologin. Enligt en undersökning som refereras i den amerikanska tidskriften Psychology Today är det den kvinnliga parten som är drivande i 73 procent av skilsmässorna i USA. Och även svensk forskning stöder bilden av att kvinnor har mindre att förlora på att bryta upp. En studie från Linköpings universitet avslöjade under 1990-talet att män i allmänhet mådde sämre, hade sämre hälsa och inte lika bra kontakt med sina vänner efter skilsmässan.

Maria Sveland har tidigare skrivit om svårigheten att skapa jämställda hem i den omtalade boken »Bitterfittan«. När hon väl skilde sig var det som att mycket löstes automatiskt: delad vårdnad, delat ansvar, utan någon diskussion.

– Det går att uppnå total jämställdhet i hemmet, men i praktiken är det väldigt få som lyckas med det. Männen är helt enkelt de som tjänar på att vara gifta. Och kvinnor är de som vinner på att skilja sig.

Att separation är en väg till kvinnlig frigörelse är egentligen inget nytt. Forskaren Per Simonsson vid Stockholms universitet skrev sin avhandling i ekonomisk historia om maktförhållanden i svenska hem under 1900-talet och kom fram till att bara möjligheten att skilja sig kunde göra underverk för balansen i hemmet.

– Ett reellt hot om skilsmässa har länge varit ett effektivt vapen för kvinnor i förhandlingar med sina män, säger han.

Svenska myndigheter har räknat spruckna giftermål sedan 1831. Det året tog endast 95 par steget, och ända in i början av 1900-talet var skilsmässorna ännu en marginell företeelse i samhället. Först 1917 bröts 1 000-vallen och därefter ökade de i snabb takt.

För varje hämsko som tagits bort har uppbrotten blivit fler: sociala normer, juridiska hinder, religion – i stort sett varje del av samhället har gradvis blivit mer tillåtande.

Till och med lättja verkar ha spelat en stor roll. När kravet på betänketid för makar utan barn – ett till synes litet hinder – slopades 1974 resulterade det i en störtflod av nya skilsmässor det året.

Men den viktigaste faktorn har varit ekonomin. När kvinnor gjort bedömningen att de kunnat hitta ett lönearbete och sluppit vara beroende av sina makar har de haft lättare att prova sina vingar.

– Ett provocerande men ändå väldigt sant svar till varför folk skiljer sig är »för att man har råd«. Folk skiljer sig mycket mindre när man inte är lika säker på att klara sig ekonomiskt på egen hand. Det gäller ju än i dag, även om det blivit svårare att forska om de senaste decennierna när man inte behövt ange skäl till skilsmässan, säger Per Simonsson.

I vår del av världen gick faktiskt äktenskapets begränsningar tidigt upp för många människor som inte ens gjort sig erfarenheten. Av de kvinnor i Västeuropa som föddes 1880 valde 10 procent att inte gifta sig – en anmärkningsvärt högre siffra jämfört med  resten av världen – och i norra Europa var samma siffra 20 procent. De som gifte sig här var dessutom äldre än på andra håll.

»Att inte gifta sig fungerade som en viktig fertilitetskontroll«, skrev den franske forskaren Patrick Festy i en genomgång från 1980.

När preventivmedel och aborter blev vanligare försvann den här anledningen till att inte gifta sig. Av de västeuropeiska kvinnor som föddes 1940 ingick över 95 procent äktenskap någon gång i livet.

Så när antalet skilsmässor skjuter i höjden beror det inte bara på att en högre andel par skiljer sig. Det beror också på att fler svenskar gifter sig och på att befolkningen ökar. Hur vanligt det är att par delar på sig är därför en fråga som inte har ett enda svar.

Demografer pratar gärna om skilsmässofrekvens. Och med det måttet ser det betydligt hoppfullare ut för de svenskar som i alla fall har som inledande ambition att vara ihop med någon livet ut: av de kvinnor som är mellan 30 och 60 år och någon gång har varit gifta är bara 22,2 procent skilda i dag. Utbildning, samhällsklass och var i Sverige man bor spelar dessutom stor roll. Om man bor i Malmö är »skilsmässorisken« 27 procent, i värmländska Hammarö bara 17 procent.

– Skilsmässa har länge varit ett urbant medelklassfenomen, och är det än i dag, säger Per Simonsson.

I år väntas antalet nyskilda i Sverige bli cirka 50 000. Det är alldeles för många, anser familjeterapeuten Madeleine Cocozza som även hon är aktuell med en bok i ämnet. I »Familjebygget« försöker hon förmå par att inte skilja sig alltför lättvindigt.

– Färre och färre har inställningen att ett förhållande ska hålla livet ut. Andra intressen går ofta före. Det sker alldeles för många uppbrott av skäl som man behöver göra något åt.

Enligt henne handlar det inte om att reparera skadliga relationer, utan att få framför allt unga par att inse värdet i en långsiktig och kärleksfull relation.

– Förr i tiden fanns det många äldre par i människors närhet. De kunde berätta att det går upp och ner i förhållanden, att man ibland upplever kärlekstorka och att man måste arbeta på en relation. Nuförtiden är det som att man bara ser på utfallet av en relation, inte vad man själv stoppar in i den, säger Madeleine Cocozza.

Hon kallar sig själv för »familjeambassadör« och tror att många par skulle må bra av att föreställa sig vad som kommer efter en skilsmässa.

– Många skapar ju ändå nya relationer, med styvföräldrar och bonusbarn och så vidare. Det är också komplicerat och jag tror att den massmediala bilden av det är något förenklad. Vi måste fråga oss vad det är vi skapar i stället.

Madeleine Cocozza menar att det i dagens samhälle finns värden som hotar och utmanar familjens existens. Ett uttryck för sådana värden torde onekligen vara en antologi som uppmuntrar till skilsmässa. Och inte helt oväntat vänder sig Maria Sveland mot beskrivningen att svenska par skiljer sig för snabbt.

– Jag tycker tvärtom. Folk håller ihop alldeles för länge och in absurdum, för att vi växer upp med berättelser som pådyvlar oss att tvåsamhet är den rätta vägen.

En av de berättelserna finns i världens mest lästa bok. »Det är icke gott att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves,« säger Gud i Bibelns Första Mosebok. Resten är känt: han tar ett av Adams revben och skapar en kvinna, Eva.

Hur Eva uppfattar att vara »åt honom en hjälp« framgår inte riktigt. Men att tvåsamheten länge varit norm och målet i allt från sagor till Hollywoodfilmer – från »Törnrosa« till »Pretty Woman« – är ingen överdrift. Till och med västvärldens mest kända singelepos, tv-serien »Sex and The City«, slutade i giftermål för huvudpersonen.

Men kanske är det naturligt? Kanske har vi alla de här berättelserna för att det ändå är mest praktiskt att leva tillsammans? En av många teorier om varför människan åtminstone försöker leva i par handlar om att våra hjärnor till skillnad från andra djur varit så avancerade, och därför krävt så mycket föda, att det behövts två föräldrar för att samla ihop tillräckligt mycket mat. En annan går ut på att en man har större chans att sprida sina gener om han fokuserar på att ta hand om sina barn, i stället för att hela tiden leta nya kvinnor. Därför skulle vi alltså vara »ämnade« att leva ihop.

Det finns dåligt empiriskt stöd för de här teorierna. Men de återberättas ändå – kanske för att de handlar om just tvåsamhet.

Klart är att det ännu finns många rudiment kvar i både lagstiftning och sociala spelregler som avslöjar vår syn på hur vuxna människor borde leva. Par som har barn och vill skiljas utsätts för en obligatorisk betänketid på sex månader innan makarna kan få en dom på äktenskapsskillnad, som om det vore självklart att det är bättre att ha föräldrar som lever ihop.

Men är det det?

Hur skilsmässor påverkar barn är en fråga som sysselsatt forskningen i snart ett halvsekel. Under lång tid ansågs det oomtvistat att skilsmässor ledde till att barn, och särskilt pojkar, blev stökiga och bråkiga. När föräldrar på 1950-talet höll ihop »för barnens skull« var det ett skäl som ingen skulle få för sig att ifrågasätta.

Men 1968 gjorde psykologen och Berkeleyforskaren Jack Block något som ingen annan hade gjort förut: han samlade ihop över hundra treåringar på amerikanska västkusten och studerade deras beteende och deras familjer under lång tid.

Den första undersökningen genomförde han 1968. Året efter träffade han dem igen, och året efter det, och vid sju års ålder, elva års ålder, som fjortonåringar, artonåringar, tjugotreåringar och till sist vid trettiotvå års ålder.

När Block presenterade sin första studie vände han upp och ner på den invanda bilden. Blocks resultat visade visserligen att många av de barn som hade skilda föräldrar också haft vissa problem – av varierande grad – i livet. Men de här barnen hade också uppvisat vissa antisociala tendenser långt före skilsmässan.

Det kunde till och med vara så att barnens agerande i hemmet var en bidragande orsak till skilsmässorna, att den stress det innebär att exempelvis ha ett barn med vissa aggressivitetsproblem leder till slitningar och i förlängningen skilsmässa. Men själva skilsmässan i sig, ansåg Block, var inte anledningen till att barnen hade det jobbigt.

Den här undersökningen hade sina brister. Erfarenheterna av hundra amerikanska barn går inte att applicera på miljontals andra i olika världsdelar. Men under de senaste decennierna verkar forskningen ha rört sig mot ett slags konsensus om att skilsmässor – om de sköts snyggt – inte ska behöva äventyra barns psykiska hälsa.

En svensk undersökning som presenterades 2009 gick igenom samtliga skilsmässor under ett år i Linköpings kommun under 1980-talet och tog reda på vad som hänt med de inblandade barnen nu när de blivit vuxna. Resultatet var att skilsmässobarnen inte mådde sämre än den kontrollgrupp som valts ut från samma kommun.

Enda undantaget var de flickor som vid sina föräldrars separation varit mellan 7 och 12 år gamla. Det stämmer överens med annan forskning som visat att flickor i de tidiga tonåren löper större risk än pojkar att drabbas av depression i samband med negativa livshändelser.

Men för de övriga skilsmässobarnen är resultaten snarare upplyftande. Trots att de varit med om fler omvälvande livshändelser, som flyttningar, sämre ekonomi och konflikter mellan föräldrarna, mår de i slutänden lika bra som sina jämnåriga i intakta familjer.

För Robert Bratt är oron inte lika stark längre.

– Det var ju alltid det man tänkte på i början, hur Morris skulle ta det. Och när jag träffade min nya fru var jag såklart rädd för hur det skulle gå. Men jag tror nästan att det bara har blivit bättre nu, vi har en mycket tydligare vardag och mer rutiner. Det hade vi inte på samma sätt när det bara var vi två.

Mycket tror han beror på att han och hans ex alltid försökt ha en dialog, alltid haft som ambition att förankra idéer om allt från dataspelsregler till läggningstider.

– Det kan ju vara opraktiskt ibland. För varje beslut någon tar om Morris påverkas fyra vuxna personer, eftersom Morris mamma också träffat en ny kille. Men jag tror att det är skönt för barnen att inte ha två skilda världar, utan en gemensam.

Det verkar som att ännu ett hinder håller på att ryka.

Historien om de svenska skilsmässorna handlar till stor del om att anledningar till att inte skilja sig försvinner. Det var längesedan en annalkande social skam var en rationell anledning till att hålla ihop.

Och nu verkar alltså inte ens barnargumentet hålla särskilt väl.

Men forskaren Per Simonsson tror att det än idag finns ett par barriärer för svenskar i skiljastankar.

– I dag finns ekonomiska, men framför allt sociala hinder kvar. Jag tror att samhället än i dag har en idé om att kärnfamiljen är det självklara valet för hur man bör organisera sitt liv. Man blir väldigt uppfostrad i den tanken. Tanken att bryta mot det här är än så länge ett stort steg.

Det här är två höga trösklar, menar han. Men även de lär sjunka – i takt med ekonomisk utveckling och mer tillåtande sociala normer.

Frågan är hur långt det går. Kanske finns det snart bara en typ av gifta par kvar – de som av någon anledning fortfarande trivs ihop.

»Vi bor nära varandra för Morris skull«

Robert Bratt, 34. Pappa till Morris, 13, och Benjamin, 1,5. Skilde sig 2002 och har sedan dess haft Morris hos sig varannan vecka.

– Det har fungerat bra. En fördel har varit att vi för Morris skull sett till att bo hyggligt nära varandra hela tiden, även när vi flyttat.

Eftersom både Robert och Morris mamma själva växte upp med skilda föräldrar var han aldrig särskilt orolig för sonens skull.

– Jag kan egentligen inte minnas något annat än att mina föräldrar varit skilda så jag hade en ganska klar bild av vad det skulle innebära.

Blev det som du tänkt dig?

– Ja, på det stora hela stämmer det med min bild.

Text: Tobias Edlund

»Att skilja sig är att tänka på barnen«

Maria Sveland, 36. Mamma till Leo, 8, och Max, 5. Skilde sig 2010, och har de båda sönerna varannan vecka.

– Det är intressant med all skräckpropaganda om att en skilsmässa är fruktansvärd för barnen. Att skilja sig är verkligen att tänka på barnen, tycker jag. Hellre det än att de får bo med en mamma och pappa som inte tycker om varandra.

Blev det som du tänkt dig?

– Jag har egentligen alltid sett skilsmässa som ett vägval man kan göra i en relation, så jag har aldrig varit rädd för det. Det blev faktiskt ännu bättre än jag trodde och har frigjort mycket tid och energi. Eftersom jag vet att mina barn har världens bästa pappa kan jag jobba på och sedan vara full med energi när de kommer tillbaka.

Text: Tobias Edlund

»Vi firar fortfarande födelsedagar ihop«

Emma Källgren, 38. Mamma till Rasmus, 11, Stina, 6, och Havanna, 3. Skild sedan ett drygt år tillbaka. Har barnen hos sig på fasta vardagar och varannan helg, en hel vecka utan dem vore för länge.

– Barnen och jag är så tajta så jag var inte orolig för att tappa kontakten men man vill ju ha de nära fysiskt – lukta och känna dem.

Att inte ha familj alla dagar i veckan gör enligt henne att man hinner med mer umgänge med andra.

– Man fyller ledig tid med trevliga saker som träning och att vara med kompisar, och det är ju mysigt. Men det är ju inte förstavalet. Förstavalet är att vara med barnen.

Blev det som du tänkt dig?

– Man kan inte riktigt förstå vad det innebär när man inte är där, men jag är glad över att det fungerat så bra mellan barnens pappa och mig. Vi firar till exempel fortfarande födelsedagar ihop.

Text: Tobias Edlund

»Det blev aldrig kamp om barnen.«

Jenny Svanelid, 33. Mamma till Saga, 8, Hannes, 6 och Alva, 18 månader. Skilde sig 2008 och har nu delad vårdnad, där barnen är hos vardera föräldern som längst fem dagar.

– Vi kände att en vecka skulle vara för lång tid utan barnen. Det är också bra för att man får en tätare kontakt med skolan.

Hon upplever inte att hon fått en sämre kontakt med barnen efter skilsmässan.

– Den stora sorgen med att separera är ju att man inte får träffa sina barn lika mycket, men det var vår ambition att sätta deras behov främst.

Blev det som du tänkt dig?

– Det är så svårt att föreställa sig innan. Men vi har alltid tänkt att utgå från barnen och det tycker jag att vi lyckats med. Det har aldrig blivit någon kamp om dem.

Text: Tobias Edlund

Fakta | Udda skilsmässofaktorer

Döttrar
I flera länder märks en underlig detalj i skilsmässostatistiken: par som får en dotter skiljer sig oftare. Enligt en studie från UCLA är skilsmässorisken 5 procent högre för dem som har en flicka i stället för en pojke, och har man tre döttrar är skilsmässorisken 10 procent högre. Forskare tror att det hänger samman med att ogifta par som väntar en son av någon anledning är mer benägna att gifta sig. En annan teori baseras på att det oftast är upp till kvinnan i ett förhållande att bryta upp. Och att leva frånskild med en dotter är för många kvinnor mer tilltalande än att leva frånskild med en son.

Sport i stan
Skilsmässor är vanligare i USA än i de flesta andra länder – ett ämne som sysselsätter forskningen. En studie från Denver University visade häromåret att skilsmässor är mer sällsynta i städer med ett basebollag i Major League. Efter att Denverlaget Colorado Rockies börjat spela i högsta serien gick antalet skilsmässor ner med 20 procent på tio år i staden.

Internet?
Då och då rapporteras det i medier om att internet, och i synnerhet Facebook, är en katalysator för skilsmässor. Detta eftersom det bland annat ska ha blivit lättare att hitta gamla pojk- och flickvänner samt nya partners via sociala nätverk.
Den teorin har dock litet vetenskapligt stöd. I flera länder har skilsmässorna minskat under samma tid som internetanvändandet exploderat.